Varje år läcker 15 miljoner ton växthusgaser från Finlands utdikade våtmarker – förorsakar mer utsläpp än hela den inhemska transporten
Finlands myrar och våtmarker uppskattas lagra cirka 5,7 miljarder ton kol och de är därmed Finlands största underjordiska kollager. Men när våtmarker torrläggs läcker tiotals miljoner ton koldioxid årligen.
Kulla naturreservat på Kimitoön är ett klassiskt exempel på våtmark som en gång i tiden utdikats för att öka trädens tillväxt. Området utnyttjades som ekonomiskog av Kimitoöns kommun fram till 2017 då Konestiftelsen erbjöd sig att köpa det 130 hektar stora området.
– På dikeskanterna ser man ju rent fysiskt hur kolet helt enkelt brutits ned och försvunnit upp i atmosfären. Längs med diket borde det ju synas åsar av torv, men med tiden har kolet brutits ned och omvandlats till koldioxid vilket gör att marken sjunkit ihop och åsarna försvunnit, berättar agronomie- och forstdoktor Panu Kunttu.
I utdikade våtmarker blir den blöta jorden torr, vilket gör att syre kommer åt torven i marken. Torv består ungefär till hälften av kol som avger koldioxid och lustgas när den bryts ned. Det är växthusgaser som påverkar klimatet och gör att jorden värms upp.
Under 1950-talet pågick en utdikningsboom i Finland och av landets cirka 10 miljoner hektar myrmark har 60 procent dränerats. Orsaken var att man genom torrläggningen ville öka trädens tillväxt och idag växer träd för ett värde av 11 miljarder euro på torrlagd våtmark – det motsvarar en fjärdedel av Finlands virkesförråd.
Forskarna: begränsa kalavverkning och återställ odlade våtmarker
Den största delen, det vill säga 4,6 miljoner hektar av de utdikade markerna utnyttjas av skogsbruket. 0,25 miljoner hektar används i jordbruket och på 85 000 hektar utvinner man torv. Men även om skogen binder kol såersätter de inte läckaget av växthusgaser från markerna.
Torrlagd myrmark som används inom jordbruket är enligt forskarna ändå det största problemet. Trots att endast 10 procent av den torrlagda myrmarken används inom jordbruket står de för mer än hälften av de utdikade områdenas totala utsläpp. Enligt forskare Raisa Mäkipää vid Naturresursinstituet ligger de totala växthusgasutsläppen på 15 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. Det är mer än den inhemska trafikens utsläpp på drygt 11 miljoner ton.
Enligtstadsrådets utredning om kolsänkor på olika markområden är jordbrukets möjligheter att skära ner utsläpp av växthusgaser begränsade. Den största effekten kunde uppnås genom att fokusera på odlade torvmarker. Genom att göra rätt insatser på dem kunde jordbruket minska sina växthusgasutsläpp med cirka 30 procent fram till 2050 utan att den inhemska matproduktionen skulle minska märkbart.
Samtidigt skulle Finland kunna halvera växthusgasutsläppen från den övriga markanvändningen genom att begränsa kalhyggen i torvmarksskogar.
Tvåhundra kubik stock ger skjuts åt biologisk mångfald
Förutom att de utdikade våtmarkerna bidrar till Finlands utsläpp av växthusgaser är de huvudorsaken till att mer än hälften av Finlands myrtyper är utrotningshotade. Naturskyddsområdet i Kulla grundades för att kompensera för den inverkan på naturresurser som Konestiftelsens verksamhet orsakar.
– Många miljöåtgärder är egentligen gröntvättning om man synar dem i sömmarna, det vill säga företaget vill ge sken av att deras verksamhet är hållbar genom miljögärningar som egentligen inte gör någon nytta. Men i det här fallet är insatsen så pass stor och konkret att det faktiskt gör skillnad på riktigt. Det är progressivt tänkande att göra insatser som hjälper både klimatet och biodiversiteten på det här sättet, säger Kunttu.
Även staten vill dra sitt strå till stacken och enligt den nuvarande regeringens naturskyddsprogram Helmi har man som målsättning att skydda 20 000 hektar myrmark samt återställa ytterligare cirka 12 000 hektar fram till år 2023.
Myr- och våtmarker som dikas ut mister sin naturliga flora och fauna. Allt från mossor och svampar till insekter och fåglar som är anpassade till ett liv på myren försvinner. För 13 procent, eller 280 av alla rödlistade arter i Finland, är myrarna den viktigaste livsmiljön.
Därför har man på Kulla naturskyddsområde även inlett omfattande skogs- och artuppföljningsstudier. De ska senare upplysa forskarna om hur man i framtiden ännu effektivare kan hjälpa naturen på traven då ekonomiskogar återställs till naturtillstånd. Man har till exempel på konstgjord väg tillfört 200 kubikmeter död ved i området, något som är rätt ovanligt i samband med fredning av skogar.
Enligt Panu Kunttu finns det i medeltal över 100 kubikmeter död ved per hektar i naturskogar, i ekonomiskogar är motsvarande siffra fem.
– Tack vare ett unikt 40 hektar stort skogsområdet som är 140 år gammalt, och för att statens fredade område Stormossen ligger granne med det nya, är förutsättningarna för ökade naturvärden goda här. Redan nu, efter tre år, har det börjat växa flera intressanta svamparter på stockarna, arter som inte är särskilt vanliga på Kimitoön, säger han.
Med andra ord är tillförseln av olika ålders- och arters trädstockar en riktig jackpot för den biologiska mångfalden, och det kommer att ge både livsrum och snabbskjuts till många hotade arter. Uppföljningen om hurdana effekter restaureringsåtgärderna har på naturen kommer att pågå i decennier.
Fem kilometer dike blockeras
Projektet i Kulla fick sin början redan för 10 år sedan då Panu Kunttu tillsammans med föreningen Kimitoöns natur inventerade kommunens alla skogar. Då hittade man ett 20 hektar stora moskogsområde som inte avverkats på åtminstone 140 år.
– Vi inledde en dialog med kommunen som fortsatt i många år, och det var inte alltid helt enkelt. Först bad de oss att helt låta bli att göra en frivillig inventering av skogarna, men det kunde de ju inte göra. Sedan har de ställt sig tveksamma till förslaget om att freda av en del av skogsområdet, som skulle ha varit åtminstone 16 procent av områdets totala 128 hektar. Men till sist köpte Konestiftelsen hela skogen i syfte att freda och återställa den. Så det slutade bättre än jag vågade hoppas, berättar Kunttu.
Totalt har cirka fem kilometer dräneringsdiken grävts ut i området, diken som nu ska fyllas igen.
– Beroende på dikenas utformning, storlek och omgivning har vi två metoder. Antingen fylls hela diken igen med landmassor, i andra fall gör vi flera fördämningar i rad. Som man ser i terrängen så gör grävmaskinerna rätt stora avtryck, därför gör vi dikesarbetet för hand i särskilt känsliga områden, berättar Kunttu.
Det är ett gediget arbete som ligger bakom planeringen av igendikningen eftersom man måste undvika att vägar och grannarnas marker översvämmas. När vattnet stiger kommer en del av träden att dö och murkna, men någon gallring kommer man inte att göra utan låter naturen sköta resten av omställningen själv. Totalt tror man att ett tiotal hektar så småningom återgår till våtmark igen.
