En bitande kall vind drar in över skjutbanan i Loppis. Ibland faller några enstaka snöflingor från himlen även om det redan är slutet av april.

Från hagelgevärsbanan hörs ett rop, ”hap!”. En tystnad på ett par sekunder följer, sedan hörs en kraftig smäll. Så kommer ett nytt ”hap!” som den här gången följs av två kraftiga smällar. Ett litet rosa dammoln blir kvar på himlen.

Hap-ropen kommer från skeetskytten Eetu Kallioinen, smällarna från hans hagelgevär och det rosa dammolnet från lerduvorna som splittras av hans träffande hagelsvärm.

26-åriga Kallioinen hör till världens största namn inom skeetskytte. Han är regerande OS-fyra och VM-silvermedaljör – och en av Finlands största medaljhopp inför sommarens OS i Paris.

Se Sportliv med Eetu Kallioinen:

”Hap”

Det är så kallt på skjutbanan att Kallioinen och landslagskompisarna Tommi Takanen och Timi Vallioniemi hamnar gå in och värma sig mellan serierna.

En serie i skeetskytte består av 5 rundor på 25 skott som skjuts från åtta skjutstationer. Lerduvorna slungas iväg som enkla eller dubbléer, det vill säga två duvor som kastas samtidigt.

Skytten begär lerduvorna med ett tydligt kommando, som varierar från skytt till skytt. Vallioniemi ropar ”joo”, Takanens låter som ”aah”, för Kallioinen är det ”hap”. En detalj som ändå visar sig vara överraskande odramatisk.

– Det är något som helt enkelt har utvecklats med åren. Alla har ett personligt uttryck då de ber efter duvan. För mig har det blivit ”hap”. Det känns naturligt och är tillräckligt klart och tydligt.

För att nå framgång inom skytte krävs mer än bara teknisk skicklighet, det krävs en mental styrka och förmåga till total koncentration. För att komma in i skyttebubblan, där inget runt omkring stör prestationen, krävs rutiner – och ”hap”-ropet är en del av Kallioinens.

Från träbössa till hagelgevär

Jakt och skytte har Eetu Kallioinen fått delta i redan från barnsben. Tillsammans med pappa Tero fick han redan i fyraårsåldern delta i jakten. Också Tero är skeetskytt och i barnvagnen fick Eetu ofta följa med på pappans tävlingar.

Med sig på jakt- och tävlingsäventyren hade han sin träbössa. Den byttes sedan ganska fort ut mot ett hagelgevär.

Även om en stor del av året går åt till tävlingsskytte är jakt fortfarande viktigt. Varje år deltar Kallioinen i vilt- och fågeljakt hemma i Loppis. Mellan jaktsäsongerna blir det ofta vandringar i skogen med hundarna för att kolla jaktmarkerna.

Han ser likheter mellan jakten och tävlingsskyttet.

– Det är lite samma känsla och spänning då man väntar på bytet eller på lerduvorna. Man vet att man inte har råd att missa.

Är man en av världens bästa skeetskyttar kunde man ju utgå från att byte torde vara garanterat i Kallioinens jaktgrupp.

– Jag missar mer sällan, så kanske jag är bra att ha med i jaktsällskapet, skrattar Kallioinen som är smått road av frågan.

– Sällan tackar jag nej till jakt om jag blir tillfrågad. Men jag hoppas mitt sällskap är viktigare än min träffsäkerhet.

Den totala koncentrationen

Duva efter duva slängs iväg och Kallioinen träffar så gott som alla. Under ett år blir det över 50 000 skott, de flesta träffar.

På träning sker allt rutinmässigt, prestationen kommer från ryggraden enligt inlärt mönster. Men på träning sker skytte oftast utan press, utan publik och utan förväntningar och krav på resultat. Att skjuta serier med enbart träffar är betydligt enklare på träning än på tävling.

– Många gör felet att de på tävlingar försöker göra bättre än på träning. Det behövs inte. Om du kan skjuta 125 duvor på träning, då kan du också göra det med en likadan prestation på tävling. Det handlar om självförtroende.

