Källa: Marx Engels Werke bd XXIII, s. 11-802; "Das Kapital. Band I. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering:Jonas Holmgren
Korrektur: -
I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträderrikedomen som en "oerhörd varuanhopning",[8*] den enskilda varan som desselementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av varan.
Varan är först och främst ett yttre föremål, ett ting, som genom sinaegenskaper tillfredsställer mänskliga behov av något slag. Karaktären av dessabehov, om de t.ex. har sitt upphov i magen eller fantasin, ändrar ingenting isak.[9*] Det är här inte heller fråga om hur saken tillfredsställer detmänskliga behovet, om omedelbart som livsmedel, d.v.s. som förbrukningsartikel,eller på en omväg, som produktionsmedel.
Varje nyttigt ting, såsom järn, papper o.s.v., är att betrakta ur tvåsynpunkter, med hänsyn till kvalitet och till kvantitet. Varje sådant ting ären helhet av många egenskaper och kan därför göra nytta på olika sätt.Upptäckten av dessa olika sätt och därmed tingens mångsidiga användbarhet är enprodukt av det historiska skeendet.[10*] Så även, när man uppfann samhälleligamått för de nyttiga tingens kvantitet. Varumåttens olikhet har sitt ursprungdels i den olika naturen hos de föremål, som skall mätas, dels i konventionellaomständigheter.
Ett tings användbarhet gör det till ett bruksvärde.[11*] Men denna användbarhetsvävar inte i luften. Betingad av varukroppens egenskaper existerar den inteutan densamma. Varukroppen själv, såsom järn, vete, diamant o.s.v., är därförett bruksvärde eller en nyttighet. Denna dess karaktär är inte beroende av omdet kostar människan mycket eller litet arbete att utnyttja dessbruksegenskaper. När det gäller bruksvärden, förutsättes alltid en bestämdkvantitet, såsom dussin ur, alnar linne, ton järn o.s.v. Varornas bruksvärdenlämnar material till en självständig forskningsgren, varukunskapen.[12*]Bruksvärdet förverkligas endast i användningen eller konsumtionen. Bruksvärdenbildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än måvara. I den samhällsform, som vi har att undersöka, utgör de samtidigt demateriella bärarna av - bytesvärdet.
Bytesvärdet uppträder framförallt som det kvantitativa förhållande, denproportion, vari ett slags bruksvärden utbyts mot ett annat slagsbruksvärden,[13*] ett förhållande, som ständigt växlar med tid och plats.Bytesvärdet förefaller därför som något tillfälligt och helt och hålletrelativt, ett inre, immanent bytesvärde (valeur intrinsèque) hos varan, alltsåsom en contradictio in adjecto[14*]. Vi skall betrakta saken närmare.
En viss vara, t.ex. ett quarter vete, utbyts mot x pund läderfett eller y alnarsiden eller z uns guld o.s.v., kort sagt, mot andra varor i de mest olikaproportioner. Vetet har alltså inte bara ett, utan en mångfald bytesvärden. Mendå x pund läderfett liksom y alnar siden och z uns guld utgör bytesvärdet förett quarter vete, måste x pund läderfett, y alnar siden, z uns guld o.s.v.kunna ersättas med varandra eller med lika stora bytesvärden. Därav följer fördet första: Gällande bytesvärden för en och samma vara uttrycker en likhet. Fördet andra: Bytesvärdet kan över huvud taget endast vara uttryckssättet,"uppenbarelseformen" för ett däri urskiljbart inre värde.
Vi tar ytterligare två varor, t.ex. vete och järn. Vilket derasutbytesförhållande än är, kan det alltid framställas i en ekvation, i vilkenett givet kvantum vete sättes lika med ett visst kvantum järn, t.ex. ettquarter vete = a centner[XI*] järn. Vad innebär denna ekvation? Att någotgemensamt och av samma storlek existerar i två olika ting, i 1 quarter vete ochlikaledes i a centner järn. Bägge är alltså lika något tredje, som i och försig varken är det ena eller det andra. Vart och ett av dem bägge måste, såvittde är bytesvärden, kunna reduceras till detta tredje.
Ett enkelt geometriskt exempel åskådliggör detta. För att bestämma och jämförarätlinjiga figurers ytinnehåll upplöser man dem i trianglar. Triangeln självreducerar man till ett uttryck, som är alldeles olika dess synbara figur -halva produkten av bas och höjd. På samma sätt reducerar man varornasbytesvärden till något gemensamt, varav de representerar ett mer eller ettmindre.
Detta gemensamma kan inte vara en geometrisk, fysikalisk, kemisk eller annannaturegenskap hos varorna. Deras kroppsliga egenskaper kommer över huvud tageti betraktande, endast i den mån de gör dem nyttiga, alltså till bruksvärden.Men å andra sidan är det just abstraktionen från deras nyttokaraktär, somskenbarligen karakteriserar varornas utbytesförhållande. I detta gäller det enabruksvärdet precis lika mycket som det andra, om det blott föreligger i rättproportion. Eller, som den gamleBarbon säger:
"Den ena varusorten är lika god som den andra, om deras bytesvärden är likastora. Det existerar ingen differens eller distinktion mellan ting med likastora bytesvärden."[15*]
Som bruksvärden är varorna framförallt av olikakvalitet, som bytesvärden kan de endast vara av olika kvantitet och innehålleralltså då inte en enda atom bruksvärde.
Bortser man nu från varukropparnas bruksvärde, så återstår dem endast enegenskap, nämligen att vara arbetsprodukter. Emellertid har ävenarbetsprodukten redan förvandlats under våra händer. Bortser vi från dessbruksvärde, då bortser vi också från de kroppsliga beståndsdelar, som gör dentill ett bruksvärde. Det är inte längre fråga om bord eller hus eller garneller något annat nyttigt ting. Arbetsproduktens hela struktur är utplånad. Nuär det inte heller fråga om en produkt av snickararbete eller byggnadsarbeteeller spinneriarbete eller eljest av något bestämt produktivt arbete. Medarbetsproduktens nyttokaraktär försvinner också nyttokaraktären av de därirepresenterade arbetena, och samtidigt försvinner de olika konkreta formerna avdessa arbeten, vilka nu inte längre går att skilja från varandra utan alla ärreducerade till ett och samma mänskliga arbete, till abstrakt mänskligtarbete.
Låt oss betrakta arbetsprodukternas residuum. Ingenting annat återstår avdem än en och samma spöklika verklighet: en utkristallisering avodifferentierat mänskligt arbete, d.v.s. förbrukning av mänsklig arbetskraftutan hänsyn till formen för dess förbrukande. Dessa ting uttrycker nu endastett: att vid dess produktion mänskligt arbete förbrukats och mänskligt arbeteanhopats. Såsom kristaller av denna för dem alla gemensamma, samhälleligasubstans utgör de värden - varuvärden.
I själva utbytesförhållandet mellan varorna syntes oss deras bytesvärde varaalldeles oavhängigt av deras bruksvärden. Bortser man nu verkligen frånarbetsprodukternas bruksvärde, så erhåller man deras värde, såsom det just nubestämdes. Det gemensamma, som framträder i utbytesförhållandet eller i varansbytesvärde, är alltså dess värde. Undersökningens fortgång skall föra osstillbaka till bytesvärdet såsom värdets nödvändiga uttryckssätt ellermanifestationsform; men först och främst är dock värdet att betrakta oberoendeav denna form.
Ett bruksvärde eller en nyttighet har alltså ett värde, endast därför attabstrakt mänskligt arbete däri har blivit förkroppsligat, materialiserat. Hurmäter man då storleken av dess värde? Genom den mängd "värdebildande substans",som däri innehålles, av arbetet. Arbetskvantiteten själv mätes med dessutsträckning i tiden, och arbetstiden åter har sitt mått i bestämdatidsenheter, timmar, dagar o.s.v.
Om värdet av en vara bestämmes av den under produktionen förbrukadearbetsmängden, kan det synas, som om en vara skulle bli desto värdefullare, julatare och oskickligare dess tillverkare är, enär han har behövt så mycket mertid för dess förfärdigande. Men det arbete, som bildar värdenas substans, ärsamma mänskliga arbete, förbrukandet av en och samma mänskliga arbetskraft.Samhällets sammanlagda arbetskraft, som yttrar sig i varumarknadens värden,gäller här som en och samma mänskliga arbetskraft, ehuru den består av otaligaindividuella arbetskrafter. Var och en av dessa individuella arbetskrafter ärsamma mänskliga arbetskraft som varje annan, såvitt den äger karaktären av ensamhällelig genomsnittsarbetskraft och alltså vid produktionen av en varaendast behöver använda den i genomsnitt nödvändiga eller samhälleligtnödvändiga arbetstiden. Samhälleligt nödvändig arbetstid är den arbetstid, sombehövs för att framställa ett bruksvärde under föreliggande, samhälleligtnormala produktionsbetingelser och med samhällelig genomsnittsgrad avskicklighet och intensitet i arbetet. Efter ångvävstolens införande i Englandt.ex. blev kanske hälften så mycket arbete tillräckligt för att förvandla ettgivet kvantum garn till väv. Den engelske handvävaren behövde i själva verketför denna förvandling samma arbetstid som förr. Men produkten av hansindividuella arbetstimme utgjorde nu inte mer än en halv samhälleligarbetstimme och gav därför endast hälften av det tidigare värdet.
Det är alltså endast den samhälleligt nödvändiga arbetskvantiteten eller denför framställning av ett bruksvärde samhälleligt nödvändiga arbetstiden, sombestämmer dess värdestorlek.[16*] Den enskilda varan är här i det hela tagetatt betrakta som genomsnittsexemplar av sin art.[17*] Varor, som innehållerlika stora arbetskvanta, eller som kan framställas under lika lång arbetstid,har därför samma värdestorlek. Värdet av en vara förhåller sig till värdet avvarje annan vara, som den för den ena varans produktion nödvändiga arbetstidenförhåller sig till den för den andras produktion nödvändiga arbetstiden."Som värden är alla varor endast bestämda mått på kristalliseradarbetstid."[18*]
En varas värde skulle därför bli konstant, om den för produktionen nödvändigaarbetstiden vore konstant. Men den sistnämnda växlar med varje växling iarbetets produktivkraft. Arbetets produktivkraft bestämmes av mångahandaomständigheter, bl.a. av arbetarens genomsnittliga skicklighet, vetenskapensutveckling och tekniska användbarhet, produktionsprocessens samhälleligakombination, produktionsmedlens omfattning och effektivitet samt avnaturförhållandena. Samma kvantum arbete åstadkommer t.ex. under en gynnsamårstid 8 bushel[XII*] vete, under en ogynnsam endast 4. Samma kvantum arbetelevererar mer metall ur en högprocentig än ur en lågprocentig gruva o.s.v.Diamanter är sällsynta i jordskorpan, och att finna en kostar därför igenomsnitt mycken arbetstid. Följaktligen representerar de mycket arbete inomen liten volym. Jacob betvivlar, att guld någonsin har betalt sitt fulla värde.[20] Ännu mer gäller detta om diamanter. Enligt Eschwege hade det totala80-åriga utbytet av de brasilianska diamantgruvorna ännu år 1823 inte uppnåttsamma pris som den 1½-åriga genomsnittsprodukten av de brasilianska socker-eller kaffeplantagerna, ehuru det representerade mycket mer arbete, alltså mervärde. Om gruvorna vore mer givande, skulle samma arbetskvantum resultera ifler diamanter, och deras värde skulle sjunka. Om det lyckas att med ringa arbete förvandla kol till diamant, så kan diamantens värde bli lägre än tegelstenens. I allmänhet: ju större arbetets produktivkraft är, desto mindre den för en artikels tillverkning behövliga arbetstiden, desto mindre den däri kristalliserade arbetsmängden, desto mindre dess värde. Omvänt: ju mindre arbetets produktivkraft, desto större den för en artikels framställning nödvändiga arbetstiden, desto större dess värde. En varas värdestorlek växlar alltså direkt med kvantiteten och omvänt mot produktiviteten av det arbete, som tar gestalt i varan.[XIII*]
Ett ting kan vara bruksvärde utan att vara värde. Detta är fallet, om dessnytta för människan inte förmedlas av arbete. Så t.ex. luft, orörd mark,naturlig äng, vildväxande skog o.s.v.Ett ting kan vara nyttigt och en produktav mänskligt arbete utan att därigenom bli en vara. Den som med sin produkttillfredsställer sitt eget behov, skapar visserligen bruksvärde men ingen vara.För att producera varor är det inte nog att producera bruksvärde; man måsteproducera bruksvärde för andra, samhälleligt bruksvärde. [Och inte bara rättoch slätt för andra. Medeltidsbonden producerade skattespannmål förfeodalherren, tiondespannmål för prästen. Men varken skattespannmål ellertiondespannmål blev varor, fastän de var producerade för andra. För att blivara måste produkten genom utbytet överföras till den, som skall nyttja den sombruksföremål.][18a*] Sist och slutligen kan inget ting ha värde utan att varabruksföremål. Är det utan nytta, så är också arbetet däruti förbrukat utannytta, räknas inte som arbete och bildar därför inget värde.
Ursprungligen framträder varan för oss som ett slags tvillingväsen: bruksvärdeoch bytesvärde. Senare visade det sig, att inte heller arbetet äger sammakaraktär, då det är uttryckt i värdet, som då det frambringar bruksvärden.Denna tvillingnatur hos det i varorna nedlagda arbetet har först av mig blivitkritiskt påvisad.[19*] Denna punkt är själva kärnpunkten, då det gäller attförstå den politiska ekonomin, och skall därför närmare belysas här.
Vi tar två varor, t.ex. en rock och 10 alnar linneväv. Vi antar, att rocken hardubbelt så stort värde som 10 alnar linneväv, alltså: om 10 alnar linneväv = W,så är rocken = 2 W.
Rocken är ett bruksvärde, som tillfredsställer ett speciellt behov. För attframställa den krävs ett bestämt slag av produktiv verksamhet, som bestämmes avändamål, förfaringssätt, föremål, medel och resultat. Det arbete, vars nyttater sig som ett produktens bruksvärde eller vars produkt är ett bruksvärde,kallar vi kort och gott nyttigt arbete. Ur denna synpunkt betraktas det alltidmed avseende på sin nyttoeffekt.
Liksom rock och linneväv är kvalitativt olika bruksvärden, så är också dearbeten, som gett upphov till dem, kvalitativt olika - skrädderi och väveri. Omdessa ting inte vore kvalitativt olika bruksvärden och därmed produkter avkvalitativt olika nyttiga arbeten, så kunde de överhuvud inte komma i beröringmed varandra som varor. Rock bytes inte mot rock, ett bruksvärde inte mot sammabruksvärde.
Sammanfattningen av de olikartade bruksvärdena eller varukropparna svarar moten sammanfattning av lika mångfaldigt varierande, till släkte, art, familj,underart, varietet olika nyttoarbeten - en samhällelig arbetsdelning. Den ärett varuproduktionens existensvillkor, ehuru varuproduktion vice versa inte ärnågot villkor för den samhälleliga arbetsdelningen. I den gammalindiskabygemenskapen är arbetet samhälleligt uppdelat, utan att produkternafördenskull blir varor. Eller, för att ta ett mera närliggande exempel, i varjefabrik är arbetet systematiskt uppdelat, men denna delning har inte sin grund inågot arbetarnas utbyte av deras individuella produkter. Det är endastprodukterna av självständiga, inbördes oberoende privatarbeten, som gentemotvarandra kan fungera som varor.
Vi har alltså sett, att i varje varas bruksvärde ligger en bestämd,ändamålsenligt produktiv verksamhet eller ett visst nyttigt arbete. Bruksvärdenkan inte komma i beröring med varandra som varor, om de inte innesluterkvalitativt olika, nyttiga arbeten. I ett samhälle, vars produkter allmäntantar formen av varor, d.v.s. i ett samhälle av varuproducenter, utvecklasdenna kvalitativa skillnad mellan nyttiga arbeten, vilka - inbördes oavhängiga- bedrivs som privatföretag av självständiga producenter, till ettvittförgrenat system, till en samhällelig arbetsdelning.
Det är för övrigt likgiltigt, om rocken bäres av skräddaren eller avskräddarens kund. I bägge fallen fungerar den som bruksvärde. Lika litetförändras förhållandet mellan rocken och det i densamma nedlagda arbetet i ochför sig därigenom, att skrädderiet blir ett särskilt yrke, en självständig länki den samhälleliga arbetsdelningen. Behovet av kläder har i årtusenden tvingatmänniskan att sy och sömma, långt innan en enda människa blev skräddare. Mentillkomsten av en rock, en linneväv, av varje element i den materiellamångfalden, som inte finns i naturen, måste alltid vara resultatet av enspeciell, målmedvetet produktiv verksamhet, som utnyttjar särskildanaturtillgångar för särskilda mänskliga behov. Arbetet är alltså såsom upphovtill bruksvärden, som nyttigt arbete, ett av alla samhällsformer oberoendeexistensvillkor för människan, den eviga naturnödvändigheten att sörja förämnesomsättningen mellan naturen och människan, alltså den mänskligatillvaron.
Bruksvärdena rock, linneväv o.s.v. kort sagt alla varukroppar, utgör föreningarav två element, råmaterial och arbete. Subtraherar man totalsumman av allaolika, nyttiga arbeten, som är bundna i dem, så återstår alltid ett materielltsubstrat,[XIV*] som finns där av naturen utan människans åtgörande. Människankan i sin produktion inte förfara annorlunda än naturen själv, d.v.s. blottförändra naturens former.[20*] Och än mer. I arbetet med själva omformningenunderstödes hon oavbrutet av naturkrafter. Arbete är alltså inte den endakällan till de genom arbete producerade bruksvärdena, till den materiellarikedomen. Som William Petty säger: Arbetet är dess fader och jorden dessmoder. [21]
Vi övergår nu från varan som bruksföremål till varuvärdet.
Enligt vårt antagande har rocken dubbelt så stort värde som linneväven. Dettaär emellertid endast en kvantitativ skillnad, som inte i första handintresserar oss. Vi erinrar därför om att, ifall rocken har ett dubbelt såstort värde som 10 alnar linneväv, så har 20 alnar linneväv samma värde som enrock. Som värden är rock och linneväv ting av samma substans, objektiva uttryckför likartat arbete. Men skrädderi och väveri är kvalitativt olika arbeten. Detfinns dock samhällsskick, där samma människa omväxlande syr och väver, och därdessa bägge olika arbetssätt alltså endast är modifikationer av samma individsarbete men ännu inte särskilda fasta funktioner hos olika individer, alldelessom den rock skräddaren gör idag och de byxor han gör imorgon endastförutsätter variationer av samma individuella arbete. Vid närmare påseendeförstår man vidare, att i vårt kapitalistiska samhälle en given mängd mänskligtarbete, alltefter arbetsefterfrågans växlande inriktning, omväxlande tillföresi form av skrädderi eller i form av väveri. Denna arbetets formväxlingförsiggår måhända inte utan friktion, men den måste försiggå. Det produktivaarbetet utgör egentligen, om man bortser från dess bestämda nyttokaraktär,endast förbrukning av mänsklig arbetskraft. Skrädderi och väveri är, ehurukvalitativt olika produktiva verksamheter, dock bägge produktivt utnyttjande avmänsklig hjärna, muskler, nerver, händer o.s.v., och i denna mening är bådaderamänskligt arbete. De är endast två olika former för utnyttjande av mänskligtarbete. Visserligen måste den mänskliga arbetskraften själv vara mer ellermindre utvecklad för att kunna utnyttjas i den ena eller andra formen. Varansvärde representerar emellertid helt enkelt mänskligt arbete, förbrukning avmänskligt arbete över huvud taget. I det borgerliga samhället spelar en generaleller en bankir en stor roll,[21*] en vanlig enkel människa däremot enstruntroll. På samma sätt är det också med det mänskliga arbetet. Detta innebärförbrukning av den enkla arbetskraft, som varje normal människa utan särskildutbildning äger i sin kropps organism.Det enkla genomsnittsarbetetsjälvt växlar karaktär i olikaländer och under olika kulturepoker men är dock i varje existerande samhällenågot givet. Komplicerat arbete betecknar endastpotentierat ellersnararemultiplicerat enkelt arbete, sålunda att ett mindre kvantumkomplicerat arbete är lika med ett större kvantum enkelt arbete. Att dennareduktion beständigt försiggår, visar erfarenheten. Även om en vara ärprodukten av det mest komplicerade arbete, så är dock dessvärdelikvärdigt med produkten av enkelt arbete och representerar därför självtendast ett bestämt kvantum enkelt arbete.[22*] De olika proportioner, i vilkaolika slags arbete reduceras till enkelt arbete som måttsenhet, fastställsgenom en konventionell process bakom producenternas rygg och förefaller demdärför bestämda av sedvänja. För enkelhetens skull gäller för oss i detföljande varje art av arbetskraft direkt som enkel arbetskraft, varigenom vibesparar oss besväret att reducera. På samma sätt som man alltså i värdena rockoch linneväv har abstraherat skillnaden i deras bruksvärden, så abstraherar manockså i de arbeten, som är nedlagda i dessa värden, skillnaden i derasnyttoformer, skrädderiet och väveriet. Liksom bruksvärdena rock och linneväv ärföreningar av ändamålsenligt produktiva verksamheter och tyg och garn, medanvärdena rock och linneväv däremot endast är likartad arbetssubstans, så harockså de i dessa värden ingående arbetena sin betydelse inte genom sittproduktiva förhållande till tyg och garn utan blott som förbrukning av mänskligarbetskraft. Just genom sina olika kvaliteter utgör skrädderi och väveriproduktionselementen i bruksvärdena rock och linneväv. Men substans förrockvärde och linnevävsvärde är de endast, såvitt från dem abstraheras speciellkvalitet och bägge gemensamt äger kvalitet såsom mänskligt arbete.
Men rock och linneväv är inte bara värden överhuvud utan värden av bestämdstorlek, och enligt vårt antagande är rocken värd dubbelt så mycket som 10alnar linneväv. Varav denna skillnad i värdestorlek? Jo, i linneväven ärnedlagt endast hälften så mycket arbete som i rocken, så att vid den senaresproduktion arbetskraften måste utnyttjas under dubbelt så lång tid som vidproduktionen av den förstnämnda.
Om alltså det i varan nedlagda arbetet med avseende på bruksvärdet endast harkvalitativ betydelse, gäller det med avseende på värdestorleken endastkvantitativt, sedan det först reducerats till mänskligt arbete utan särskildkvalitet. I förra fallet är det fråga om ett huru och vad i arbetet, i detsenare om ett huru mycket, om dess tidslängd. Då en varas värdestorlek endastrepresenterar det däri nedlagda arbetets kvantum, måste varorna i en vissproportion alltid vara lika stora värden.
Om produktivkraften av alla för produktion av en rock behövliga nyttiga arbetenförblir oförändrad, så ökar rockarnas värdestorlek med deras egen kvantitet. Omen rock representerar x arbetsdagar, så representerar 2 rockar 2 x arbetsdagaro.s.v. Men anta, att det för produktion av en rock nödvändiga arbetet stigertill det dubbla eller minskas med hälften. I förra fallet får då en rock såmycket värde som tidigare två rockar, i senare fallet har två rockar endast såmycket värde som tidigare en, ehuru i bägge fallen en rock gör samma tjänst nusom förut och det däri nedlagda arbetet är av samma kvalité som förut. Men denvid produktionen utnyttjade arbetskvantiteten har förändrats.
Ett större kvantum bruksvärde utgör i och för sig större materiell rikedom: tvårockar är mer än en. Med två rockar kan man klä två människor, med en rockendast en o.s.v. Men likväl kan den ökande mängden av materiell rikedommotsvaras av en samtidig minskning av dess värdestorlek. Denna motsatta rörelseär en följd av arbetets dubbelkaraktär. Produktivkraft är givetvis alltid endet nyttiga, konkreta arbetets produktivkraft, och den bestämmer i verklighetenendast effekten av en ändamålsenlig produktiv verksamhet under en giventidsperiod. Det nyttiga arbetet blir därför en rikare eller fattigareproduktkälla i direkt relation till sin produktivkrafts stigande ellerfallande. Däremot berör en förändring i produktivkraften inte alls det i värdetnedlagda arbetet i och för sig. Då produktivkraften tillhör arbetets konkreta,nyttiga form, kan den naturligtvis inte beröra arbetet, så snart dettaskonkreta, nyttiga form abstraherats. Ett och samma arbete resulterar därföralltid under samma tidrymd i samma värdemängd, hur än produktivkraftenförändras. Men det lämnar under samma tidrymd olika mängder bruksvärden - mera,om produktivkraften stiger, mindre, om den sjunker. Samma förändring iproduktivkraften, som ökar arbetets produktivitet och därmed mängden avlevererade bruksvärden, minskar alltså värdestorleken av denna ökadetotalmassa, om den minskar summan av den för produktionen därav nödvändigaarbetstiden. Likaså omvänt.
[Av det föregående framgår, att även om varan inte innehåller två slags arbetei egentlig mening, ligger dock i detta samma arbete en motsats, allteftersomman hänför arbetet till varans bruksvärde såsom varande arbetets produkt ellertill varans värde såsom varande dess rent objektiva uttryck.][XVI*] Allt arbeteär å ena sidan förbrukning av mänsklig arbetskraft i fysiologisk mening, och idenna sin egenskap av samma mänskliga eller abstrakt mänskliga arbete bildardet varuvärdet. Allt arbete är å andra sidan förbrukning av mänskligarbetskraft i en speciell, planmässig form, och i denna sin egenskap avkonkret, nyttigt arbete producerar det bruksvärden.[23*] Liksom varanframförallt måste vara en nyttighet för att vara ett värde, så måste arbetetockså framförallt vara nyttigt för att gälla som förbrukning av mänsklig kraft,mänskligt arbete, i ordets abstrakta mening.[XVII*]
Värdets substans och värdestorleken är nu bestämda. Återstår att analyseravärdeformen.[XVII*]
Varorna kommer till i form av bruksvärden eller varukroppar, såsom järn,linneväv, vete o.s.v. Detta är deras miljöbundna naturalform. De är dock varorendast på grund av sin dubbla roll av på en gång bruksföremål och värdebärare.De uppträder därför såsom varor eller har formen av varor, endast då de äger endubbelform: naturalform och värdeform.
Varornas värdebeständighet skiljer sig däri från Falstaffs väninna WittibHurtig,[XVIII*] att man inte vet, var man skall finna den. [22] I diametralmotsats till varukropparnas påtagligt robusta verklighet ingår inte en atomnaturstoff i deras värdetillvaro. Hur man än skärskådar en vara, förblir denofattbar som värdeföremål. Må vi dock komma ihåg, att varorna existerar somvärden, endast i den mån de är uttryck för samma sociala enhet, det mänskligaarbetet, och att deras värdetillvaro alltså är en rent social företeelse. Dåblir det också självklart, att deras värdeexistens endast kan framträda i detsociala förhållandet mellan olika varor. Vi utgick i själva verket frånvarornas bytesvärde eller utbytesförhållande för att komma det däri doldavärdet på spåren. Vi måste nu återvända till denna uttrycksform för värdet.
Var och en vet, även om han inte vet något annat, att varorna äger en gemensamvärdeform, som bildar en högst påtaglig kontrast till deras bruksvärdensomväxlande naturalformer - penningformen. Här gäller det nu att prestera något,som den borgerliga ekonomin inte ens har försökt, nämligen att påvisa dennapenningforms uppkomst. Alltså att följa utvecklingen av det i varornasvärdeförhållanden befintliga värdeuttrycket, från dess enklaste, oansenligastegestalt ända till den storartade penningformen. Samtidigt därmed försvinnerpenningens gåta.
Det enklaste värdeförhållandet är uppenbarligen värdeförhållandet mellan envara och en enda annan vara, likgiltigt vilken. Värdeförhållandet mellan tvåvaror ger därför det enklaste värdeuttrycket för en vara.
x enheter av varan A = y enheter av varan B, eller: x enheter av varan A ärvärda y enheter av varan B. (20 alnar linneväv = 1 rock, eller: 20 alnarlinneväv är värda 1 rock).
Hemligheten med alla värdeformer ligger i denna enkla värdeform. Analysen däraverbjuder därför den egentliga svårigheten.
Här spelar två olikartade varor, A och B, i vårt exempel linneväv och rock,tydligen två olika roller. Linnevävens värde uttryckes i rocken, och rockentjänar som material för detta värdeuttryck. Den första varan spelar en aktiv,den senare en passiv roll. Den första varans värde är framställt som relativtvärde, eller varan befinner sig i relativ värdeform. Den andra varan fungerarsom ekvivalent eller befinner sig i ekvivalentform.
Relativ värdeform och ekvivalentform är sammanhörande, ömsesidigt varandrabetingade, oskiljbara moment men samtidigt varandra uteslutande eller motsattaytterligheter, d.v.s. poler för ett och samma värdeuttryck; de delar alltid uppsig på de varor, som värdeuttrycket sätter i förhållande till varandra. Jag kant.ex. inte uttrycka linnevävens värde i linneväv. 20 alnar linneväv = 20 alnarlinneväv är inte något värdeuttryck. Ekvationen säger snarare tvärtom: 20 alnarlinneväv är ingenting annat än 20 alnar linneväv, ett bestämt kvantum avbruksföremålet linneväv. Linnevävens värde kan alltså endast uttryckasrelativt, d.v.s. i en annan vara. Linnevävens relativa värdeform förutsätterdärför, att över huvud taget någon annan vara befinner sig visavi den iekvivalentform. Å andra sidan kan denna andra vara, som tjänstgör somekvivalent, inte samtidigt befinna sig i relativ värdeform. Den uttrycker intesitt eget värde. Den lämnar endast materialet för en annan varasvärdeuttryck.
Visserligen innesluter uttrycket: 20 alnar linneväv = 1 rock, eller 20 alnarlinneväv är värda 1 rock, även det motsatta förhållandet: 1 rock = 20 alnarlinneväv, eller 1 rock är värd 20 alnar linneväv. Men så måste jag dock vändaom ekvationen för att relativt uttrycka rockens värde, och så snart jag gördet, blir linneväven ekvivalent i stället för rocken. Samma vara kan alltsåinte i samma värdeuttryck samtidigt uppträda i bägge formerna. Dessa uteslutertvärtom varandra diametralt.
Huruvida en vara befinner sig i relativ värdeform eller i den motsattaekvivalentformen, beror uteslutande på dess tillfälliga funktion ivärdeuttrycket, d.v.s. därpå, om den är den vara, vars eget värde uttryckes,eller den vara, genom vilken värde uttryckes.[XIX*]
För att uppdaga, hur en varas enkla värdeuttryck ligger dolt ivärdeförhållandet mellan två varor, har man närmast att betrakta denna relationalldeles oberoende av dess kvantitativa sida. I allmänhet förfar man alldelestvärtom och ser i värderelationen endast den proportion, i vilken bestämdamängder av två varusorter gäller lika. Man förbiser, att olika tings storlekkan kvantitativt jämföras, först sedan de reducerats till samma enhet. Endastsom uttryck för en och samma enhet ar de liknämniga, kommensurablastorheter.[24*]
Vare sig 20 alnar linneväv = 1 rock eller = 20 eller = x rockar, d.v.s. varesig ett givet kvantum linneväv är värt många eller få rockar, så innebär varjesådan proportion, att linneväv och rockar som värdestorheter är uttryck församma enhet, ting av samma natur. Linneväv = rock är ekvationens grundval.
