Teaterchefer: Bjud in oss till tv-sofforna och ta med oss i debatten – kulturens samhällsroll och position måste stärkas
Vem bryr sig om kulturen och varför glöms den oftast bort i de stora samhällsdiskussionerna? Teatercheferna Jussi Sorjanen och Maria Sid har fått nog, de vill att kulturrösterna hörs mera i debatten. ”Kultur är samhället, vi är specialister på människan”.
När den brittiske premiärministern Winston Churchill fick frågan om man inte borde skära ner på statens kulturutgifter när Storbritannien gick in i andra världskriget lär han ha sagt: ”Vad finns då kvar att försvara?” Nu lever vi i kristider igen och hotbilderna mot kultursektorn tornar upp sig inför riksdagsvalet.
När tiderna blir kärvare brukar kulturen ofta hamna på slaktlistan till förmån för ”viktiga frågor”. Är det överhuvudtaget någon som bryr sig om vad teatern har att säga om samhället i dag? Eller är det kulturen som lever i sin egen bubbla? De här frågorna ställde Viirus teaterchefJussi Sorjanen nyligen i tidskriften Ny Tid.
När vi träffas har frågan spetsas till ytterligare. Finansministeriet har precis föreslagit nedskärningar på 500-700 miljoner euro inom kultur, idrott och ungdomsarbete, vilket alltså motsvarar 60-80 procent av deras statliga finansiering. Dessutom föreslår samma ministerium att momsen för biljetterpriserna till kulturevenemang ska höjas. Ide stora mediehusens valkompasser lyser dessutom kulturfrågorna med sin frånvaro.
– Jag är oroad för vad som händer efter valet. Alla utom Sannfinländarna har sagt att de vill höja kulturens budget till en procent av statsbudgeten. Men tyvärr tror jag inte det kommer att hända, de har lovat det också tidigare, säger Jussi Sorjanen.
Kulturen en separat ö, men erbjuder perspektiv
Kulturen och kulturdiskussionen ses oftast som en ensam liten ö i den stora samhällsdiskussionen, menar Sorjanen, och det vill han råda bot på. Receptet är följande: Bjud in teaterchefer och kulturaktörer till samhällsprogram som A-studio och till nyhetssidorna för att diskutera samhällsfrågor och aktualiteter.
– Som samhällsdebattör skulle till exempel en teaterchef kunna bidra med det mänskliga och större perspektivet. Medierna reagerar snabbt på samhällsfrågor medan kulturen och konsten kommenterar samhället långsammare. Men med en långsammare reaktion kommer också ett större perspektiv.
Sorjanen får medhåll av sin kollega i Sverige, Maria Sid, som är teaterchef för en enorm kulturinstitution: Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
– Absolut! Bjud in kulturfolk, filosofer och forskare till sofforna för att diskutera de svåra frågorna, för vi diskuterar ju hela tiden människan. Teaterfolkets specialistområde är människan och mänskligt beteende. Här kan vi bredda diskussionerna, som ofta bara handlar om effektivitet och pengar.
En annan kärnfråga som många av debatterna handlar om är makt, en fråga som är förknippad med både politik, krig och många andra samhällsfrågor.
– Jag har jobbat med Shakespeare hela livet, och de flesta av hans pjäser handlar om makt. Teatern speglar nutiden mot det historiska och här kunde vi komma in med perspektiv i samhällsdiskussionen.
Livligare debatt i Sverige
Som chef för en stor kulturinstitution blir Maria Sid visserligen ofta uppringd av medier, men oftast handlar det uttryckligen om kulturfrågor.
– I vissa diskussionsforum finns en ambition att bredda debatten. Som teaterchef involveras jag mer i samhällsdiskussionen än vad man gör i Finland. Sverige är ett större land med flera tidningar.
I Sverige är kulturdebatten också livligare och mer politisk, medan vi i Finland inte har samma tradition av en debatt i skärningspunkten mellan kultur och samhälle.
Men också i Sverige är kulturen hotad just nu, säger Sid. Efter regeringsskiftet i höstas har debatterna handlat om konstens frihet, kulturkanon och vem som får bestämma om vad som ska visas.
– Efter coronatiderna har kulturen allt mera satts åt sidan. Det känns som en kamp mer än någonsin, vilket jag tror har att göra med postpandemitider. Man tänker att man skär i kulturpengarna för att få till det. Den diskussionen går het också i Sverige.
Vad händer om Finansministeriets förslag blir verklighet och kulturen de facto blir av med majoriteten av sin statliga finansiering?
– Då lever människan egentligen inte det liv människan ska leva. Man lever väl inte bara för att jobba? Jag såg nyligen bilder från ett skyddsrum i Ukraina där man spelade instrument och sjöng. För att överleva de psykiskt tunga stunderna behöver människan få hitta på berättelser, spela instrument, sådant som breddar vår existens, säger Sid och fortsätter:
– I de länder vi lever i finns inte ett sådant alternativ som att nedprioritera kulturen, om vi gör det kommer vi att må riktigt dåligt.
Sorjanen ser kulturen som grundbulten i samhället. Utan kultur finns inte mycket kvar:
– Vi har ingen arkitektur, inte mat, vi är inte människa. Att stödja kultur är att stödja mänsklighet. Om staten, städerna och fonderna slutar stödja kulturen, och den inte får vara fri, har vi förlorat kärnan i vårt samhälle.
