”Vi vill inte skada er. Det är bäst för er att ni återvänder hem. Eller så kommer ni alla att bli begravda i ukrainsk jord.”

Det är en kall februarimorgon år 2022. Kylan biter i mina kinder och tårna är frusna. Jag har fortfarande smaken av bränd, konserverad borsjtjsoppa i munnen. Ioann och Alek sitter och småpratar tätt intill mig. Leran klatschar under deras skor varje gång de rör på sina fötter.

Det är väldigt lerigt nere i skyttegravarna. Jag drar en kort suck och ser min andedräkt fly ut ur min mun. Jag stänger ögonen. Man lägger knappt längre märke till de dova skotten som avfyras längre bort. Jag hör Alek och Ioann som nu sitter och skrattar. Jag öppnar ögonen och ser mot dem. ”Kan ni vara lite mera högljudda kanske?” säger jag medan mina läppar formas till ett litet grin. ”Tyst på dig din gubbe,” skrattar Alek och släpper taget om hakbandet på sin hjälm. Han brukar alltid sitta och fingra på sin hjälm. ”Om det här vore riktigt krig skulle du vara död,” flinar jag. Han ser bara på mig med ett snett leende och ställer sig upp. Hans byxor är alldeles leriga. ”Som tur så är det inte det,” säger Alek. Hans hjälm glider åt sidan så att den sitter snett. Han vänder sin blick ut mot krigsfältet och sträcker på sig. ”Hur länge tror ni att vi ska vara här?” frågar Ioann och tittar turvis på mig och upp på Alek. ”Tja, hoppas att jag inte behöver vara här så länge,” säger Alek. Jag nickar. ”Ja, verkligen”.

Kulsprutorna vid skyttegravarna börjar plötsligt spotta högljutt. ”Det är så kallt här,” huttrar Ioann. ”Vad sa du!” säger jag med höjd röst. ”Det är kallt här!” ropar han till svar. ”Vad?”. Ioann tar tag i min rock och drar mig intill sig. ”Jag sa att det är kallt här!” ropar han och släpper taget. Han trycker in händerna i sina fickor och borrar hakan ner i kragen. Alek börjar glida ner längs med skyttegravens vägg. Kulsprutorna tystnar. Ioann skruvar på sig. Jag torkar min högra hand mot byxorna och drar upp min ärm. Klockan är 07:26. Det är tyst en stund. Jag tittar mot Alek. Han lutar obekvämt mot lerväggen och stirrar kallt mot mig och Ioann. Lukten av avföring och urin tränger sig i min näsa. ”Vad är det med dig Alek?” frågar jag honom. Inget svar. ”Blev du rädd?”. Fortfarande inget svar. Jag tar tag i honom. Han faller handlöst ner över mig. Jag stelnar till av fasa. ”Alek!” ropar Ioann och kravlar fram till mig och Alek. Den blöta och kalla leran börjar sakta tränga genom byxtyget. Jag kan inte röra mig. ”Varför svarar du inte Alek!” Ioann tar tag i Aleks axlar och drar honom från mig. Ioann lyfter försiktigt med blodiga och darriga händer upp Aleks huvud. Han har blivit skjuten i bakhuvudet. Alek är död. Det kan ju inte vara möjligt. ”V-vi måste härifrån...” säger Ioann. Jag ser ner på Alek. Hans blick stirrar tomt in i min. Blicken var en gång var full med liv. Ioann släpper försiktigt ner Aleks livlösa kropp i leran och ställer sig upp. ”Georgij vi måste härifrån!”. Ioann tar tag i min arm. ”Vi kan inte bara lämna honom här...”säger jag. ”Sätt honom på min rygg eller vad som helst...!” Ioann tystnar och står stilla. Han springer tillbaka till Alek. Tillsammans får vi Alek upp på min rygg. Jag och Ioann ger varandra en snabb blick. Vi börjar rusa genom skyttegravarnas korridorlika gångar.

Det är inte bara Alek. Våra kamrater ligger utspridda som flugor i leran i gångarna. Vad händer? Varför är alla döda? Det är ju bara en militärövning. De militära överordnade skulle väl inte ljuga för oss? Då och då vänder Ioann om sig för att se att jag hänger med.

Vi kliver upp ur skyttegraven. Ett skott viner förbi mitt öra. Det börjar svida. Jag fortsätter att springa tills... *”*Stoy!”. Jag och Ioann stannar tvärt. Jag vänder försiktigt mig om. Jag ser två stycken soldater. Den ena har ett sår tvärs över kinden och den andra är väldigt lång. Deras uniformer liknar inte våra. Det måste vara ukrainska soldater. Jag förstår inte. De laddar och höjer sina gevär. ”Vilka är ni?” frågar en av soldaterna som har ett stort sår över kinden. Jag säger ingenting och hoppas att Ioann ska prata istället för mig. Men, Ioann säger ingenting. ”Nå!” ropar soldaten.”V-vi kommer från den ryska militären!” stammar jag. Jag känner hur mina ben börjar skaka under mig. Jag vet inte hur länge jag orkar bära Alek. ”Händerna upp och överge era vapen, ni kommer med oss” säger den långa soldaten. Tveksamt lyfter jag upp mina händer. Jag känner hur Alek glider ner från min rygg och landar på marken med en duns. ”Vad är det med honom?” frågar den långa soldaten. ”Han är död” säger Ioann. Det är tyst en stund. ”Jag beklagar” säger soldaten med såret på kinden. De ber oss visa hålet i Aleks bakhuvud för att bevisa att han faktiskt är död.

De låter Ioann bära Alek så länge det inte uppstår problem. Jag snubblar på rötter och känner hur kvistar slår och river mig i ansiktet. ”Nå, tala,” snäser en av dem. ”Vad vet ni?” ”Vi...vi vet ingenting,” säger Ioann med låg röst. ”Vi blev tillsagda att det här bara var en övning,” säger jag med skakig röst. ”Bara en övning säger du? Vad heter ni?” frågar en av soldaterna. Jag hör Ioann snyfta plötsligt. ”Snälla skjut oss bara inte, vi vill bara hem!” snyftar Ioann. ”D-de sa att det bara var en militär övning i Ukraina, v-vi vet inget mer!” säger jag med darrig röst. Jag känner då en stadig hand placeras på min axel.”Vi vill inte skada er. Det är bäst för er att ni återvänder hem. Eller så kommer ni alla att bli begravda i ukrainsk jord.”