Men dessa två kvalitativt jämbördiga varor spelar inte samma roll. Det ärendast linnevävens värde, som blir uttryckt. Och huru? Genom relationen tillrocken såsom dess "ekvivalent" eller det mot väven "utbytbara". I dettaförhållande spelar rocken sin roll som värdets existensform, som ett värdeting,ty endast som sådant är den jämförbar med linneväven. Å andra sidan kommerlinnevävens egen värdeexistens i dagen eller får ett självständigt uttryck, tyendast som värde har den relation till rocken som något likvärdigt ellerutbytbart. På samma sätt är smörsyra och profylformat olika kroppar. Bäggebestår dock av samma kemiska substanser - kol (C), väte (H) och syre (O) ochdet i samma procentuella sammansättning, nämligen C4H8O2. Om man nu sattepropylformat lika med smörsyra, så gällde i detta förhållande för det förstapropylformatet blott som en existensform av C4H8O2, och för det andra hade mansagt, att även smörsyran består av C4H8O2. Genom att sätta likhetstecken mellanpropylformat och smörsyra hade man alltså uttryckt deras kemiska substans tillskillnad från deras materiella form.
Om vi säger: som värden är varorna blott och bart substanser av mänskligtarbete, så reducerar vår analys dem till abstraktionen värde men ger dem ingenfrån deras naturalformer skiljaktig värdeform. Annorlunda i värdeförhållandetmellan en vara och en annan. Dess värdekaraktär framträder här genom dess egenrelation till den andra varan.
I och med att t.ex. rocken som värdeting sättes lika med linneväven, blir det irocken nedlagda arbetet satt lika med det i linneväven nedlagda. Nu ärvisserligen skrädderiet, som frambringar rocken, och väveriet, som producerarlinneväven, olikartade konkreta arbeten. Men likvärdigheten med väverietreducerar faktiskt skrädderiet till det i bägge arbetena verkligt lika, tillderas gemensamma karaktär av mänskligt arbete. På denna omväg är därmed ocksåsagt, att inte heller väveriet, såvida det producerar värde, har några frånskrädderiet avvikande kännemärken utan alltså är abstrakt mänskligt arbete.Endast uttrycket för ekvivalens mellan olika varor bringar det värdebildandearbetets specifika karaktär i dagen, därigenom att det verkligen reducerar de iolika varor nedlagda olikartade arbetena till det för dem gemensamma, tillmänskligt arbete överhuvud.[24a*]
Det är emellertid inte tillräckligt att uttrycka den specifika karaktären hosdet arbete, varav linnevävens värde består. Mänsklig arbetskraft i rörligttillstånd eller mänskligt arbete bildar värde men är inte värde. Ikristalliserat tillstånd, i materialiserad form blir det värde. För attuttrycka linnevävens värde såsom substans av mänskligt arbete måste manuttrycka det som något "objektivt", som är sakligt skilt från själva linnevävenoch samtidigt gemensamt för densamma och andra varor. Uppgiften är därmedlöst.
I linnevävens värdeförhållande gäller rocken som dess kvalitativa like, som ettting av samma natur, emedan den är ett värde. Den gäller därför här som ettting, vari värde framträder, eller som i sin konkreta naturalform representerarvärde. Nu är visserligen rocken, rockvarans element, blott och bart ettbruksvärde. En rock uttrycker lika litet ett värde som första bästa styckelinneväv. Detta bevisar endast, att den betyder mera inom värdeförhållandettill linneväven än därutanför, liksom så mången människa betyder mer i engalonerad rock än utan en sådan.
Vid tillverkningen av rocken har mänskligt arbete, i form av skrädderi,faktiskt förbrukats. I densamma finns alltså mänskligt arbete koncentrerat.Från denna synpunkt är rocken "bärare av värde", ehuru denna dess egenskap inteskiner igenom ens den mest trådslitna. Och i linnevävens värdeförhållandebedöms den endast från denna sida, som förkroppsligat värde, som värdekropp.Trots hans tillknäppta uppträdande har linneväven i honom känt igen dennärbesläktade sköna värdesjälen. Rocken kan emellertid inte gentemot vävenrepresentera värde, utan att värdet samtidigt visavi väven antar formen av enrock. Likaså kan individen A inte förhålla sig till individen B som till ettmajestät, utan att majestätet för A antar B:s fysiska gestalt och därför växlaranletsdrag, hår och ännu mycket annat med den aktuelle landsfadern.
I det värdeförhållande, vari rocken bildar linnevävens ekvivalent, har formenrock alltså rollen av värdeform. Värdet av varan linneväv uttrycks alltså ivaran rocks kropp, värdet av en vara i en annan varas bruksvärde. Sombruksvärde är linneväven ett jämfört med rocken materiellt olikartat ting, somvärde är den "rocklik" och ser därför ut som en rock. På så sätt får den enfrån dess naturalform avvikande värdeform. Dess värdeexistens framträder ilikheten med rocken på samma sätt som den kristnes fårnatur i hans likhet medGuds lamm.
Man ser, att allt vad analysen av varuvärdet förut lärt oss, det säger osslinneväven själv, så snart den träder i relation till en annan vara, rocken.Det är blott så, att den avslöjar sina tankar på sitt eget invanda språk,varuspråket. För att säga, att arbete i den abstrakta egenskapen av mänskligtarbete bildar dess eget värde, säger den, att rocken, såvitt den är likställd,alltså är värde, består av samma arbete som linneväven. För att säga, att desssublima värdetillvaro är skild från dess styvstärkta linnekropp, säger den, attvärde ser ut som en rock, och att den därför själv i sin egenskap av värdetingär lik rocken, såsom det ena ägget liknar det andra. I förbigående sagt, så harvaruspråket, förutom den hebreiska, även många andra mer eller mindre korrektadialekter. Det tyska "wertsein" (vara värd) uttrycker t.ex. mindre träffande ändet romanska verbet valere, valer, valoir, att varan B:s likställande med varanA är varan A:s eget värdeuttryck. Paris vaut bien une messe! [23]
Medelst värdeförhållandet förvandlas alltså varan B:s naturalform till varanA:s värdeform, eller varan B:s kropp blir en värdespegel åt varan A.[25*] I detvaran A hänför sig till varan B såsom värdekropp, som materialiserat mänskligtarbete, gör den bruksvärdet B till material för sitt eget värdeuttryck. Värdetav varan A, sålunda uttryckt i varan B:s bruksvärde, äger det relativa värdetsform.
Varje vara, vars värde skall uttryckas, är ett bruksföremål av givet kvantum,15 skäppor vete, 100 pund kaffe o.s.v. Detta givna varukvantum innehåller enbestämd mängd mänskligt arbete. Värdeformen har alltså inte endast att uttryckavärde överhuvud utan ett kvantitativt bestämt värde eller en värdestorhet. Ivärderelationen mellan varorna A och B, mellan linneväv och rock, sättes därförvaruarten rock inte endast som värdekropp överhuvud kvalitativt lika medlinneväven, utan ett bestämt kvantum av värdekroppen, ekvivalenten, t.ex. 1rock, likställes med ett bestämt kvantum linneväv, t.ex. 20 alnar linneväv.
Ekvationen: "20 alnar linneväv = 1 rock eller: 20 alnar linneväv är värda 1rock" förutsätter, att 1 rock innehåller precis lika mycket värdesubstans som20 alnar linneväv, att bägge varukvantiteterna alltså kostar alldeles likamycket arbete eller lika lång arbetstid. Men den för produktionen av 20 alnarlinneväv eller 1 rock nödvändiga arbetstiden växlar med varje förändring iväveriets eller skrädderiets produktivkraft. Hur en sådan förändring inverkarpå det relativa uttrycket för värdestorleken, skall nu närmare undersökas.
I. Vi antar, att linnevävens värde varierar,[26*] medan rockvärdet förblirkonstant. Om den för linnevävsproduktionen nödvändiga arbetstiden fördubblas,t.ex. på grund av tilltagande ofruktbarhet hos den linbesådda jorden, såfördubblas linnevävens värde. I stället för 20 alnar linneväv = 1 rock skullevi få 20 alnar linneväv = 2 rockar, då 1 rock nu endast innehåller hälften sålång arbetstid som 20 alnar linneväv. Minskas däremot den förlinnevävsproduktionen nödvändiga arbetstiden med hälften, t.ex. på grund avförbättrade vävstolar, så sjunker linnevävsvärdet med hälften. Iöverensstämmelse därmed får vi nu: 20 alnar linneväv = 1/2 rock. Relativavärdet av varan A, d.v.s. dess värde uttryckt i varan B, stiger och falleralltså direkt med värdet av varan A, vid konstant värde hos varan B.
II. Vi antar, att linnevävens värde förblir konstant, medan rockvärdetvarierar. Om den under dessa omständigheter för rockproduktion nödvändigaarbetstiden fördubblas, t.ex. på grund av ogynnsammare arbetsförhållanden vidfårklippningen, så får vi i stället för 20 alnar linneväv = 1 rock: 20 alnarlinneväv = 1/2 rock. Om däremot rockens värde faller med hälften, så blir 20alnar linneväv = 2 rockar. Vid konstant värde hos varan A faller och stigersålunda dess relativa, i varan B uttryckta värde omvänt med värdeförändringenhos B.
Om man jämför de olika fallen under I och II, så ser man, att en och sammastorleksförändring för det relativa värdet kan härledas ur alldeles motsattaorsaker. Så uppstår ur ekvationen 20 alnar linneväv = 1 rock 1) ekvationen 20alnar linneväv = 2 rockar, antingen emedan linnevävens värde fördubblats elleremedan rockens värde fallit med hälften; och 2) ekvationen 20 alnar linneväv =1/2 rock, antingen emedan linnevävens värde sjunkit med hälften eller emedanrockens värde stigit till det dubbla.
III. Vi antar, att de för produktion av linneväv och rock nödvändigaarbetsmängderna samtidigt växlar i samma riktning och samma proportion. I dettafall förblir 20 alnar linneväv = 1 rock, hur än deras värden varierar. Manupptäcker deras värdeändring, så snart man jämför dem med en tredje vara, varsvärde förblivit konstant. Om alla varors värden skulle stiga eller fallasamtidigt och i samma proportion, så skulle deras relativa värden förblioförändrade. Deras verkliga värdeändring kunde man då märka därpå, att under enoch samma arbetstid nu i allmänhet levereras ett större eller mindrevarukvantum än förut.
IV. Vi antar, att den för produktion av linneväv och rock nödvändigaarbetstiden, och därmed deras värden, undergår förändring samtidigt i sammariktning men i olika intensitet eller också i motsatt riktning o.s.v. På vadsätt alla tänkbara sådana kombinationer inverkar på en varas relativa värde,konstateras enkelt genom användning av fallen I, II och III.
Den verkliga växlingen i värdestorleken återspeglas sålunda varken otvetydigteller uttömmande i dess relativa uttryck eller i det relativa värdets storlek.En varas relativa värde kan växla, även om dess värde förblir konstant. Dessrelativa värde kan förbli konstant, ehuru dess värde växlar, och slutligenbehöver samtidiga förändringar i dess värdestorlek och i det relativa uttrycketför denna värdestorlek ingalunda täcka varandra.[27*]
Vi har sett: I det en vara A (linneväven) uttrycker sitt värde i en olikartadvaras (B, rocken) bruksvärde, ger den även den sistnämnda en egendomligvärdeform, ekvivalensens. Linnevävsvaran låter sin egen värdeexistens komma idagen därigenom, att rocken likställes med densamma, utan att den antar någonfrån dess kroppsliga form skild värdeform. Linneväven uttrycker alltså iverkligheten sin egen värdeexistens därigenom, att rocken är direkt utbytbarmot densamma. En varas ekvivalentform är följaktligen formen för dessomedelbara utbytbarhet mot en annan vara.
Om ett varuslag, såsom rockar, tjänar ett varuslag, såsom linneväv, tillekvivalent och rockarna därigenom erhåller den karakteristiska egenskapen attbli omedelbart utbytbara mot linneväven, så är därmed inte på något sätt denproportion given, i vilken rockar och linneväv är utbytbara. Den beror pårockarnas värdestorlek, när linnevävens är given. Antingen rocken är uttrycktsom ekvivalent och linneväven som relativt värde eller omvänt linneväven somekvivalent och rocken som relativt värde, så förblir värdestorleken liksomförut bestämd av den för produktionen nödvändiga arbetstiden, alltså oberoendeav värdeformen. Men så snart varuslaget rock i värdeuttrycket intarekvivalentens plats, erhåller dess värde inget kvantitativt uttryck. Denfigurerar snarare i värdeekvationen endast som ett bestämt kvantum av en visssak.
Till exempel: 40 alnar linneväv är "värda" - vad? 2 rockar. Emedan varuslagetrock här spelar ekvivalentens roll och bruksvärdet rock visavi linnevävenuppträder som värdekropp, så räcker också ett bestämt kvantum rockar för attuttrycka ett bestämt kvantum linneväv. Två rockar kan därför uttryckavärdestorleken av 40 alnar linneväv, men de kan aldrig uttrycka sin egenvärdestorlek, rockarnas värdestorlek. Den ytliga tolkningen av detta faktum,att ekvivalenten i en värdeekvation alltid blott har formen av ett kvantum heltenkelt av en sak, ett bruksvärde, har förlett Bailey liksom många av hansföregångare och efterföljare att i värdeuttrycket se ett endast kvantitativtförhållande. En varas ekvivalentform innehåller tvärtom ingen kvantitativvärdebestämning.
Den första egendomligheten hos ekvivalentformen, som frapperar betraktaren, ärdenna: bruksvärde förvandlas till uppenbarelseform för sin motsats, värdet.
Varans naturalform förvandlas till värdeform. Men observera, att dettaquidproquo[XX*] äger rum för en vara B (rock eller vete eller järn o.s.v.)endast inom det värdeförhållande, vari en annan vara A vilken som helst(linneväv etc.) möter den, endast inom denna relation. Då ingen vara kan stå irelation till sig själv som ekvivalent, alltså inte heller kan göra sin egenyttre skepnad till uttryck för sitt eget värde, måste den förhålla sig till enannan vara som ekvivalent eller göra en annan varas yttre skepnad till sin egenvärdeform.
Detta kan vi åskådliggöra genom att som exempel ta ett mått, som tillkommervarukropparna som sådana. En sockertopp är, som kropp, tung och har därförvikt, men man kan inte se eller känna på sockertoppen, vad den väger. Vi tar nuolika stycken järn, vilkas vikt i förväg är bestämd. Järnets kroppsliga form ioch för sig betraktad är lika litet som sockertoppens någon företeelseform förtyngden. För att uttrycka sockertoppen som tyngd sätter vi den ändock iviktförhållande till järnet. I detta förhållande har järnet rollen av en kropp,som inte representerar något annat än tyngd. Järnkvantiteter tjänar därför somviktmått för sockret och representerar visavi sockertoppen uteslutande tyngdensgestalt, en företeelseform för tyngd. Denna roll spelar järnet endast i dettaförhållande, vari socker eller någon annan kropp, vars vikt skall bestämmas,sammanföres med järn. Om inte bägge tingen vore tunga, så kunde de inte träda idetta förhållande och det ena därför inte tjäna som uttryck för det andrastyngd. Kastar vi bägge på vågskålen, så ser vi i själva verket, att de somtyngd är ett och samma och därför i viss proportion också är av samma vikt.Såsom järnkroppen som viktmått visavi sockertoppen endast företräder tyngd, sårepresenterar i vårt värdeuttryck rockkroppen visavi linneväven endastvärde.
Här slutar dock analogin. Järnet representerar i sockertoppens viktuttryck enför bägge kropparna gemensam naturegenskap, deras tyngd -, medan rocken ilinnevävens värdeuttryck företräder en egenskap utanför naturen hos bäggetingen: deras värde, något rent samhälleligt.
I det den relativa värdeformen av en vara, t.ex. linneväv, uttrycker dessvärdeexistens som något från dess kropp och dess egenskaper helt skiljaktigt,t.ex. som rocklikhet, antyder själva detta uttryck, att det döljer ettsamhälleligt förhållande. Omvänt med ekvivalentformen. Den består just däri,att en varukropp, såsom rocken, detta ting, just som det är, uttrycker värde,alltså genom sin natur äger värdeform. Visserligen gäller detta endast inom detvärdeförhållande, i vilket linnevävsvaran är satt i relation till rockvaran somekvivalent.[28*] Men då ett tings egenskaper inte uppstår ur dess förhållandetill andra ting utan fastmer är verksamma i ett sådant förhållande, förefalleräven rocken äga sin ekvivalentform, sin egenskap av omedelbar utbytbarhet, likamycket av naturen som sin egenskap att vara tung eller skydda mot köld. Däravdet gåtfulla i ekvivalentformen, som drabbar den politiske ekonomens borgerligtkrassa sinne, så snart denna form definitivt möter honom i penningen. Då sökerhan bortförklara guldets och silvrets mystiska karaktär, i det han smugglar inmindre påfallande varor och med ständigt samma förtjusning rabblar katalogenöver allsköns varubråte, som på sin tid har spelat rollen av varuekvivalent.Han anar inte, att redan ett så enkelt värdeuttryck som 20 alnar linneväv = 1rock ger lösningen på ekvivalentformens gåta.
Den varukropp, som fungerar som ekvivalent, gäller alltid som förkroppsligandeav abstrakt mänskligt arbete och är alltid produkten av ett bestämt nyttigt,konkret arbete. Detta konkreta arbete blir alltså ett uttryck för abstraktmänskligt arbete. Om rocken t.ex. gäller som ren konkretisering, så blir ävenskrädderiet, som faktiskt förverkligas i rocken, en konkret form av abstraktmänskligt arbete. I linnevävens värdeuttryck består skrädderiets nyttighet intedäri, att det formar kläder, alltså även människor, utan att det producerar enkropp, som man kan uppfatta som värde, alltså arbetssubstans, som inte allsskiljer sig från det i linnevävsvärdet realiserade arbetet. För att åstadkommaen sådan värdespegel får skrädderiet självt inte återspegla något annat än sinabstrakta egenskap av mänskligt arbete.
I skrädderiets liksom i väveriets form förbrukas mänsklig arbetskraft. Bäggehar likaså den allmänna egenskapen av mänskligt arbete och kan därför ibestämda fall, t.ex. vid värdeproduktionen, endast betraktas från dennasynpunkt. Allt detta är inget mysterium. Men i varans värdeuttryck blir sakenförvirrad. För att t.ex. uttrycka, att det är vävandet, inte i dess konkretaform som vävande utan i dess allmänna egenskap av mänskligt arbete, som bildarlinnevävsvärdet, ställes emot detsamma skrädderiet, det konkreta arbete, somproducerar linnevävsekvivalenten, såsom den gripbara, konkreta formen förabstrakt mänskligt arbete.
Det är alltså en andra egendomlighet för ekvivalentformen, att konkret arbeteomvandlas till en företeelseform för sin motsats, abstrakt mänskligtarbete.
Men då detta konkreta arbete, skrädderiet, gäller endast som uttryck förodifferentierat mänskligt arbete, uppträder det under lika form som annatarbete, det i linneväven dolda arbetet, och är sålunda, ehuru privatarbete somallt annat varuproducerande arbete, ändock arbete i direkt samhällelig form.Just fördenskull uppträder det i en produkt, som är direkt utbytbar mot enannan vara. Det är alltså en tredje egendomlighet för ekvivalentformen, attprivatarbete förvandlas till sin motsatsform, till arbete i omedelbartsamhällelig form.
De bägge sist påpekade egenheterna i ekvivalentformen blir ännu mer begripliga,om vi går tillbaka till den store forskare, som först har analyseratvärdeformen och dessutom så många tankeformer, samhällsformer och naturformer.Det är Aristoteles.
Att börja med uttalar Aristoteles klart, att varans penningform endast är envidareutvecklad gestalt av den enkla värdeformen, d.v.s. en varas värdeuttryckt i en godtyckligt vald annan vara, ty han säger:
"5 sängar = 1 hus" ("Κλίναι πέντεαντί οίκίας")
"skiljer sig inte" från
"5 sängar = så och så mycket pengar" ("Κλίναι πέντεαντί οίκίας ...όσου αί πέντεκλίναι")
Han inser vidare, att det värdeförhållande, vari detta värdeuttryck förekommer,å sin sida betingar, att huset sättes kvalitativt lika med sängen, och attdessa materiellt skilda ting utan en sådan väsenslikhet inte skulle kunnahänföras till varandra som kommensurabla storheter. "Utbyte", säger han, "kaninte existera utan likhet, men likhet inte utan kommensurabilitet" ("ούτ' ίσότης μήούσηςσυμμετρίας"). Men här studsar han och uppger den vidareanalysen av värdeformen. "Men det är i sanning omöjligt" ("τή μέν ούνάληθείάάδύνατον"). "att så olikartade ting kan vara kommensurabla",d.v.s. kvalitativt lika. Detta likställande kan endast vara något för tingensverkliga natur främmande, alltså endast "en nödhjälp för det praktiskabehovet". [24]
Aristoteles säger oss alltså själv, varpå hans vidare analys strandar, nämligenpå avsaknaden av ett värdebegrepp. Vad är detta "lika", d.v.s. den gemensammasubstans, som låter huset föreställa sängen i dennas värdeuttryck? Något sådantkan "i sanning inte existera", säger Aristoteles. Varför? Huset föreställergentemot sängen ett lika, såvitt det föreställer något i bägge verkligt lika.Och detta är - mänskligt arbete.
Men att i varuvärdets form alla arbeten är uttryckta som samma mänskliga arbeteoch därmed som likagällande, det kunde inte Aristoteles läsa ut ur självavärdeformen, emedan det grekiska samhället var baserat på slavarbete och därmedhade olikheten mellan människorna och deras arbetskrafter till naturlig grund.Värdeuttryckets hemlighet, alla arbetens likhet och likagällande, emedan och iden mån de är mänskligt arbete överhuvud, kan inte uttydas, förrän denmänskliga jämlikhetens begrepp redan äger en folkfördoms fasthet. Men detta ärbara möjligt i ett samhälle, där varuformen är arbetsproduktens allmänna formoch människornas förhållande till varandra som varuägare alltså är det rådandesamhälleliga förhållandet. Aristoteles' geni glänser just däri, att han ivarornas värdeuttryck upptäcker ett likhetsförhållande. Endast den historisktbetingade begränsningen av det samhälle, vari han levde, förhindrar honom attupptäcka, vari då "i sanning" detta likhetsförhållande består.
En varas enkla värdeform är innesluten i dess värdeförhållande till enolikartad vara eller i bytesförhållandet till densamma. Värdet av varan Auttryckes kvalitativt genom varan B:s omedelbara bytbarhet med varan A. Detuttryckes kvantitativt genom bytbarheten av ett bestämt kvantum av varan B motett givet kvantum av varan A. Med andra ord: en varas värde uttryckessjälvständigt genom dess uppträdande som "bytesvärde". När det i början avdetta kapitel efter gängse manér hette: varan är ett bruksvärde och ettbytesvärde, så var detta strängt taget falskt. Varan är bruksvärde ellerbruksföremål och "värde". Den gestaltar sig såsom detta dubbla, som den är, såsnart dess värde får en egen, från dess naturalform skild form, bytesvärdets,och den har aldrig denna form isolerad utan alltid endast i värde- ellerbytesförhållande till en andra, olikartad vara. Om man har detta klart för sig,behöver språkbruket inte förarga utan kan tjäna till förkortning.
Vår analys bevisade, att värdeformen eller varans värdeuttryck härrör urvaruvärdets natur, inte omvänt värde och värdestorlek ur deras uttryckssätt sombytesvärde. Detta är dock villfarelsen både hos merkantilisterna och derasmoderna efterapare, såsom Ferrier, Ganilh o.s.v.,[29*] och hos deras antipoder,de moderna frihandelsprovryttarna, såsom Bastiat et consortes. Merkantilisternalägger huvudvikten på värdeuttryckets kvalitativa sida, därmed på varansekvivalentform, vars slutgiltiga gestalt är penningen - de modernafrihandelsnasarna däremot, som till varje pris måste bli av med sin vara,betonar den relativa värdeformens kvantitativa sida. För dem existerarföljaktligen varken värde eller värdestorlek för varan utom i uttrycket fördess bytesförhållande, alltså en märklapp i dagens priskurant. Skotten Macleodformar, i sin strävan att med all möjlig lärdom snygga upp de förvirradeföreställningarna vid Lombard Street, [25] den lyckade syntesen mellanvidskepliga merkantilister och fördomsfria frihandelsdörrknackare.
Ett närmare betraktande av varan A:s värdeuttryck, som innehålles ivärdeförhållandet till varan B, har visat, att inom detsamma varan A:snaturalform endast gäller som bruksvärdets gestalt, varan B:s naturalformendast som värdeform eller värdegestalt. Den i varan dolda inre motsatsenmellan bruksvärde och värde kommer alltså fram genom en yttre motsats, d.v.s.genom förhållandet mellan två varor, i vilket den ena varan,vars värdeskall uttryckas, direkt endast gäller som bruksvärde, den andra varan,vari värdet uttryckes, direkt endast som bytesvärde. En varas enklavärdeform är alltså den enkla företeelseformen för den i varan inneboendemotsatsen mellan bruksvärde och värde.
Arbetsprodukten är i alla samhälleliga tillstånd bruksföremål, men endast enhistoriskt bestämd utvecklingsepok, som uttrycker det för produktionen av ettbruksföremål förbrukade arbetet såsom dess objektiva, konkreta egenskap, d.v.s.såsom dess värde, förvandlar arbetsprodukten till en vara. Därav följer, attvarans enkla värdeform tillika är arbetsproduktens enkla varuform, att alltsåäven varuformens utveckling sammanfaller med värdeformens.
Redan ett flyktigt ögonkast visar den enkla värdeformens otillräcklighet, dennagroddform, som först efter en serie metamorfoser mognar till prisform.
Genom att uttrycka värdet av varan A i någon vara B skiljer man endast varanA:s värde från dess eget bruksvärde och sätter den därmed också ibytesförhållande till någon enstaka, från den själv skild varuart i stället föratt belysa dess kvalitativa likhet och kvantitativa proportionalitet med allaandra varor. Den enkla relativa värdeformen av en vara svarar mot den endaekvivalentformen av en annan vara. Så äger rocken, i linnevävens relativavärdeuttryck, ekvivalentform eller omedelbar bytbarhetsform endast i avseendepå denna enda varuart linneväv.
Emellertid övergår den enskilda värdeformen av sig själv i en fullständigareform. Genom denna blir visserligen värdet av en vara A uttryckt i endast envara av annan art. Men av vilken art denna andra vara är, om den är rock, järn,vete etc., det är absolut likgiltigt. Allteftersom den alltså träder ivärdeförhållande till det ena eller andra varuslaget, uppkommer åtskilligaenkla värdeuttryck för en och samma vara.[29a*] Antalet möjliga värdeuttryckför varan begränsas endast av antalet från densamma skilda varuarter. Dessenstaka värdeuttryck övergår därmed i en obegränsad serie av olika, enklavärdeuttryck.
z vara A = u vara B eller = v vara C eller = w vara D eller = x vara E eller =etc.
(20 alnar linneväv = 1 rock eller = 10 pd te eller = 40 pd kaffe eller = 1quarter vete eller = 2 uns guld eller = 1/2 ton järn eller = etc.)
Värdet av en vara, t.ex. linneväv, är nu uttryckt i otaliga andra element inomvaruvärlden. Varje annan varukropp blir en spegel av linnevävsvärdet.[30*]Först därmed framstår detta värde självt i sanning som substans avodifferentierat mänskligt arbete. Ty det arbete, som skapar nämnda värde, är nuuttryckligen framställt som ett arbete, likställt med varje annat mänskligtarbete, vilken naturalform det än har och oavsett om det uppenbarar sig i rockeller vete eller järn eller guld o.s.v. Genom sin värdeform står linneväven nuinte heller i samhälleligt förhållande till endast en enstaka annan varuartutan till hela varuvärlden. Som vara är den medborgare i den världen. Samtidigtinnebär den ändlösa raden av dess uttryck, att varuvärdet är likgiltigt visaviden speciella form av bruksvärde, vari det kommer till synes.
I den första formen: 20 alnar linneväv = 1 rock, kan det vara en tillfälligomständighet, att dessa två varor är bytbara i ett bestämt kvantitativtförhållande. I den senare formen skymtar däremot genast en utgångspunkt, som ärväsentligen skild från den tillfälliga företeelsen och bestämmer denna.Linnevävens värde förblir lika stort, oavsett om det uttryckes i rock ellerkaffe eller järn, i otaliga olika varor, tillhöriga de mest skilda ägare. Dettillfälliga förhållandet mellan två individuella varuägare bortfaller. Det bliruppenbart, att det inte är utbytandet, som reglerar varornas värdestorlek, utantvärtom varornas värdestorlek, som reglerar deras bytesförhållanden.
Varje vara, rock, te, vete, järn o.s.v., gäller i linnevävens värdeuttryck somekvivalent och därmed som värdekropp. Den bestämda naturalformen för var och enav dessa varor är nu en särskild ekvivalentform vid sidan av många andra.Likaså gäller nu de mångfaldiga, i de olika varukropparna nedlagda bestämda,konkreta, nyttiga arbetsinsatserna såsom lika många särskilda förverkligande-eller manifestationsformer av mänskligt arbete i och för sig.
För det första är varans relativa värdeuttryck ofullständigt, emedan den serie,som representerar det, aldrig tar slut. Kedjan, vari den ena värdeekvationenfogas till den andra, kan ständigt förlängas genom varje nytillkommet varuslag,som lämnar material till ett nytt värdeuttryck. För det andra skapar den enbrokig mosaik av osammanhängande och olikartade värdeuttryck. Om slutligenvarje värde uttryckes i denna utvecklade form, så blir varje varas relativavärdeform en från varje annan varas relativa värdeform skiljaktig, oändligserie värdeuttryck. - Bristerna i den utvecklade relativa värdeformenåterspeglas i den motsvarande ekvivalentformens. Då varje enskild varuartsnaturalform här är en särskild ekvivalentform jämsides med otaliga andrasärskilda ekvivalentformer, så existerar överhuvud endast fragmentariskaekvivalentformer, av vilka var och en utesluter de andra. Likaså är den i varjesärskild varuekvivalent nedlagda bestämda, konkreta, nyttiga arbetsinsatsenendast en speciell, alltså inte uttömmande manifestation av mänskligt arbete.Detta har visserligen sin fullständiga eller totala manifestation i summan avdessa speciella former. Men det brister i fråga om formens och uttrycketsenhetlighet.
Den utvecklade relativa värdeformen består dock endast av ett antal enkla,relativa värdeuttryck eller ekvationer av den första formen, såsom:
| 20 | alnar | linneväv | = 1 rock |
| 20 | ,, | ,, | = 10 pd te o.s.v. |
Var och en av dessa ekvationer innehåller emellertid omvänt även den identiskaekvationen:
| 1 rock = | 20 | alnar | linneväv | |
| 10 pd te = | 20 | ,, | ,, | o.s.v. |
Konkret uttryckt: Om en man utbyter sin linneväv mot ett flertal andra varoroch därmed uttrycker dess värde i en rad andra varor, så måste självfallet ävenalla de andra varuägarna utbyta sina varor mot linneväv och därmed uttryckasina olika varors värden i en och samma tredje vara, i linneväv. - Om vi alltsåvänder på serien: 20 alnar linneväv = 1 rock eller = 10 pd te eller = o.s.v.,d.v.s. om vi uttrycker det motsatta förhållande, som enligt sakens natur redanfinns i serien, så får vi:
| 1 rock | = | } | |
| 10 pd te | = | ||
| 40 pd kaffe | = | ||
| 1 quarter vete | = | ||
| 2 uns guld | = | 20 alnar linneväv | |
| 1/2 ton järn | = | ||
| x vara A | = | ||
| o.s.v. | = |
Varorna uttrycker nu sina värden 1) enkelt, i en enda vara, 2) enhetligt, i enoch samma vara. Deras värdeform är enkel och gemensam, därför allmän.