Politiker saknar kulturkompetens
Också i Sverige klagar man på att kulturen saknas i den politiska debatten inför val. Delvis handlar det om avsaknaden av kompetens, menar Sid.
– Ofta väljer man kulturministrar som saknar en bred kompetens och intresse i kulturfrågor. Jag har inte så mycket tillit till politikernas kulturkompetens.
När något händer inom kultur ringer medierna istället henne henne och Dramatens chef.
– De som har kompetensen borde få mer plats i den offentliga diskussionen eftersom politikerna saknar den kompetensen.
Mediernas kulturraportering snäv
Sid riktar också en känga mot medierna där hon tycker kulturfrågorna ofta behandlas rätt snävt och enligt genre. Hon efterlyser en bredare kompetens och intresse också inom kulturjournalistiken.
– Kultur är ett väldigt brett område men ofta belyser man det bara via teater- eller filmkritik eller någon som jobbar lite med kultur då och då.
Sid säger att det framför allt är medborgarna som gynnas av en bredare samhällsdebatt.
– Det jag är mest olycklig för just nu är skrämselmedia som tar över allt mer och gör att folk blir mindre i sitt tänkande. Det är farligt.
I antikens Grekland hade man sjukhus och bredvid dem teatrar, som vårdade själen. Det är de här två samhällspelarna vi borde återinföra: välmående och själsligt välmående
Maria Sid, teaterchef
Kulturfolket lever i sin bubbla
Teateruppsättningar och konstverk överlag behandlar ofta aktuella samhällsfrågor. Varför når de inte ut annat än på kultursidornas kritikavdelning? Lever kulturfolket för mycket i sin egen bubbla, frågar sig Jussi Sorjanen.
– Vi inbillar oss att vi gör relevant och omskakande konst som tar del i samhällsdiskussionen. Men ser media och publiken det så? Och når konsten och tematiken ut från våra scener?
Mycket beror också på kontexten och vilken scen pjäsen visas på, menar Sorjanen. Han nämner en rätt provokativ gästföreställning på Teater Viirus med scenkonstkollektivet 4 floors of whores.
– Konstnärerna sprutade målfärg från anus, men diskussionen uteblev, säger Sorjanen och fortsätter:
– Om föreställningen hade satts upp på Nationaloperan eller Nationalteatern hade det antagligen uppstått en häftig diskussion kring varför man stödjer sådan konst med statsmedel. Om den hade satts upp i Ryssland skulle skådespelarna ha fängslats.
Ett konkret exempel där teatern nådde över nyhetströskeln är Susanna Kuparinens pjäser Eduskunta och Valtuusto på Ryhmäteatteri och Nationalteatern, där ämnet uttryckligen var politik.
– Här nådde scenens budskap också nyheterna. Det vore intressant med mera innehåll av den typen.
Återinför livets grundpelare
Kultur upplevs ibland som något elitistiskt som sker i finsalongerna, något som är roligt att ha till fest, men är ändå något det flesta oss använder dagligen, utan att vi kanske tänker på det.
– Alla människor som ser på en tv-serie, läser serietidningar, karikatyrbilder – kulturen är en grundpelare i samhället och i högsta grad service för människorna. Att under ekonomiskt kärva tider välja att inte satsa på kultur, gör att man inte till slut har något alls. Jag vill inte att vi hamnar där, säger Sid.
Grundfrågan är: Vad fyller vi våra liv med? Ska vi leva för att arbeta eller arbeta för att kunna förverkliga oss själva på fritiden? frågar hon sig.
– I antikens Grekland hade man sjukhus och bredvid dem teatrar, som vårdade själen. Det är de här två samhällspelarna vi borde återinföra: välmående och själsligt välmående.
Vi borde också tänka att kulturen kan påverka illamåendet och har förmåga att ifrågasätta hela samhällssystem och mekanismer.
Jussi Sorjanen, teaterchef
Illamående av kultur
Sorjanen understryker ändå att kulturfältet skjuter sig själv i foten genom att bara betona den effekt av välbefinnande kulturen har och lyfter istället fram motsatt effekt: illamående, få oss att känna oss omskakade.
– Vi vill gå från teatern med gott humör. Vi har helt och hållet svalt begreppet välbefinnande av kultur och att kulturen ska stödja något annat som är viktigare i ett kapitalistiskt samhälle. Kulturen har ett egenvärde i sig, säger Sorjanen.
– Vi borde också tänka att kulturen kan påverka illamåendet och har förmåga att ifrågasätta hela samhällssystem och mekanismer. För mig har de största kulturupplevelserna varit förknippade med just det här, att jag börjat ifrågasätta stora grundläggande frågor som kapitalismen och förtryck. Det är något helt annat än välmående.
Konsten kan ge dig svar och insikter i stora existentiella frågor och frågor i våra vardagsliv, säger Sid.
– Eftersom människan är funtad så att hon hela tiden vill utvecklas är det viktigt att samhället ger den här pulsen och att man ska kunna ta del av olika åsikter. Demokratin gynnas av diskussion, säger Sid och fortsätter:
– Därför är det så viktigt att värna om det här, och det gör man genom att inte strypa stöd till kulturen. Då blir det som Churchill sa, då har vi inget kvar att försvara.