Att bevaka idrott handlar ofta om minnen som väcks till liv, och om jämförelser.

Synen av en bottenlöst besviken Eetu Kallioinen som överträffat alla förväntningar och slutat fyra i OS-debuten efter att fördomsfritt och utan nerver ha satsat allt och nästan vunnit, den synen förde tankarna till en av finländsk idrotts allra största just nu.

Också Iivo Niskanen inledde sin OS-karriär i klassisk stil med en oväntad fjärde plats.

På 15 kilometer i Sotji 2014 gjorde den då 22-åriga halvdoldisen ett superlopp och slutade ett pinnhål från pallen. Och precis som Eetu Kallioinen sju år senare var det en omåttligt missnöjd fyra som nästan sprängt banken.

Niskanen missade sin medalj med två tiondelar, Kallioinen var en enda futtig lerduva från att knipa en bronspeng.

Och då spelar det ingen roll om placeringen är långt bättre än vad experterna i hemmasofforna hade räknat med. Siktet var ju ställt högre än så.

– Mitt mål var medalj. Mitt svar är väldigt klart, det var det enda målet. Jag kom hit för att vinna, sa Kallioinen åt den finländska journalisthopen efter OS-finalen, och betonade hur otroligt mycket det här grämer.

Mitt mål var medalj, det var det enda målet, jag kom hit för att vinna

Eetu Kallioinen

Innan dess hade han gjort sitt för att skapa en väldigt högklassig skeetfinal.

Speakern tog uppgiften på blodigt allvar

Allt avgjordes på den japanska arméns träningsområde utanför Tokyo, och kanske var det därför som ordningsvakterna vid ingången studerade väskorna lite noggrannare än vanligt under ett OS där det inte sätts överdrivet mycket tid på sånt.

Den som sett några OS-finaler i skytte vet att det egentligen inte var mindre folk på läktarna den här pandemigången än vad det brukar. Publik har sällan gått man ur huse för den grenen och skyttefamiljen var ivrigt på plats, med aktiva, tränare, förbundsfolk och funktionärer.

Ur högtalarna under hela herrfinalen dånade olika typer av hårdrock på lagom hög volym, varierad hårdrock, men bara hårdrock, allt från Metallicas tyngre grejer till mesigare pudelrock.

Skyttarna hörde knappast mycket av musiken där de gick omkring och väntade på sin tur, halva finalfältet med större bullerskydd, andra halvan med effektiva öronproppar. Där vandrade medaljjägarna runt, drack vatten ur exakt samma typ av flaskor som delas ut i pressrummet och försökte se oberörda ut medan de fingrade på sina patroner i rockfickorna.

En speaker med stark brittisk accent tog sin uppgift på blodigt allvar och härjade som om han hade haft femsiffrigt i publiken i stället för några hundra. Det var en ständig ström av “the perfect score!!”, “sheer world class!!”, “an absolute treat!!” och “exactly what we want!!”.

Det var en ständig ström av 'sheer world class' och 'an absolute treat'

Och i en final som kryllade av tidigare OS-medaljörer och andra rutinerade stortävlingsdeltagare såg Eetu Kallioinen efter halva tävlingen ut som en guldmedaljör.

– Jag sköt bakom honom och han satte skott efter skott, han bara fortsatte att sätta dem. Jag undrade om jag alls kommer att få en chans, förklarade amerikanen Vincent Hancock, som vann guld i OS både 2008 och 2012.

Men efter 28 finalträffar i rad och totalt 151 träffar på 153 försök under två dagars skytte hände det som inte fick hända för Eetu Kallioinen.

En dubbelsalva smet förbi och vips var han nere på fjärde plats i den brutala konkurrensen, för den brittiska speakern hade inte överdrivit mycket när han beskrev kvaliteten i finalen.

Bara OS som gäller

Fyra blev också Kallioinens slutplacering. Vincent Hancock klättrade förbi till tredje OS-guldet i karriären och amerikanen fick stå och tala om hur tacksam han är och hur hårt han jobbat, för alla som orkade lyssna och några till.

Och några meter ifrån stod Eetu Kallioinen och upprepade sina svar om en besvikelse som man inte kan göra något åt.

– Förhoppningsvis kan det inom en vecka börja glädja lite. Nåt positivt fick jag säkert med mig härifrån men just nu känns det inte så.

Det finns en stor skillnad, Eetu Kallioinen har ingen lagtävling i sprintskeet att se fram emot nästa vecka

Lite som Iivo Niskanen den där fredagen i Sotji.

Men det finns en otroligt stor skillnad.

Fem dagar efter sin fjärde plats blev Iivo Niskanen tillsammans med Sami Jauhojärvi olympiska mästare i lagsprint. Och nästa gång en tävling på 15 kilometer klassiskt kördes i en stortävling blev Niskanen världsmästare och hela nationens största idrottsidol.

För Eetu Kallioinen funkar det lite annorlunda. Han har ingen lagtävling i sprintskeet att se fram emot nästa vecka. Och också om han skulle vinna guld i nästa VM är det få som bryr sig. I den här grenen är det den enda OS-tävlingen som gäller.

Å andra sidan: I nästa OS, fyra år efter Sotji, blev Iivo Niskanen guldmedaljör på femmilen. Kanske är det snarast den kopplingen vi ska dra när vi summerar Eetu Kallioinens dag på skyttestadion.

– Hungern växer. nu vet jag vad som krävs, sa Kallioinen.

Nästa OS-tävling i skeet arrangeras i Paris om tre år. Jag tvivlar lite på att det spelas mesig hårdrock då. Jag tror absolut inte speakern som skriker högst och mest gör det på brittisk engelska. Däremot undrar jag om inte Eetu Kallioinen skjuter för medalj igen.