Formerna A (enkel) och B (utvecklad värdeform) kom inte längre, än att deuttryckte en varas värde såsom något skiljaktigt från dess eget bruksvärdeeller dess egen varukropp.
Den första formen gav ekvationer av typen: 1 rock = 20 alnar linneväv, 10 pd te= 1/2 ton järn o.s.v. Rockvärdet uttryckes i linnevävsgestalt, tevärdet ijärngestalt, men linnevävsgestalten och järngestalten, dessa värdeuttryck förrock och te, är så helt olika som linneväv och järn. I praktiken förekommeruppenbarligen denna form endast i den första begynnelsen, då arbetsproduktergenom ett och annat tillfälligt utbyte förvandlas till varor.
Den andra formen skiljer fullständigare än den första en varas värde från dessbruksvärde, ty värdet av rocken möter nu dess naturalform i alla möjligagestalter, som linnevävsgestalt, järngestalt, tegestalt o.s.v., allt annat änjust rockgestalt. Å andra sidan är här varje gemensamt värdeuttryck för varornadirekt uteslutande, ty i värdeuttrycket för varje annan vara uppträder nu allaandra varor endast i form av ekvivalenter. Den utvecklade värdeformenförekommer faktiskt, först då en arbetsprodukt, t.ex. boskap, inte längreundantagsvis utan regelbundet bytes mot diverse andra varor.
Den nyvunna formen uttrycker varumarknadens värden i en och samma särskildavaruart, t.ex. i linneväv, och framställer sålunda alla varors värden genomderas likhet med linneväv. I linnevävsgestalt är värdet av varje vara nu intebara skilt från sitt eget bruksvärde utan från allt bruksvärde, och justdärigenom får det för alla varor gemensamma sitt uttryck. Först denna formställer därför verkligen varorna i relation till varandra såsom värden ellerlåter dem agera gentemot varandra som bytesvärden.
De båda förra formerna uttrycker en varas värde antingen i en enda olikartadvara eller i en rad av flera olikartade varor. I bägge fallen är det så attsäga den enskilda varans privata företag att erhålla värdeform, en sak somordnas utan de andra varornas medverkan. Dessa spelar härvidlag endastekvivalentens passiva roll. Den allmänna värdeformen däremot uppkommer endastsom ett varuvärldens gemensamma verk. En vara får allmänt värdeuttryck endastdärigenom, att alla andra varor samtidigt uttrycker sitt värde i sammaekvivalent, och varje nytillkommen varuart måste följa exemplet. Därigenomuppdagas, att varornas värdekaraktär, deras rent "samhälleliga existens",endast kan uttryckas genom sitt generella samhälleliga förhållande, och attderas värdeform därför måste vara samhälleligt gällande form.
Naturalformen för den vara, linneväven, som blir allmän ekvivalent, är nuvärdenas officiella form.[XXI*] I linnevävsgestalt framträder nu alla varorinte bara som kvalitativt lika, som värden överhuvud, utan samtidigt somkvantitativt jämförbara värdestorheter. Emedan deras värdestorlek avspeglas iett och samma material, linneväven, återspeglar dessa värdestorheter ömsesidigtvarandra. T.ex.: 10 pd te = 20 alnar linneväv, och 40 pd kaffe = 20 alnarlinneväv. Alltså 10 pd te = 40 pd kaffe. D.v.s. att 1 pd kaffe innehållerendast en fjärdedel så stor värdesubstans, arbete, som 1 pd te.
Varuvärldens allmänna relativa värdeform förlänar den därur uteslutnaekvivalentvaran, linneväven, karaktären av allmän ekvivalent. Dess egennaturalform är varuvärldens gemensamma värdegestalt, och linneväven blir därmeddirekt bytbar mot alla andra varor. Dess naturalform gäller som den synligainkarnationen, det allmänna samhälleliga inbegreppet av allt mänskligtarbete. Väveriet, det privatarbete, som producerar linneväv, befinner sigsamtidigt i allmänt samhällelig form, i en form av likställdhet med alla andraarbeten. De otaliga ekvationer, varav den allmänna värdeformen består,likställer i tur och ordning det arbete, som realiserats i linneväven, medvarje arbete, som nedlagts i någon annan vara, och gör därmed väveriet till denallmänna manifestationsformen för mänskligt arbete överhuvud. Så är det arbete,som konkretiserats i varuvärdet, inte endast negativt framställt som ettarbete, från vilket man har abstraherat det verkliga arbetets alla konkretaformer och nyttiga egenskaper. Dess egen positiva natur framträder otvetydigt.Den innebär, att allt verkligt arbete reduceras till den gemensamma karaktärenav mänskligt arbete, till förbrukningen av mänsklig arbetskraft. Den allmännavärdeformen, som framställer arbetsprodukterna endast som substanser avodifferentierat mänskligt arbete, visar genom sin egen konstruktion, att den ärvaruvärldens samhälleliga uttryck. Så uppenbarar den, att i denna världarbetets allmänt mänskliga karaktär utformar dess specifikt samhälleligakaraktär.
Mot den relativa värdeformens utvecklingsgrad svarar ekvivalentformens. Men -och det bör observeras - ekvivalentformens utveckling är endast uttrycket föroch resultatet av den relativa värdeformens utveckling. Det är från dennainitiativet utgår.[XXII*]
En varas enkla eller isolerade relativa värdeform gör en annan vara tillspeciell ekvivalent. Det relativa värdets utvecklade form, detta uttryck av envaras värde i alla andra varor, ger dem olikartade speciella ekvivalentformer.Slutligen blir en särskild varuart allmän ekvivalent, emedan alla andra varoranvänder den som material för sin enhetliga, allmänna värdeform.
Men i samma takt som värdeformen överhuvud utvecklas, mognar ävenmotsatsförhållandet mellan dessa båda poler, den relativa värdeformen ochekvivalentformen.
Redan den första formen - 20 alnar linneväv = 1 rock - innehåller denna motsatsmen preciserar den inte. Allteftersom ekvationen läses fram- eller baklänges,kommer var och en av de bägge varutermerna linneväv och rock att befinna sig äni relativ värdeform, än i ekvivalentform. Här kostar det ännu möda att hållafast den polära motsatsen.
I formen II kan alltid endast en varuart i sänder fullt utveckla sitt relativavärde eller själv befinna sig i den fullt utvecklade relativa värdeformen,emedan och såvitt alla andra varor befinner sig i ekvivalentform i relationtill den. Här kan man inte flytta om termerna i värdeekvationen - 20 alnarlinneväv = 1 rock eller = 10 pd te eller = 1 quarter vete etc. - utan attförändra hela dess karaktär och förvandla den från total till allmänvärdeform.
Form III slutligen ger hela varuvärlden allmänt-samhällelig relativ värdeform,emedan och i den mån alla berörda varor, med ett enda undantag, är uteslutnafrån den allmänna ekvivalentformen. En vara, linneväven, är därmed i etttillstånd av omedelbar bytbarhet med alla andra varor eller i omedelbartsamhällelig form, försåvitt inga andra varor befinner sig i dettatillstånd.[31*]
Omvänt är den vara, som tjänstgör som allmän ekvivalent, utesluten frånvaruvärldens enhetliga och därmed allmänna relativa värdeform. Skulle ävenlinneväven eller vilken som helst i allmän ekvivalentform befintlig varasamtidigt ta del i den allmänna värdeformen, så måste den tjänstgöra som sinegen ekvivalent. Vi skulle då få: 20 alnar linneväv = 20 alnar linneväv, entavtologi, som varken uttrycker värde eller värdestorlek. För att uttryckaden allmänna ekvivalentens relativa värde måste vi snarare kasta om form C.Ekvivalenten har ingen med de andra varorna gemensam värdeform, utan dess värdeuttryckes relativt i den ändlösa raden av alla andra varukroppar. Sålundauppträder nu den utvecklade relativa värdeformen, form B, som ekvivalentvaransspecifika relativa värdeform.
Den allmänna ekvivalentformen är en värdeform överhuvud. Den kan alltså tillkomma varjevara. Å andra sidan befinner sig en vara i allmän ekvivalentform, endast emedanoch såvida den av alla andra varor är utesluten såsom ekvivalent. Och förstfrån det ögonblick, då denna uteslutning definitivt har begränsats till enspecifik varuart, har varuvärldens enhetliga relativa värdeform vunnit objektivfasthet och allmän samhällelig giltighet.
Den specifika varuart, med vars naturalform ekvivalentformen samhälleligt växersamman, blir penningvara eller fungerar som pengar. Det blir dess specifiktsamhälleliga funktion och därmed dess samhälleliga monopol att inom varuvärldenspela den allmänna ekvivalentens roll. Bland de varor, som i form B figurerarsom linnevävens speciella ekvivalenter och som i form C gemensamt uttryckersitt värde i linneväv, är det en bestämd vara, som historiskt erövrat dettaprivilegium. Det är guldet. Om vi därför i form C sätter varan guld i ställetför varan linneväv, så får vi:
| 20 alnar linneväv | = | } | |
| 1 rock | = | ||
| 10 pd te | = | ||
| 40 pd kaffe | = | 2 uns guld | |
| 1 quarter vete | = | ||
| 1/2 ton järn | = | ||
| x vara A | = |
Det är väsentliga förändringar, som försiggår vid övergången från form A tillform B och från form B till form C. Däremot är skillnaden mellan form C ochform D endast den, att guld i stället för linneväv har den allmännaekvivalentformen. Guld är i form D, vad linneväven var i form C - allmänekvivalent. Framsteget består endast däri, att formen av omedelbar allmänbytbarhet eller den allmänna ekvivalentformen nu genom samhällelig sedvänjaslutgiltigt införlivats med den specifika naturalformen av varan guld.
Guld kan träda de andra varorna till mötes som pengar, endast om det redanförut mött dem som vara. Liksom alla andra varor fungerade det som ekvivalent,som enstaka ekvivalent i sporadiska bytesaffärer, som speciell ekvivalent vidsidan av andra varuekvivalenter. Så småningom kom det att i trängre ellervidare kretsar fungera som allmän ekvivalent. Så snart det erövrat dennamonopolställning bland varuvärldens värdeuttryck, blir det penningvara, ochförst från det ögonblick, då det redan blivit penningvara, skiljer sig form Dfrån form C, d.v.s. den allmänna värdeformen har förvandlats tillpenningform.
Det enkla relativa värdeuttrycket för en vara, t.ex. linneväv, i den redan sompenningvara fungerande varan, t.ex. guldet, är dess prisform. Linnevävens"prisform" sålunda:
20 alnar linneväv = 2 uns guld, eller, om 2 pund sterling är myntnamnet för 2uns guld, 20 alnar linneväv = 2 pund sterling.
Svårigheten i penningformens begrepp inskränker sig till förståendet av denallmänna ekvivalentformen, alltså den allmänna värdeformen överhuvud, form C.Denna form upplöses tillbaka i form B, den utvecklade värdeformen, varskonstituerande element är form A: 20 alnar linneväv = 1 rock eller x vara A = yvara B. Den enkla varuformen är sålunda grodden till penningformen.
En vara ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. Enanalys av den visar, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysiskspetsfundighet och teologiska griller. Såsom bruksvärde är det ingentinggåtfullt med den, om jag betraktar den antingen under synpunkten, att den genomsina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov, eller att den erhåller dessaegenskaper först som produkt av mänskligt arbete. Det är solklart, attmänniskan genom sin verksamhet förändrar naturmaterialets form i en för hennesjälv nyttig riktning. Så förändras ju t.ex. träets form, då man gör ett borddärav. Inte desto mindre förblir bordet trä, ett vanligt sinnligt ting. Men såsnart det uppträder som vara, förvandlas det till ett ting med övernaturligaegenskaper. Det står inte bara med sina fötter på marken, utan det ställer sigpå huvudet i förhållande till alla andra varor och utvecklar ur sitt trähuvudfantasier, som är mycket besynnerligare, än om det av sig själv skulle börjadansa.[32*]
Varans mystiska karaktär har alltså inte sin upprinnelse i dess bruksvärde, ochden härleder sig inte heller från värdebestämningarnas innehåll. Det är för detförsta en fysiologisk sanning, att allt nyttigt arbete och alla produktivaverksamheter, hur olika de än må vara, alltid är funktioner av den mänskligaorganismen, och att varje sådan funktion, vilket innehåll och vilken form denän må ha, väsentligen är en förbrukning av mänsklig hjärna, mänskliga nerver,muskler, sinnesorgan o.s.v. För det andra måste arbetets kvalitet tydligtskiljas från dess kvantitet, arbetstidens längd, och det är kvantiteten sombildar underlaget för värdestorleken. Under alla förhållanden måste denarbetstid, som livsmedelsproduktionen kräver, intressera människan, om ocksåinte i lika hög grad på olika utvecklingsstadier.[33*] Och slutligen, så snartmänniskorna på ett eller annat sätt arbetar för varandra, får deras arbetesamhällelig form.
Vad är alltså orsaken till den gåtfulla karaktär, som arbetsprodukten får, såsnart den antar varuform? Uppenbarligen är det just själva denna form. Demänskliga arbetenas likhet får sitt objektiva uttryck i arbetsprodukternaslikartade värdetillvaro; måttstocken på förbrukning av mänsklig arbetskraft,tidslängden, får formen av arbetsprodukternas värdestorlek; och slutligen fårförhållandet mellan producenterna, vilket avspeglar deras arbetes samhälleligakaraktär, formen av ett samhälleligt förhållande mellan arbetsprodukterna.
Det hemlighetsfulla i varuformen består alltså helt enkelt däri, att varornaför människorna återspeglar deras eget arbetes samhälleliga karaktär som enobjektiv egenskap hos själva arbetsprodukterna, som dessa tings samhälleliganaturegenskaper. Därmed återspeglas också producenternas samhälleligaförhållande till totalarbetet som ett samhälleligt förhållande mellan ting, somexisterar utanför dem själva. Genom detta quidproquo blir arbetsprodukternavaror, d.v.s. ting med övernaturliga eller samhälleliga egenskaper. På liknandesätt uppfattas i ljusintrycket från ett föremål av synnerven inte som ensubjektiv retning på synnerven själv utan som ett objektivt föremål utanförögat. Men vid seendet kastas verkligen ljus från ett ting, det yttre föremålet,på ett annat ting, ögat. Det är ett fysiskt förhållande mellan fysiska ting.Däremot har varuformen och det värdeförhållande mellan arbetsprodukterna, variden framträder, absolut ingenting att göra med deras fysiska natur och de därurhärrörande materiella förhållandena. Det är endast ett bestämt samhälleligtförhållande mellan människorna själva, vilket här för dem antarfantasmaformen av ett förhållande mellan tingen. För att finna en analogimåste vi därför ta vår tillflykt till den religiösa världens dimmiga regioner.Här framträder den mänskliga hjärnans egna produkter såsom självständigagestalter, som begåvats med eget liv och står i relation till varandra och tillmänniskorna. På samma sätt är det i varuvärlden med den mänskliga handensprodukter. Detta kallar jag den fetischdyrkan, som vidlåderarbetsprodukterna, så snart de blir producerade som varor, och som därför äroupplösligt förenad med varuproduktionen.
Denna varuvärldens fetischkaraktär beror, som den föregående analysen redanvisat, på det varuproducerande arbetets säregna samhälleliga karaktär.
Bruksföremål kan överhuvud inte bli varor, annat än då de är produkter avinbördes självständiga privatarbeten. Sammanfattade utgör dessa privatarbetendet samhälleliga totalarbetet. Producenterna träder i samhällelig kontakt medvarandra först genom utbytet av arbetsprodukter, och därför framgår det förstgenom varuutbytet, att deras privata arbeten har samhällelig karaktär. Eller:först genom de relationer, som uppkommer mellan producenterna inbördes, då debyter sina arbetsprodukter, visar det sig, att privatarbetena utgör länkar idet samhälleliga totalarbetet. För producenterna framstår därför derasprivatarbetens samhälleliga inbördesförhållanden just så som de är, d.v.s. intesom direkt samhälleliga förhållanden mellan personerna i själva deras arbetenutan snarare som sakliga relationer mellan personerna och sociala relationermellan tingen.
Först genom utbytet får arbetsprodukterna en samhälleligt likartadvärdeexistens, som är skild från deras materiellt olikartade existens sombruksföremål. Denna uppspaltning av arbetsprodukten i nyttigt ting ochvärdeting träder praktiskt i funktion, först då utbytet redan vunnittillräcklig omfattning och betydelse, då nyttigheter produceras för utbyte ochtingens värdekaraktär blir aktuell redan vid själva tillverkningen. Från dettaögonblick får producenternas privatarbeten faktiskt en dubbel samhälleligkaraktär. Å ena sidan måste de som bestämda nyttiga arbeten tillfredsställa ettbestämt samhälleligt behov och sålunda hävda sin ställning som länkar itotalarbetet, i den samhälleliga arbetsdelningens naturliga system. Å andrasidan tillfredsställer de sina egna producenters skiftande behov, endast i denmån varje nyttigt privatarbete kan bytas mot varje annat nyttigt privatarbete,alltså gäller som likvärdigt med varje annat arbete. Likheten mellan dessa totocaelo skilda arbeten kan endast komma fram, om man bortser från derasverkliga olikhet och reducerar dem till den gemensamma karaktär de äger somförbrukning av mänsklig arbetskraft, som abstrakt mänskligt arbete.Privatproducenternas hjärna uppfattar denna dubbla samhälleliga karaktär avderas privatarbeten endast i de former, som gäller i det praktiska umgänget, iproduktbytet. Den samhälleligt nyttiga karaktären av deras privatarbetenreflekteras alltså i den formen, att arbetsprodukten måste vara nyttig,nämligen för andra. Det samhälleliga förhållandet, att de olika slagen avarbete är inbördes lika, uppfattar de på det sättet, att materiellt olikartadeting, arbetsprodukterna, har en gemensam värdekaraktär.
Då människorna jämför sina arbetsprodukter såsom värden, är det alltså intedärför, att varorna för dem endast spelar rollen av yttre skal kring likartatmänskligt arbete. Tvärtom. Då de byter sina olikartade produkter och likställerdem som värden, jämställer de också sina olikartade arbeten som mänskligtarbete. De vet inte om det, men de gör det.[34*] Därför står det inte allsskrivet utanpå värdet, vad det är. Värdet förvandlar snarare varjearbetsprodukt till en samhällelig hieroglyf. Senare söker människorna tydahieroglyferna och avslöja hemligheten med deras egen samhälleliga produkt, tybruksföremålens värdebestämning är människans samhälleliga produkt, lika mycketsom språket är det. Den sena vetenskapliga upptäckten, att arbetsprodukterna iegenskap av värden endast är objektiva uttryck för i deras produktion förbrukatmänskligt arbete, bildar epok i mänsklighetens utvecklingshistoria men förjagaringalunda intrycket av arbetets samhälleliga karaktär. Den specifiktsamhälleliga karaktären av de inbördes oberoende privatarbetena, som består ideras likställighet som mänskligt arbete och uppträder i formen avarbetsprodukternas värdekaraktär, äger giltighet endast för en bestämdproduktionsform, varuproduktionen. Men för den, som själv är engagerad ivaruproduktionen, förefaller detta vara lika allmängiltigt, som att luftenfortbestår som fysikalisk kroppsform, även sedan vetenskapen lyckats sönderdeladen i dess element.
Den som sysslar med att utbyta produkter har först och främst praktisktintresse för frågan, hur mycket främmande produkter han erhåller för den egnaprodukten, alltså i vilka proportioner produkterna utbytes. Så snart dessaproportioner vunnit en viss konventionell stadga, tycks de härröra urarbetsprodukternas natur, så att t.ex. ett ton järn och 2 uns guld ärlikvärdiga, liksom ett pund guld och ett pund järn trots olikartade fysikaliskaoch kemiska egenskaper är lika tunga. I själva verket fastslåsarbetsprodukternas värdekaraktär först genom deras funktion som värdestorheter.Dessa senare växlar oavbrutet, oberoende av den bytandes vilja, förutseende ochåtgörande. Hans egen samhälleliga rörelse ter sig för honom som en rörelse hosting, under vilkas herravälde han själv står i stället för att råda över dem.Först när varuproduktionen är fullt utvecklad, växer en vetenskaplig förståelseav dessa förhållanden fram ur erfarenheten. Då upptäcker man, att deprivatarbeten, som visserligen utföres oberoende av varandra, men som å andrasidan står i ett allsidigt beroendeförhållande såsom länkar i den samhälleligaarbetsdelningen, oupphörligt reduceras till sitt samhälleligt proportionellamått. Samtidigt gör sig den för produktionen nödvändiga arbetstiden gällandesom en reglerande naturlag i de tillfälliga och alltid varierandebytesförhållandena, ungefär som tyngdlagen verkar, när huset störtar sammanöver ens huvud.[35*] Värdestorlekens bestämmande genom arbetstiden är därför enhemlighet, dold under de relativa varuvärdenas synliga rörelser. Lösningen avdenna hemlighet avlägsnar villfarelsen, att arbetsprodukternas värdestorlekbestämmes av tillfälligheter, men upphäver ingalunda dess sakliga form.
Tänkandet över det mänskliga livets former, alltså även den vetenskapligaanalysen av dem, slår över huvud taget in på en väg, som är motsatt denverkliga utvecklingens. Det börjar post festum, alltså medutvecklingsprocessens färdiga resultat. De samhällsformer, som görarbetsprodukterna till varor och alltså är varucirkulationens förutsättningar,har redan fått en ställning som samhällslivets naturformer, innan människornasöker klargöra för sig, inte dessa formers historiska karaktär, ty den gällerredan som orubblig, utan deras innehåll. Så var det endast analysen avvarupriserna, som förde till bestämmandet av värdestorleken, och endastvarornas gemensamma penninguttryck, som ledde till fixerandet av derasvärdekaraktär. Men det är just denna varuvärldens definitiva form -penningformen - som i sak beslöjar i stället för att avslöja privatarbetenassamhälleliga karaktär och därmed privatproducenternas samhälleligaförhållanden. Om jag säger, att rockar, stövlar o.s.v. förhåller sig tilllinneväv som den allmängiltiga materialiseringen av abstrakt mänskligt arbete,så är ju tokigheten i ett sådant uttryck iögonenfallande. Men när producenternaav rockar, stövlar o.s.v. sätter dessa varor i relation till linneväv - ellertill guld och silver, vilket inte förändrar saken - som allmängiltigekvivalent, så ter sig för dem deras privatarbetens förhållande till detsamhälleliga totalarbetet exakt i denna tokiga form.
Men dylika former utgör just den borgerliga ekonomins kategorier. De ärsamhälleligt giltiga, alltså objektiva tankeformer för produktionsförhållandenai detta historiskt bestämda samhälleliga produktionssätt, varuproduktionen.Varuvärldens hela mystik, allt trolleri och spökeri, som till följd avvaruproduktionen omger arbetsprodukterna, försvinner därför så snart vi tar vårtillflykt till andra produktionsformer.
Eftersom den politiska ekonomin älskar robinsonader,[36*] så låt oss förstbesöka Robinson på hans ö. Förnöjsam som han är av naturen, har han dockåtskilliga behov att tillfredsställa och måste därför utföra nyttiga arbeten avolika slag, göra verktyg, tillverka möbler, tämja lamadjur, fiska, jaga o.s.v.Vi talar här inte om böner och dylikt, eftersom vår Robinson finner ett nöje isådant och betraktar dylik sysselsättning som avkoppling. Trots olikheten ihans produktiva funktioner vet han, att de alla endast är olikaverksamhetsformer för en och samme Robinson, alltså endast olika former avmänskligt arbete. Nöden själv tvingar honom att noga uppdela sin tid mellan deolika sysslorna. Om den ena upptar ett större, den andra ett mindre rum i hanstotala verksamhet, det beror på den större eller mindre svårighet, som hanmåste övervinna för att nå den åsyftade nyttoeffekten. Detta har erfarenhetenlärt honom, och vår Robinson, som har räddat klocka, dagbok, bläck och pennafrån skeppsbrottet, börjar som äkta engelsman snart att föra bok över sigsjälv. Hans inventarium innehåller en förteckning över de föremål som han äger,över de olika sysslor som behövs för deras tillverkning, och slutligen över denarbetstid som bestämda mängder av dessa olika produkter i genomsnitt kostarhonom. Alla förhållanden mellan Robinson och de ting, som utgör hanssjälvförvärvade rikedom, är här så enkla och lättfattliga, att till och medprofessor Ohlin borde kunna förstå dem utan särskild tankeansträngning. Ochändå innehåller de alla väsentliga värdebestämningar.
Låt oss nu förflytta oss från Robinsons ljusa ö till den mörka europeiskamedeltiden. I stället för den oberoende mannen finner vi av varandra beroende -livegna och godsägare, vasaller och länsherrar, lekmän och prästerskap.Personligt beroende karakteriserar i lika hög grad den materiella produktionenssamhälleliga villkor som de därpå grundade livsvillkoren. Men just emedanpersonligt beroendeförhållande är samhällets givna grundval, behöver arbetenoch produkter inte anta någon fantastisk gestalt, skild från deras verklighet.De ingår som naturatjänster och naturaprestationer i samhällets hushållning.Arbetets naturaform, dess egenart, inte som under varuproduktionen dessallmängiltighet, är här dess omedelbara samhälleliga form. De livegnasslavarbete är lika noggrant mätt med tidsmått som det varuproducerande arbetet,men varje livegen vet, att det är ett bestämt kvantum av sin personligaarbetskraft som han förbrukar i sin herres tjänst. Och tiondet till prästen ärpåtagligare än prästens välsignelse. Hur man än alltså må bedöma dekaraktärsmasker, i vilka människorna här möter varandra, så framträder i varjefall personernas samhälleliga förhållanden i deras arbeten som deras egnapersonliga förhållanden och är inte förklädda i samhälleliga förhållandenmellan tingen, arbetsprodukterna.
För att studera gemensamt arbete, d.v.s. omedelbart samhälleligt sådant,behöver vi inte gå tillbaka till den ursprungliga form, som möter oss hos allakulturfolk i historiens gryning.[37*] Ett mera närliggande exempel utgör denlantligt patriarkaliska verksamheten hos en bondefamilj, som producerarspannmål, boskap, garn, linneväv, kläder o.s.v. för eget behov. Dessa olikating framstår för familjen som olika produkter av dess familjearbete menuppträder inte inbördes såsom varor. De olika arbeten, som frambringar dessaprodukter, åkerbruk, boskapsskötsel, spånad, vävning, sömnad o.s.v., är i sinnaturalform samhälleliga arbeten, ty alltsammans är familjearbete, och familjenhar sin egen naturliga arbetsdelning lika väl som varuproduktionen. Köns- ochåldersskillnader jämte arbetets naturbetingelser, som växlar med årstiderna,reglerar dess fördelning inom familjen och de enskilda familjemedlemmarnasarbetstid. Den med tidsmått uppskattade förbrukningen av de individuellaarbetskrafterna framträder emellertid här redan från början som ett direktsamhälleligt bestämmande av själva arbetena, emedan de individuellaarbetskrafterna endast fungerar som organ för familjens gemensammaarbetsprestation.
Låt oss slutligen för omväxlings skull föreställa oss ett förbund av friamänniskor, som arbetar med gemensamma produktionsmedel och fullt medvetetförbrukar sina många individuella arbetskrafter såsom en samhälleligarbetskraft. Alla de förhållanden, som bestämmer Robinsons arbete, upprepashär, men i samhällelig måttstock i stället för individuell. Alla Robinsonsprodukter var uteslutande hans personliga produkter och därmed omedelbartbruksföremål för hans egen räkning. Förbundets totalprodukt är en samhälleligprodukt. En del av denna produkt användes på nytt som produktionsmedel ochförblir samhällelig, medan en annan del förbrukas som livsmedel av förbundetsmedlemmar. Den måste därför fördelas mellan dem. Arten av denna fördelningkommer att växla med själva den samhälleliga produktionsorganismens speciellaart och producenternas motsvarande historiska utvecklingsnivå. Endast som enparallell till varuproduktionen går vi ut ifrån att varje producents andel ilivsmedlen bestämmes genom hans arbetstid. Arbetstiden skulle alltså spela endubbel roll. Den samhälleligt planmässiga fördelningen av arbetstiden reglerarden riktiga proportionen mellan de olika arbetsfunktionerna och de olikabehoven. Å andra sidan tjänar arbetstiden också som mått för varje enskildproducents andel i totalarbetet och därmed också som mått för den andel avtotalprodukten, som han har rätt att förbruka. De samhälleliga förhållandenamellan människorna, deras arbete och deras arbetsprodukter, blir här enkla ochlättfattliga i både produktionen och distributionen.
Den religiösa världen är endast en återspegling av den verkliga.[XXIV*]Kristendomen med sin abstrakta människokult, i synnerhet dess borgerligautvecklingsformer, protestantism, deism o.s.v., är den religionsform som passarbäst för ett samhälle av varuproducenter, vilkas allmänna samhälleligaproduktionsförhållanden medför, att producenterna uppfattar sina produkter somvaror, alltså som värden, och i denna sakliga form ställer sina privatarbeten irelation till varandra som likartat mänskligt arbete. I de gammalasiatiska,antika o.s.v. produktionssätten spelar produktens förvandling till vara, ochdärmed människans tillvaro som varuproducent, en underordnad roll, som dockökar i betydelse, i samma mån som samhällsformerna närmar sigundergångsstadiet. Egentliga handelsfolk existerar endast i den gamla världensintermundier, såsom Epikurs gudar [30] eller som judarna i det polskasamhället. Dessa gamla samhälleliga produktionsorganismer är ojämförligt mycketenklare och lättare att genomskåda än den borgerliga, men de beror antingen påomognad hos den enskilda människan, som ännu inte lösgjort sig från sittnaturliga artsammanhang, eller på direkta maktförhållanden i form av despotismoch slaveri. De betingas av en låg utvecklingsgrad i arbetets produktivkrafteroch motsvarande snäva förhållanden i människornas hela materiella livsföring,mellan människorna inbördes och i deras förhållande till naturen. Dennakonkreta trånghet i människornas relationer återspeglas ideellt i de gamlanatur- och folkreligionerna. Det religiösa återskenet av verkligheten kan överhuvud taget endast försvinna, när villkoren i människornas praktiska vardagslivdagligen återspeglar klara, förnuftiga förhållanden mellan människorna inbördesoch mellan människorna och naturen. Den samhälleliga livsprocessens, d.v.s. denmateriella produktionsprocessens gestalt kan inte kasta av sig sin mystiskadimslöja, förrän den som produkt av människor i ett fritt samhällsliv stårunder deras medvetna, planmässiga kontroll. Men därtill krävs en materiellgrundval för samhället eller en rad materiella existensbetingelser, vilkasjälva är den naturliga produkten av en lång och smärtfylldutvecklingshistoria.
Den politiska ekonomin har visserligen, om också ofullständigt,[38*] analyseratvärde och värdestorlek och upptäckt det innehåll som är dolt i dessa former.Men den har aldrig ens uppställt frågan, varför detta innehåll antar dennaform, varför alltså arbetet framträder i värdet och arbetets tidsmängd visarsig i arbetsproduktens värdestorlek.[39*] Formler som bär kännetecknet, att detillhör en samhällsordning, där det är produktionsprocessen som behärskarmänniskan, men människan ännu inte behärskar produktionsprocessen, gäller fördet borgerliga medvetandet som en lika självklar naturnödvändighet som detproduktiva arbetet självt. Förborgerligade former av den samhälleligaproduktionsorganismen behandlas därför på ungefär samma sätt, som förkristnareligioner behandlas av kyrkofäderna.[40*] Hur mycket en del av ekonomernalåtit vilseleda sig av den fetischism, som vidlåder varuvärlden, eller av detmateriella skenet hos arbetets sociala kännetecken, det bevisas bl.a. av denlångtrådiga och meningslösa trätan om naturens roll, när bytesvärdet bildas.Eftersom bytesvärde är ett visst samhälleligt sätt att uttrycka det arbete somanvänts på ett föremål, kan det inte innehålla mer naturstoff än exempelvisväxelkursen.
