Regenter och regeringar har i alla tider velat bestämma över konsten. Det finns många exempel på konst som förhärligar makten, kungliga hjälteporträtt och stolta krigshärdar och ett glorifierande av rådande politisk ideologi.

I en tid som denna är det därför inte alls oväntat att kulturscenen förvandlats till ett politiskt slagfält.

I sin essäbok5 saker konsten vet om demokratin skriverStefan Jonsson att konstnärlig verksamhet liksom politik är ett sätt att styra och ordna ett samhälle, fast inte i handling utan med inbillningskraft och fantasi.

Om du kontrollerar konsten, kontrollerar du också folkets fantasi och syn på verkligheten och framtiden.

Det handlar om samhällets kitt, om något som är ”vi”, det som beskriver oss, vare sig vi vill det eller inte. Språket, tavlorna, pjäserna, böckerna, musiken, allt det är både konkreta och andliga ting som vi kan spegla oss mot.

Också i Finland har kulturen alltid spelat en central roll för den nationella identiteten.

Tänk bilden av Finlands mö (Suomi-neito) och hur hon framställts i konsten. EllerJean SibeliusFinlandia, komponerad 19 år före Finlands självständighet. Eller hur stort det satsades på att bygga upp ett nätverk av kulturinstitutioner efter andra världskriget.

Om du kontrollerar konsten, kontrollerar du också folkets fantasi och syn på verkligheten och framtiden

Det är ingen nyhet att höstens finländska kulturliv dominerats av gräl om pengar.

Regeringens sparkrav följdes av både demonstrationer och inlägg där teatervärlden berättade hur mycket en offentligt satsad miljon ger tillbaka, i arbetstillfällen och skattemedel och välmående.

Diskussionen som följt på sparbesluten har färgats av skadeglada inlägg om latmaskar (det vill säga kulturarbetare) som äntligen måste söka riktiga jobb, eller att stödet för så kallad kackakultur måste upphöra.

Och ja, begreppet kackakultur finns faktiskt iSannfinländarnas kulturpolitiska program, som en beskrivning av konst som gärna får dö bort.

Småningom har diskussionen om pengar fått nytt innehåll.

Vänsterförbundets ordförandeMinja Koskela konstaterade i riksdagen att det första auktoritativa ledare gör när de kommer till makten är att skära i understödet för konst och kultur, ”eftersom de står som grund för demokratin”.

Utan att namnge några länder, var det uppenbart att Koskela syftade på Ungern och Slovakien, där myndigheterna med hård hand gått in för att styra kultursektorn.

I Ungern och Slovakien kontrollerar myndigheterna konsten genom att kontrollera penningflödet och ersätta obekväma ledare för kulturinstitutioner

Det fick mig att läsa om och prata medungerska teatermänniskor om hur det ensamt regerande högerpopulistiska Fidesz-partiets kulturpolitik ser ut, för att undersöka om jag hittar likheter mellan deras och den finländska regeringens sätt att förhålla sig till kultursektorn.

I Ungern har det auktoritativa styret agerat på två plan. Inte genom att skära i penningflödet, tvärtom har kulturstödet ökat. Men man gör det genom att kontrollera penningflödet, och genom att ersätta obekväma ledare för centrala kulturinstitutioner med lojala personer.

Det här sker också i Slovakien, där kulturministernMartina Šimkovičová från Slovakiska nationalistpartiet i fjol beslöt att cheferna för Nationalteatern och det slovakiska nationalgalleriet måste bytas ut.

I Finland är vi långt från en sådan situation, att en regering skulle kunna styra val av exempelvis teaterchefer.

Återstår ekonomisk kontroll.

Det regeringspartierna verkar önska är en mer kommersiell och en mer nationalistisk konst

De dominerande regeringspartierna, Sannfinländarna och Samlingspartiet, anser nog att kulturen är viktig för det finländska nationsbygget. Annars hade regeringen knappast plötsligt trollat fram miljoner för att förhindra stängningarna av museerna Hvitträsk eller Villnäs slott.

