Behöver Finland en kulturkanon och hur skulle den se ut? Professor: ”Det handlar om nationalstatens renässans”
Efter beskedet att Sverige ska instifta en nationell kulturkanon har den ofta omstridda frågan återigen hamnat i hetluften. Också i Finland har frågan lyfts fram igen. Professor Peter Stadius säger att det vittnar om nationalstatens renässans.
Den nya högerregeringen i Sverige gav i höstas i uppdrag åt en oberoende kommitté att ta fram en nationell kulturkanon, alltså en lista på den mest värdefulla kultur som skapats i landet genom århundradena. Dessutom ska det göras listor med internationella och svenska verk som ska läsas i svensk skola.
Frågan har väckt mycket debatt. Kritikerna menar bland annat att det kan komma attanvändas i medborgartester. Också i Finland har frågan om en kulturkanon lyfts på bordet igen, bland annat itidningen Helsingin Sanomatoch avYles morgon-tv.
– Kanon är per definition det som gemene medborgare bör känna till i den egna kulturtraditionen, säger Peter Stadius, professor i Nordenforskning vid Helsingfors universitet.
”Ett politiskt projekt”
Stadius ser kulturkanon som ett i första hand politiskt projekt, ofta lett av högerpolitiker.
– Det handlar om någon form av nynationalistisk, nostalgisk tanke om att man inte får tappa bort bildningen. En oro för att en enhetskultur på något sätt försvinner. Ett väldigt konkret instrument är då att kräva en kulturkanon. Dess lite hårdare spets är att det blir ett inträdesförhör till att bli medborgare i Danmark, Sverige eller Finland.
Danmark införde en kulturkanon redan 2006. Den innehåller 108 verk i åtta olika kategorier: arkitektur, bildkonst, design/konsthantverk, film, litteratur, musik, scenkonst och barnkultur, som anses särskilt betydelsefulla för Danmarks kulturarv. Med fanns till exempel H.C. Andersens sagaDen lilla sjöjungfrun, Lars von Triers filmIdioterna, lego – och Sydneys operahus av den danske arkitekten Jørn Utzon.
Listorna presenterades av den dåvarande borgerlig-liberala regeringen och dess kulturminister Brian Mikkelsen. Även de danska listorna har fått utstå mycket kritik genom åren, men har också bidragit till att lyfta kulturen på agendan. I Finland initierade den tidigare kulturministern och på den tiden ordföranden för riksdagens kulturutskott Kaarina Dromberg (Saml) år 2006 en kulturkanon. Nu har frågan åter lyfts fram.
– Vi har ju samma frågor på bordet kring den nationella enhetskulturen, tanken om att invandringen har gått för långt, att den har misslyckats, och att man ska skydda den nationella kulturen, konstaterar Stadius.
Tillbakablickar till 1980-talet
Den enhetskultur som många av oss fick erfara på 1980-talet gav åtminstone ett sken av trygghet då folket bänkades framför tv:n med två nationella, statliga kanaler att välja mellan. Dagens splittrade medievärld med sociala bubblor, fake news, och inte minst krig i Europa kan skapa en längtan efter något stabilt från förr. Kanske det är därför vi finländare fortfarande varje självständighetsdag bänkar oss framför tv:n för att följa med presidentens handskakningsmaraton.
Stadius blickar tillbaka till slutet av 1980-talet, början av 1990-talet då globaliseringen tog vid.
– Då industrin flyttades bort från till exempel europeiska höglöneländer, kände en del av den finländska befolkningen, till exempel många inom pappersindustrin, att de blev svikna och det har lett till en populistisk våg, säger Stadius och fortsätter:
– I stället för att rösta på till exempel Socialdemokraterna, röstar den forna pappersarbetaren på ett populistiskt parti och man börjar söka efter nationalstaten som en trygghet mot det gränslösa, kosmopolitiska, gränsöverskridande, okontrollerbara och, kanske för många, ofattbara. Den vita medelklassen i de rikare delarna av världen blir förlorare. Det är väl här tanken om en kulturkanon på ett kulturpolitiskt plan kommer in.
Grundtanken: bevara något som går förlorat
Sannfinländarna, som är bra på att snappa upp varifrån det blåser politiskt, kom i höstas ut med ett manifest kring det finska språket och bevarandet av den nationella kulturen.
– Man lyfter upp vikten av att återgå till en enhetskultur. Att nationalstaten och den nationella kulturen som man förknippar med det blir en slags trygghet, ligger logiskt i hela den här kontexten, någonting som man har förlorat. Det förklarar ganska långt varför man vill ha en sådan här lista. Det kan jämföras till exempel med det som händer i Sverige.
Kanon, vem ryms med?
Suomen kulttuurirahasto gjorde nyligen en undersökning om hurdan kultur finländarna gillar mest. Den toppas av klassiker somJean Sibelius, Tove Jansson, Juice Leskinen och Helene Schjerfbeck. Peter Stadius ser överlag listor och rankningar som typiska för vår tid.
– De är enkla att behandla i medier och lätta att få klickrubriker för. Kanon är ett subjektivt val. Jag kan tänka mig att könsbalansen skulle vara ganska okej, men sedan skulle det finnas andra typer av minoriteter, marginalgrupper som tidigare uppmärksammats som säkert inte skulle komma med in här, till exempel den samiska litteraturen.
Vilken roll skulle den finlandssvenska kulturen ha i en kulturkanon?
– Inom litteraturen tas ju en del av den svenskspråkiga litteraturen som har producerats efter 1809 i till exempel svenska litteraturbanken, som Runeberg och Topelius. Det har väckt diskussion kring huruvida de borde finnas på den Sverigesvenska sidan. Det är ju en politisk fråga. Sibelius uppfattas inte som språkligt bunden i och med att musiken inte är knuten till språket på samma sätt.
– Från början av 1900-talet har vi en jätterik, framförallt litterär skatt att erbjuda. Det borde vara ganska klart att det borde vara en del i en finsk litteraturkanon. Men det är också en politisk fråga som det säkert finns olika tankar kring. Men Edith Södergran, Tove Jansson och många, många andra borde vara med.
Stadius tycker att man i Finland är väldigt fokuserad på nutiden i vår historieuppfattning i Finland. Han frågar sig om vi borde ta oss an den svenska tidens arv i en kulturkanon.
– Men hur tar vi an den svenska tidens arv i en kulturkanon. Uppfattar vi det som att Sverige inte var Finland, eller kan vi ta det som en del av vårt arv? Ska det bara vara sådant som är på det finska språket eller kan det vara sådant som är på svenska? Det handlar inte bara om att tänka framåt och det nutida, utan om att tänka historiskt också. Vad är vår kanon, vårt kulturarv?
Finland är ett litet land med en kultur som konstant uppfattats vara lite under hot. Att vi i Finland själva arbetat upp det finska språkets utveckling och den kulturella politiska utvecklingen på 1800-talet är ju en fantastisk framgångshistoria. Det här kanske har skapat ett tankesätt där man tycker att just den egna nationella kulturen ska skyddas, resonerar Stadius. Det finns inte samma sorts smältdegeltänkande som i USA.
– Det ska vara en enhetskultur och därför är det kanske ganska symptomatiskt att man diskuterar en kulturkanon i de nordiska länderna. Tanken är: vi är jättesnälla, och ni ska komma hit som arbetskraft, eller som flyktingar av humanitära skäl, men ni ska bli som vi. Det här finns i alla de nordiska länderna, just på grund av att man är en enhetskultur och historiskt sett har haft svårt för subkulturer.
Lyssna på Kulturpodden om kulturkanon - kanon eller kalkon?