Då varuformen är den allmännaste och minst utvecklade borgerligaproduktionsformen, uppträdde den redan tidigt, om också inte på sammaförhärskande, alltså karakteristiska sätt som nu för tiden, och dessfetischkaraktär är ännu jämförelsevis lätt genomskådad. I konkretare formerförsvinner t.o.m. detta sken av enkelhet. Varifrån kommer monetärsystemetsillusioner? Denna teori förstod inte, att guldet och silvret förvandlat tillpengar representerar samhälleliga produktionsförhållanden, men trodde att dessating av naturen hade begåvats med speciella samhälleliga egenskaper. Och denmoderna ekonomin, som förnämt hångrinar åt monetärsystemet, blir inte dessfetischdyrkan påtaglig, så snart den behandlar kapitalet? Och sedan hur långtid är fysiokraternas illusion försvunnen, att jordräntan växer upp urjorden, inte ur samhället?
Men för att inte gå framställningen i förväg må det här vara tillräckligt medännu ett exempel beträffande själva varuformen. Om varorna kunde tala, skullede säga: Vårt bruksvärde må intressera människan. Oss tillkommer det inte somting. Vad som däremot sakligt tillkommer oss, är vårt värde. Vårt eget umgängesom varuföremål bevisar det. Det är endast som bytesvärden vi umgås medvarandra. Låt oss nu höra, hur ekonomen talar ur varusjälens djup:
"Värde" (bytesvärde) "är något som tingen äger, rikedom" (bruksvärde) "någotsom människan äger. Värde i denna mening förutsätter med nödvändighet utbyte,rikedom däremot inte."[41*] "Rikedom" (bruksvärde) "är ett mänskligt attribut,värde ett varuattribut. En människa eller en samfällighet är rik; en pärlaeller en diamant är värdefull ... En pärla eller en diamant har värde såsompärla eller diamant."[42*]
Hittills har ingen kemist upptäckt bytesvärde i pärlan eller diamanten. Men deekonomiska upptäckarna av denna substans, vilka gör särskilda anspråk påkritiskt djupsinne, de finner att föremålens bruksvärde är oberoende av derassakliga egenskaper, medan värde däremot tillkommer dem som ting. Till grund fördenna uppfattning ligger det besynnerliga förhållandet, att tingens bruksvärdeförverkligas för människan utan varubyte, alltså i det direkta förhållandetmellan ting och människa, värdet däremot endast i varubyte, d.v.s. i ensamhällelig process. Man erinrar sig härvid den gode Dogberry, som undervisarnattvakten Seacoal [31]:
"Goda anlag har man att tacka lyckan för, men skriva och läsa är naturgåvor."[XXVII*][43*]
Varorna kan inte själva gå till marknaden eller själva ombesörja varubytet. Vimåste alltså se oss om efter deras handhavare, varuägarna. Varorna är ting ochdärför motståndslösa gentemot människan. Om de inte är medgörliga, kan honbruka våld, med andra ord ta dem.[44*] För att sätta tingen i relation tillvarandra som varor måste varuägarna förhålla sig till varandra som personer,vilkas viljor bor i dessa ting. Var och en av dem tillägnar sig den andres varaendast med hans samtycke, i det han samtidigt avyttrar sin egen vara, allt iöverensstämmelse med en viljeakt som är gemensam för dem bägge. Därför måste deömsesidigt erkänna varandra som privatägare. Detta rättsförhållande i form avett avtal, juridiskt utformat eller inte, är ett viljeförhållande, vari detekonomiska mellanhavandet återspeglas. Innehållet i detta rätts- ellerviljeförhållande är givet genom själva det ekonomiska sammanhanget.[45*]Personerna existerar här för varandra endast som representanter för varor,alltså som varuägare. Under den fortsatta utvecklingen skall vi i huvudsakfinna, att personernas ekonomiska karaktärsmasker endast är personifikationerav de ekonomiska förhållandena, i det att personerna endast möter varandra sombärare av dessa förhållanden.
I motsats till varuägaren uppfattar varan varje annan varukropp endast somuttrycksform för sitt eget värde. Såsom född leveller och cyniker är dendärför alltid på språng för att byta inte bara själ utan också lekamen medvarje annan vara, även om denna vore mer frånstötande än själva Maritorne.Varornas bristande sinne för varukropparnas materiella egenskaper kompletterarvaruägaren genom sina egna fem eller flera sinnen. Hans vara äger för honomsjälv inte något omedelbart bruksvärde. Eljest skulle han inte släppa ut den imarknaden. Den har bruksvärde för andra. För honom har den direkt bruksvärde,endast emedan den är bärare av bytesvärde, är ett bytesmedel.[46*] Därför villhan avyttra den mot varor som motsvarar hans behov. Alla varor saknarbruksvärde för sina ägare men utgör bruksvärden för dem som inte är ägare. Demåste alltså gå från hand till hand. Men de går från hand till hand med hjälpav varubytet, och varubytet ställer dem i relation till varandra som värdensamt gestaltar dem som värden. Varorna måste alltså förvandlas till värden,innan de kan förvandlas till bruksvärden.
Å andra sidan måste de hävda sig som bruksvärden, innan de kan gestaltas somvärden. Det mänskliga arbete som förbrukats på dem kan nämligen endast tas medi beräkningen, i den mån det är förbrukat i en för andra nyttig form. Endastutbytet kan utvisa, om arbetet är nyttigt för andra, och om dess produkteralltså tillfredsställer främmande behov.
Varje varuägare vill avyttra sin vara just i utbyte mot en annan vara, varsbruksvärde tillfredsställer hans behov. I detta fall är utbytet för hans delendast en individuell process. Å andra sidan vill han gestalta sin vara somvärde, antingen den nu har bruksvärde för den andra varans ägare eller inte. Idet fallet är utbytet för honom en allmänt samhällelig process. Men sammaprocess kan inte samtidigt för alla varuägare vara endast individuell ochtillika allmänt samhällelig.
Om vi ser närmare efter, finner vi, att för varje varuägare gäller varjefrämmande vara såsom hans varas speciella ekvivalent. Hans egen vara blirdärmed alla de andra varornas allmänna ekvivalent. Men då alla varuägareuppträder på samma sätt, så är ingen vara allmän ekvivalent, och varorna hardärför inte heller någon allmän relativ värdeform, som likställer dem somvärden och jämför dem som värdestorheter. De står alltså på det hela taget motvarandra inte såsom varor utan som produkter och bruksvärden.
I sin förlägenhet tänker våra varuägare som Faust: "I begynnelsen varhandlingen." De har därför redan handlat, innan de har tänkt. Varunaturenslagar samverkar med varuägarnas naturinstinkt. De kan jämföra sina varor somvärden, och därmed som varor, endast genom att sätta dem i motsatsförhållandetill någon annan vara som allmän ekvivalent. Detta framgick av varuanalysen.Men endast en samhällelig åtgärd kan göra en vara till allmän ekvivalent. Allaandra varor isolerar därför en bestämd vara genom ett samhälleligt agerande ochuttrycker sina värden i den. Därigenom blir denna varas naturalform densamhälleligt giltiga ekvivalentformen. Genom den samhälleliga processen fårdenna speciella vara sin särskilda samhälleliga funktion som allmän ekvivalent.Den blir - pengar.
"Illi unum consilium habent et virtutem et potestatem suam bestiae tradunt. Etne quis possit emere aut vendere, nisi qui habet characterem aut nomen bestiae,aut numerum nominis ejus." (Uppenbarelseboken). [33][XXIX*]
Penningen är en nödvändig produkt av bytesprocessen, i vilken olikartadearbetsprodukter faktiskt blir likställda och därmed i själva verket förvandlastill varor. Det historiska utvidgandet och fördjupandet av utbytet utvecklarden motsättning mellan bruksvärde och värde, som finns latent i varans natur.Varuutbytets eget behov framtvingar ett förkroppsligande av denna motsats,framdriver en självständig form av varuvärdet och vilar inte, förrän målet ärslutgiltigt uppnått genom varans fördubbling i vara och pengar. I sammautsträckning som arbetsprodukterna förvandlas till varor, fullbordas därföromvandlingen från vara till pengar.[47*]
Det omedelbara utbytet av arbetsprodukter har å ena sidan det enklavärdeuttryckets form men har det å andra sidan ännu inte. Dess form var x varaA = y vara B. Formen för det omedelbara produktbytet är x bruksföremål A = ybruksföremål B.[48*] Föremålen A och B är här inte varor före utbytet utan blirdet i och med detta. Det första villkoret för att ett bruksvärde skall hamöjlighet att bli ett bytesvärde är, att det inte har funnit användning sombruksvärde, att det är en överskjutande mängd bruksvärde utöver ägarens behov.Ting är i och för sig något åtskilt från människorna, och dessa kan därförskilja sig från dem. För att människorna ömsesidigt skall kunna skilja sig fråntingen, behöver de endast stillatigande erkänna varandra som privatägare avtingen. Just därvidlag förhåller de sig till varandra som av varandra oberoendepersoner. Ett sådant tillstånd av ömsesidigt främlingskap råder dock inte blandmedlemmarna i ett primitivt samhälle, det må ha formen av en patriarkaliskfamilj, en gammalindisk by, en inka-stat etc. [34] Varubytet börjar, där detprimitiva samhället slutar, vid den punkt, då kontakterna med främmandesamhällen eller medlemmar av främmande samhällen börjar. Men så snart föremålenväl blivit varor i samhällets relationer utåt, blir de det också genomåterverkan i det inre samhällslivet. Deras kvantitativa bytesförhållande ärtill en början helt tillfälligt. Bytesvaror blir de genom sina ägares vilja attömsesidigt avyttra dem. Behovet av främmande bruksföremål blir emellertid såsmåningom permanent, och bytets ideliga återupprepning gör det till enregelbunden samhällelig process. Med tiden måste därför åtminstone en del avarbetsprodukterna komma att avsiktligt produceras för bytesändamål. Från dettaögonblick markeras å ena sidan skillnaden mellan tingens användbarhet för detomedelbara behovet och deras bytesvärde. Å andra sidan blir deras kvantitativabytesförhållande beroende av själva deras produktion. Vanan fixerar dem somvärdestorheter.
I det direkta produktbytet är varje vara ett omedelbart bytesmedel för ägarenoch ekvivalent för den som inte är ägare, dock endast i den mån den ärbruksvärde för honom. Bytesartikeln erhåller alltså inte någon värdeform, somär oberoende av dess eget bruksvärde eller av överlåtarens individuella behov.Nödvändigheten av en oberoende värdeform ökar med mångfalden och det ökandeantalet av de varor, som ingår i bytesprocessen. Problemet och medlen att lösadet uppkommer samtidigt. En transaktion, vari varuägare utbyter och jämför sinaegna artiklar med ett flertal andra, kan aldrig komma till stånd, utan attvaruägarna använder en tredje vara som bytes- och jämförelseobjekt. I det dennatredje vara blir ekvivalent för åtskilliga andra varor, får den, om också inomsnäva gränser, allmän eller samhällelig ekvivalentform. Denna allmännaekvivalentform uppstår och förgår med den tillfälliga samhälleliga kontakt somskapade den. Oregelbundet och sporadiskt får den ena eller den andra varanekvivalentform. Men med varubytets utveckling bindes den uteslutande vidspeciella varuslag eller utkristalliseras som penningform. Till en början kandet vara slumpen som avgör, vid vilken vara den fästes. I det stora hela blirdock två omständigheter avgörande. Penningformen förbindes antingen med deviktigaste importvarorna, vilka i själva verket är naturliga uttrycksformer förde inhemska produkternas bytesvärde, eller också med det bruksföremål som ärhuvudbeståndsdelen i den säljbara inhemska egendomen, t.ex. boskap.Penningformen utvecklas först hos nomadfolk, emedan alla deras ägodelarbefinner sig i rörligt och alltså direkt säljbart tillstånd, och emedan deraslivsföring ständigt skapar kontakter med främmande samhällen, vilket stimulerarproduktbytet. Människan själv har ofta i slavgestalt gjorts till naturligtpenningmaterial, vilket däremot aldrig skett med jord och mark. En dylik idékunde endast uppstå i ett redan utbildat borgerligt samhälle. Den daterar sigfrån sista tredjedelen av 17:e århundradet, och först ett århundrade senareblev den prövad i nationell skala under den borgerliga franskarevolutionen.
I samma mån som varubytet spränger sina lokala gränser och varuvärdet därmedutvidgas till att representera mänskligt arbete i allmänhet, går penningformenöver till de varor som på grund av sina naturliga egenskaper lämpar sig attfungera som allmän ekvivalent, nämligen de ädla metallerna.
Att "guld och silver av naturen inte är pengar, men pengar av naturen är guldoch silver",[49*] visar nu kongruensen mellan deras naturegenskaper och derasfunktioner.[50*] Men hittills känner vi endast en av penningens funktioner, denatt tjäna som representant för varuvärdet eller som det material, i vilketvarornas värdestorlek får sitt samhälleliga uttryck. Endast ett ämne, varssamtliga exemplar har samma likformiga kvalitet, kan vara en exaktmanifestation av värdet eller av materialiserat, abstrakt och därför likartatmänskligt arbete. Å andra sidan, då skillnaden mellan värdestorheterna är rentkvantitativ, måste penningvaran kunna återge rent kvantitativa olikheter, ochden måste alltså godtyckligt kunna delas och delarna åter godtyckligt kunnasammanfogas. Guld och silver har emellertid dessa egenskaper av naturen.
Penningvaran får ett dubbelt bruksvärde. Vid sidan av sitt speciella bruksvärdesom vara - guldets användning till tandplomber, som råvara för lyxartiklaro.s.v. - får den ett formellt bruksvärde, som är en följd av dess specifikasamhälleliga funktioner.
Då alla andra varor endast är penningens speciella ekvivalenter, penningendäremot alla andra varors allmänna ekvivalent, förhåller de sig till penningensom speciella varor till den allmänna varan.[51*]
Vi har sett, att penningformen endast är en reflexverkan av en varasförhållande till alla andra varor. Att penningen är en vara,[52*] är därför enupptäckt endast för den som utgår från dess färdiga gestalt för att analyseraden efteråt. Bytesprocessen ger åt den vara, som den förvandlar i pengar, intedess värde utan dess speciella värdeform. Förväxlingen av dessa bäggebestämningar ledde till att man ansåg guldets och silvrets värden somimaginära.[53*] Emedan pengar i vissa funktioner kan ersättas med symbolerför pengar, uppkom den andra villfarelsen, att pengar är rätt och slättsymboler. Å andra sidan låg däri en misstanke, att föremålets penningform ärnågot ytligt, endast en uppenbarelseform för där bakom dolda socialaförhållanden. I denna mening bleve varje vara en symbol, emedan den som värdeendast är det materiella höljet kring det däri nedlagda mänskliga arbetet.[54*]Men förklarar man, att den samhälleliga karaktär, som tingen antar, eller denmateriella karaktär, som det samhälleliga arbetet antar under bestämdaproduktionsförhållanden, endast är symboler, så har man samtidigt sagt, att deär godtyckliga mänskliga tankeprodukter. Detta var ett omhuldatupplysningsmanér under 18:e århundradet, då man åtminstone tillsvidare sökteavlägsna skenet av något främmande från de mänskliga förhållandenas gåtfullaformer, vilkas uppkomstprocess man ännu inte förmådde uttyda.
Det har tidigare anmärkts, att en varas ekvivalentform inte omfattar denkvantitativa bestämningen av dess värdestorlek. Även om man vet, att guld ärpengar och alltså direkt bytbart mot alla andra varor, så vet man ändå inte hurmycket t.ex. 10 pund guld är värda. Som varje annan vara kan penningensvärdestorlek endast uttryckas i relation till andra varor. Dess eget värde ärbestämt genom den för produktionen nödvändiga arbetstiden och uttryckes i detkvantum av varje annan vara, vars framställning kräver lika långarbetstid.[55*] Detta fastställande av guldets värdestorlek sker påproduktionsplatsen genom direkt byteshandel. Då det inträder i cirkulationensom pengar, är dess värde redan givet. Redan under 17:e århundradets sistadecennier hade man hunnit över penninganalysens första steg: man insåg attpenningen är en vara. Men detta var endast en början. Svårigheten ligger inte iatt begripa, att penningen är en vara, utan i att förstå, hur, varför och påvad sätt en vara blir pengar.[56*]
Redan i det enklaste värdeuttrycket: x vara A = y vara B, visade det sig, attden vara, med vars hjälp en annan varas värdestorlek uttryckes, synes ha sinekvivalentform oberoende av detta förhållande, som en samhällelignaturegenskap. Vi följde den utveckling som befäste detta oriktiga intryck.Utvecklingen är avslutad, när den allmänna ekvivalentformen växer samman med enspeciell varas naturalform eller utkristalliseras som penningform. En varasynes inte bli pengar först därigenom, att andra varor uttrycker sina värdenmed dess hjälp, utan dessa andra varor synes omvänt uttrycka sina värden genomden, emedan den är pengar. Den förmedlande rörelsen försvinner i sitt egetresultat utan att lämna något spår efter sig. Utan egen medverkan finnervarorna sin egen värdegestalt föreligga färdig såsom en utanför dem självaexisterande varukropp. Dessa ting, guld och silver, så som de kommer fram urjordens innandöme, är tillika den omedelbara inkarnationen av allt mänskligtarbete. Därav penningens magi.[XXX*] Människorna liknar atomer i förhållandetill sin egen samhälleliga produktionsprocess. Detta beteende och de däravföljande sakliga produktionsförhållandena, som är oberoende av människornaskontroll och av deras medvetna, individuella handlingar, visar sig först ochfrämst därigenom, att arbetsprodukterna i allmänhet antar varuform.Penningfetischens gåta är därför endast varufetischens gåta, som blivit synligoch bländar ögonen.
För enkelhetens skull förutsätter jag överallt i denna bok guldet sompenningvara.
Guldets första funktion består i att lämna varuvärlden material för dessvärdeuttryck eller att framställa varuvärdena som liknämniga storheter,kvalitativt lika och kvantitativt jämförbara. Så fungerar det som allmänvärdemätare, och endast genom denna funktion blir guldet, den specifikaekvivalentvaran, i främsta rummet pengar.
Det är inte penningen som gör varorna kommensurabla. Tvärtom. Emedan allavaror såsom värden är förkroppsligat mänskligt arbete och därmed i och för sigkommensurabla, kan deras värden gemensamt mätas i samma specifika vara,varigenom denna förvandlas till gemensam värdemätare eller till pengar.Penningen som värdemätare är den nödvändiga uttrycksformen för varornasimmanenta värdemått, arbetstiden.[57*]
En varas värdeuttryck i guld - x vara A = y penningvara - är dess penningformeller dess pris. En enstaka ekvation, t.ex. 1 ton järn = 2 uns guld, är nutillräcklig för att på ett samhälleligt giltigt sätt framställa järnvärdet.Ekvationen behöver inte längre marschera upp i de andra värdeekvationernas led,emedan ekvivalentvaran guld redan äger karaktären av pengar. Varornas allmännarelativa värdeform har nu alltså återfått det utseende den förut hade som enkeleller enstaka relativ värdeform. Den utvecklade relativa värdeformen eller denändlösa serien av relativa värdeuttryck blir å andra sidan penningvaransspecifika relativa värdeform. Men denna serie föreligger redan samhälleligt ivarupriserna. Om man läser en priskurants noteringar baklänges, finner manpenningens värdestorlek framställd i alla möjliga varor. Pengar har däremotinget pris. För att ta del i de andra varornas enhetliga relativa värdeformmåste pengarna sättas i relation till sig själva som sin egen ekvivalent.
Priset eller varornas penningform är, liksom deras värdeform överhuvud, skiltfrån varornas påtagliga, reella kroppsform. Den är alltså endast en ideelleller tänkt form. Värdet av järn, linneväv, vete o.s.v. existerar, ehuruosynligt, i dessa ting själva. Man föreställer sig det genom att likställa detmed guld, en relation till guld som så att säga bara spökar i deras huvud.Varuägaren måste därför låna dem sin tunga eller hänga papperslappar på dem föratt meddela deras pris till yttervärlden.[58*] Då varuvärdenas uttryck i guldär ideellt, är också tänkt eller ideellt guld tillräckligt i denna procedur.Varje varuägare vet, att han inte på långt när har omsatt sina varor i guld,när han ger deras värde prisform eller tänkt guldform, och att han inte behöveren gnutta verkligt guld för att uppskatta miljoner varuvärden i guld. I sinfunktion som värdemätare tjänstgör pengarna därför endast som tänkta ellerideella pengar. Denna omständighet har gett upphov till de mest befängdateorier.[59*] Ehuru den endast tänkta penningen fungerar som värdemätare, berörpriset helt och hållet på det reella penningmaterialet. Värdet, d.v.s. detkvantum mänskligt arbete, som t.ex. innehålles i ett ton järn, uttryckes i entänkt mängd av penningvaran, som innehåller lika mycket arbete. Allteftersomguld, silver eller koppar tjänar som värdemätare, får värdet av ett ton järnhelt olika prisuttryck eller är uttryckt i helt olika kvantiteter guld, silvereller koppar.
Om alltså två olika varor, t.ex. guld och silver, samtidigt tjänstgör somvärdemätare, så får alla varor två olika prisuttryck, guldpris och silverpris,som ostört löper vid sidan av varandra, så länge värdeförhållandet mellan guldoch silver förblir oförändrat, t.ex. = 1:15. Men varje förändring i dettavärdeförhållande medför en störning i förhållandet mellan varornas guldpris ochsilverpris, vilket i själva verket bevisar, att värdemätarens fördubblingmotsäger dess funktion.[60*]
Alla prisbestämda varor uttryckes nu i samma form: a vara A = x guld; b vara B= z guld; c vara C = y guld o.s.v., varvid a, b, c föreställer bestämda mängderav varuslagen A, B, C och x, z, y bestämda mängder guld. Varuvärdena förvandlasdärvid till fingerade guldmängder, alltså trots varukropparnas förvirrandemångfald till liknämniga storheter, guldstorheter. De mätes och jämföres medvarandra, som om de var olika guldmängder, och då uppstår en teknisknödvändighet att jämföra dem med ett fixerat kvantum guld som måttsenhet. Dennamåttsenhet utvecklas genom ytterligare indelning i alikvota delar till enmåttskala. Guld, silver och koppar har redan sådana måttskalor i sinametallvikter, så att t.ex. ett pund gäller som måttsenhet, uppdelat å ena sidani uns o.s.v., å andra sidan mångfaldigat till centner o.s.v.[61*] Därmetallpengar används, är därför också viktbenämningarna samtidigt deursprungliga namnen på mynten eller prisernas måttskala.
Som värdemätare och prismåttstock har penningen två helt olika funktioner.Värdemätare är den såsom samhälleligt förkroppsligande av mänskligt arbete,prismåttstock däremot såsom fastställd metallvikt. Som värdemätare tjänar dentill att förvandla de mångskiftande varornas värden i priser. Som prismåttstockmäter penningen dessa guldmängder. I värdemätaren mätes varorna såsom värden;prismåttstocken däremot mäter guldmängder med hjälp av en bestämd guldmängd,inte en guldmängds värde med en annan guldmängds vikt. För prismåttstockenmåste en bestämd guldvikt fixeras som måttsenhet. Här som i allamåttsbestämningar av liknämniga storheter blir måttsförhållandenas fasthetabsolut utslagsgivande. Prismåttstocken fyller därför sin funktion destobättre, ju mindre måttsenheten är underkastad förändringar. Som värdemätaredäremot kan guldet fungera, endast emedan det självt är en arbetsprodukt ochalltså latent ett föränderligt värde.[62*]
Det är till en början klart, att en värdeförändring av guldet inte på någotsätt inkräktar på dess funktion om prismåttstock. Hur än guldvärdet växlar,står ju de olika guldmängderna alltjämt i samma värdeförhållanden tillvarandra. Om guldvärdet sjönke till en tiondel, skulle som förut 12 uns guld ha12 gånger så stort värde som ett uns guld, och i priserna är det ju bara frågaom relationen mellan olika guldmängder. Enär å andra sidan ett uns guldingalunda förändrar sin vikt vid stigande eller fallande värde, så ändras inteheller vikten hos de mindre enheter, varav ett uns består, och alltså görguldet ständigt samma tjänst som fast prismåttstock, oavsett, hur dess egetvärde växlar.
Guldets värdeförändring hindrar inte heller, att det fungerar som värdemätare.Ändringen träffar alla varor samtidigt och lämnar alltså, ceteris paribus,deras ömsesidiga relativa värden oförändrade, fastän de nu alla uttryckes ihögre eller lägre guldpriser än förut.[62a*]
Förutsättningen för att varorna skall kunna värdesättas i guld är, attproduktionen av en bestämd mängd guld under en viss given tid kostar en bestämdmängd arbete, alldeles som framställningen av en varas värde i varje annanvaras bruksvärde vilar på en motsvarande förutsättning. För varuprisernasrörelse gäller på det hela taget de förut förklarade lagarna för det enklarelativa värdeuttrycket.
En allmän stegring av varupriserna kan endast ske vid konstant penningvärde, omvaruvärdena stiger, och vid konstanta varuvärden, om penningvärdet faller.Tvärtom kan en allmän sänkning av varupriserna endast inträffa vid konstantpenningvärde, om varuvärdena faller, och vid konstanta varuvärden, ompenningvärdet stiger. Således är det inte alls säkert, att stigandepenningvärde medför en proportionell sänkning av varupriserna och fallandepenningvärde proportionellt stigande varupriser. Detta gäller endast för varormed oförändrat värde. Sådana varor t.ex., vilkas värde stiger samtidigt med ochi samma grad som penningvärdet, behåller samma priser. Om deras värde stigerlångsammare eller snabbare än penningvärdet, så bestämmes prisernas fall ellerstigande genom kvoten mellan deras egen och pengarnas värdeförändringo.s.v.
Vi återgår nu till att betrakta prisformen.
Metallvikternas penningnamn skiljer sig så småningom från deras ursprungligaviktnamn. De historiskt betydelsefullaste orsakerna härtill är: 1. Införande avfrämmande pengar hos mindre utvecklade folk. I det gamla Rom t.ex. kom silver-och guldmynt först i omlopp som utländska varor. Namnen på dessa främmandepengar avviker från de inhemska viktnamnen. 2. Med rikedomens utvecklingundantränges den mindre ädla metallen av den ädlare som värdemätare, koppar avsilver, silver av guld, hur mycket denna ordningsföljd än må strida mot denpoetiska kronologin. [37][63*] Pund t.ex. var från början penningnamnet på ettverkligt pund silver. Så snart guld uttränger silver som värdemätare, fastnarkanske samma namn vid 1/15 pund guld e. dyl., allt efter värdeförhållandetmellan guld och silver. Pund som penningnamn och som vanligt viktnamn för guldär därmed skilda.[64*] -. 3. Den penningförfalskning, som furstarna praktiseratgenom århundraden och som i själva verket inte lämnade mer än namnet kvar avguldmyntens ursprungliga vikt.[65*]
Under den historiska utvecklingens förlopp blir skilsmässan mellanmetallvikternas penningnamn och deras vanliga viktnamn småningom en vanesak. Dåpenningmåttstocken å ena sidan är rent schablonmässig men å andra sidan kräverallmän giltighet, blir den till sist reglerad genom lag. En bestämd viktsdel avden ädla metallen, t.ex. ett uns guld, uppdelas officiellt i alikvota delar,som får legala dopnamn, såsom pund, taler o.s.v.[66*] En sådan alikvot del, somsedan gäller som pengarnas egentliga måttsenhet, indelas ytterligare i andradelar med lagliga dopnamn, såsom shilling, penny etc. Som måttstock förmetallpengarna fungerar alltjämt vissa bestämda metallvikter. Vad som ändratsär indelning och benämning.
Priserna, eller de guldmängder vartill varornas värden abstrakt harförvandlats, uttryckes nu alltså i penningnamnen eller guldmyntfotens lagligaräknenamn. I stället för att säga, att ett quarter vete är lika med ett unsguld, skulle man alltså i England säga, att det är lika med 3 £ 17 sh. 10½ d.Varorna omtalar på så sätt med hjälp av sina penningnamn vad de är värda, ochnär ett tings värde skall bestämmas och därför uttryckes i pengar, tjänarpengarna som räknepengar.[67*]
Namnet på en sak är ju något, som endast berör dess yttre. Jag vet ingenting omen person, bara därför att jag vet att han heter Jakob. Likaså försvinner ipenningnamnen pund, daler, franc, dukat o.s.v. varje spår av värdeförhållandet.Förvirringen i fråga om dessa kabbalistiska teckens hemliga betydelse är såmycket större, som penningnamnen samtidigt uttrycker både varornas värde ochalikvota delar av en metallvikt, penningmåttstocken.[68*] Å andra sidan är detnödvändigt, att värdet till skillnad från varuvärldens brokiga mångfaldutvecklas till denna sakligt intetsägande men också enkelt samhälleligaform.[69*]
Priset är penningnamnet på det i varan nedlagda arbetet. Det följer därför avsig självt, att varan och den penningmängd, vars namn är varans pris, har sammavärde,[70*] liksom över huvud en varas relativa värdeuttryck alltid är ettuttryck för att två varor har samma värde. Men omvänt följer dock härav inte,att det uttryck som priset utgör för detta bytesförhållande nödvändigtvissammanfaller med varans värdestorlek. Vi antar, att lika mycket samhälleligtnödvändigt arbete är nedlagt i 1 quarter vete och i 2 pund sterling (ca 1/2 unsguld). De två punden är penninguttrycket för 1 quarter vetes värdestorlek ochutgör dess pris. Om nu omständigheterna gör det möjligt att notera vetet till 3p.st. eller tvingas noteringen ner till 1 p.st., så är 1 p.st. eller 3 p.st.för litet eller för mycket som uttryck för vetets värdestorlek men är dock desspris, då de för det första är vetets värdeform, pengar, och för det andra äruttryck för dess bytesförhållande till pengar. Om produktionsbetingelsernaeller arbetets produktivitet är oförändrade, måste lika mycket samhälleligarbetstid som förut användas för att frambringa vetet. Detta förhållande ärinte beroende av varken veteproducentens eller de andra varuägarnas vilja.Varans värdestorlek ger alltså uttryck för en nödvändig, i dess framställninginneboende relation till den samhälleliga arbetstiden. Med värdestorlekensförvandling till pris visar sig denna nödvändiga relation som bytesförhållandetmellan en vara och den utanför densamma existerande penningvaran. Men i dennarelation kan inte endast varans värdestorlek uttryckas utan även det högreeller lägre pris, för vilket den under givna betingelser kan avyttras.Sannolikheten för att pris och värdestorlek inte skall överensstämma, d.v.s.prisets avvikande från värdestorleken, ligger alltså i själva prisformen. Dettaär inte någon brist hos prisformen utan gör den tvärtom till entillfredsställande form för ett produktionssätt, där regeln endast gör siggällande som regellöshetens blint verkande genomsnittslag.
