Det är lika bra att medge det: Eurovisionen 2024 var en flopp. Det var inte arrangören SVT:s fel, inte heller artisternas eller värdstaden Malmös.

Men i samma stund som vinnarenNemo klev av scenen i sin tylljacka och törnekrona var det många som drog en lättnadens suck.

Tack och lov att det är över.

Nu har ytterligare ett år susat förbi och om några veckor sätter ett nytt spektakel i gång, denna gång i Basel, Schweiz.

Glädjen är borta

Kommer årets Eurovision att präglas av samma tryckta stämning som fjolårets?

Det undrar nu många Eurovisionsfans, som sörjer att tävlingen som tidigare gav dem glädje och samhörighet nu snarast frambringar ångest.

Jag har bevakat Eurovisionen sedan 2011. Stämningen på plats har alltid varit taggad och hjärtlig.

Till och med då tävlingen ordnades i Kiev, några år efter att Ryssland annekterat Krimhalvön och säkerhetsläget var tillspetsat, löpte det mesta smidigt. Både publik, artister och delegationsmedlemmar kunde känna sig trygga, glada och respektfullt behandlade.

Annat var det i fjol. Alla repetitioner skedde bakom lås och bom. Det låg krypskyttar på taken i Malmö. Det ordnades massiva demonstrationer under hela veckan. Säkerhetsarrangemangen var rigorösa.

Nederländernas artistJoost Klein diskvalificerades strax före finalen på grund av påstått aggressivt beteende. Artister och delegationsmedlemmar vittnade om att en kaotisk och hotfull stämning rådde i kulisserna.

Anledningen till kontroversen var att Israel deltog i tävlingen. Hur kan den Europeiska radio- och tv-unionen EBU välkomna Israel trots att landet bombar Gaza, medan Ryssland fick portförbud direkt efter att ha attackerat Ukraina, frågade sig många.

EBU stod fast vid att Eurovisionen inte är ett politiskt evenemang och att det israeliska tv-bolaget KAN är medlemmar i EBU och att de därmed har rätt att delta.

Israels bidrag landade till sist på en femte plats tack vare ett massivt stöd från publiken, medan jurygrupperna placerade landet mycket längre ner i poängtabellen.

Men i arenan haglade buropen över både den israeliska artistenEden Golan och EBU:s representantMartin Österdahl. Publiken har förvisso buat också tidigare, inte minst under 2010-talet när Ryssland ännu deltog i tävlingen, men buandet i Malmö var på en helt annan nivå.

Nya regler

Så vad har EBU då gjort för att undvika att ESC 2025 blir lika obehagligt?

Tja, ganska lite.

För att undvika ett nytt scenario som det Joost Klein var delaktig i har man infört kamerafria zoner backstage, det vill säga områden där artisterna ska kunna vara säkra på att ingen försöker filma dem mot deras vilja.

För den som skulle ackreditera sig i år gällde att skriftligen lova att följa EurovisionensCode of Conduct, alltså ett regelverk för hur man ska bete sig när man arbetar med Eurovisionen.

Detta regelverk specificeras i en broschyr, som jag förstås har läst igenom så noga som möjligt. Jag vill ju inte riskera att bli anmäld till CoCC (Code of conduct-kommittén).

Många av punkterna var självklara: Att konsumera droger på arenan är inte tillåtet, inte heller att sexuellt trakassera andra delegationsmedlemmar eller att ha med sig fyrverkerier i handväskan.

Men den här paragrafen fick mig att tveka.

”You are expected to maintain a positive and respectful tone in all forms of communication, including during interviews and on social media in the context of your participation in the ESC”.

(Direkt översatt till svenska: Du förväntas använda en positiv och respektfull ton i alla former av kommunikation, inklusive under intervjuer och på sociala medier beträffade din medverkan i Eurovisionen.)

Vad avses med att ha en positiv ton i all form av kommunikation? Hur ska man som journalist förhålla sig till en sådan regel?

Har jag varit för negativ i denna kolumn till exempel? Har jag kanske redan brutit mot reglerna?

Vägrar diskutera

Precis som ifjol har publiken försökt sätta press på de europeiska tv-bolagen att bojkotta tävlingen om Israel tillåts delta.

Nyligen försökte det spanska tv-bolaget RTVE uppmana EBU attförklara hur man resonerar då man låter det Israeliska tv-bolaget KAN tävla i Eurovisionen. EBU-medlemmarna, alltså tv-bolagen, har rätt att ta veta, resonerade RTVE.

EBU kontrade snabbt med ett sedvanligt papegojsvar: ”Alla EBU-medlemmar är välkomnaatt tävla i årets Eurovision”.

Alltså: Här ska inte diskuteras något alls, Eurovisionen är inte politisk, punkt

Jag misstänker att man från EBU:s håll hoppas att protesterna och kraven helt enkelt ska avta med tiden. Att världsläget ska lugna ner sig så att Eurovisionen sorglöst kan dansa vidare.

Men jag undrar: Vad händer med Eurovisionen om fansen ledsnar?

Denna glättiga tv-händelse där kitsch kunde bli hits, där sexuella minoriteter kände sig välkomna och accepterade, där små länder fick tävla på samma villkor som de stora och där spänningen var olidlig då en kontinent skulle enas om vilken sång som var bäst.

Hur många gånger orkar fansen följa en ångestladdad politisk kalabalik, där en del buar högt eller beter sig aggressivt medan andra sopar alla problem under en turkos matta.

Vad händer om det blir två, tre eller ännu flera årgångar som Malmö 2024? Kommer tävlingen att överleva in i sitt åttonde decennium?

Så länge alla beter sig blir det nog bra, tycks EBU vilja förmedla. Men räcker verkligen det?

Det blir upp till bevis i Basel om några veckor.

Eva Frantz är Svenska Yles Eurovisionskommentator och har bevakat UMK och Eurovision Song Contest för Yle i över tio år.

Eurovisionen: krig och kärlek

Påverkar protesterna kring Eurovisionen hur du själv tar del av tävlingen? Skriv gärna i kommentarsfältet under artikeln.