Det är krävande att bli bedömd på heltid

Då vi lägger ut innehåll om oss själva på sociala medier kan både bekanta och främmande se och betygsätta oss hela tiden.

I Perinis forskning skapades en simulation av hur det går till. En grupp försökspersoner fick se selfies som andra hade tagit och ge tummen upp eller ner åt varandras bilder. Efteråt fick de själva veta hur de andra hade bedömt dem. Resultatet var överraskande:

”Det vi upptäckte i hjärnan var att det inte finns en så stor skillnad mellan att bli positivt eller negativt värderad.”

Det krävs alltså inte hatkommentarer för att hjärnan ska bli stressad och alert- det räcker att veta att man kan bli värderad. Bara den ständiga vetskapen om att det finns människor som kan utvärdera oss får oss att rikta all fokus på det.

I samma stund som vi publicerar något aktiveras den del av hjärnan som är kopplad till relevans. Det gör att vi upplever att det som pågår på våra sociala medier är det viktigaste just nu, och vår uppmärksamhet dras ofta dit. Vi tillåts inte att dagdrömma och låta tankarna vandra lika mycket, eftersom hjärnan återgår till att fokusera på den livsviktiga bedömningen som pågår hela tiden.

Vi når flera människor än någonsin förut

Det är inte konstigt att det finns ett stort intresse för att publicera på sociala medier trots att det tar så mycket av hjärnans resurser. Irene Perini konstaterar att människor alltid har strävat efter att vara omtyckta och att vara en del av någonting. Både kvalitet och kvantitet är viktigt, men med sociala medier som verktyg tar kvantiteten över.

– Det är det enorma antalet människor vi kan nå som är det nya och intressanta.

Öppna bildvisare

Att vara öppen, genuin och villig att bjuda på sig själv är i vanliga fall verktyg för att förstärka och fördjupa relationer. Sociala medier tillåter oss dessutom att interagera med en mängd personer vi aldrig annars skulle träffa, så istället för att bli starkare ökar våra relationer i antal.

Vi blir snabbt vana vid att ett allt större antal människor bedömer oss utgående från personligt innehåll vi delar med oss av, men det är inte hjärnan van vid att hantera, förklarar Perini.

Manipulerade vardagsliv höjer ribban

En tredje viktig skillnad som sociala medier medfört, är att vi har större möjlighet att själva välja hur vi vill framstå.

Vi ser en manipulerad bild, inte en riktig person, ändå jämför vi det med hur vi själva är.

Irene Perini

Det är belönande och beroendeframkallande att vara omtyckt och det får oss att vilja ge en orealistisk bild av oss själva, förklarar Perini. Det är inte ett nytt fenomen att vi ljuger för att bli gillade av andra.

De flesta vet att det vi ser på sociala medier inte alltid motsvarar verkligheten, men vi tenderar ändå att jämföra oss med det. Ofta tycker vi att de vi ser där är vackrare och har bättre liv än vi själva. Därför mår vi dåligt av att mäta oss med dem.

Öppna bildvisare

– Då vi ser andras inlägg jämför vi dem inte med hur vi själva skulle se ut om vi också tog professionella bilder med filter. Vi ser en manipulerad bild, inte en riktig person, ändå jämför vi det med hur vi själva är naturligt.

Att jämföra sig med andra och vilja förbättra sig själv är normalt, konstaterar Perini. Men att jämföra sig med orealistiska ideal leder till orealistiska mål, vilket kan göra oss olyckliga.

Exakt allting går inte ännu att dela

Sociala medier har tagit öppenhet och offentlighet till nästa nivå. Utöver att vi ständigt blir värderade och jämförda med andra, förväntas vi dessutom dela med oss av allt mer om oss själva. Ju personligare man är, desto mer uppmärksamhet får man. Men vad är nästa steg?

I Johannes Ekholms nya dramaverk Inget att dölja har utvecklingen av öppenhetskulturen gått ännu längre. Där opererar influencern Mimi in en nanokrets i sin hjärna så att alla hennes tankar livessänds i en podd.

Som tur är vi ännu långt från att sådan teknologi skulle vara möjlig, berättar Perini. Det går att veta vilka delar av hjärnan som arbetar och vilka funktioner de är kopplade till, som i hennes egen forskning. Men att veta exakt vad någon tänker kommer vi inte att kunna göra på länge.