Prisformen medger dock inte endast möjlighet till kvantitativ oöverensstämmelsemellan värdestorlek och pris, d.v.s. mellan värdestorleken och dess egetpenninguttryck, utan kan även inrymma en kvalitativ motsägelse, så att prisetöverhuvud upphör att vara ett värdeuttryck, ehuru penningen endast är varansvärdeform. Ting som i och för sig inte är några varor, t.ex. samvete, ärao.s.v., kan av ägarna säljas för pengar och sålunda genom sitt pris erhållaformen av varor. Ett ting kan alltså formellt ha ett pris utan att äga någotvärde. Prisuttrycket blir här imaginärt såsom vissa matematiska storheter. Åandra sidan kan även den imaginära prisformen inrymma ett verkligtvärdeförhållande eller någon därur framsprungen relation. Det kan t.ex. gällapriset på okultiverad mark, som inte har något värde, då inget mänskligt arbetehar nedlagts däri.
Såsom den relativa värdeformen överhuvud gör, uttrycker priset värdet på envara, t.ex. ett ton järn, därigenom att ett bestämt kvantum av ekvivalenten,t.ex. ett uns guld, är direkt bytbart mot järnet, men ingalunda tvärtom, så attjärnet å sin sida är direkt bytbart mot guldet. För att praktiskt kunna utövaett bytesvärdes verksamhet måste varan kasta bort sin naturliga lekamen,förvandlas från fingerat guld till verkligt guld, även om denna förvandling kan"komma surare efter" för den än övergången från nödvändighet till frihet fördet hegelska "begreppet" eller sprängningen av skalet för en hummer elleravläggandet av den gamle Adam för kyrkofadern Hieronymus.[71*] Vid sidan av sinverkliga gestalt, t.ex. järnets, kan varan i priset äga en ideell värdegestalteller fingerad guldgestalt, men den kan inte samtidigt vara verkligt järn ochverkligt guld. För dess prisform är det tillräckligt att jämställa den medfingerat guld. Den måste ersättas med guld för att kunna tjäna sin ägare somallmän ekvivalent. Om ägaren till järnet skulle möta ägaren till ettextravagant lyxföremål och hänvisade denne till järnpriset såsom penningform,så kunde han få samma svar, som den helige Petrus gav Dante i himmelen, dådenne hade rabblat upp trosbekännelsen: [40]
Assai bene è trascorsa
D'esta moneta già la lega e'l peso.
Ma dimmi se tu l'hai nella tua borsa.[XXXI*]
Prisformen innebär, att varorna kan avyttras mot pengar, liksom även att dennatransaktion är nödvändig. Å andra sidan fungerar guld som ideell värdemätare,endast för att det redan cirkulerar i marknaden som penningvara. I den ideellavärdemätaren lurar därför den obevekliga penningen.
Vi har sett, att varornas bytesprocess innehåller motsättningar ochförhållanden som ömsesidigt utesluter varandra. Varans utveckling upphäver intedessa motsägelser men skapar den form, i vilken de kan röra sig. Detta äröverhuvud den metod, varigenom verkliga motsägelser löses. Det är t.ex. enmotsägelse, att en kropp ständigt faller mot en annan men också oavbrutet flyrbort från den. Ellipsen är en av de rörelseformer, vari denna motsägelse bådeframträder och löses.
Om varubytet överför varan från en ägare, för vilken den inte är bruksvärde,till en ägare, för vilken den är bruksvärde, innebär bytet en samhälleligämnesomsättning. Produkten av ett nyttigt arbetssätt ersätter produkten av ettannat. Sedan varan en gång anlänt till det ställe, där den skall tjäna sombruksvärde, bortfaller den ur varubytets krets och går in i konsumtionens.Endast det förra intresserar oss här. Vi skall därför studera hela processenfrån formens sida, alltså endast den varornas formväxling eller metamorfos, somförmedlar den samhälleliga ämnesomsättningen.
Den genomgående bristfälliga uppfattningen av denna formväxling kan man,bortsett från oklarheten om själva värdebegreppet, tillskriva denomständigheten, att varje formförändring av en vara fullbordas i utbytet av tvåvaror, en vanlig vara och penningvaran. Om man endast uppmärksammar denmateriella sidan av saken, utbytet av vara mot guld, så förbiser man just detman skall se, nämligen vad som sker med formen. Man blundar för att guldet somvara betraktat inte är pengar, och att de andra varorna, när deras priseruttryckes i guld, blir satta i relation till guldet såsom deras egenpenninggestalt.
Till en början går varorna in i bytesprocessen i sin naturliga form, precis somde är. Processen spaltar upp varan i vara och pengar, en yttre motsättning somuttrycker varans inre motsättning mellan bruksvärde och värde. Genom dennamotsättning sättes varan som bruksvärde i relation till penningen sombytesvärde. Å andra sidan är bägge dessa motsatser varor, bägge alltså enheterav bruksvärde och värde. Men denna enhet av motsatser uppträder i omväntförhållande hos värdeuttryckets två poler och framställer samtidigt derasväxelverkan. Varan är ett konkret bruksvärde, och dess värdeexistens framträderendast ideellt i priset, som sätter den i samband med guldet som dess verkligavärdegestalt. Omvänt gäller guldet endast som materialiserat värde, som pengar,och är därför reellt bytesvärde. Dess bruksvärde visar sig nu endast ideellt iraden av de relativa värdeuttryck, som ställer det i relation till alla varorsom omger det såsom dess verkliga bruksvärden. Dessa varornas motsatta formerär bytesprocessens verkliga rörelseformer.
Vi tar nu med oss någon varuägare, t.ex. vår gamle bekanting linnevävaren, tillbytesprocessens scen, varumarknaden. Hans vara, 20 meter linneväv, ärprisbestämd. Dess pris är 2 p.st. Han byter nu ut den mot 2 p.st., och som enman av gamla stammen byter han ut sina 2 p.st. mot en familjebibel till sammapris. Linneväven, som för honom var enbart vara, värdebärare, utbytes mot sinvärdegestalt, guld, och avyttras i denna gestalt åter mot en annan vara,bibeln, som skall vandra in i vävarhemmet som bruksföremål och därtillfredsställa uppbyggelsebehov. Varubytet fullbordas alltså i två motsattaförvandlingar, som kompletterar varandra - varans förvandling till pengar ochdess återförvandling från pengar till vara.[72*] Varuförvandlingens olikaavsnitt är samtidigt varuägarens handelsmoment - försäljning, utbyte av varamot pengar; köp, utbyte av pengar mot vara, och bägge momentens enhet: säljaför att köpa.
Om nu linnevävaren betraktar slutresultatet av sin handel, så äger han en bibeli stället för sin linneväv, i stället för sin ursprungliga vara en vara avsamma värde men med annan användbarhet. På samma sätt skaffar han sig andralivs- och produktionsmedel. Ur hans egen synpunkt förmedlar hela processenendast utbytet av hans arbetsprodukt mot främmande arbetsprodukter,produktbytet.
Varans bytesprocess fullbordas alltså i följande formväxling:
| vara | - | pengar | - | vara |
| V | - | P | - | V |
Till sitt materiella innehåll är rörelsen V - V, utbyte av vara mot vara, detsamhälleliga arbetets ämnesomsättning, i vars resultat själva processenavslutas.
V-P. Varans första metamorfos eller försäljningen. Varuvärdetssprång från varugestalt till guldgestalt är, som jag på annat ställe betecknatdet, varans saltomortal. Om språnget misslyckas, så drabbar det visserligeninte varan men väl varuägaren. Arbetets samhälleliga delning gör hans arbetelika ensidigt som hans behov mångsidiga. Just därför tjänar hans produkt honombara som bytesvärde. Men endast som pengar får den allmängiltig, samhälleligekvivalentform, och pengarna befinner sig i främmande fickor. För att lockapengarna till sig måste varan framförallt vara ett bruksvärde förpenningägaren, och det arbete som är nedlagt i den måste alltså varasamhälleligt nyttigt arbete eller fylla sin plats som ett led i densamhälleliga arbetsdelningen. Men arbetsdelningen är en historiskt utveckladproduktionsorganism, vars trådar spunnits och fortfarande spinnes bakomvaruproducentens rygg. Kanske varan är produkt av en ny arbetsmetod, som påstårsig vilja tillfredsställa ett nytillkommet behov eller som på egen hand förstvill framkalla ett behov. Ett arbete, som ännu igår endast var ett led blandmånga andra i en varuproducents verksamhet, lösgör sig kanske idag från dettasammanhang, blir självständigt och sänder därför ut sin produkt i marknaden somen självständig vara. Tiden må vara mogen eller inte för dennadifferentiering.
Produkten tillfredsställer idag ett samhälleligt behov. Imorgon är den kanskehelt eller delvis undanträngd från sin plats av ett liknande varuslag. Även omarbetet, t.ex. vår linnevävares, utgör en auktoriserad gren av den samhälleligaarbetsdelningen, så är detta ingalunda någon garanti för bruksvärdet hos justhans 20 alnar linneväv. Om det samhälleliga behovet av linneväv - och även dethar sitt mått som allt annat - redan har mättats av konkurrerande linnevävare,så blir vår väns produkt övertalig, överflödig och därmed utan nytta. Givenhäst skådar man inte i munnen, men linnevävaren framträder ju inte på marknadenför att dela ut presenter. Vi antar emellertid, att hans produkt behåller sittbruksvärde och att hans vara därför drar till sig pengar. Men då uppstårfrågan: hur mycket pengar? Svaret är visserligen redan i förväg givet i varanspris, exponenten för dess värdestorlek. Vi bortser från varuägarens eventuella,rent subjektiva räknefel, vilka genast objektivt korrigeras på marknaden. Hanhar, förutsätter vi, för sin produkt använt endast den samhälleligt nödvändiga,genomsnittliga arbetstiden. Varans pris är alltså bara penningnamnet för den ivaran nedlagda mängden av mänskligt arbete. Men utan vår linnevävarestillåtelse och bakom hans rygg råkar linnevävningens gamla inrotadeproduktionsbetingelser i jäsning. Vad som igår utan tvivel var samhälleligtnödvändig arbetstid för produktion av en aln linneväv, upphör idag att varadet, vilket penningägaren ivrigt bevisar med hjälp av prisnoteringarna hos vårväns olika konkurrenter. Till hans olycka finns det flera vävare i världen. Viantar slutligen, att varje stycke linneväv som finns i marknaden endastinnehåller samhälleligt nödvändig arbetstid. Likafullt kan totalsumman av dessastycken innehålla överflödigt förbrukad arbetstid. Om marknaden inte förmåromsätta hela mängden linneväv till normalpriset 2 shilling pr aln, så bevisardet, att en alltför stor del av den samhälleliga totalarbetstiden harförbrukats till linnevävning. Verkan är densamma, som om varje enskildlinnevävare hade använt mer än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden på sinindividuella produkt. Här gäller det: mitgefangen, mitgehangen.[XXXII*] Alllinneväv på marknaden gäller endast somen handelsvara, varje styckelinneväv bara som en alikvot del därav. Och värdet av varje aln är ju i självaverket inget annat än materialisering av samma samhälleligt bestämda mängdlikartat mänskligt arbete.
Man ser, att varan älskar penningen, men "the course of true love runs neversmooth" [41]. Lika organiskt tillfällig som den kvalitativa är också denkvantitativa förgreningen av den samhälleliga produktionsorganismen, varsmembra disjecta framträder i arbetsdelningens system. Våra varuägareupptäcker därför, att samma arbetsdelning, som gör dem till oberoendeprivatproducenter, å andra sidan också medför, att den samhälleligaproduktionsprocessen och deras egna förhållanden i denna process blir oberoendeav producenterna själva. Personernas inbördes oberoende kompletteras genom ettsystem, vari alla är beroende av sakförhållandena.
Arbetsdelningen förvandlar arbetsprodukten till en vara och nödvändiggör därmeddess förvandling till pengar. Den medför samtidigt, att det blir entillfällighet, om denna förvandling lyckas. Här skall vi emellertid studerafenomenet i dess rena form och alltså förutsätta dess normala förlopp. Närförvandlingen överhuvud försiggår, när varan alltså är säljbar, kommer dessformförändring alltid till stånd, ehuru därvid substans - värdestorlek -undantagsvis kan förloras eller vinnas.
Den ene varuägaren får guld för sin vara, den andre får en vara för sitt guld.Det yttre synliga skeendet är, att guld och vara byter plats, 20 alnar linnevävt.ex. byter plats med 2 p.st., d.v.s. de utbytes mot varandra. Men vad bytesvaran mot? Mot sin egen allmänna värdegestalt. Och vad bytes guldet mot? Mot enspeciell form av sitt bruksvärde. Varför uppträder guldet som pengar iförhållande till linneväven? Emedan linnevävens pris, 2 p.st., eller desspenningnamn redan har ställt det i relation till guld som pengar. Denursprungliga varuformen avlägsnas, i det varan säljes, d.v.s. i det ögonblickdå dess bruksvärde verkligen drar till sig de pengar, som priset bara är ensymbol för. Förvandlingen av priset eller varans rent ideella värdeform ärdärför också omvänt förvandlingen av penningens rent ideella bruksvärde.Förvandlingen av vara till pengar är samtidigt förvandlingen av pengar tillvara. Processen är dubbelsidig: från varuägarens synpunkt försäljning, frånpenningägarens synpunkt köp. Eller: försäljning är köp, V-P är samtidigtP-V.[73*]
I vår framställning har vi hittills inte lärt känna några andra ekonomiskarelationer mellan människorna än deras förhållande som varuägare, en ställningi vilken de endast kan förvärva främmande arbetsprodukter genom att släppaifrån sig sina egna. Den ene varuägaren kan därför endast möta den andre sompenningägare, antingen emedan hans arbetsprodukt av naturen har penningform,alltså är penningmaterial, guld o.s.v., eller för att hans egen vara redan harskiftat gestalt och kastat av sig sin ursprungliga bruksform. För att fungerasom pengar måste guldet givetvis på något stadium göra entré på varumarknaden.Detta sker på guldets produktionsort, där det som omedelbar arbetsproduktutbytes mot andra arbetsprodukter av samma värde. Men från detta ögonblickrepresenterar det oavbrutet förverkligade varupriser.[74*] Bortsett frånguldets utbyte mot andra varor vid produktionskällan, utgör guldet i varjevaruägares hand hans försålda varas värdegestalt, resultatet av försäljningeneller den första varumetamorfosen V-P.[75*] Guldet blev ideella pengar ellervärdemätare, emedan alla varuvärden mättes i guld och guldet därmedförvandlades till bruksvärdenas fingerade motsats, till deras värdegestalt.Guldet blir verkliga pengar, när alla varor genom allmän försäljning verkligenutbytes mot guld och guldet därvid blir deras verkliga värdegestalt. I varansvärdegestalt försvinner varje spår av dess ursprungliga bruksvärde och av detspeciella nyttiga arbete som producerat den, och den omvandlas till likformigsamhällelig materialisering av odifferentierat mänskligt arbete. Penningenutvisar därför inte, av vilket slag den förvandlade produkten var. Den enavaran har i sin penningform precis samma utseende som den andra. Pengar kandärför vara smuts, fast smuts inte är pengar. Vi antar, att de två guldmynt,som vävaren fick för sin linneväv, är ett quarter vete i förvandlad form.Försäljningen av linneväv, V-P, är samtidigt köp av linneväv, P-V. Men somförsäljning av linneväv börjar denna process med en rörelse, som slutar med sinmotsats, med köp av en bibel. Som köp av linneväv avslutar den en rörelse, sombörjade med sin motsats, med försäljning av vete. V-P (linneväv-pengar), dennaförsta fas av V-P-V (linneväv-pengar-bibel), är samtidigt P-V(pengar-linneväv), den sista fasen i en annan rörelse V-P-V(vete-pengar-linneväv). En varas första förvandling, från varuform till pengar,är alltid samtidigt en annan varas motsatta förvandling, dess återförvandlingfrån penningform till vara.[76*]
P-V. Varans andra och sista förvandling: köpet. - Emedan pengarär alla andra varor i försåld gestalt eller resultatet av deras allmännaförsäljning, är penningen den obetingat säljbara varan. Den läser alla priserbaklänges och avspeglas därvid i alla varor som material för sin egenförvandling till vara. Samtidigt drar varupriserna upp gränsen för dennaförvandlingsförmåga, nämligen pengarnas egen mängd. Enär varan försvinner, dåden blir pengar, kan man inte se på pengarna, hur de har kommit i ägarenshänder, inte heller vilka varuvärden de representerar. Non olet [43], av vilketursprung de än är. De representerar dels sålda varor, dels varor som kanköpas.[77*]
P-V, köpet, är samtidigt försäljning. V-P, den ena varans sista förvandling, ärdärför samtidigt den andra varans första förvandling. För vår linnevävareavslutas hans varas levnadslopp med bibeln, vartill han har återförvandlat sina2 p.st. Men bibelförsäljaren omsätter de 2 p.st., som han fick av vävaren, ibrännvin. P-V, slutfasen av V-P-V (linneväv-pengar-vara), är samtidigt V-P, denförsta fasen av V-P-V (bibel-pengar-brännvin). Då varuproducenten endastlevererar ett enda slags produkt, säljer han den ofta i större mängder, medanhans mångsidiga behov tvingar honom att dela upp det realiserade priset ellerde disponibla pengarna på talrika inköp. En försäljning resulterar därför imånga köp av olika varor. En varas slutförvandling bildar sålunda en summa avandra varors förstaförvandlingar.
Om vi nu betraktar en varas hela förvandlingsprocess, så ser vi, att den bestårav två motsatta rörelser, som kompletterar varandra, V-P och P-V. Varans tvåmotsatta förvandlingar fullbordas i två motsatta, samhälleliga procedurer frånvaruägarens sida och avspeglas i två motsatta ekonomiska roller, som hanspelar. Som representant för försäljningen blir han säljare, som företrädareför varuköpet blir han köpare. Samma varuägare möter alltid såsom säljare enannan varuägare som köpare, och såsom köpare möter han alltid en annanvaruägare som säljare, alldeles som varans två former, varuformen ochpenningformen, alltid samtidigt existerar, om också som motsatser, varje gångvaran genomgår en förvandling. Liksom samma vara successivt genomlöper de tvåomvända förvandlingarna, från vara till pengar och från pengar till vara, såspelar samma varuägare omväxlande rollen som säljare och köpare. Inomvarucirkulationen är dessa alltså inga fasta utan ständigt rollskiftandekaraktärer.
En varas totalförvandling kräver i sin enklaste form fyra extremer och trepersonae dramatis. Först ställs penningen mot varan såsom dess värdegestalt.Pengarna befinner sig i främmande ficka och är där en hård materiellverklighet. Så möter varuägaren en penningägare. Så snart varan förvandlatstill pengar, blir penningen dess tillfälliga ekvivalentform, vars bruksvärdeeller innehåll existerar i andra varukroppar. Som slutfas i den förstavaruförvandlingen är penningen samtidigt begynnelsefas i den andra. Sålundablir säljaren i första akten köpare i andra akten, där en tredje varuägaremöter honom som säljare.[78*]
Varuförvandlingens bägge motsatta rörelsefaser bildar ett kretslopp: varuform,frigörelse från varuformen, återgång till varuformen. Själv uppträder varan härfaktiskt under två motsatta aspekter. I begynnelsefasen är den inte bruksvärde,i slutfasen är den bruksvärde för sin ägare. Så uppträder penningen först somden fasta värdekristall, vartill varan förvandlas, för att efteråt upplösas irent tillfällig ekvivalentform.
De två förvandlingar, som bildar en varas kretslopp, utgör samtidigt de omvändaförvandlingsfaserna för två andra varor. En och samma vara (linneväven)påbörjar sin egen förvandlingsserie och avslutar en annan varas (vetets)totalförvandling. Under sin första omvandling, försäljningen, spelar den självdessa bägge roller. Men i form av kristalliserat guld, vari den själv upplöses,avslutar den samtidigt en tredje varas första förvandling. Det kretslopp, somvarje varas förvandlingsserie beskriver, hopflätas alltså oupplösligt med andravarors kretslopp. Totalprocessen yttrar sig som varucirkulation.
Varucirkulationen är inte bara formellt utan i väsentliga hänseenden skild fråndet omedelbara produktutbytet. Låt oss kasta en blick tillbaka på förloppet.Linnevävaren har faktiskt bytt ut linneväven mot en bibel, sin egen vara mot enfrämmande. Men detta faktum gäller endast honom själv. Bibelagenten, somföredrar brännvin, hade inte för avsikt att byta bort bibeln mot linneväv, likalitet som vävaren vet något om att vete har blivit utbytt mot hans linnevävo.s.v. B:s vara ersätter A:s vara, men A och B byter inte varor med varandra.Det kan verkligen inträffa, att A och B köper av varandra, men en sådanspeciell situation är inte alls typisk för varucirkulationens allmänna förlopp.Å ena sidan ser man här, hur varubytet genombryter de individuella och lokalaskrankorna för det omedelbara produktutbytet och utvecklar det mänskligaarbetets ämnesomsättning. Å andra sidan uppstår ett kretslopp av händelser, avsamhälleliga natursammanhang, helt utanför de handlande personernas kontroll.Vävaren kan inte sälja linneväv, om inte bonden sålt vete, bibelagenten intebibeln, om inte vävaren sålt linneväv, och destillatören kan inte sälja sitteldvatten, om inte den andre redan sålt det eviga livets vatten o.s.v.
Cirkulationsprocessen upphör därför inte heller såsom det omedelbaraproduktutbytet med att bruksvärdena byter ägare. Penningen försvinner inte, föratt den slutligen bortfaller ur en varas förvandlingsserie. Den dyker ständigtpå nytt upp på en punkt i cirkulationskedjan, där en vara lämnat plats. Såt.ex. i linnevävens totalförvandling: linneväv - pengar - bibel. Där fallerförst linneväven bort ur cirkulationen, och pengar träder i dess ställe. Sedanfaller bibeln bort ur cirkulationen, och pengar träder i stället. När en varaersättes med en annan, överlåtes penningvaran på en tredje hand.[79*]Cirkulationen avsöndrar ständigt pengar.
Ingenting kan vara dummare än dogmen, att varucirkulationen skulle betinga ennödvändig jämvikt mellan försäljning och köp, emedan varje försäljning är ettköp och vice versa. Om detta skall betyda, att antalet fullbordadeförsäljningar är lika med antalet köp, så är det en intetsägande tavtologi.Men det skall bevisa, att säljaren för sin egen köpare till marknaden.Försäljning och köp är samma förrättning, betraktad som ett ömsesidigtförhållande mellan två diametralt motsatta personer, varuägaren ochpenningägaren. Men såsom handlingar av samma person utgör de två rakt motsattaförrättningar. Att köp och försäljning bildar en enhet, betyder därför attvaran blir utan nytta, om den efter att ha kastats i varucirkulationenssmältdegel inte kommer ut igen som pengar, inte blir såld av varuägaren, alltsåinte blir köpt av penningägaren. Denna identitet mellan köp och försäljninginnebär vidare, att processen, då den lyckas, ger varan en vilopaus av längreeller kortare varaktighet. Då varans första förvandling är på en gångförsäljning och köp, är denna delprocess samtidigt en självständig process.Köparen har varan, säljaren har penningen, d.v.s. en vara, som behåller sincirkulationsdugliga form, när den förr eller senare åter uppträder påmarknaden. Ingen kan sälja, utan att någon annan köper. Men ingen behöveromedelbart köpa, bara därför att han just har sålt. Varucirkulationen bryterigenom tidsbestämda, lokala och individuella skrankor för produktbytet justdärigenom, att den klyver den ursprungliga, omedelbara enheten mellanförsäljningen av den egna och köpet av den främmande arbetsprodukten, imotsatsen mellan försäljning och köp. Att dessa två processer, köp ochförsäljning, som uppträder självständigt gentemot varandra, bildar en inreenhet, innebär i lika hög grad att denna inre enhet rör sig i yttre motsatser.Om denna yttre självständighet utvecklas över en viss gräns, trots den inreosjälvständighet som följer av att de två processerna kompletterar varandra, sågör sig enheten våldsamt gällande genom en - kris. Den inre motsättning mellanbruksvärde och värde, som är olösligt förenad med varuformen, den motsättningenatt privatarbete samtidigt måste representera direkt samhälleligt arbete, attspeciellt konkret arbete endast gäller som abstrakt allmänt arbete, att tingenpersonifieras, medan personerna uppträder i sakroller - denna inre motsägelsefår sina utvecklade rörelseformer genom varuförvandlingens motsättningar. Dessaformer innesluter därför möjligheten, men också endast möjligheten, att kriserskall utbryta. Utvecklingen av denna möjlighet till verklighet förutsätter etthelt kretslopp av förhållanden, som från den enkla varucirkulationensståndpunkt ännu inte föreligger.[80*]
Som förmedlare av varucirkulationen får penningen sin funktion somcirkulationsmedel.
Den formväxling, V-P-V, som fullbordar arbetsprodukternas ämnesomsättning,förutsätter att samma värde bildar utgångspunkt för processen i form av varaoch återvänder till samma punkt som vara. Denna varornas rörelse är därför ettkretslopp, som å andra sidan utesluter penningens kretslopp, och resultatet ärständigt att pengarna avlägsnas från sin utgångspunkt, inte att de återvänderdit. Så länge säljaren håller fast vid sin vara i förvandlad gestalt,penningen, befinner sig varan ännu i sin förvandlings första stadium eller harendast tillryggalagt första hälften av sitt kretslopp. Om processen, sälja föratt köpa, är fullbordad, så har pengarna återigen avlägsnats från denursprunglige ägaren. Om linnevävaren, sedan han köpt bibeln, återigen säljerlinneväv, vänder visserligen penningen tillbaka i hans hand. Men den återvänderinte genom cirkulationen av de första 20 alnarna linneväv, som tvärtom haröverfört den från linnevävaren till bibelförsäljaren. Den vänder endasttillbaka som följd av en ny varas förnyade eller upprepade cirkulation ochslutar med samma resultat. Penningens omedelbara rörelse genomvarucirkulationen medför därför, att den ständigt avlägsnas frånutgångspunkten, att den ständigt flyttas från en varuägare till en annan,m.a.o. penningens omlopp (currency, cours de la monnaie).
Penningens omlopp visar en ständig, enformig upprepning av samma process. Varanfinns alltid hos säljaren, penningen finns alltid hos köparen som köpmedel. Denfungerar som köpmedel, i och med att den förverkligar varans pris. I dennafunktion överför den varan från säljaren till köparen, medan den själv övergårfrån köparen till säljaren för att därefter upprepa samma process med en annanvara. Att penningrörelsens ensidiga form beror på den dubbelsidiga formen förvarans rörelse, ligger inte i öppen dag. Varucirkulationens egen natur ger ettmotsatt intryck. Varans första förvandling är märkbar inte bara som enpenningrörelse utan även som varans egen rörelse, men dess andra förvandling ärendast märkbar som penningrörelse. I den första halvan av cirkulationen bytervaran plats med penningen, och därmed faller dess bruksvärde bort urcirkulationen och går över i konsumtionen.[81*] Dess värdegestalt ellerpenningskepnad träder i dess ställe. Den andra hälften av kretsloppet passerarden inte längre i sin naturliga gestalt utan i penningskepnad. Penningenrepresenterar därför rörelsens kontinuitet, och samma rörelse, som för varanomfattar två motsatta processer, innehåller som penningens egen rörelse alltidsamma process, byte med ständigt nya varor. Varucirkulationens resultat, envaras ersättande med en annan vara, synes därför inte vara förmedlad genomvarans egen formförändring utan i stället genom penningens funktion somcirkulationsmedel, i och med att pengarna sätter igång de i och för sigorörliga varorna och överför dem från den ägare för vilken de inte ärbruksvärden till den ägare för vilken de är bruksvärden, alltid i motsattriktning mot pengarnas egen rörelse. Pengarna avlägsnar ständigt varorna urcirkulationen, samtidigt som de ideligen inträder i varornas ställe och därmedsjälva avlägsnar sig från sin egen utgångspunkt. Varucirkulationen ser därförut att vara ett resultat av penningens rörelse, ehuru penningrörelsen iverkligheten bara är ett uttryck för varucirkulationen.[82*]
Å andra sidan kan pengarna fungera som cirkulationsmedel, endast därför att deär varornas självständiga värden. Penningens rörelse som cirkulationsmedel ärdärför i verkligheten endast varornas egen formförändring. Denna måstefördenskull också i synlig måtto avspeglas i penningens omlopp. Linnevävensvaruform t.ex. förvandlas först till sin penningform. Den sista termen i dessförsta förvandling, V-P, penningformen, blir sedan första termen i dess sistaförvandling, P-V, återförvandlingen till bibeln. Men var och en av dessa tvåformförändringar fullbordas genom byte av varor och pengar, genom derasömsesidiga platsväxlingar. Samma slantar kommer till säljaren somvärdegestalter av den vara han har sålt, och de lämnar honom som varans absolutsäljbara gestalt. De byter plats två gånger. Linnevävens första förvandlingplacerar dessa slantar i vävarens ficka, den andra förvandlingen tar demtillbaka igen. Samma varas två motsatta formförändringar återspeglas alltsådäri, att pengarna byter plats två gånger i motsatt riktning.
Om däremot endast ensidiga varuförmedlingar äger rum, bara försäljningar ellerbara köp, vilket man vill, så byter också pengarna plats endast en gång.Penningens andra förflyttning uttrycker alltid varans andra förvandling, dessåterförvandling till pengar. När samma myntstycken ofta byter ägare, sååterspeglar myntens rörelse inte bara en enskild varas förvandlingsserie utanockså sammanflätningen av hela varuvärldens otaliga förvandlingar. Det är förövrigt självklart, att allt detta endast äger giltighet för den enkla form avvarucirkulation som vi här betraktar.
Redan vid sitt första steg i varucirkulationen, vid sin första formväxling,faller varje vara bort ur omsättningen, där nya varor ständigt inträder.Penningen som cirkulationsmedel däremot gör sig ständigt bred icirkulationsområdet, där den är i oavbruten rörelse. Då uppstår frågan, hurmycket pengar detta område oupphörligt absorberar.
I varje land fortgår dagligen talrika, samtidiga, jämsides löpande, ensidigavaruförvandlingar, eller med andra ord rena försäljningar från den ena sidan,rena köp från den andra. I sina priser är varorna redan satta i nivå medbestämda fingerade penningmängder. Då den omedelbara cirkulationen, som vi härstuderar, alltid ställer varor och pengar bokstavligen mot varandra, varornahos säljaren, pengarna hos köparen, är mängden av de cirkulationsmedel somvaruomsättningen kräver redan bestämd av varuprisernas summa. I själva verketär pengarna endast det reella uttrycket för den guldmängd, som redan ideellthar fått sitt uttryck i summan av varupriserna. Att dessa summor måste varalika, är ju självklart. Men vi vet, att priserna ändras i överensstämmelse medguldets (penningmaterialets) värde, när varornas värde förblir oförändrat.Priserna stiger proportionellt, när guldvärdet faller, och faller när dettastiger. Om summan av varupriserna av denna orsak ökar eller minskar, så måsteockså penningmängden öka eller minska i samma proportion. I detta fall orsakasvisserligen växlingen i cirkulationsmedlens mängd från penningen själv, meninte i dess funktion som cirkulationsmedel utan i dess funktion somvärdemätare. Varupriserna växlar först med penningvärdet men i omvänd riktning,och sedan växlar mängden av cirkulationsmedel direkt med varupriserna. Precissamma sak skulle inträffa, om t.ex. inte guldets värde sjönke men silvretersatte guldet som värdemätare, eller om silvrets värde förbleve oförändrat ochguldet trängde undan det som värdemätare. I första fallet måste mer silvercirkulera än förut guld, i det andra fallet mindre guld än förut silver. Ibägge fallen hade penningmaterialets värde förändrats, d.v.s. värdet av denvara som tjänar som värdemätare. Som följd därav hade varuvärdenas prisuttryckförändrats i motsvarande grad och därmed också mängden av de cirkulerandepengar, som har till uppgift att förverkliga dessa priser.
