Museikortet inte en succé för alla museer – då nackdelarna blev fler än fördelarna drog Leksaksmuseet på Sveaborg sig ur
Trots att både antal besök och sammanlagda intäkter har skjutit i höjden tack vare museikortet, leder systemet till att vissa museer har fått det svårare.
I hyllorna påPetra Tandefelts leksaksmuseum i det fina, gamla trähuset på Sveaborgs östra sida huserar allt från sovjettida kosmonautdockor och muminfigurer i trä till mjukisapor som extraknäcker som parfymflaskor.
Museet grundades av Petras mammaPiippa 1985, och samlingen består av leksaker från 1800-talet fram till Sovjetunionens fall. Den äldsta leksaken är dockan Fredrika från 1830-talet.
– Mammas regel var att det inte fick finnas något gjort av plast på museet. Men jag insisterade på att vi åtminstone måste inkludera Barbiedockor, berättar Petra Tandelfelt.
År 2015 var Leksaksmuseet på Sveaborg med från start då Museikortet introducerades. Museikortet som under sina snart tio år har varit en succé då vi talar om antal besök och totala biljettintäkter.
Besöken per år har ökat med nära femtio procent jämfört med tiden innan. Museernas sammanlagda biljettintäkter året innan kortet lanserades var 13,9 miljoner euro, jämfört med ifjol då intäkterna var 39,3 miljoner.
Allt är fantastiskt så länge man tittar på de sammanlagda siffrorna. Problemen med museikortet kommer fram då man tittar på enskilda museer.
1,50 euro per 7 euro
Museikortet fungerar så att museerna får en ersättning baserad på antal besökare och inträdesbiljettens normalpris – och förstås på hur många museikort som över huvud taget sålts.
Det innebär att mindre museer inte nödvändigtvis får tillräckligt med intäkter för att kunna täcka sina kostnader, om andelen museikortsbesökare är stor.
Det innebär också att många museer höjer sina biljettpriser bara för att kunna få en större del av kakan som är museikortets utbetalningar till museerna.
Enligt Petra Tandefelt fick hennes leksaksmuseum i snitt 1,50 euro för varje museikortsbesökare, vilket är betydligt mindre än de sju euro som inträdesbiljetten kostade om besökaren inte hade kortet.
– Efter pandemirestriktionerna insåg jag att det inte var någon poäng med att höja biljettpriserna artificiellt för att få vettigare summor från museikortet, speciellt när man inte kan förutse vad man får, förklarar Tandefelt.
Den integrerade kaféverksamheten var det som egentligen höll verksamheten flytande. Så för ett par år sedan drog Tandefelt sig ur museikortet.
Jag vill att också en portugisisk familj eller ett kinesiskt par ska tycka att priset är rimligt.
Petra Tandefelt
Hon tycker inte att det är rättvist att höja priserna, eftersom majoriteten av museets klientel är turister.
– Jag tycker det är smartare att hålla priset på en nivå som även lockar de 70 procent av våra besökare som kommer från utlandet och inte har museikort. Jag vill att också en portugisisk familj eller ett kinesiskt par ska tycka att priset är rimligt, säger Tandefelt.
Det är enligt Tandefelt också svårt för museerna som tar museikortet att budgetera. Utbetalningarnas storlek varierar och kommer i delbetalningar några gånger om året.
– Problemet med museikortet är att man inte vet i förväg vad intäkterna kommer att bli, säger hon.
En annan orsak till att museikortet inte längre duger på Tandefelts leksaksmuseum är att hon hellre vill ha verkligt intresserade besökare framför slentrianmässiga besök av kortinnehavare.
– De som inte är så att säga invigda i den här världen blir inte alltid så imponerade, men det här är ett specialmuseum, inte något allmänt museum, säger Tandefelt.
Flera av de ”invigda” gästerna har blivit nästan stamkunder, som kommer på besök årligen. De har ofta en passion för leksaker.
Antalet besökare är mindre idag än då man kunde gå in med museikortet. Det totala antalet besökare nu är cirka tjugotusen jämfört med nära trettiotusen innan pandemin.
Tandefelt säger att ekvationen ändå inte är så enkel.
– Det är svårt att jämföra besökarantal, på grund av pandemin och förlusten av ryska besökare under julen som också har påverkat, säger Tandefelt.
Museikortsparadox
Leksaksmuseet på Sveaborg är inte det enda museet som kämpat med museikortets baksida.
I fjol konstaterade det kulturpolitiska forskningsinstitutet Cupore att många museer höjer sina priser för att försöka få ur mer pengar ur museikortsbesöken.
Men det är ofta förgäves. Då flera museer höjer biljettpriserna ökar trycket på hur mycket pengar som ska betalas ut – vilket förstås är museernas mål – men det leder ofta till att utbetalningsprocenten behöver sänkas, och vips är vi tillbaka på ruta ett.
Museikortets upprätthållande instans, Museiförbundet, har tidigare sagt att man inte förespråkar biljettprishöjningar, men också att man inte vill blanda sig i förfarandet.
Svenska Yle har sökt ledningen på företaget bakom museikortet.
En annan följd av museikortet är enligt Cupores utredning att museerna allt oftare öppnar stora utställningar på hösten.
Orsaken till det här är att flest museikort säljs i slutet av året, ofta som presenter i juletid. Den största utbetalningen uppfattas vara årets första, strax efter vinterhelgerna, så museerna vill trumma upp intresse för museibesök inför årets slut.
Leksaker är inte bara för barn
Samma dag som vi träffar Petra Tandefeltskriver Hufvudstadsbladet om att allt fler vuxna samlar på och leker med leksaker.
Det handlar både om nostalgi och estetik, berättar forskarenKatriina Heljakka i artikeln, och om identitetsbygge.
Varför gillar dagens vuxna leksaker, Petra Tandefelt?
Leksaker är den lilla extra magin i livet!
Petra Tandefelt
– Jag kan inte riktigt förklara det eftersom leksaker är så viktiga för mig. Men jag skulle säga att precis som ett lekande barn är friskt, så är också en lekande vuxen det, säger hon.
– Alla leker ju med något, även om det inte är leksaker. Det kan vara att du nördar dig med vin, eller vad som helst. Det handlar om den lilla extra magin i livet. Det är roligt när vuxna förstår att det inte är pinsamt att klä upp Barbie-dockor eller inreda ett dockhus.
Men att ha ett litet specialmuseum på Sveaborg är inte en dans på rosor, säger Petra Tandefelt.
Hon understryker att museet och kaféverksamheten har varit lönsamma, men det har krävt mycket jobb.
Verksamheten är säsongsbunden, och hon har haft öppet om somrarna och på julhelgen.
Hon skulle gärna ha haft öppet året om och fast anställd personal, men på grund av museets plats utanför de vältrafikerade turiststråken har det inte gått.
Skulle hon ha hittat lämpligare utrymmen kunde framtiden ha sett annorlunda ut, men efter julhelgen och fyrtio säsonger avslutas ett kapitel. Att driva museet och kaféet har tärt på krafterna.
Nästa sommar har museet inte regelbundet öppet för kunderna.