Skeetskytte är en sport där varje millisekunds distraktion kan vara skillnaden mellan att träffa och missa målet. Därför är koncentrationsförmågan lika viktig som fysisk förmåga och med starkt självförtroende är det enklare att klara av att nå fullt fokus.

– Koncentration för mig är att jag kommer in i min bubbla. Jag är fullt fokuserad på det jag ska göra och att jag har blicken och tankarna riktade enbart mot tornet därifrån kastmaskinen slänger ut lerduvorna.

För att kunna hantera situationen och finna koncentrationen har Kallioinen utvecklat en personlig strategi. Där förberedelserna för den egna turen startar mentalt medan den föregående skytten är i aktion.

– En del klarar av att vara koncentrerade under hela tävlingen. För mig passar inte det. Jag låter tankarna fritt flöda mellan turerna, men då det är min tur att gå till skjutstationen är jag fokuserad till 100 procent.

Det svåra, enligt Kallioinen, är att kunna stänga ut det som sker runtomkring. Du får inte lyssna på publiken och hejaropen, eller låta det störa ifall något överraskande händer. Det ultimata är att komma i ett slags flow då skyttet flyter på som på träningarna och inget annat än att träffa lerduvorna finns i tankarna.

– Då man är i den sinnesstämningen kommer allt från ryggmärgen och man bara upprepar det man gjort på träningsbanan. Man bara går in, presterar och träffar duvorna.

Men så fort självförtroendet börjar svikta eller tankarna kretsa mycket kring följande skytteprestation blir det ohjälpligt bommar.

– Om jag alltför mycket börjar analysera mitt skytte blir det enkelt fel fokus.

Utgångspunkten är att vinna

Att prestera under press är något som skiljer skyttarna åt på tävlingar. Här handlar det om självförtroende. Det är en vara som Kallioinen har en hel del av.

Självtilliten är inte bara avgörande för hur du lyckas fokusera. Framför allt syns bristen på självförtroende direkt i resultatet.

– Den värsta motståndaren finns ofta i det egna huvudet, säger Kallioinen.

För många kan det vara svårt att hantera pressen som ställs på en, eller pressen som de egna förväntningarna framkallar. För Kallioinen har presshantering blivit en del av tävlingsförberedelserna.

– Inte ska man vara rädd för att någon förväntar framgång av dig. Jag har vänt pressen till något positivt. Jag tycker det är en ära att nån tycker att jag är så bra att de förväntar sig framgång av mig. De är ju inte mina fiender, de vill ju att jag ska klara mig.

Oberoende av hur stor, eller hur liten, tävling det än är frågan om, går Kallioinen alltid in i tävlingarna med samma inställning och samma mål. Han är där för att vinna.

– När jag deltar i tävlingar är jag där för att träffa alla duvor. Jag vet varför jag är där och vad jag ska göra.

Siktar på OS-guld

Efter 200 skott och dryga 4 timmar på skjutbanan börjar Eetu Kallioinen se rätt frusen ut.

Även om det mellan varje serie blivit en paus inne i värmen, börjar fingerspetsarna vara känslolösa. Kylan har också gjort att det rosa färgpulvret i lerduvorna har lossnat innan kastmaskinen slängt iväg duvorna.

I sommarens viktigaste tävling, OS i Paris, kommer det att vara helt andra förhållanden.

På meritlistan finns redan flera stortävlingsmedaljer från juniorsidan, en fjärde plats från OS i Tokyo och VM-silver från i fjol. Till OS i Paris åker han som en av Finlands största medaljkandidater.

– Redan som liten, när jag var typ 10 år, och cyklade till skolan drömde jag om att få vinna OS-guld. Det har nog funnits i tankarna ganska länge.

Det klara målet är att vinna OS-guld. Oberoende av om det är OS-final eller en tävling bland kompisarna där segraren vinner en kopp kaffe, så är inställningen den samma.

– Jag vet att jag har chans att vinna, så jag åker dit för att vara bäst i finalen och träffa alla duvor.