Vi har sett, att i varuomsättningen finns en öppning, varigenom guldet(silvret, kort sagt penningmaterialet) träder in som vara med ett på förhandbestämt värde. Detta värde förutsattes i penningens funktion som värdemätare,alltså vid prissättningen. Om nu t.ex. själva värdemätarens värde sjunker, såvisar det sig först och främst i prisförändringen på de varor, som omedelbartbytes mot den ädla metallen på dennas produktionsplats. I synnerhet där detborgerliga samhället ännu inte är fullt utvecklat, blir en stor del av deövriga varorna alltjämt under en längre tid värdesatta i värdemätarens nuillusoriska, föråldrade värde. Emellertid påverkar den ena varan den andragenom det ömsesidiga värdeförhållandet, och varornas guld- och silverprisutjämnas så småningom i de proportioner, som motsvarar värdena, tills slutligenalla varuvärden uppskattas i överensstämmelse med penningmetallens nya värde.Denna utjämningsprocess åtföljes av en fortgående ökning av ädla metaller, somströmmar in som ersättning för de varor som direkt byttes mot dem. I samma månsom de korrigerade varupriserna gör sig gällande eller värdena blir satta iöverensstämmelse med det nya, sänkta och till en viss grad alltjämt fallandemetallvärdet, har därför den nödvändiga ökningen av penningmetallens mängdredan skett. Ensidiga iakttagelser av de företeelser, som följde på upptäcktenav de nya guld- och silverfyndigheterna, förledde under 17:e och särskilt under18:e århundradet till den felaktiga slutsatsen, att varupriserna hade stigit,emedan mer guld och silver än förut fungerade som cirkulationsmedel. I detföljande antas guldets värde som givet, vilket det i själva verket är i detögonblick prissättningen sker.
Under denna förutsättning är alltså cirkulationsmedlets mängd bestämd genomsumman av de varupriser som skall förverkligas. Om vi nu vidare förutsätter,att priset på varje varuslag är givet, så är varornas prissumma uppenbartberoende av den varumängd, som är i omlopp. Det kräver ingen störretankeansträngning att begripa, att om 1 quarter vete kostar 2 p.st, 100 quarter200 p.st., 200 quarter 400 p.st., så måste mängden av de pengar, som skallbytas mot vetet, växa i proportion till vetemängden.
Om varumängden antas vara given, så växlar den cirkulerande penningmängden medvarornas prisvariationer. Den ökar eller minskar, emedan summan av varuprisernatill följd av prisändringarna ökar eller minskar. Härvid är det inte allsnödvändigt, att priserna på alla varor stiger eller faller samtidigt.Prisstegring resp. prissänkning på ett visst antal ledande varor är tillräckligför att höja eller sänka prissumman för alla cirkulerande varor, alltså ävenför att sätta mer eller mindre pengar i omlopp. Verkan på cirkulationsmedlensmängd blir densamma, vare sig varornas prisförändringar återspeglar en verkligvärdeförändring eller endast variationer i marknadspriserna.
Vi antar, att det samtidigt sker ett antal försäljningar ellerdelförvandlingar, som inte har något inbördes sammanhang, t.ex. av 1 quartervete, 20 alnar linneväv, 1 bibel, 4 gallons kornbrännvin. Om priset på varjeartikel är 2 p.st. och prissumman alltså 8 p.st., så måste en penningmängd av 8p.st. ingå i cirkulationen. Om samma varor i stället bildar länkar i denförvandlingskedja, som vi har lärt känna: 1 quarter vete - 2 p.st. - 20 alnarlinneväv - 2 p.st. - 1 bibel - 2 p.st. - 4 gallons kornbrännvin - 2 p.st., såomsätter dessa 2 p.st. de olika varorna i tur och ordning, samtidigt somvarupriserna förverkligas, alltså även prissumman 8 p.st., för att slutligenslå sig till ro hos destillatören. De fullbordar fyra omlopp. Samma myntstyckesupprepade platsförändringar representerar varans dubbla formförändring, dessrörelse genom två motsatta omloppsstadier, och de olika varuförvandlingarnassammanflätning.[83*] De motsatta faser, som denna process genomlöper och somkompletterar varandra, kan inte förlöpa vid sidan av varandra utan endast följapå varandra i tiden. Processens varaktighet mätes i tidsavsnitt, eller sammamyntstyckens omlopp under en given tidsrymd mäter pengarnasomloppshastighet.
Vi antar, att dessa fyra varors cirkulationsprocess tar en dag. Den prissumma som skall förverkligas är 8 p.st., samma myntstyckens omlopp under dagen är 4, och den cirkulerande penningmängden är 2 p.st. För ett givet tidsavsnitt i cirkulationsprocessen är därför
| varornas prissumma | den penningmängd som fungerar som cirkulationsmedel. | |
| = | ||
| liknämniga myntstyckens omloppstal |
Denna lag äger allmän giltighet. Varucirkulationen i ett land i ett givettidsavsnitt omfattar visserligen å ena sidan många splittrade, samtidiga ochsidoordnade försäljningar eller köp, delförvandlingar vari det enskildamyntstycket endast en gång byter plats och endast fullbordar ett omlopp. Men åandra sidan förekommer också många mer eller mindre sammansattaförvandlingsserier, som dels löper jämsides med varandra, dels flätas in ivarandra, och där samma myntstycke tillryggalägger ett större eller mindreantal omlopp. Totalantalet omlopp för alla de liknämniga myntstycken, somcirkulerar, gör det dock möjligt att bestämma det enskilda myntstycketsgenomsnittliga omloppstal eller penningcirkulationens medelhastighet. Denpenningmängd, som vid början av t.ex. den dagliga cirkulationsprocessen sättesi rörelse, bestämmes naturligtvis av prissumman för de samtidigt och vid sidanav varandra cirkulerande varorna. Men i denna process får det ena myntstycketså att säga ansvara för det andra. Om det ena myntstyckets omloppshastighetökar, så avtar därmed det andras, eller det försvinner alldeles urcirkulationen, eftersom denna endast kan absorbera en guldmängd, som,multiplicerad med det genomsnittliga antalet omlopp, som dess enskilda elementfullbordar, är lika med den prissumma som skall förverkligas. Om därförmyntstyckenas omlopp ökar i antal, så minskar deras cirkulerande mängd. Omantalet omlopp minskar, så ökar deras mängd. Då den penningmängd, som kanfungera som cirkulationsmedel, är givet vid en bestämd medelhastighet, behöverman alltså endast kasta in t.ex. en viss mängd enpundssedlar i cirkulationenför att få ut lika många guldsovereigns, ett konststycke som alla banker ärförtrogna med.
Pengarnas cirkulation är ingenting annat än en avspegling av varucirkulationen,av varans kretslopp genom motsatta förvandlingar. På samma sätt är inte hellerpenningens omloppshastighet något annat än den hastighet varmed dennaformförändring, de oavbrutna, sammanflätade förvandlingsserierna, går avstapeln, ämnesomsättningens hastighet, varornas snabba försvinnande urcirkulationen och deras lika snabba ersättande med nya varor. Ipenningomloppets hastighet avspeglas alltså den tillfälliga enheten av motsattafaser, som kompletterar varandra, bruksvärdets förvandling i värdegestalt ochvärdegestaltens återförvandling till bruksvärde, eller de bägge processernaförsäljning och köp. Varje minskning av pengarnas omloppshastighet visaromvänt, att denna utveckling spaltas upp, att motsatserna, köp och försäljning,blir självständiga i processen, att formförändringen och därmed densamhälleliga ämnesomsättningen stockar sig. Vad orsaken är till dennastockning, kan man naturligtvis inte se på själva cirkulationen. Den visar barafenomenet som sådant. För den populära uppfattningen ligger det nära till handsatt tolka denna hämning som en följd av att cirkulationsmedlet är påupphällningen, eftersom man till följd av pengarnas minskade omloppshastighetmindre ofta än förr ser dem komma och gå i varuomsättningen.[84*] Totalmängdenav de pengar, som i varje tidsavsnitt fungerar som cirkulationsmedel, bestämmesalltså å ena sidan av de cirkulerande varornas totalpris, å andra sidan av denstörre eller mindre hastighet, varmed varucirkulationen sker, vilket i sin turbestämmer hur stor del av detta totalpris varje enskilt myntstycke kanförverkliga. Men varornas prissumma är beroende av varje varuslags både mängdoch pris. De tre faktorerna: prisrörelsen, den cirkulerande varumängden ochslutligen penningens omloppshastighet, kan emellertid växla i olika riktningoch olika proportioner. Prissumman, som skall förverkligas, och därmed denmängd cirkulationsmedel som bestämmes härav, kan alltså genomgå ett flertalkombinationer. Vi nämner här endast dem som är viktigast i varuprisernashistoria.
Vid oförändrade varupriser kan mängden av cirkulationsmedel öka, emedan mängdenav cirkulerande varor ökar eller penningens omloppshastighet avtar eller emedanbägge samverkar. Mängden av cirkulationsmedel kan omvänt minska med minskandevarumängd eller tilltagande cirkulationshastighet.
Vid allmän stegring av varupriserna kan mängden av cirkulationsmedel förblikonstant, om mängden av cirkulerande varor minskar i samma proportion som deraspris ökar, eller om penningens omloppshastighet tilltar lika snabbt somprisstegringen, medan den cirkulerande varumängden förblir konstant. Mängden avcirkulationsmedel kan minska, emedan varumängden minskar fortare elleromloppshastigheten ökar snabbare än priserna.
Vid ett allmänt fall i varupriserna kan mängden av cirkulationsmedel förblikonstant, om varumängden ökar i samma proportion som dess pris faller, eller ompenningens omloppshastighet avtar i samma förhållande som priserna. Mängden avcirkulationsmedel kan däremot öka, om varumängden ökar hastigare eller omcirkulationshastigheten avtar snabbare än varupriserna faller.
De olika faktorernas variationer kan ömsesidigt kompensera varandra, så atttotalsumman av de varupriser som skall förverkligas, alltså även dencirkulerande penningmängden, förblir konstant, trots de enskilda faktorernasbristande stabilitet. Man finner därför, i synnerhet vid studiet av någotlängre perioder, i varje land en betydligt mera konstant nivå hos dencirkulerande penningmängden och mycket mindre avvikelser från dennagenomsnittsnivå, än man kunde vänta, bortsett från starka störningar, somperiodiskt följer av produktions- och handelskriser, och som mera sällanuppkommer genom förändringar i själva penningvärdet.
Lagen, att cirkulationsmedlets mängd bestämmes av de cirkulerande varornasprissumma och penningomloppets medelhastighet,[85*] kan också uttryckas så, attom varornas värdesumma är given och medelhastigheten för deras förvandlingarockså är given, så beror mängden av de pengar eller det penningmaterial, som äri omlopp, av penningmaterialets eget värde. Föreställningen, att varuprisernaomvänt bestämmes genom cirkulationsmedlens mängd och denna i sin tur avpenningmaterialets mängd i ett land,[86*] har hos de ursprungligarepresentanterna för denna teori sina rötter i den absurda hypotesen, attvarorna ingår utan pris och pengarna utan värde i cirkulationsprocessen, där såen viss del av varugröten utbytes mot en likvärdig del avmetallberget.[87*]
Penningens funktion som cirkulationsmedel är upphovet till dess myntform. Denviktdel guld, som varornas pris eller penningnamn symboliserar, måste mötavarorna i cirkulationen som liknämniga guldstycken eller mynt. Liksom statenfastställer prismåttstocken, bestämmer den också myntpräglingen. Skillnadenmellan den inrikes eller nationella varucirkulationen och världsmarknadensvaruomsättning markeras i de olika nationella uniformer, som guld och silverbär såsom mynt men som de åter kastar av sig på världsmarknaden.
Guldmynt och guld i tackor är från början endast skilda genom utseendet, ochguldet kan ständigt förvandlas från den ena formen till den andra.[88*] Vägenfrån myntverket är samtidigt vägen till smältdegeln. Under sitt omlopp slitesnämligen guldmynten, somliga mer, andra mindre. Guldnamn och guldsubstans,nominalkvalitet och realkvalitet börjar sin differentieringsprocess. Guldmyntmed samma namn får olika värde, därför att de har olika vikt. Guldet somcirkulationsmedel avviker från guldet som prismåttstock och upphör därmed ävenatt vara en verklig ekvivalent för de varor, vilkas pris det förverkligar.Historien om detta virrvarr utgör myntens historia under medeltiden, nya tidenoch långt in i 18:e århundradet. Cirkulationsprocessens naturliga tendens attförvandla mynten från bestämda guldmängder till symboler för samma guldmängderaccepteras t.o.m. av de moderna lagar, som fastslår vilken grad avmetallförlust som gör ett guldmynt kursodugligt eller demonetiserar det.
När penningcirkulationen själv skiljer myntens realkvalitet från derasnominalkvalitet, deras tillvaro som metallstycken från deras tillvaro sompengar, så föreligger latent möjligheten att ersätta metallpengarna i derasmyntfunktion med märken av annat material eller av symboler. De tekniskasvårigheterna att utmynta mycket små viktsdelar guld respektive silver samt denomständigheten, att en simplare metall ursprungligen tjänade som värdemätare istället för en ädlare - silver i stället för guld, koppar i stället för silver- och alltså cirkulerade som pengar i det ögonblick, då en ädlare metallträngde undan den, förklarar historiskt silver- och kopparmarkernas roll somsurrogat för guldmynt. De ersätter guldet i de områden av varucirkulationen,där mynten cirkulerar snabbast och därför nötes fortast, d.v.s. där köp ochförsäljningar ständigt upprepas i minsta skala. För att hindra dessa satelliterfrån att etablera sig i guldets ställe fastslår lagen de mycket småproportioner, i vilka man är skyldig att ta emot dessa som betalning i ställetför guld. De särskilda områden, där de olika myntsorterna cirkulerar, gripernaturligtvis in i varandra. Skiljemynten användes jämsides med guld vidbetalning av det minsta guldmyntets bråkdelar. Guld kommer ständigt in idetaljhandeln, men genom utväxling mot skiljemynt kastas det lika regelbundetpå nytt ut därifrån.[89*]
Silver- och kopparmarkernas metallhalt är godtyckligt bestämd i lag. Underomloppet slites de ännu fortare än guldmynten. Deras myntfunktion blirdärigenom alldeles oberoende av deras vikt, d.v.s. av varje värde. Guldetsmynttillvaro skiljer sig fullständigt från dess metallvärde. Relativt värdelösating, papperssedlar, kan alltså fungera i dess ställe som mynt. Ipenningmarkerna av metall är den rent symboliska karaktären ännu någorlundadold. I papperspengarna framträder den påtagligt. Man ser: "Ce n'est que lepremier pas qui coûte."[XXXV*]
Det gäller här endast statspapperspengar med tvångskurs. De framväxer direkt urmetallpengarnas cirkulation. Kreditpengar däremot förutsätter förhållanden, somännu är oss helt obekanta från den enkla varucirkulationens ståndpunkt. Iförbigående må dock anmärkas, att liksom egentliga papperspengar uppkommer urpenningens funktion som cirkulationsmedel, så har kreditpengarna sina naturligarötter i penningens funktion som betalningsmedel.[90*]
Papperssedlar, på vilka man tryckt penningnamn, såsom 1 pund sterling, 5 pundsterling o.s.v., kastas av staten in i cirkulationsprocessen. I den mån deverkligen cirkulerar i stället för den guldsumma, vars namn de bär, återspeglarderas rörelse endast lagarna för det egentliga penningomloppet. En specifik lagför papperspengarnas cirkulation kan endast härleda sig från papperspengarnasroll som representanter för guldet. Och denna lag är helt enkelt den, attutgivningen av papperspengar måste begränsas till en mängd, som motsvarar detguld (eller silver) som omsättningen kräver och som papperspengarnasymboliserar. Nu varierar visserligen den guldmängd, som omsättningen kanabsorbera, ständigt över och under en viss genomsnittsnivå. Men mängden avcirkulationsmedel i ett givet land sjunker aldrig under ett visst minimum, somkan fastställas genom erfarenheten. Att beståndsdelarna i denna minimimängdoupphörligt förnyas, d.v.s. alltid består av olika guldstycken, är givetvisutan betydelse för dess omfång och dess konstanta rörelse inom cirkulationen.Den kan därför ersättas av papperssymboler. Men om alla cirkulationskanaleridag fylles med papperspengar intill gränsen för sin absorbtionsförmåga, så kande till följd av varuomsättningens variationer vara överfyllda imorgon. Helamyntstandarden går förlorad. Men om sedelmängden överskrider gränsen, d.v.s.det antal guldmynt med samma benämning, som kunde cirkulera, så representerarsedlarna ändå - bortsett från faran av allmän diskreditering - endast denguldmängd, som i enlighet med varucirkulationens inneboende lagar skulle vara iomlopp. Om mängden av papperssedlar för ett uns guld i stället representerartvå uns, blir faktiskt 1 p.st, penningnamnet för t.ex. 1/4 uns i stället för1/4 uns. Verkan blir densamma, som om guldet hade förändrats i sin funktion somprismåttstock. Samma värden, som tidigare uttrycktes i ett pris av 1 p.st.,uttryckes nu i ett pris av 2 p.st.
Papperspengarna är guldsymboler eller penningsymboler. Deras förhållande tillvaruvärdena består endast däri, att dessa värden uttryckes ideellt i sammaguldmängder som papperspengarna symboliserar. Papperspengarna är värdesymboler,endast i den mån de representerar guldmängder, som också är värdemängder påsamma sätt som alla andra varumängder.[91*]
Frågan blir till slut, hur det kommer sig, att guldet kan ersättas av värdelösasymboler. Men som vi redan har sett, kan det ersättas, endast i den mån detisoleras och fungerar som mynt eller cirkulationsmedel. Det enskilda guldmyntetkan visserligen inte uppnå denna funktionella självständighet, ehuru den visarsig i slitna guldmynts fortsatta cirkulation. Rena mynt eller cirkulationsmedelär guldstyckena, bara just så länge som de befinner sig i omlopp. Men det sominte gäller för det enskilda guldmyntet, gäller för den minimimängd guld, somkan ersättas av papperspengar. Den stannar alltid kvar i cirkulationen,fungerar permanent som cirkulationsmedel och existerar därför uteslutande sombärare av denna funktion. Dess rörelse innebär alltså endast, att de bäggemotsatta processerna i varuförvandlingen, V-P-V, ständigt följer omedelbartefter varandra, och att varan möter sin värdegestalt endast för att straxförsvinna igen. Varans bytesvärde framträder här självständigt endast iförbigående. Varan ersättes genast av en annan vara. I en process, där pengarnaoupphörligt går från hand till hand, är deras rent symboliska tillvarotillräcklig. Deras funktionella tillvaro uppslukar så att säga derasmateriella. Som tillfällig avspegling av varupriserna tjänar pengarna härendast som symboler för sig själva och kan därför också ersättas medsymboler.[92*] Det krävs endast, att penningsymbolen erhåller sin egenobjektivt samhälleliga giltighet, och den får papperssymbolen genomtvångskursen. Detta statstvång gäller endast inom gränserna för samhällets inrecirkulationsområde, men det är också endast här som penningen fullständigt kanisoleras i sin funktion som cirkulationsmedel eller mynt, och därför kan den ipapperspengarna få en rent funktionell tillvaro, helt åtskild frånpenningmetallen.
Den vara, som tjänstgör som värdemätare och därför även, i egen person ellergenom ställföreträdare, fungerar som cirkulationsmedel, är penningen. Guld(eller silver) är därför pengar. Det tjänstgör som pengar, å ena sidan där detmåste materiellt framträda som guld (resp. silver) och därför som penningvara,alltså varken rent ideellt som värdemätare eller representantmässigt som ipenningcirkulationen. Å andra sidan tjänar guldet som pengar, även där dessfunktion - antingen den fullgöres av penningvaran själv eller av enställföreträdare - gör den till den enda värdegestalten eller den enda adekvataexistensformen för alla andra varors bytesvärden såsom rena bruksvärden.
De två motsatta varuförvandlingarnas kontinuerliga kretslopp eller denoavbrutna växlingen mellan försäljning och köp visar sig i penningens rastlösaomlopp eller dess roll som cirkulationens perpetuum mobile. Den görs orörligeller förvandlas, som Boisguillebert säger, från meuble till immeuble [46],från mynt till pengar, så snart förvandlingsserien avbrytes och försäljningeninte kompletteras med ett efterföljande köp.
Så snart varucirkulationen börjar utvecklas, uppstår nödvändigheten ochåstundan att fasthålla den första varuförvandlingens resultat, varansförvandlade gestalt, dess guldkaraktär.[93*] Varan säljes, inte för inköp avandra varor utan för att ersätta varuformen med penningformen. Ursprungligenenbart en förmedling av ämnesomsättningen, blir denna formförändring ettsjälvändamål. Varan i försålt skick hindras från att fungera som vara i direktsäljbar form eller tillfällig penningform. Därmed stelnar penningen till skatt,och varusäljaren blir skattsamlare.
Just i varucirkulationens början förvandlas endast bruksvärdenas överskott tillpengar. Guld och silver blir sålunda av sig själva de sociala uttrycken föröverflöd eller rikedom. Denna naiva form av skattsamling blir bestående hosfolk, där det traditionella och för egna behov anpassade produktionssättetmotsvaras av en fast avgränsad krets av behov. Så hos asiaterna, särskiltindierna. Vanderlint, som tror att varupriserna bestämmes av den guld- ellersilvermängd, som finns i ett land, frågar sig, varför de indiska varorna är såbilliga. Svar: emedan indierna gräver ner pengarna. Från 1602 till 1734, sägerhan, grävde de ner 150 miljoner pund sterling silver som ursprungligen hadekommit från Amerika till Europa.[94*] Från 1856 till 1866, alltså på tio år,exporterade England 120 miljoner pund sterling i silver till Indien och Kina.(Den metall, som exporteras till Kina, går i regel vidare till Indien.) Dettasilver hade förut inväxlats mot australiskt guld.
Med mer utvecklad varuproduktion måste varje varuproducent försäkra sig omnervus rerum, den "samhälleliga handpanten".[95*] Hans behov förnyasständigt och kräver oupphörligt inköp av främmande varor, medan produktionenoch försäljningen av hans egen vara kostar tid och beror på tillfälligheter.För att kunna köpa utan att sälja måste han förut ha sålt utan att köpa. Dennatransaktion, utförd i allmän skala, synes motsäga sig själv. Men där de ädlametallerna framställes, bytes de dock direkt mot andra varor. Här skerförsäljning (på varuägarens sida) utan köp (på guld- eller silverägarenssida),[96*] och senare försäljningar utan efterföljande köp förmedlar endast deädla metallernas ytterligare fördelning bland alla varuägare. Så uppstår påalla punkter i varubytet guld- och silverskatter av de mest olika omfång. Medmöjligheten att fasthålla varan som bytesvärde eller bytesvärdet som varavaknar penningbegäret. Med varucirkulationens utbredning växer penningens makt,rikedomens alltid stridsberedda, absolut samhälleliga form.
"Guld är ett underbart ting! Den som äger det, är herre över allt som han önskar. Med guldkan man till och med hjälpa in själar i paradiset." (Kolumbus i ett brev frånJamaica 1503.)
Då man inte kan se på penningen, vad som har förvandlats i den,förvandlas allting, varor eller inte, till pengar. Allt kan säljas och köpas.Cirkulationen blir den stora samhälleliga smältdegeln, vari allt strömmar inför att åter komma ut som pengar. Inte ens helgonknotorna kan undslippa dennaalkemi, och ännu sämre går det för de finare res sacrosanctae, extra commerciumhominum.[97*][XXXVII*] Liksom alla kvalitativa olikheter mellan varornaförsvinner i penningen, utslätar penningen å sin sida som radikal levelleralla olikheter.[98*] Men penningen är själv en vara, ett yttre ting, som kanbli var mans privategendom. Den samhälleliga makten förvandlas därvid tillprivatpersonens privatmakt. Det antika samhället beskyller därför penningen föratt ha upplöst den ekonomiska och moraliska ordningen.[99*] Det modernasamhället, som redan i sina barnaår drog ut Pluto i håret ur jordensinnandömen,[100*] hälsar i guldgraalen den glänsande sinnebilden av sin egeninnersta livsprincip.
Varan som bruksvärde tillfredsställer ett särskilt behov och utgör ettspeciellt element i den materiella rikedomen. Men varans värde mäter graden avdess attraktionskraft på alla beståndsdelar av den materiella rikedomen ochmäter därför ägarens samhälleliga rikedom. För den barbariskt primitivevaruägaren, t.o.m. en västeuropeisk bonde, är värdet oskiljaktigt frånvärdeformen och ökningen av guld- och silverskatten därför en värdeökning.Pengarnas värde växlar visserligen, dels som följd av pengarnas egna, dels pågrund av varornas värdeförändringar. Men detta hindrar å ena sidan inte, att200 uns guld liksom förr innehåller mer värde än 100, 300 innehåller mer än 200o.s.v., eller å andra sidan, att metallen guld förblir den allmännaekvivalenten för alla varor, den direkt samhälleliga sinnebilden av alltmänskligt arbete. Driften att samla skatter har av naturen inga gränser.Kvalitativt eller till sin form saknar penningen gränser, d.v.s. den är allmänrepresentant för materiell rikedom, eftersom den omedelbart kan omsättas ivilken vara som helst. Men samtidigt är varje verklig penningsumma kvantitativtbegränsad och därför också av blott begränsad verkan som köpmedel. Dennamotsägelse mellan penningens kvantitativa begränsning och dess kvalitativagränslöshet driver ständigt skattsamlaren tillbaka till ackumulationenssisyfusarbete. Det går för honom som för världserövraren, som med varje nyttland endast erövrar en ny gräns.
För att fasthålla guldet som pengar och därmed som element i skattbildningenmåste man hindra det att cirkulera eller att som köpmedel upplösas ikonsumtionsartiklar. Skattsamlaren offrar därför sina köttsliga lustar förguldfetischen. Han gör allvar av försakelsens evangelium. Å andra sidan kan haninte få ut mer av omsättningen, än han ger tillbaka i varor. Ju mer hanproducerar, desto mer kan han sälja. Arbetsamhet, sparsamhet och snålhet ärdärför hans kardinaldygder; sälja mycket, köpa litet - det är summan av hanspolitiska ekonomi.[101*]
Jämsides med den direkta skattformen förekommer dess estetiska variant, ägandetav guld- och silvervaror. Den växer med det borgerliga samhällets rikedom."Soyons riches ou paraissons riches" (Diderot).[XXXVIII*] Så bildas dels enständigt ökande marknad för guld och silver, oberoende av deraspenningfunktioner, dels en latent källåder för penningtillförsel, specielltbetydelsefull under samhällets stormperioder.
Skattbildningen fyller olika uppgifter i den metalliska cirkulationens ekonomi.Den närmast liggande gäller omloppsbetingelserna för guld- och silvermynten. Vihar sett, hur den cirkulerande penningmängden oavbrutet faller och stiger medde ständiga växlingarna i varucirkulationens omfång, med priserna och medpengarnas omloppshastighet. Den måste alltså ha förmåga till kontraktion ochexpansion. Än måste penningen attraheras som mynt och träda in icirkulationen, än måste myntet repelleras som pengar och träda ut urcirkulationen. För att den penningmängd, som verkligen är i omlopp, alltidskall motsvara vad varucirkulationen kräver, måste den guld- och silvermängdsom finns i ett land vara större än den mängd som är i omlopp. Dessabetingelser skapas genom skattbildningen. Skattreservoarerna tjänar samtidigtsom avlopps- och tillförselkanaler för de cirkulerande pengarna, vilkasomloppskanaler därför aldrig blir överfyllda.[102*]
I den direkta formen för varucirkulation, som vi hittills har behandlat,förelåg samma värdestorlek alltid i dubbel måtto, som vara på den ena sidan,som pengar på den andra. Varuägarna kom därför i kontakt med varandra endastsom representanter var och en för den andres varuekvivalent. Medvarucirkulationens utveckling uppkommer dock situationer, då försäljningen avvaran och betalningen av priset inte sker samtidigt. Det är här tillräckligtatt antyda de enklaste av dessa förhållanden. Ett varuslag kräver längre, ettannat kortare tid för produktionen. Produktionen av olika varor är knuten tillolika årstider. Den ena varan kommer till på själva marknadsplatsen, medan denandra måste forslas till en avlägsen marknad. Den ene varuägaren kan därföruppträda som säljare, innan den andre uppträder som köpare. Då sammatransaktioner ständigt upprepas mellan samma personer, reglerasförsäljningsvillkoren för varorna i överensstämmelse med derasproduktionsvillkor. Å andra sidan säljes nyttjanderätten till vissa varuslag,t.ex. hus, för en bestämd tidsperiod. Först vid denna periods utgång harköparen verkligen erhållit varans bruksvärde. Han köper den alltså, innan hanbetalar den.[XXXIX*] Den ene varuägaren säljer en leveransfärdig vara, denandre köper den, men endast som representant för pengar eller för framtidapengar. Säljaren blir borgenär, köparen gäldenär. Då varans förvandling ellerutvecklingen av dess värdeform härigenom förändras, får även penningen en annanfunktion. Den blir betalningsmedel.[103*]
Karaktären av borgenär eller gäldenär har här sitt ursprung ur den enklavarucirkulationen. Dess formförändring ger säljare och köpare dessa nya roller.Till en början spelar samma representanter omväxlande och tillfälligt dessaroller, alldeles som vid köp och försäljning. Dock ter sig motsättningen redanfrån början mindre gemytlig och visar tendenser att hårdna.[104*] Men sammakännetecken kan också uppträda oberoende av varucirkulationen. Den antikavärldens klasskamp t.ex. var huvudsakligen en kamp mellan borgenärer ochgäldenärer, och i Rom slutade den med de plebejiska gäldenärernas undergång, idet att dessa ersattes med slavar. Under medeltiden slutade kampen med att defeodala gäldenärerna gick under och förlorade både sin politiska makt och dessekonomiska underlag. Emellertid återspeglar penningformen - och förhållandetmellan borgenär och gäldenär är ett penningförhållande - här endastmotsättningar, som har sin grund i djupare liggande ekonomiska livsvillkor.
Vi återvänder till varucirkulationens område. Ekvivalenterna varor och pengaruppträder inte längre samtidigt vid försäljningsprocessens bägge motpoler.Penningen fungerar nu för det första som värdemätare vid den försålda varansprissättning. Varans pris, som är kontraktmässigt fastställd, bestämmerköparens förpliktelse, d.v.s. den penningsumma som han efter en viss avtaladtid är skyldig. Penningen fungerar för det andra som ideellt köpmedel. Trotsatt den endast existerar i köparens betalningsförbindelse, åstadkommer dendock, att varan byter ägare. Först vid betalningsterminens slut träderbetalningsmedlet verkligen in i cirkulationen, d.v.s. övergår från köparenstill säljarens hand. Cirkulationsmedlet blev förvandlat till hopsamlad skatt,emedan cirkulationsprocessen avbröts efter första fasen, eller emedan pengarna,som är varor i förvandlad gestalt, drogs ur cirkulationen. Betalningsmedletinträder visserligen i cirkulationen, men först sedan varan har utträtt ur den.Penningen förmedlar inte längre processen. Den avslutar densamma självständigtsåsom bytesvärdets absoluta existensform eller som den allmänna varan. Säljarenförvandlar varan till pengar för att tillfredsställa ett behov genom pengar,skattsamlaren gör det för att konservera varan i penningform, och köparen gördet för att kunna betala. Om han inte betalar, sker tvångsförsäljning av hansegendom. Varans värdegestalt, penningen, blir nu försäljningens självändamåltill följd av en samhällelig nödvändighet, som i sin tur beror på förhållandeni själva cirkulationsprocessen.
