I takt med att USA:s presidentDonaldTrump och hans stab överger stödet till Ukraina och öppnar dörrar för samarbete med Ryssland blir behovet av snabba åtgärder för att garantera den europeiska säkerheten allt större.

– USA är inte längre ”primärt fokuserade på Europas säkerhet”, sa försvarsministerPete Hegseth till allierade i Bryssel den 12 februari.

Det som ofta lyfts upp är behovet av att få igång den europeiska produktionen av krigsmateriel och ammunition. Samtidigt finns också ett behov att uppgradera vissa delar av det existerande inventariet, som i vissa fall börjar vara föråldrat.

Utrustning är inte allt om man inte kan använda den rätt

Medan det här är akuta behov, konstaterar många experter och utredningar också att kontinenten har brister när det gäller annat som en stor del av den moderna krigföringen bygger på, nämligen så kallade ”strategic enablers” (på svenska ”strategiska möjliggörare”).

– De här är en oumbärlig del av alla militära operationer. Strategiska möjliggörare låter en använda tillgängliga styrkor på ett målinriktat sätt, sägerSven Biscop professor vid Ghentuniversitetet i Belgien.

På de här punkterna har Europa varit väldigt beroende av USA länge.

– De är ändå fråga om närmare 30 separata arméer. Tar du bort USA:s strategiska möjliggörare har du fortfarande stora styrkor, men de kan inte samarbeta lika effektivt.

Är Europa hjälplöst i nuläget utan USA?

Om Europa blir av med USA:s stöd och inte kompletterar sina strategiska möjliggörare inom kort kommer det betyda stora utmaningar, säger Sven Biscop.

– Det går att föra krig utan strategiska möjliggörare, men det blir baserat på mindre information, mera improviserat, och därmed också mera blodigt. I synnerhet om motståndaren inte har det här handikappet, säger han.

Europa måste enligt Biscop vara villigt att ta situationen på allvar och se till att finansiera det som behövs. Många av bristerna tar enligt experter mellan tre till tio år att åtgärda.

Man måste samla sig snabbt om man hoppas på att bygga upp tillräckligt mycket för att avskräcka Ryssland från eventuella vidare aggressioner.

Enligt honom måste de europeiska länderna också inse att det inte räcker med enbart nationella satsningar på den egna militären.

– Vi måste sätta oss ner och ta ett kollektivt initiativ för att skaffa satelliter och långdistanskapacitet och så vidare. Annars kommer vi aldrig att kunna skaffa de strategiska möjliggörare vi behöver, och kommer alltid att förbli beroende av USA.

Europas svagheter finns ute i rymden

Europa är medveten om den här problematiken och vissainsatser är redan på gång för att täta luckorna, inklusive gemensam anskaffning av långdistanstransport- och tankflygplan.

Men kontinenten ligger fortfarande efter när det gäller investeringar i långdistansvapen och ISR-kapacitet, framförallt rymdbaserad ISR med satelliter.

Enligt statistik från 2023 hade USA 246 militära satelliter, medan de europeiska Natomedlemmarna hade totalt 49, med Frankrikes 15 satelliter i spetsen.

I en undersökning gjord av den militära branschtidningen Defense News, där man talat med 17 olika experter i Europa, konstaterar en majoritet av dem att det kommer att ta Europa närmare tio år att bygga upp en kapacitet som kan motsvara den som går förlorad vid ett amerikanskt tillbakadragande.

Att satelliter är en viktig del av krigsföringen blev extra tydligt när USA nyligen förbjöd det kommersiella satellitföretaget Maxar att dela med sig satellitbilder till Ukraina. Det här ingår i Trumps beslut att sluta dela underrättelseinformation med Ukraina.

Kommunikation och kommandostrukturer håller ihop allt

Situationen är dock inte helt hopplös.

Satelliter är också viktiga för kommunikationen mellan olika militära enheter och här har Europa andra satelliter som skulle kunna tas i bruk för det här ändamålet, men det kräver politiska beslut innan det här kan bli aktuellt.

Europa har också goda möjligheter när det gäller luftburen övervakning. Det handlar om en annan form av övervakning, som skiljer sig något från ISR i det att den är mera kontinuerlig och långsiktig och inte i första hand till för snabba beslut.

Här är vi dock delvis beroende av en multinationell flygflotta bestående av 17 stycken specialkonstruerade flyg vid namn Boeing E-3 AWACS, även känd som E-3 Sentry.

Det här är ett avancerat flygplan som används av både USA och olika Natoländer för omfattande radarövervakning och ledningsfunktioner, och är oumbärligt för luftförsvarsoperationer.

Om USA bestämmer sig för att dra tillbaka de här planen från Nato kan det ställa till med stora problem, men tills vidare kan Europa andas ut.

Också när det gäller kommandostrukturerna som ska samordna de militära insatserna är professor Sven Biscop optimistisk.

Medan försvarsalliansen är uppbyggd så att de högsta befälhavarna för olika operativa kommandon är amerikaner, är ändå närmare sjuttio procent av officerarna européer, menar Biscop.

– Om USA vill att Europa ska ta ägarskap över Europas försvar borde Europa också få full kontroll över kommandostrukturen, så jag ser det absolut som en möjlighet att vi löser det, säger han.

Förmågan att slå till på långt håll

Förutom att arméer behöver information i strid, är det också relevant att kunna se till att ens stridsflyg blir beskjutna så lite som möjligt och att man kan slå till mot kritisk infrastruktur eller strategiska mål, samtidigt som man skyddar sig från motståndarens motsvarande angrepp.

Enligt den för detta NatogeneralenSkip Davis, som analyserat situationen för tankesmedjan CEPA, har Europa viss förmåga att utföra långdistansattacker och att skydda sig mot missilangrepp av den sort Ryssland utsätter Ukraina för, men även här når Europa inte ända fram utan USA:s hjälp.

Det finns planer på ett omfattande europeiskt försvarssystem kallat The European Sky Shield Initiative (ESSI), och flera länder har Patriotsystemet och andra system med kortare räckvidd. Men de här är antingen i ett för outvecklat skede eller otillräckliga, menar Davis.

Och medan Frankrike och Storbritannien har kryssningsrobotar som SCALP och Storm Shadow, har de inte tillräckliga markbaserade robotsystem som når mycket långt som exempelvis USA:s ATACAMS, menar han.

I det här avseendet tror ändå många experter att Europa har goda möjligheter att bygga upp en relativt stabil förmåga inom loppet av fem år.