Jag har nu suttit ett år som Yles representant i Opinionsnämnden för massmedier.

Det är det organ som övervakar att vi journalister faktiskt lever som vi lär, att vi följerde regler som branschen redan på 1960-talet satte upp för sig själv.

Där sitter vi, representanter för både medier och publik, och skrynklar pannan tillsammans över de hundratals anmälningar som årligen lämnas in.

Nämnden har visserligen ingen formell makt, till exempel att dela ut böter eller straff, men det fungerar ändå.

Ett prickat medium är skyldigt att publicera det fällande beslutet från nämnden. Att bli fälld är pinsamt och något varje ansvarsfullt medium i det här landet försöker undvika.

Det har rollen av ett slags offentlig skampåle, och nämnden lyckas därför på sitt eget självreglerande sätt ”hålla rent” inom branschen.

Om det vittnar deinternationellt sett rekordhöga siffrorna vad gäller förtroende. Ett förtroende som faktiskt är enväsentlig del av vårt lands försvarsförmåga.

Det är en lång checklista innan publicering som vi tar på största allvar

Ändå är Journalistreglerna, liksomYles egna etiska regler, fortfarande alltför osynliga för publiken, det vill säga de som är allra mest betjänta av dem.

Reglerna skapades visserligen för att styra vårt dagliga arbete, men framförallt visar de vad du som konsument har rätt att förvänta dig av oss.

Det handlar om dina rättigheter om du blir intervjuad, hur vi hanterar minderåriga, hur vi använder källor, när man får vara anonym, hur vi ska undvika reklam, att rubriker ska stämma, hur rättelser ska göras, hur skyddet för folks privatliv ska tryggas etcetera.

Det är en lång checklista innan publicering som vi tar på största allvar.

Och vem som helst kan som sagtanmäla oss om man anser att vi brutit mot något av detta, ellerom vi publicerat ett sakfel.

Jag är ganska övertygad om att många inte ens känner till dessa principer, men det är nog i så fall vi journalister som ska se oss i spegeln.

Misslyckas vi, blir vi med tiden bara en del av det allmänna bruset och kakofonin

De innehållsmakare som erbjuder annat innehåll, oceanerna av tiktokare, youtubers, bloggare, vloggare och allsköns influensers, omfattas däremot sällan av några regler alls.

Nätet är i dag ett innehållsligt vilda västern. Vem som helst får säga i princip vad som helst, och AI har som bekant gjort det ännu värre.

Det är säkerligen ett eldorado för den som söker alternativa perspektiv, underhållning eller tidsfördriv, men det saknar ändå något som ens liknar normal pressetik.

Att klaga är dessutom oftast omöjligt, för det går sällan att få kontakt med den som står bakom innehållet, om det ens är skapat av en riktig människa.

I den här helt avgörande skillnaden ligger den enda räddningen för oss i den ”gamla” medievärlden. Misslyckas vi med att synliggöra vad som utmärker kvalitativ journalistik, blir vi med tiden bara en del av det allmänna bruset och kakofonin.

Vårt fortsatta existensberättigande förutsätter att publiken litar på att våra principer inte bara är blomsterspråk som vi dammar av lite nu och då, när vi vill klappa oss själva på axeln.

Förtroende skapas på nytt varje dag och genom varje enskild publicering.

Jag hoppas att ni fortsätter hålla oss under lupp och tar kontakt med låg tröskel.

Alltid kanske du inte håller med om det vi rapporterar om (kom ihåg: god journalistik ska också utmana det du själv värdesätter). Men hur vi går till väga går alltid att diskutera.

Våraetiska regler är offentliga, läs dem gärna och återkom med frågor och synpunkter!

Jonas Jungar är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik. Han är Yles ordinarie representant i Opinionsnämnden för massmedier 2025–2027.