Vi antar, att bonden av linnevävaren köper 20 alnar linneväv till ett pris av 2p.st. men inte betalar väven förrän efter en månad. Han äger inte de behövliga2 p.st., ty han har ännu inte sålt sitt vete. Priset för ett quarter vete antasävenså vara 2 p.st. Bonden omsätter sitt vete i linneväv, innan han har omsattdet i pengar. Han fullbordar alltså den andra varuförvandlingen före denförsta. Sedan säljer han vetet för 2 p.st., som han på bestämd tid utbetalartill vävaren. Det är inte de verkliga pengarna, som här förmedlar vetetsutbytande mot linneväv, ty detta har redan skett. Pengarna utgör snararetransaktionens avslutning, emedan de bildar den absoluta formen av det värdebonden har att leverera, alltså den allmänna varan. Vad vävaren beträffar, såhar hans vara cirkulerat och förverkligat sitt pris, dock bara som ettprivaträttsligt anspråk på pengar. Den har inträtt i en annan människaskonsumtion och förvandlats till bruksvärde, innan den förvandlades till pengar.Linnevävens första förvandling blev alltså uppskjuten och fullbordad förstefteråt, vid den tidpunkt då bondens skuld förföll tillbetalning.[XLI*][105*]
I varje bestämt tidsavsnitt under cirkulationsprocessen representerar deförfallna förbindelserna prissumman för de varor, vilkas försäljning deförmedlat. Den penningmängd, som behövs för att förverkliga denna prissumma,beror först och främst på betalningsmedlens omloppshastighet. Den betingas avtvå omständigheter: att relationerna borgenär-gäldenär hoplänkas, så att A, somfår pengar av sin gäldenär B, låter dem gå vidare till sin borgenär C o.s.v. -samt av tidsrymden mellan de olika betalningsterminerna. Kedjan av på varandraföljande betalningar eller av försenade första-förvandlingar av varan skiljersig väsentligt från den hopflätning av förvandlingsserier, som vi tidigare harstuderat. I cirkulationsmedlets omlopp uttryckes inte bara sammanhanget mellansäljare och köpare. Själva sammanhanget uppstår först i och medpenningomloppet. Däremot uttrycker betalningsmedlets rörelse ett socialtsammanhang, som finns redan förut.
Möjligheten att öka penningmängden genom omloppshastigheten begränsas, närförsäljningarna sker samtidigt och vid sidan av varandra. Men härigenomuppkommer en annan metod att hushålla med betalningsmedel. Som följd av attbetalningarna koncentreras till samma plats, utvecklas spontant en del säregnaåtgärder och metoder för att utjämna dem, så t.ex. virementen i medeltidensLyon.[XLII*] Skuldförbindelserna mellan A och B, B och C, C och A o.s.v.behöver endast sammanföras som positiva eller negativa storheter för attömsesidigt intill ett visst belopp upphäva varandra. Sedan återstår bara enskuldbalans, ett saldo. Ju starkare koncentrationen av betalningarna är, destomindre, relativt sett, blir balansen, alltså mängden av cirkulerandebetalningsmedel.
Penningens funktion som betalningsmedel innesluter en oväntad motsägelse. I denmån betalningarna ömsesidigt upphäver varandra, fungerar pengarna endastideellt som räknepengar eller värdemätare. Såvida de används till verkligbetalning av skuld, uppträder de inte som cirkulationsmedel, inte heller som enflyktig och förmedlande form av ämnesomsättning, men däremot som individuelltförkroppsligande av samhälleligt arbete, som bytesvärde i självständig gestalt,som absolut vara. Denna motsägelse blir uppenbar i det moment av produktions-och handelskriserna, som kallas penningkrisen.[106*] Den uppkommer endast, därkedjan av betalningsprocesser och ett konstlat system för deras utjämningfullständigt har utvecklats. Om denna mekanism utsättes för betydandestörningar, varifrån dessa än må komma, slår penningen plötsligt och oförmedlatom från att vara endast ideella räknepengar till att bli kalla kontanter. Denkan inte ersättas av allmänna varor. Varan blir värdelös som bruksvärde, ochdess värde försvinner på grund av dess egen värdeform. Helt nyligen förklaradeborgaren i konjunkturberusad inbilskhet, att penningen är en tom illusion.Endast varan är pengar. Endast penningen är vara! förkunnas det nu över helavärldsmarknaden. Som hjorten ropar efter friskt vatten, ropar nu borgarsjälenefter pengar, den enda rikedomen.[XLIII*][107*] I krisen stegras motsättningenmellan varan och dess värdegestalt, penningen, till den absoluta motsägelsen.Penningens yttre form är här därför också utan intresse. Penninghungern ärdensamma, antingen man skall betala i guld eller i kreditpengar, t.ex.banksedlar.[108*]
Betraktar vi nu totalsumman av de pengar, som vid en bestämd tidpunkt är iomlopp, så finner vi, att den, när cirkulations- och betalningsmedletsomloppshastighet är given, är lika med summan av de varupriser, som skallförverkligas, plus summan av de förfallna betalningarna, minus de betalningarsom utjämnas, minus slutligen det antal omlopp, vari samma penningstyckeomväxlande fungerar, än som cirkulations-, än som betalningsmedel. Bondensäljer t.ex. sitt vete för 2 p.st., som alltså tjänar som cirkulationsmedel. Påförfallodagen betalar han därmed linneväven, som han har köpt av vävaren. Samma2 p.st. fungerar nu som betalningsmedel. Så köper vävaren en bibel kontant -och nu fungerar de på nytt som cirkulationsmedel o.s.v.
Även om priserna, penningomloppets hastighet och betalningarnas hushållning ärgivna, så täcker inte därför varumängden och den under en period, t.ex. en dag,cirkulerande penningmängden längre varandra. Det finns pengar i omlopp, somrepresenterar varor, vilka för längesedan försvunnit ur cirkulationen. Detfinns varor i omlopp, vilkas penningekvivalent först framdeles inträder iomsättningen. Å andra sidan är de betalningar, som varje dag kontrakteras, ochde betalningar, som förfaller samma dag, absolut inkommensurablastorheter.[109*]
Kreditpenningen är en direkt följd av penningens funktion som betalningsmedel,genom att skuldsedlar för de sålda varorna själva åter cirkulerar förreglerande av skulder och fordringar. Å andra sidan utvidgas även penningensfunktion som betalningsmedel i samma mån som kreditväsendet utvidgas. Sombetalningsmedel får pengarna de säregna former, som hör hemma på de storahandelstransaktionernas område, medan guld- och silvermynten huvudsakligenträngs tillbaka till detaljhandeln.[110*]
Då varuproduktionen nått en viss höjd och ett visst omfång, sträcker sigpenningens funktion som betalningsmedel utöver varucirkulationens gränser. Denblir den allmänna varan i alla affärsavtal.[111*] Räntor, skatter o.s.v.förvandlas från naturaprestationer till penningbetalningar. I vilken grad dennaomvandling betingas av produktionsprocessens totalform, bevisar det två gångermisslyckade försöket i det romerska kejsarriket att uppta alla skatter ochavgifter i pengar. Den franska lantbefolkningens ohyggliga elände under LudvigXIV, vilket Boisguillebert, marskalk Vauban m.fl. så vältaligt brännmärker,berodde inte endast på skatternas storlek utan också på naturaskattensförvandling till penningskatt.[112*] När å ena sidan i Asien jordräntan, somtillika utgör huvuddelen av statsskatten, betalas in natura, så beror detta påproduktionsförhållanden, som reproduceras med naturförhållandenasoföränderlighet, medan å andra sidan detta betalningssätt samtidigt bidrar tillatt upprätthålla de gamla produktionsförhållandena. Det utgör en avhemligheterna med det turkiska rikets vidmakthållande. Om den utrikeshandel,som Europa påtvingar Japan, för med sig övergång från naturaränta tillpenningränta, så är det ute med landets mönstergilla agrikultur, vars snävaekonomiska existensbetingelser kommer att upplösas.
I varje land uppkommer vissa fasta, allmänna betalningsterminer. Bortsett frånandra kretslopp inom produktionen, beror de delvis på produktionensnaturbetingelser, som är bundna vid årstidernas växling. Dessa terminerreglerar även betalningar, som inte direkt har med varucirkulationen att göra,såsom skatter, räntor o.dyl. Dessa betalningar är utspridda över samhälletshela yta vissa dagar på året, och den penningmängd de kräver förorsakarperiodiska men rent ytliga störningar i betalningsmedlens ekonomi.[113*] Urlagen för betalningsmedlens omloppshastighet följer, att för alla periodiskabetalningar, oavsett deras ursprung, står betalningsmedlets nödvändiga mängd idirekt proportion till betalningsperiodens längd.[114*]
Penningens utveckling som betalningsmedel framtvingar penningackumulationerför skuldsummornas förfalloterminer. Medan hopsamling av skatter som ensjälvständig form för hopsamling av rikedom försvinner med det borgerligasamhällets utveckling, växer tvärtom de hopsamlade skatterna i form avreservfonder av betalningsmedel.
När pengarna utträder ur den inhemska omsättningen, lägger de av sina lokalaformer som prismåttstock, mynt, skiljemynt och värdesymboler och återvändertill den ädla metallens ursprungliga form som metalltackor. I världshandelnutvecklas varornas värde i världsmåttstock. Deras självständiga värdegestaltmöter dem därför här också som världspengar. Först på världsmarknaden tjänstgörpenningen fullt ut som den vara, vars naturaform samtidigt är omedelbartsamhälleligt förverkligande av abstrakt mänskligt arbete. Dess tillvaro bliröverensstämmande med dess begrepp.
I den inre omsättningen kan endast en vara tjäna som värdemätare och därmed sompengar. På världsmarknaden härskar dubbla värdemätare, guld ochsilver.[115*]
Världspengarna fungerar som allmänna betalningsmedel, allmänna köpmedel ochabsolut samhällelig materialisering av rikedomen som sådan (universal wealth).Funktionen som betalningsmedel för utjämnande av internationella balanser ärförhärskande. Därav kommer merkantilsystemets lösen - handelsbalans![116*] Sominternationellt köpmedel tjänar guld och silver väsentligen, när dentraditionella jämvikten mellan olika nationers varuomsättning plötsligt blirstörd. Slutligen tjänar det som absolut samhällelig materialisering av rikedom,då det inte är fråga om köp eller försäljning utan om överförande av rikedomfrån ett land till ett annat, och då detta inte kan uppnås genom varuexport,antingen på grund av varumarknadens konjunkturer eller det ändamål somavses.[117*]
Liksom för den inre omsättningen behöver varje land en reservfond förvärldsmarknadscirkulationen. Guld- och silverreservens funktioner anknyteralltså dels till penningens funktion som inre cirkulations- ochbetalningsmedel, dels till dess funktion som världspengar.[117a*] För densistnämnda rollen fordras alltid verklig penningvara, materiellt guld ochsilver, varför James Steuart uttryckligen karakteriserar guld och silver, tillskillnad från deras blott lokala ställföreträdare, som money of the world.
Guld- och silverströmmens rörelse är dubbel. Å ena sidan strömmar de ädlametallerna från sina källor ut över hela världsmarknaden, där de i olikautsträckning uppfångas av de olika nationella cirkulationsområdena för att ingåi deras inre omloppskanaler, för att ersätta utslitna guld- och silvermynt, föratt leverera material till lyxvaror och anhopas hos skattsamlare.[118*] Dennaförsta rörelse förmedlas genom direkt utbyte mellan det arbete, som respektivenationer har nedlagt i varorna, och det arbete, som de guld- ochsilverproducerande länderna har nedlagt i de ädla metallerna. Å andra sidanströmmar guld och silver ständigt fram och tillbaka mellan de olika nationellacirkulationsområdena, en rörelse som följer växelkursernas oavbrutnaväxlingar.[119*]
Länder med utvecklad borgerlig produktion begränsar de i bankvalven massviskoncentrerade skatterna till det minimum,[120*] som krävs för deras specifikafunktioner. Med vissa undantag visar en påfallande ökning av dessaskattereserver utöver genomsnittet, att en stockning i varucirkulationen ellerett avbrott i varuförvandlingarnas jämna förlopp har uppstått.[121*]
[8*] Karl Marx:Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. Sthlm 1943,s. 13.
[9*] "Begär inbegriper behov; det är den andliga aptiten, lika naturlig somhungern för kroppen ... De flesta tings värde består däri, att detillfredsställer andliga behov." (Nicholas Barbon: "A Discourse oncoining the new money lighter. In answer to MrLocke's Considerationsetc.", London 1696, s. 2, 3).
[10*] "Tingen har ett inneboende intrinsick vertue" (en hos Barbon speciellbeteckning för bruksvärde), "som överallt är detsamma liksom magnetens egenskapatt dra till sig järnet". (N. Barbon, a.a., s. 16). Magnetens egenskapatt attrahera järn blev nyttig, först då man med dess hjälp hade upptäckt denmagnetiska polariteten.
[11*] "Det naturliga värdet (worth) av varje ting består i att det är ägnat atttillfredsställa det mänskliga livets nödvändiga behov eller bekvämlighet."(John Locke: "Some Considerations on the Consequences of the Lowering ofInterest. 1691" i "Works, ed. London 1777", vol. II, s. 28). På 1600-taletfinner man ännu ofta hos engelska skriftställare "worth" för bruksvärde och"value" för bytesvärde, helt i det språks anda, som älskar att beteckna detkonkreta tinget germanskt och det abstrakta romanskt.
[12*] I det borgerliga samhället härskar den fictio juris, att varje människasåsom varuköpare besitter en encyklopedisk varukännedom.
[13*] "Värdet består i det förhållande, i vilket ett ting bytes mot ett annat,en bestämd mängd av en produkt mot en bestämd mängd av en annan." (LeTrosne: "De l'Intérêt Social. Physiocrates, ed. Daire, Paris 1846", s.889).
[14*] "Ingenting kan ha ett inre bytesvärde." (N. Barbon, a.a., s. 16)eller somButler säger:
"The value of a thing
is just as much as it will bring."
(Ett ting är värt såmycket som det inbringar.) [19]
[15*] One sort of wares are as good as another, if the value be equal. There isno difference or distinction in things of equal value." - Barbon fortsätter:"Bly eller järn för 100 p.st. har samma bytesvärde som silver eller guld församma belopp." (a.a., s. 53 o. 7).
[16*] Not till 2:a upplagan: "The value of them (the necessaries of life) whenthey are exchanged the one for another, is regulated by the quantity of labourrequired, and commonly taken in producing them." ("Värdet av bruksföremål, dåde utbytes mot varann, är bestämt genom mängden av för deras produktionnödvändigt krävt och i allmänhet använt arbete.") - ("Some Thoughts on theInterest of Money in general, and particularly in the Public Funds etc.",London, s. 36, 37). Denna märkliga anonyma skrift från förra århundradet ärodaterad. Av innehållet framgår dock, att den utkommit under Georg II, omkring1739 eller 1740.
[17*] "Alla produkter av samma art bildar egentligen blott en enda massa, varspris bestäms generellt och utan hänsyn till de speciella omständigheterna."(Le Trosne, a.a., s. 893).
[18*] Karl Marx:Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s. 17.(Citatet uteslutet ur franska upplagan. I sv. uppl. står bytesvärde. I.B.)
[18a*] Jag skjuter in denna parentes för att undanröja ett ofta förekommandemissförstånd, nämligen att varje produkt, som konsumeras av någon annan änproducenten, för Marx skulle gälla som vara. F. E.
[19*] Karl Marx:Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s. 47ff.
[20*] "Alla världsalltets företeelser, de må vara framkallade av människohandeller av de allmänna naturlagarna, utgör inte en verklig nyskapelse utan enbartett omformande av stoffet. Sammanfoga och åtskilja är de enda element, sommänniskoanden alltid återfinner, om den analyserar reproduktionens begrepp; ochpå samma sätt är det med reproduktionen av värde" (bruksvärde, ehuru Verri häri sin polemik mot fysiokraterna själv inte riktigt vet, vilket slags värde hantalar om) "och av rikedom, då jord, luft och vatten på fältet förvandlas tillsäd, eller då under människans hand en insekts avsöndring förvandlas till sideneller några metallstycken sammanfogas till ett repeterur."[XV*] (PietroVerri: "Meditazioni sulla Economia Politica", först tryckt 1773 i utgåvanav italienska ekonomer av Custodi, Parte Moderna, vol. XV, s. 22).
[21*] JämförHegel: "Philosophie des Rechts", Berlin 1840, s. 250, §190.
[22*] Läsaren måste komma ihåg, att här inte är tal om lön eller om det värde,som arbetaren får t.ex. för en arbetsdag, utan om det varuvärde, vari hansarbetsdag materialiseras. Arbetslönens kategori existerar överhuvud inte pådetta stadium av vår framställning.
[23*] Not till 2:a upplagan: För att bevisa, "att arbetet ensamt är detslutgiltiga och reella mått, vari alla varors värde i alla tider kan värderasoch jämföras", sägerA. Smith: "Lika kvantiteter arbete måste i allatider och på alla orter ha samma värde för arbetaren själv. I sitt normalatillstånd av hälsa, kraft och aktivitet och med den genomsnittsgrad avskicklighet, som han må äga, måste han alltid offra lika mycket av sin vila,sin frihet och sitt välbefinnande." ("Wealth of Nations", bd I, kap. 5). Å enasidan förväxlar A. Smith här (inte överallt) värdets bestämmande genom det förvarans produktion förbrukade arbetskvantum med bestämmandet av varuvärdet genomarbetets värde och söker därför påvisa, att samma kvantiteter arbete alltid harsamma värde. Å andra sidan anar han, att arbetet, såvitt det är representerat ivarornas värde, gäller endast som förbrukning av arbetskraft, men uppfattardenna förbrukning endast som ett offer av vila, frihet och välbefinnande, intedärjämte som normal livsfunktion. Han har ändå den moderne lönarbetaren förögonen. - Mycket mera träffande säger den i not 9 citerade anonyme föregångarentill A. Smith: "En man har använt en vecka till att framställa ett bruksföremål... och den, som ger honom ett annat i utbyte, kan inte göra uppskattningen avvad som verkligen är likvärdigt efter någon bättre måttstock, än då hanberäknar, vilket föremål som kostar honom precis lika mycket arbete (labour)och tid. Detta går i verkligheten ut på att det arbete, som den ene under enviss tid lagt ner i sin produkt, utbytes mot det arbete, som den andre undersamma tid använt på ett annat föremål." (Some Thoughts on the Interest of moneyin general etc.", s. 39).
(Engels anmärker härtill i en fotnot till den engelska upplagan av"Kapitalet", bd I, s. 14: "Det engelska språket har den fördelen att äga tvåolika termer för dessa två olika sidor av arbetet. Det arbete, som skaparbruksvärde och är kvalitativt bestämt, heter work, i motsats till labour; detarbete, som skapar värde och endast mätes kvantitativt, heter labour, i motsatstill work." - Må man härmed jämföranot 4 om det engelska språkets anda. - Kautskys anm.)
[24*] De få ekonomer, som i likhet med Bailey har sysslat med analysen avvärdeformen, kunde inte komma till något resultat, dels emedan de förväxlarvärdeform och värde, dels emedan de under det primitiva inflytandet av denpraktiske borgaren från första början tar sikte på den kvantitativabestämdheten. "Förfogandet över kvantiteter ... är det som gör värdet." ("Moneyand its Vicissitudes", London 1837, s. 11. FörfattareS. Bailey.)
[24a*] Not till 2:a upplagan: En av de första ekonomer, som efter William Pettygenomskådat värdets natur, den berömdeFranklin, säger: "Då handelnöverhuvud inte är något annat än utbytet av ett arbete mot ett annat arbete,taxeras alla tings värde riktigast i arbete." ("The Works of B. Franklin etc.",utg. av Sparks, Boston, 1836, vol. II, s. 267). Franklin är inte medveten omatt då han taxerar alla tings värde "i arbete", så abstraherar han olikheten ide utbytta arbetena - och reducerar dem sålunda till lika mänskligt arbete. Vadhan inte vet, säger han dock. Han talar först om "det ena arbetet", sedan om"det andra arbetet", slutligen om "arbete" utan vidare beteckning som substansi alla tings värde.
[25*] På visst sätt går det människan som varan. Då hon varken kommer med enspegel till världen eller som en Fichtefilosof: Jag är jag, speglar sigmänniskan först i en annan människa. Först genom relationen till människan Pål,sin like, träder människan Per i relation till sig själv som människa. Mendärmed gäller också för honom människan Pål med hull och hår somuppenbarelseformen av släktet människa.
[26*] Uttrycket "värde" användes här, såsom redan tidigare i förbigående skett,för kvantitativt bestämt värde, alltså för värdestorlek.
[27*] Not till 2:a upplagan: Denna inkongruens mellan värdestorleken och dessrelativa uttryck har av vulgärekonomin med sedvanligt skarpsinne utnyttjats.Till exempel: "Medge bara, att A faller, emedan B, varmed det utväxlas, stiger,ehuru under tiden inte mindre arbete nedlägges i A, och er allmännavärdeprincip faller till marken ... Om det medges, att, emedan värdet av Arelativt till B stiger, värdet av B relativt till A faller, så är grunden rycktundan fötterna på Ricardos sats, att värdet av en vara alltid är bestämt avmängden däri nedlagt arbete, ty om en förändring i A:s kostnad inte baraförändrar dess eget värde i förhållande till B, som den utbytes mot, utan ocksåvärdet av B relativt till A, ehuru ingen förändring skett i den för produktionav B behövliga arbetsmängden, då faller inte bara den tesen till marken, somförsäkrar, att den på en artikel förbrukade kvantiteten arbete reglerar dessvärde, utan också tesen, att en artikels produktionskostnader reglerar dessvärde." (J. Broadhurst: "Political Economy", London 1842, s. 11,14).
Herr Broadhurst kunde lika gärna säga: Må man betrakta talförhållandena 10/20,10/50, 10/100 o.s.v. Talet 10 förblir oförändrat, och ändå avtar dessproportionella storlek, dess storlek i relation till nämnarna 20, 50, 100ständigt. Alltså faller den stora principen till marken, att storleken av etthelt tal, t.ex. 10, "regleras" genom antalet däri innehållna enheter.
[28*] Det är överhuvud något egenartat med sådana reflexionsbestämningar. Enmänniska är till exempel konung, endast emedan andra människor förhåller sigsom undersåtar till honom. Omvänt tror de sig vara undersåtar, emedan han ärkonung.
[29*] Not till 2:a upplagan:F.C. A. Ferrier (underinspektör i tullen):"Du Gouvernement considéré dans ses rapports avec le commerce", Paris 1805, ochCharles Ganilh: "Des Systèmes de l'Economie Politique" 2 ed. Paris1821.
[29a*] Not till 2:a upplagan: Hos Homeros t.ex. uttrycktes ett tings värde i enrad olikartade ting.
[30*] Man talar därför om linnevävens rockvärde, när man uttrycker dess värde irockar, om dess spannmålsvärde, när man uttrycker det i spannmål o.s.v. Varjesådant uttryck innebär, att det är dess värde, som kommer till synes ibruksvärdet rock, spannmål o.s.v. "Enär värdet av varje vara uttrycker dessförhållande vid utbytet, kan vi tala om den som om dess ... spannmåls- ellertygvärde, alltefter den vara, med vilken den jämföres, och på så sätt får mantusentals olika slags värden, lika många som det finns varor, och alla är likaverkliga och lika teoretiska." ("A Critical Dissertation on the Nature, Measureand Causes of Value; chiefly in reference to the writings of Mr Ricardo and hisfollowers. By the Author of Essays on the Formation etc. of Opinions", London1825, s. 39).S. Bailey, författaren till denna anonyma skrift, som påsin tid åstadkom mycket ståhej i England, menar sig med denna hänvisning tillett och samma varuvärdes mångskiftande uttryck ha förintat allbegreppsbestämning av värdet. Att han för övrigt, trots sin egen inskränkthet,hade träffat ömma punkter i Ricardos teori, visar den stingslighet, varmedRicardos skola angrep honom, t.ex. i "Westminster Review".
[31*] I själva verket kan man alls inte av formen allmän omedelbar utbytbarhetse, att den är en motsatsfylld varuform, lika oskiljaktig från formen ickeomedelbar utbytbarhet som en magnetpols positiva egenskap från den andra polensnegativa. Man kan ju inbilla sig, att man kunde förse alla varor med en stämpelav omedelbar utbytbarhet, liksom man kan inbilla sig, att alla katoliker kundegöras till påvar. För småborgaren, som i varuproduktionen ser något nec plusultra av mänsklig frihet och individuellt oberoende, vore det givetvis högstönskvärt att vara höjd över de missförhållanden, som är förbundna med dennaform, särskilt då varornas icke omedelbara utbytbarhet. Dennafilisterutopiska skönmålning utgör Proudhons socialism, vilken - som jagvisat på annat ställe [26] - inte ens har förtjänsten att vara originell utanlångt före honom betydligt bättre hade utvecklats av Gray, Bray och andra.Detta hindrar inte, att sådan visdom nu för tiden grasserar i vissa kretsarunder namn av "vetenskap". Aldrig har en skola så som den Proudhonska svängtsig med ordet vetenskap, ty"där tanken sviker, står ett ord på vakt". [27](V. Rydbergs övers. IB.)
[32*] Man erinrar sig, att Kina och borden började dansa, då den övriga världentycktes stå stilla - pour encourager les autres [28].
[33*] Not till 2:a upplagan: Hos de gamla germanerna beräknades storleken av enmorgen jord efter en dags arbete, och en morgen kallades därför också dagsverke(Tagwerk, Tagwanne, jurnale eller jurnalis, terra jurnalis, jornalis ellerdiornalis), Mannwerk, Mannskraft, Mannsmaad, Mannshauet o.s.v. SeGeorgLudwig v. Maurer: "Einleitung zur Geschichte der Mark-, Hof- usw.Verfassung", München 1854,s. 129 f.
Beteckningen "journal" för en ytenhet jord, ungef. en morgen, förekommeralltjämt i vissa delar av Frankrike. K/RS.
[34*] Not till 2:a upplagan: Om därför Galiani säger: Värdet är ett förhållandemellan två personer - "La Richessa è una ragione tra due persone" - så bordehan ha tillagt: ett förhållande, dolt under ett hölje av ting. (Galiani:"Della Moneta", s. 220, vol. III i Custodis samling "Scrittori ClassiciItaliani di Economia Politica". Parte Moderna, Milano 1803).
[35*] "Vad skall man tänka om en lag, som endast kan genomdrivas medelstperiodiska revolutioner? Den är inget annat än en naturlag, som grundar sig påbristande medvetande hos de berörda." (Friedrich Engels: "Umrisse zueiner Kritik der Nationalökonomie" i "Deutsch-Französische Jahrbücher", utg. avArnold Ruge o. Karl Marx, Paris 1844).
[36*] Not till 2:a upplagan: Inte heller Ricardo är utan sin robinsonad."Urtidens fiskare och jägare låter han genast som varuägare utbyta fisk ochvillebråd i proportion till den i dessa bytesvärden förkroppsligadearbetstiden. I detta sammanhang förfaller han till den anakronismen attantaga, att urtidens fiskare och jägare för att värdera sina arbetsinstrumentrådfrågar de annuitetstabeller som gällde på Londonbörsen år 1817. 'Herr Owensparallellogrammer' [29] tycks vara den enda samhällsform, som han känt utom denborgerliga." (Karl Marx:Till kritiken av den politiska ekonomin, sv.uppl. s. 53).
[37*] Not till 2:a upplagan: "Det är en löjlig fördom, som funnit spridningunder sista tiden, att denursprungliga gemensamhetsegendomens formskulle vara en specifikt slavisk eller rentav uteslutande rysk form. Den är denurform, som vi kan påvisa hos romare, germaner, kelter, men av vilken manfortfarande finner en hel provkarta med rikhaltiga prover hos indierna, omockså delvis endast som stympade kvarlevor. Ett noggrannare studium av deasiatiska, speciellt de indiska formerna av gemensamhetsegendom skulle visa,hur ur de olika formerna av den ursprungliga gemensamhetsegendomen framgårolika former av dennas upplösning. Sålunda låter t.ex. de olika originaltypernaav romersk och germansk privategendom härleda sig ur olika former av indisksamegendom." (Karl Marx:Till kritiken av den politiska ekonomin, sv.uppl., fotnot s. 21).
[38*] Som redan anmärkts (s. 45), sägerBenjamin Franklin: "Då handelninte är något annat än utbyte av ett arbete mot ett annat, uppskattas allatings värde riktigast i arbete." ("The Works of Benj. Franklin, etc., ed. bySparks", Boston 1836, vol. II, s. 267). Franklin finner det lika naturligt, atttingen har värde som att kroppar har tyngd. Från hans ståndpunkt gäller dethelt enkelt att fundera ut, hur detta värde skall kunna mätas så noga sommöjligt. Han märker inte ens, att han med tesen, att man riktigast uppskattaralla tings värde i arbete, abstraherar de utbytta arbetenas olikhet ochreducerar dem till likartat mänskligt arbete. Annars borde han ha sagt: Dåutbytet av skor och stövlar mot bord inte är något annat än utbyte avskomakeriarbete mot snickeriarbete mäter man genom snickeriarbete noggrannastvärdet av stövlar! I det han begagnar ordet "arbete" i allmänhet, abstraherarhan nyttighetskaraktären och den konkreta formen hos de olika arbetena.[XXV*]Det otillräckliga i Ricardos analys av värdestorleken - och den är den bästa -skall man se av denna skrifts tredje och fjärde bok. Vad beträffar värdetöverhuvud, så skiljer den klassiska politiska ekonomin ingenstans uttryckligenoch klart medvetet mellan det arbete, som framträder i produktens värde, ochsamma arbete, när det framträder i produktens bruksvärde. Naturligtvis gör denen faktisk åtskillnad, då den betraktar arbetet ena gången kvantitativt, andragången kvalitativt. Men dessa ekonomer kan inte tänka sig, att en rentkvantitativ skillnad mellan arbetena förutsätter deras kvalitativa enhet ellerlikhet, alltså deras reduktion till abstrakt mänskligt arbete. Ricardo t.ex.förklarar sig ense med Destutt de Tracy, när denne säger: "Då det är fulltklart, att våra fysiska och psykiska färdigheter är vår enda ursprungligarikedom, så är användningen av dessa färdigheter, arbete av något slag, vårursprungliga skatt, och genom denna användning tillkommer alla de ting som vikallar rikedom ... Dessutom är det säkert, att alla dessa ting endastrepresenterar det arbete som skapat dem, och om de har ett värde eller kansket.o.m. två olika värden, så kan dessa värden endast härleda sig från det arbetesom skapat dem." (Destutt de Tracy: "Éléments d'idéologie", del 4 o. 5,Paris 1826, s. 35, 36, citerat hos Ricardo: "The Principles of PoliticalEconomy", 3:e uppl. London 1821, s. 334). Vi antyder bara, att Ricardo iDestutt's åsikt lägger in sin egen djupare mening. Destutt säger i självaverket visserligen å ena sidan, att alla ting som bildar rikedomen"representerar arbetet som har skapat dem", men å andra sidan att de får sina"två olika värden" (bruksvärde och bytesvärde) från "arbetets värde". Därmedfaller han offer för vulgärekonomins plattityder, som förutsätter värdet av envara (här arbetet) för att därigenom i efterhand bestämma värdet av andravaror. Ricardo tolkar honom så, att arbete (inte arbetets värde) förverkligas isåväl bruksvärde som bytesvärde. Själv särskiljer han dock så föga arbetetsdubbeltydiga karaktär, att han i hela kapitlet "Värde och rikedom, deras olikaegenskaper" knogar på med banaliteterna hos en J. B. Say. Till slut blir hanockså häpen över att Destutt visserligen är ense med honom själv om arbetet somvärdekälla men å andra sidan likafullt är ense med Say beträffandevärdebegreppet.