Men samtidigt har kulturministerSari Multala (Saml) uttalat önskat att den privata sektorn skata över mer av det finansiella ansvaret för konsten.

Undertext; det som önskas är en mer kommersiellt attraktiv konst.

Sannfinländarna slår i sitt omfattande kulturpolitiska program i sin tur fast att kulturen spelar en viktig roll för samhällsbygget. Men man är också noggrann med att skriva ut hurdan kultur man vill se mera av.

Istället för så kallad kackakultur och elitkultur, vill man stödja ”en kultur som är nationalistisk och stolt över den finska tankevärlden och historien.”

Satsa på trumpetmusik istället för Melodifestivalen och Festwochen

Det låter bekant, tänker jag, och minns formuleringar jag sett uttalas av ungerska teaterchefer. Som Fidesz-anhängarenAttila Vidnyanszky, som när han valdes till ny chef för Nationalteatern i Budapest konstaterade att teatern nu ska eftersträva ett ”odlande av traditioner och närvaron av den ungerska själen och tanken om Ungern”.

Jag minns också hurMilo Rau, färsk chef för världens största kulturfestival Wiener Festwochen i Österrike, under ett besök i Stockholm berättade om en representant för det starka populistpartiet FPÖ som konstaterat att de vill radera stödet till ”woke-händelser” som Melodifestivalen och Festwochen.

Istället skulle pengarna satsas på trumpetmusik.

Vad händer med teatern om den blir rädd för politisk påverkan?

I Finland är det nu framför allt scenkonsten som protesterat högljutt mot regeringens nedskärningar i kulturstödet. Men man har allt för sparsamt diskuterat både på vilket sätt sparåtgärder på lång sikt kan påverka scenkonstens innehåll, men också vad som egentligen ligger bakom beslutet att skära i kulturstödet.

De knappa 20 miljoner det handlar om spelar ju i det stora hela ingen roll för budgetens jämvikt, det visade redan de 50 miljoner som fanns tillgängliga då regeringen delade ut sina så kallade julklappspengar.

Spontant uppstår därför frågan om sparåtgärderna egentligen handlar om ideologi, att regeringen önskar röra om i teaterns strukturer, och via det också i den teater som spelas.

Det finns många frågor som snabbt borde få svar.

Vad händer när kravet på ökade biljettintäkter växer, och kategorin ”säkra kort” blir den allra viktigaste?

Vad händer om allt fler frilansare försvinner från kartan när institutionerna inte har råd att anställa dem samtidigt som små fria grupper dör?

Vad händer när den fria scenen stryps? Det är ju där som nya former ofta utforskas och teaterns konventioner utmanas med lägre trösklar än på institutionerna, på ett sätt som sedan småningom brukar hitta in till institutionernas teatersyn.

Vad händer med teatern om den blir rädd för politisk påverkan?

Vi måste börja prata ideologi, inte bara pengar

När jag talat med teatermänniskor i Ungern, fick jag ofta höra att regeringens ekonomiska stöd till teatern enbart går till institutioner som undviker regimkritik, som är lojala med makten och gärna också spelar någon form av nationalistisk teater. I Ungern existerar ingen politisk censur, men nog en påtryckning i ekonomisk form.

I Stefan Jonssons essäbok5 saker konsten vet om demokratin konstaterar han att konsten presenterar möjligheter, och kan därför också ställa oväntade obekväma frågor som makten måste förhålla sig till.

”I mötet med konstnärligt skapande lär sig folk att använda fantasin och handla solidariskt. Demokratin överlever inte om invånarna saknar dessa förmågor. Därför är konsten nödvändig för demokratin.”

Innan det är för sent, skulle det vara dags att börja prata ideologi när vi diskuterar kultursektorns sparåtgärder. Inte bara pengar.

Tomas Jansson är kulturjournalist och scenkonstkritiker.