Kulturarbetare oroliga för regeringens attityd till kulturen: ”En hel ny generation kan gå förlorad”
På basis av sommarens nya regeringsprogram och politikers uttalanden står kulturbranschen inför nedskärningar och krav på lättare innehåll. Det här kan snabbt leda till att konsten blir mer elitistisk, enligt branschfolket.
– Det väcker vrede och besvikelse. Jag får en känsla av att de inte har en aning om vad de talar om, och helt klart bryr de sig inte heller.
Det säger författaren Johannes Ekholm om den kultursyn som den nya regeringen signalerat att den har.
Då finansministern och Sannfinländarnas ordförande Riikka Purra under vårens riksdagsvalkampanjkallade kulturen för en lyxvara som sväljer för mycket statliga pengar fick hon mycket kritik. Under sommaren och början av hösten går det trots det att urskilja att nya vindar nu blåser i den kulturpolitiska debatten.
Nya kulturministern Sari Multala (Saml) sa till exempeli en intervju för Svenska Yle i juni att hon vill satsa på tillväxt för kulturen så att de statliga stöden kan minska. I regeringsprogrammet nämns ordet ”tillväxt” fyra gånger i de första fyra styckena av texten om kultur. Och på fyra år ska undervisnings- och kulturministeriet skära ner kostnaderna med 125 miljoner euro.
Ministeriets budget i år är över sju miljarder euro, kulturens andel av det är cirka 610 miljoner euro.
Det är många som redan bytt bransch, och som inte klarar av den vardag det betyder
Astrid Stenberg
Omfattande nedskärningar skulle ha en påtaglig inverkan på kulturen. Biljettpriser till teatrar, museer och film riskerar skjuta i höjden, vilket skulle leda till att kulturen på allvar blir en lyxvara, som endast ett fåtal kan unna sig.
Samtidigt skulle många mindre aktörer få det svårt, och färre arbetare skulle ha möjlighet att stanna i branschen.
De ekonomiska förutsättningarna inom kulturbranschen är redan smala, säger skådespelaren Astrid Stenberg, bland annat en av krafterna inomteaterföreningen 4 Floors of Whores.
– Det är många som redan bytt bransch, och som inte klarar av den vardag det betyder. Om det ytterligare stramas åt så är risken ganska stor att en hel eller delar av en hel ny generation faller bort, säger Stenberg.
En av konstens uppgifter är att agera motvikt till det annars så ekonomiskt besatta samhället, menar Stenberg.
– Vi lever i ett samhälle som har en fetisch för mätbarhet, som är hemskt pragmatiskt. Då är konstens styrka att den står för någonting som inte kan mätas på samma sätt som andra saker, och att den påminner oss att också det omätbara och obegripliga har ett värde, säger Stenberg.
”Konstens roll är också att provocera”
I kulturdebatten har en del krafter förespråkat att konsten i högre utsträckning ska syssla med sådant innehåll som man vet att folk är intresserade av.
Astrid Stenberg säger att den experimentella kulturen, den som väcker anstöt och som i Sannfinländarnas valprogram kritiseras som ”bajskultur”, är en del av ett ekosystem som bidrar med innovationer och idéer också till resten av kulturen och samhället i stort.
Hon får medhåll av Johannes Ekholm.
– Konsten har många parallella uppgifter i samhället, och det finns mycket bevis att det är nyttigt med kultur och konst.
Ekholm påpekar att popularitet inte heller automatiskt betyder ekonomisk framgång.
– Jag läser just nu Antti Nyléns bok om författarskap och om hur svårt det är att försörja sig som författare också fast man räknas som framgångsrik. Det är ingen garanti att man har råd med hyra eller mat åt sina barn bara för att man har ett namn, säger Ekholm.
– Samtidigt tycker jag som konstnär att konsten inte ska behöva försvaras. Det som ska försvaras är människans rätt att finnas till och överleva, men vi verkar ha en regering som över huvud taget är människofientlig och som vill göra livet svårt för alla som inte är höginkomsttagare, säger Ekholm.
En kulturinstitution med starkt tryggad statlig finansiering är Nationaloperan och -baletten. Om den finansieringen minskar påverkar det direkt vem som har möjlighet att gå på opera eller balett, säger chefdirektör Gita Kadambi.
– Självklart, biljettpriserna skulle vara mycket dyrare. Stöden vi får gör att vi är tillgängliga, och vi vill att priserna är så låga som möjligt för vi vill vara tillgängliga, säger Kadambi.
En operabiljett som nu kostar en femtiolapp skulle alltså vara mångdubbelt dyrare. Liknande prishöjningar skulle drabba andra konstgrenar, vilket kan leda till att allt färre har råd att ta del av kulturen, menar regeringskritiker.
Enligt Kadambi kan inte konsten enbart vara strömlinjeformad, bekväm och bekant.
– Konstinstitutioner har en plikt att emellanåt vara omskakande och vara provocerande.
Inget direkt hot om politiskt styrd konst
Det kyligare diskussionsklimatet kring kulturens ekonomi har också diskuterats i Sverige. I augusti skapade Norrköping rabalder i kulturdebatten då man meddelade att stadens kulturenhet slaktas och de olika grenarna överförs till ett nydanande tillväxtkontor.
I Sverige har man länge debatterat beslutsfattarnas syn på kulturen, men till skillnad från Finland har också politisk styrning av konsten länge varit på agendan. Den traditionella principen om att politiker ska hålla en armlängds avstånd från konstens innehåll har utmanats, och kritiken riktas till höger och vänster, mot såvälsverigedemokrater som inte ser ett värde i nutidskonst som motMiljöpartiets före detta kulturminister Alice Bah Kunke.
I Finland seglade liknande frågor för en stund in i rampljuset efter att samlingspartister i Esbo ville kapa stödet till &-teatern (före detta Esbo stadsteater) efter att teatern deltog i en demonstration mot rasism. Politikerna tolkade deltagandet som ett ställningstagande mot regeringen, vilket skulle vara oförenligt med statligt stöd.
Utspelet fick mycket kritik. Men att det skulle finnas ett direkt hot mot konstens frihet i Finland tycker inte de kulturarbetare Svenska Yle talat med.
– Det skulle vara förskräckligt ledsamt om vi skulle gå mot ett totalitärt system där man inte får demonstrera mot rasism. Men så som jag ser det är våra samhälleliga system så starka att jag inte ser att det här är en faktisk hotbild, säger Gita Kadambi.
– Konstens styrka ligger i att vi har starkt samhälleligt stöd. Det kunde förstås vara ännu starkare. Men vi har musikinstitut, grundläggande konstundervisning och symfoniorkestrar och teatrar nästan i varje litet hörn av Finland. Vårt folk mår bra då det utövar, använder och stöder konsten och kulturen, säger Kadambi.