[39*] Det är ett kardinalfel hos de klassiska politiska ekonomerna, att dealdrig har lyckats att ur sin analys av varan och speciellt ur varans värdehärleda den form, under vilken varan blir bytesvärde. Det är just deras bästarepresentanter, såsom Adam Smith och Ricardo, vilka behandlar värdeformen somnågonting helt likgiltigt eller som främmande för varans egen natur. Orsakenligger inte endast däri, att analysen av värdestorleken helt har absorberatderas uppmärksamhet. Den ligger djupare. Arbetsproduktens värdeform är den mestabstrakta men också den mest allmängiltiga formen för det borgerligaproduktionssättet, vilket härigenom erhåller sin historiska karaktär som ettspeciellt slags samhällelig produktion. Om man betraktar varuformen som densamhälleliga produktionens eviga naturform, så förbiser man med nödvändighetvärdeformens, alltså även varuformens säregenheter och på en högreutvecklingsnivå också det säregna hos penningformen, kapitalformen o.s.v. Manfinner därför de mest skiftande och motsägelsefulla idéer om pengar, d.v.s. denallmänna ekvivalenten i slutgiltig form, och detta hos ekonomer som är heltöverens om att mäta värdemängden genom arbetstidens längd. Detta visar sig påett slående sätt vid behandlingen av bankväsendet, då de vanligaschablonmässiga penningdefinitionerna inte längre är tillräckliga. Imotsättning härtill uppkom därför ett uppfräschat merkantilsystem (Ganilh o.andra), vilket i värdet endast ser den samhälleliga formen eller snarare endastdess tomma skal. - Jag vill en gång för alla påpeka, att jag med klassiskpolitisk ekonomi menar all ekonomi efter William Petty, vilken utforskar deborgerliga produktionsförhållandenas inre sammanhang, detta i motsats tillvulgärekonomin, som endast rör sig på företeelsernas yta för att söka enplausibel förklaring på de så att säga grövsta fenomenen, samtidigt som manideligen tuggar om det material som den vetenskapliga ekonomin för länge sedanhar levererat färdigt, och serverar det för borgerligt husbehov. I övrigtbegränsar sig vulgärekonomin till att pedantiskt sätta i system och som evigasanningar proklamera de illusioner, varmed borgaren älskar att befolka sin egenlilla värld, den bästa av alla.
[40*] "Ekonomerna beter sig på ett besynnerligt sätt. För dem finns det bara tvåslags institutioner, konstlade och naturliga. Feodalismens institutioner ärkonstlade, bourgeoisins naturliga. De liknar i detta avseende teologerna, somockså skiljer på två slags religioner. Varje religion, som inte är deras egen,är en uppfinning av människorna, medan deras egen religion är en uppenbarelseav Gud ... På så sätt har det funnits en historia, men det finns inte längrenågon." (Karl Marx:Filosofins elände. Svar på Proudhons "Eländets filosofi",sv. uppl., Sthlm 1949, s. 128). Verkligt komisk är herr Bastiat, som inbillarsig att de gamla grekerna och romarna levde endast av röveri. Om man emellertidflera sekler igenom lever på röveri, måste dock något att röva beständigtfinnas eller oupphörligt på nytt produceras. Det förefaller därför, som om bådegreker och romare hade en produktionsprocess, alltså en ekonomi, som bildadedet materiella underlaget för deras värld, alldeles som den borgerliga ekonominför våra dagars värld. Eller menar Bastiat måhända, att ett produktionssätt sombaseras på slavarbete vilar på ett rovsystem? Då råkar han i en farligsituation. Om Aristoteles, en jätte i tankens värld, tog fel i sinvärdesättning av slavarbetet, varför skulle en dvärgekonom som Bastiat vara pårätt spår i sin värdesättning av lönarbetet? - Jag begagnar detta tillfälle attkort avvisa en invändning som riktats mot mig av ett tysk-amerikanskt blad, dåmin skrift "Till kritiken av den politiska ekonomin" år 1859 utkom. Tidningenskrev, att min åsikt, att det bestämda produktionssättet och deproduktionsförhållanden, som vid varje tidpunkt motsvarade detsamma, korteligen"samhällets ekonomiska struktur" vore "den reella bas, på vilken en juridiskoch politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former avdet samhälleliga medvetandet", att "det materiella livets produktionssätt ärbestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget"[XXVI*] - att allt detta visserligen är riktigt i vår tid, därde materiella intressena härskar, men varken för medeltiden, då katolicismendominerade, eller för Aten och Rom, där politiken härskade. Till att börja medär det förvånande, att någon behagar förutsätta att dessa världsbekantatalesätt om medeltiden och antiken hade förblivit obekanta för någon. Så mycketär klart, att medeltiden inte kunde leva av katolicism och den antika världeninte av politik. De sätt varpå de fick sitt livsuppehälle förklarar omvänt,varför i ena fallet politiken, i andra fallet katolicismen spelade huvudrollen.Det tarvas f.ö. inte mycken kunskap i t.ex. den romerska republikens historiaför att inse, att jordegendomens historia utgör dess osynliga historia. Å andrasidan har redan Don Quixote fått sona den villfarelsen, att den faranderiddaren hade lika lätt att komma överens med alla ekonomiskasamhällsformer.
[41*] "Value is a property of things, riches of man. Value, in this sense,necessarily implies exchanges, riches do not." ("Observations on some verbaldisputes in Political Economy, particularly relating to value and to supply anddemand", London 1821, s. 16).
[42*] "Riches are the attribute of man, value is the attribute of commodities. Aman or a community is rich, a pearl or a diamond is valuable ... A pearl or adiamond is valuable as a pearl or diamond." (S. Bailey: a.a., s.165).
[43*] Författaren till "Observations" och S. Bailey beskyller Ricardo för att haförvandlat bytesvärdet från något endast relativt till något absolut. Tvärtom.Han har reducerat den skenbara relativitet som dessa ting, diamanter och pärlort.ex., äger som bytesvärden, till det bakom skenet dolda sanna förhållandet,till deras relativitet som rena uttryck för mänskligt arbete. Om Ricardosanhängare svarar Bailey med grovheter men utan slående argument, så beror detendast på att de hos Ricardo själv inte fann någon förklaring på det inresammanhanget mellan värde och värdeform eller bytesvärde.
[44*] Under 12:e århundradet, så berömt för sin fromhet, förekommer bland dessavaror ofta mycket delikata ting. Sålunda uppräknar en fransk diktare från dennatid bland de varor som fanns på marknaden i Landit [32] vid sidan av tyger,skor, läder, jordbruksredskap, hudar o.s.v. även "femmes folies de leurcorps".[XXVIII*]
[45*] Proudhon hämtar sitt ideal av justice éternelle närmast ur derättsförhållanden som motsvarar varuproduktionen, varigenom, i förbigåendeanmärkt, också det för alla brackor så trösterika beviset levereras, attvaruproduktionens form är lika evig som rättvisan. Omvänt vill han sedanomvandla den verkliga varuproduktionen och den motsvarande verkligarättsordningen enligt detta ideal. Vad skulle man tänka om en kemist, som istället för att studera de kemiska reaktionernas verkliga lagar och på basisdärav lösa bestämda uppgifter ville omvandla de kemiska förloppen genom de"eviga idéerna", "naturalité" och "affinité"? Vet man kanske mer om"ockret",, om man säger att det strider mot "justice éternelle", "equitééternelle", "mutualité éternelle" och andra "vérités éternelles", änkyrkofäderna visste när de sade, att det strider mot "grâce éternelle", mot"foi éternelle", mot "volonté éternelle de dieu"?
[46*] "Ty tvåfaldigt är bruket av varje nyttighet. - Det ena är karakteristisktför tinget som sådant, det andra inte, liksom en sandal dels är fotbeklädnad,dels är utbytbar. I bägge fallen gäller det bruksvärden hos sandalen, ty ävenden som byter ut sandalen mot något som fattas honom, t.ex. föda, användersandalen som sandal. Men inte i dess naturliga användningssätt. Ty den är intetill för utbytes skull." (Aristoteles: "De Republica", I: 9).
[47*] Därefter må man bedöma den småborgerliga socialismens fiffighet, då denvill föreviga varuproduktionen och tillika "motsatsen mellan pengar och vara",alltså penningen själv, ty den existerar endast i denna motsats. Man kunde likagärna avskaffa påven och låta katolicismen bestå. Närmare härom i min skrift"Till kritiken av den politiska ekonomin". (Sv. uppl. s. 169 ff).
[48*] Så länge ännu inte två bruksföremål bytes mot varandra utan en kaotiskblandning av ting bjuds som ekvivalent för ett tredje, som ofta är fallet hosvildar, har man endast hunnit till det omedelbara produktutbytetsförstadium.
[49*]Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s.166. "De värdefulla metallerna ... är av naturen pengar." (Galiani:"Della Moneta" i Custodis samling. Parte moderna, vol. III, s. 72.)
[50*] Närmare därom i min nyss citerade skrift, avd. "De ädla metallerna". (Sv.upp. s. 163 ff).
[51*] "Penningen är den allmänna varan." (Verri: a.a. s. 16.)
[52*] "Silver och guld i och för sig, vilka vi kan beteckna med det allmännanamnet ädelmetall, är ... varor ... som stiger och faller i värde. Man kantillerkänna ädelmetallen ett högre värde, då en mindre viktmängd därav utbytesmot en större mängd produkter eller varor i ett land o.s.v." ("Discourse of theGeneral Notions of Money, Trade, and Exchange, as they stand in relations toeach other. By a Merchant", London 1695, s. 7). "Om också guld och silver,myntat eller omyntat, brukas till måttstock för alla andra ting, är de dockinte mindre varor än vin, olja, tobak, kläder eller tyg." ("A Discourseconcerning Trade, and that in particular of the East-Indies etc.", London 1689,s. 2). "Strängt taget kan inte endast pengarna anses som konungarikets(Englands) rikedom och förmögenhet, och inte heller kan man förneka guldets ochsilvrets varukaraktär." ("The East India Trade a most Profitable Trade", London1677, s. 4).
[53*] "Guld och silver har sitt värde som metaller, innan de ännu blivitpengar." (Galiani: a.a. s. 72).Locke säger: "Genom människornasallmänna överenskommelse fick silvret ett imaginärt värde, emedan dessegenskaper gjorde det lämpligt till pengar." DäremotLaw: "Hur kundeolika nationer tillmäta någon sak ett imaginärt värde ... eller hur hade dettaimaginära värde kunnat vidmakthållas?" Så här föga förstod han dock själv avsaken: "Silvret utbyttes efter det bruksvärde som det hade, alltså efter sittverkliga värde; genom sin roll som pengar fick det ett tillskottsvärde (unevaleur additionelle)." (Jean Law: "Considérations sur le numéraire et lecommerce" i E. Daires ed. "Economistes Financiers du XVIII siècle", s.470.)
[54*] "Penningen är symbolen därför (för varor)." (V. de Forbonnais:"Éléments du Commerce", Nouv. Édit. Leyde 1766, vol. II, s. 143). "Som symbolattraheras den av varorna" (a.a. s. 155). "Penningen är symbol för en sak ochföreträder den." (Montesquieu: "Esprit de Lois", Oeuvres, London 1767,vol. II, s. 2). "Penningen är inte bara en symbol, ty den är själv rikedom; denrepresenterar inte värdena, den är själv värde." (Le Trosne: a.a. s.910). "Betraktar man värdets begrepp, så blir saken själv ansedd endast som ensymbol, och den gäller inte som sig själv utan som vad den är värd."(Hegel: a.a. s. 100). Långt före ekonomerna spred juristernaföreställningen om penningen som endast symbol, i lakejtjänst hos den kungligamakten, vars myntförfalskningsrätt de under hela medeltiden stödde påtraditionerna från romerska kejsarriket och penningbegreppet i pandekterna[35]. "Ingen kan och får betvivla", säger deras läraktige elev Philipp avValois (fransk konung under namnet Filip VI) i ett dekret av 1346, "att dettillkommer oss och vårt kungliga majestät allena ... att göra affärer med,prägla, bestämma över tillstånd, förråd och varje förordning rörande mynten,att sätta dem i omlopp och bestämma deras värde, som det oss synes ochbehagar." Det var en romersk rättsdogm, att kejsaren skulle dekreterapenningvärdet, och det var uttryckligen förbjudet att behandla penningen som envara. "Att handla med pengar skall inte vara tillåtet för någon; ty vad som äravsett för offentligt bruk får inte bli vara." En god tolkning härav harG.F. Pagnini: "Saggio sopra il giusto pregio delle cose", 1751, hos Custodi,Parte Moderna, vol. II. Särskilt i andra delen av sin skrift polemiserarPagnini mot herrar jurister.
[55*] "Om någon kunde föra ett uns silver från bergverken i Peru till London påsamma tid, som han skulle behöva för att producera en bushel spannmål, då ärdet ena det andras naturliga pris; om nu nya, mer givande bergverk tas i brukoch till följd därav två uns silver erhålles med samma möda som förut ett,kommer spannmålen att vid ett pris av 10 shilling pr bushel vara lika billigsom förut vid ett pris av 5 shilling, om övriga omständigheter förblivitoförändrade." (William Petty: "A Treatise on Taxes and Contributions."London 1667, s .31).
[56*] Sedan professor Roscher undervisat oss: "De falska definitionerna påpengar kan uppdelas på två huvudgrupper: de som håller penningen för mer och desom håller den för mindre än en vara", följer en brokig katalog på skrifteröver penningväsendet, i vilka inte ens den avlägsnaste insikt i teorinsverkliga historia skiner igenom, och så kommer moralen: "Det går för övrigtinte att bestrida, att de flesta nyare nationalekonomer inte har tillräckligtklart för sig, vilka säregenheter som skiljer penningen från andra varor"(alltså i alla fall mer eller mindre som vara?) ... "Såtillvida är Ganilhshalvmerkantilistiska reaktion inte alldeles ogrundad." (William Roscher:"Die Grundlagen der Nationalökonomie", 3:e uppl., 1858, s. 207-210). Mer -mindre - inte tillräckligt - såtillvida - inte alldeles! Vilkabegreppsbestämningar! Och ett dylikt eklektiskt professorstrams döper herrRoscher anspråkslöst till den politiska ekonomins "anatomisk-fysiologiskametod"! En upptäckt har man dock att tacka honom för, nämligen att penningen är"en angenäm vara".
[57*] Frågan, varför penningen inte omedelbart representerar själva arbetstiden,så att t.ex. en penningsedel föreställer x arbetstimmar, sammanhänger medfrågan, varför på grundval av varuproduktionen arbetsprodukterna måste uppträdasom varor, ty rollen som vara inbegriper dess fördubbling i vara ochpenningvara. Eller frågan, varför inte privatarbetet kan behandlas som allmäntsamhälleligt arbete, alltså som sin egen motsats. På annat ställe har jagdryftat den ytliga utopismen i "arbetspenningen" på grundval avvaruproduktionen. ("Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl. s. 83f). Här må tillfogas, att t.ex. Owens "arbetspengar" lika litet är pengar somexempelvis en teaterbiljetts kontramärke. Owen utgår från omedelbartsamhälleligt arbete, en produktionsform diametralt motsatt varuproduktionens.En arbetssedel endast konstaterar producentens individuella andel i detgemensamma arbetet och hans individuella anspråk på den del av den gemensammaprodukten, som bestämts för konsumtion. Men det faller inte Owen in attförutsätta varuproduktionen och försöka kringgå dess nödvändiga betingelsergenom något penningfusk.
[58*] Vilden eller halvvilden begagnar tungan annorlunda. Kapten Parry anmärkert.ex. om folket på Baffin Bays västkust: "I detta fall (vid produktbytet)...slickade de det (bytesobjektet) två gånger med tungan, varmed de syntesbetrakta affären som tillfredsställande avslutad." [36] Bland osteskimåernaslickade likaså mottagaren vid ett byte alltid artikeln, när han tog emot den.Om tungan alltså i norr tjänar som ett organ för tillägnande, så är det inteunderligt att i söder magen tjänstgör som organ för den hopsamlade egendomen,och att kaffern uppskattar en mans rikedom efter hans isterbuk. Kaffrerna ärknipsluga karlar, ty medan den officiella brittiska hälsovårdsrapporten av år1864 beklagar, att en stor del av arbetarklassen lider brist på fettbildandeämnen, gjorde en viss doktor Harvey, som dock inte upptäckt blodomloppet, sammaår stor lycka med ett kvacksalvarrecept, som lovade befria borgarna och adelnfrån deras överflödiga fetma.
[59*] SeKarl Marx:Till kritiken av den politiska ekonomin, "Teorier omcirkulationsmedel och pengar", sv. uppl. s. 169 f.
[60*] Not till 2:a upplagan: "Där silver och guld därför lagligt består vidsidan av varandra som pengar, d.v.s. som värdemätare, har man ständigt förgävesförsökt att behandla dem som en och samma materia. Om man antar, att sammaarbetstid oföränderligt förkroppsligas i lika proportioner av silver och guld,så antar man faktiskt, att silver och guld är samma materia, och att silver,den mindre värdefulla metallen, är en oföränderlig bråkdel av guld. Från EdwardIII:s regering och fram till Georg II:s tid förlöper det engelskapenningväsendets historia i en oavbruten rad av störningar, framkallade avkollisionen mellan det lagliga fastställandet av värdeförhållandet mellan guldoch silver och deras verkliga värdevariationer. Än värderades guldet för högt,än silvret. Den för lågt värderade metallen drogs ur cirkulationen, smältes omoch exporterades. De båda metallernas värdeförhållanden förändrades så på nyttgenom lagar, men det nya nominalvärdet kom snart i samma konflikt med detverkliga värdeförhållandet som det gamla. I våra dagar har det synnerligensvagt och övergående fallande värdet på guld i förhållande till silver, tillföljd av den indisk-kinesiska efterfrågan på silver, åstadkommit samma fenomeni största skala i Frankrike, export av silver och dess fördrivande urcirkulationen genom guld. Under åren 1855, 1856, 1857 översteg guldimportentill Frankrike guldexporten från Frankrike med 41.580.000 pund sterling, underdet att silverexporten översteg silverimporten med 14.704.000 pund sterling. Iländer som Frankrike - där båda metallerna är laglig värdemätare och båda måstetas emot som betalning, men där var och en kan betala som han vill i den enaeller andra metallen - har faktiskt den i värde stigande metallen ett agiooch mäter liksom varje annan vara sitt pris i den övervägande metallen, underdet att den sistnämnda metallen ensam tjänar som värdemätare. All historiskerfarenhet på detta område reducerar sig helt enkelt till att där, varestlagligt två varor sköter funktionen som värdemätare, behåller faktiskt alltidblott en av dem rollen som värdemätare." (Karl Marx: "Till kritiken avden politiska ekonomin", sv. uppl. s. 70-71.)
[61*] Not till 2:a upplagan: Det säregna, att ett uns guld, som ärpenningmåttstockens enhet i England, inte är indelat i alikvota delar,förklaras sålunda: "Vårt myntsystem var ursprungligen avpassat uteslutande föranvändning av silver, och därför kan ett uns silver alltid präglas i ettbestämt motsvarande antal myntstycken; men då guldet först i senare tidinfördes i myntsystemet, medan myntfoten var anpassad till silvret, kan ett unsguld inte präglas i ett motsvarande antal myntstycken." (Maclaren:"History of the Currency", London 1858, s. 16.)
[62*] Not till 2:a upplagan: I engelska skrifter är förvirringen i fråga omvärdemått (measure of value) och prismåttstock (standard of value) obeskrivlig.Funktionerna och därmed deras namn förväxlas ständigt.
[62a*] "Penningen kan permanent variera i värde och ändå fungera somvärdemätare, som om den förbleve fullständigt oförändrad." (Bailey:"Money and its Vicissitudes". London 1837, s. 11.) K.
[63*] Den har f.ö. inte heller allmän historisk giltighet.
[64*] Not till 2:a upplagan: "Dessa myntsorter, vilkas namn idag endast ärabstrakta, är de äldsta hos alla folk. Alla var en gång av reell natur, ochjust därför tjänade de som räknepengar." (Galiani: a.a., s .153.)
[65*] Not till 2:a upplagan: Så betecknar det engelska pundet mindre än 1/3 avsin ursprungliga vikt, det skotska pundet före unionen [38] endast 1/36, denfranska livren 1/74, den spanska maravedin mindre än 1/1000, den portugisiskareien en ännu mindre proportion.
[66*] Not till 2:a upplagan: Herr David Urquhart anmärker i sina "FamiliarWords" på det ohyggliga (!), att nu för tiden ett pund (p.st.), enheten förEnglands penningmåttstock, är lika med ungefär 1/4 uns guld: "Det är ju attförfalska en måttstock, inte att uppställa en måttstock." Han finner i denna"falska benämning" liksom överallt civilisationens förfalskande hand.
[67*] "Då man frågade Anacharsis, vartill hellenerna behövde pengar, svaradehan: För att räkna." (Athenaeus: "Deipnosophistai", 1.IV. 49 v. 2:a ed.Schweighäuser 1802.)
[68*] Not till 2:a upplagan: "Emedan guldet som måttstock för prisernaframträder i samma räknenamn som varupriserna - alltså t.ex. ett uns guldlikaväl som ett ton järn uttryckes i 3 pund sterling 17 shilling 10½ pence -har man kallat dessa guldets räknenamn för guldets myntpris. Därav uppkom denunderliga föreställningen, att guld uppskattades i sitt eget material och tillskillnad från alla andra varar erhöll ett fixt pris av staten. Fixerandet avräknenamn blandade man ihop med fixerandet av värdet på dessa viktmängder.(Karl Marx: "Till kritiken av den Politiska ekonomin", sv. uppl., s.69.)
[69*] Jämför "Teorier om pengarnas måttenhet" i "Till kritiken etc." sv. uppl.s. 71 ff. De fantasier om höjning eller sänkning av "myntpriset", som bestårdäri att man genom statsingripanden använder de lagliga penningnamnen förlagligt fixerade viktdelar guld eller silver på större eller mindre viktdelarän tidigare och sålunda framdeles kanske utmyntar 1/4 uns guld till 40 shillingi stället för som nu 20 shilling - dessa fantasier har Petty, försåvitt desyftar på ekonomiska "underkurer" och inte klumpiga finanskupper mot stats-eller privatborgenärer, behandlat så uttömmande, att redan hans omedelbaraefterföljare, Sir Dudley North och John Locke, för att inte tala om de senare,endast förmådde banalisera honom. "Om en nations rikedom", säger han blandannat, "kan fördubblas genom en kunglig förordning, är det besynnerligt, attinte sådana förordningar för länge sen utfärdats av våra regeringar."(Petty: "Quantulumcunque concerning Money. To the Lord Marquis ofHalifax", 1682, s .36).
[70*] "Eller man måste besluta sig för att säga, att en miljon i pengar är värdmera än samma värde i varor", (Le Trosne: a.a., s. 922), alltså "att ettvärde är mera värt än ett annat lika värde."
[71*] Om Hieronymus i sin ungdom hade en svår kamp att utstå med det fysiskaköttet, såsom hans kamp i öknen med sköna kvinnobilder visar, så hade han påsin ålderdom en hård brottning med sin andliga människa. "Jag trodde", sägerhan t.ex., "att jag stod framför världsdomaren." "Vem är du?" frågade en röst."Jag är en kristen." "Du ljuger!" dånade världsdomarens stämma. "Du är bara enciceronian!" [39]
[72*] "Enligt Heraklit uppstår allt genom omvandling ur ... elden och elden urallt, såsom guld förvandlas till varor och varorna åter till guld." (F.Lassalle: "Die Philosophie Herakleitos des Dunkeln", Berlin 1858, vol. I,s. 222). Lassalles not till detta ställe, s. 224, n. 3, karakteriserar oriktigtguldet som blott och bart ett värdetecken.
[73*] "All försäljning är köp." (DrQuesnay: "Dialogues sur le Commerceet les Travaux des Artisans." "Physiocrates", ed. Daire, I. part., Paris 1846,s. 170), eller som Quesnay säger i sina 'Maximes Générales": "Sälja är köpa."[42]
[74*] "Priset för en vara kan endast betalas med priset för en annan vara."(Mercier de la Rivière: "L'Ordre naturel et essentiel des sociétéspolitiques", "Physiocrates", ed. Daire, II. part., s. 554.)
[75*] "För att få dessa pengar måste man ha sålt (något)." (M de laRivière: a.a., s. 543.)
[76*] "Undantag bildar, som förut påpekats, guld- resp. silverproducenten, somutbyter sin produkt utan att förut ha sålt den."
[77*] "Om pengarna i våra händer föreställer de ting, som vi vill köpa, såföreställer de samtidigt också de ting, som vi har sålt för dessa pengar."(Bägge noterna:M. de la Rivière, a.a., s. 586.)
[78*] "Det finns följaktligen fyra ändpunkter och tre kontrahenter, av vilka denene uppträder två gånger." (Le Trosne: a.a., s. 908.)
[79*] Not till 2:a upplagan: Hur påtaglig denna företeelse än är, så förbisesden i allmänhet av politiska ekonomer, i synnerhet av typen vulgärafrihandlare. (Noten finns inte i franska upplagan. RS.)
[80*] Jämför mina anmärkningar till James Mill i "Till kritiken av den politiskaekonomin", (sv. uppl. s. 195-199). Två punkter är här karakteristiska för denekonomistiska apologetikens metod. För det första identifieringen avvarucirkulation och direkt produktbyte genom enkel abstraktion av detskiljaktiga. För det andra försöket att eliminera den kapitalistiskaproduktionsprocessens motsägelser genom att upplösa förhållandet mellan dessproduktionsagenter i de enkla relationer som varucirkulationen medför. Menvaruproduktion och varucirkulation är fenomen, som tillhör de mest olikaproduktionssätt, om också i olika omfång och räckvidd. Man vet alltså ingentingom dessa produktionssätts differentia specifica och kan därför inte bedömadem, om man bara känner de abstrakta kategorier i varucirkulationen, som de hargemensamt. I ingen annan vetenskap än den politiska ekonomin förekommer ettsådant snobberi med elementära banaliteter. Så tillåter sig t.ex. J. B. Say attuttala sig om kriserna, emedan han vet att varan är en produkt.
[81*] Även om varan om och om igen blir såld, ett skeende som här ännu inte äraktuellt för oss, faller den i och med den sista definitiva försäljningen bortur cirkulationens krets och går in i konsumtionens för att där tjäna somlivsmedel eller produktionsmedel. (Noten saknas i franska upplagan. RS).
[82*] "Den" (penningen) "har ingen annan rörelse än den som den lånar avprodukterna." (Le Trosne: a.a., s. 885.)
[83*] "Det är produkterna, som sätter den" (penningen) "i rörelse och bringarden att cirkulera ... Pengarnas omloppshastighet ersätter deras mängd. Vidbehov flyttar de sig från hand till hand utan att ett ögonblick vara stilla."(Le Trosne: a.a., s. 915, 916.)
[84*] "Då penningen ... är det vanliga måttet vid köp och försäljning, trorenvar, som har något att sälja men inte finner köpare, att brist på pengar ilandet eller trakten är orsaken till att varorna blir liggande osålda, och såblir 'penningbristen' den allmänna klagan; men den beror på en storvillfarelse. Vad är det de människor i verkligheten behöver, som ropar eftermer pengar? ... Arrendatorn klagar ... han tror att han skulle kunna sälja sinaprodukter till goda priser, bara det funnes mer pengar i landet ... Vad hantydligen behöver, är inte pengar utan ett bra pris för sin spannmål och sinakreatur, som han ville men inte kan sälja ... Varför får han då inte ett sådantpris? Antingen finns det 1) för mycket spannmål och kreatur i landet, så att deflesta på marknaden liksom han själv vill sälja och bara några få köpa, eller2) har det blivit stockning i marknadens vanliga avlastning genom export ...eller 3) går konsumtionen tillbaka, om befolkningen t.ex. på grund av fattigdominte ger ut så mycket som förut för hushållet. Alltså är det inte en ökning avpengarna, som kunde hjälpa arrendatorn att få sälja sina produkter, utanavlägsnandet av någon av de nämnda tre orsakerna, vilka i själva verket tryckermarknaden ... Köpmannen och krämaren behöver pengar på samma sätt, d.v.s. vadde saknar är avsättning för de varor de driver handel med, men marknaden harråkat i stockning ... En nation mår aldrig bättre, än när rikedomarna så snabbtsom möjligt byter ägare." (SirDudley North: "Discourses upon Trade",London 1691, s. 11-15 f.). Herrenschwands humbugsmakerier går alla ut på att demotsägelser, som härrör ur varans natur och därför framträder ivarucirkulationen, skulle kunna avlägsnas genom ökning av cirkulationsmedlen.Visst är det en illusion, när folk i allmänhet tror, att varje stockning iproduktionen och omsättningen beror på brist på cirkulationsmedel, men däravföljer ingalunda omvänt, att verklig brist på cirkulationsmedel, t.ex. somföljd av officiellt fusk med "regulation of currency", inte å sin sida kanframkalla dylika stockningar.
[85*] "Det behövs ett bestämt mått av pengar för att hålla en nations handel igång. En större eller mindre mängd skulle vålla avbräck. Det är precis på sammasätt som i en detaljhandel, där en viss mängd kopparmynt behövs för att växlasilvermynt och utföra sådana betalningar, som inte kan ske med de minstasilvermynten ... Liksom antalet i butiken nödvändiga kopparmynt är beroende avantalet köpare och deras köpfrekvens, liksom också väsentligen av det minstasilvermyntets värde, så är på liknande sätt mängden av metalliska pengar(myntat guld och silver) som handeln behöver, beroende av bytenas antal och deenskilda beloppens storlek." (William Petty: "A Treatise on Taxes andContributions", London 1667, s. 17). - Den Humeska teorin, att priserna berorpå penningmängden, försvarades mot J. Steuart o. a. avA. Young i hans"Political Aritmetic", London 1774, där det finns ett särskilt kapitel: "Pricesdepend on quantity of money", s. 122 o. följ. Jag anmärker i "Till kritiken avden politiska ekonomin", (sv. uppl. s. 182): "Frågan om de cirkulerande myntenskvantitet skjuter han" (A. Smith) "stillatigande åt sidan, i det han heltfelaktigt behandlar pengarna som enbart vara." Detta gäller endast, när A.Smith ex officio behandlar penningen. Emellanåt, t.ex. i kritiken av tidigaresystem av politisk ekonomi, uttalar han det riktiga: "Mängden av myntade Pengarrättar sig i varje land efter värdet av de varor, som därmed sättes i omlopp... Värdet av de i ett land årligen köpta och sålda varorna fordrar en vissmängd pengar, som sätter varorna i omlopp och fördelar dem bland de egentligaförbrukarna; men mer är inte användbart. Omloppskanalen drar till sig en summa,tillräcklig för att fylla den, och släpper aldrig fram mer." ("Wealth ofNations", bd IV, kap. 1). På liknande sätt inleder A. Smith ex officio sittverk med ett förhärligande av arbetsfördelningen. Efteråt, i sista boken omkällorna till statsinkomsten, återger han i förbigående sin lärare A. Fergusonskritik över arbetsdelningen.
[86*] "Varornas priser kommer säkerligen att stiga i varje land, i samma gradsom mängden av guld och silver ökar hos folket; där tvärtom mängden av guld ochsilver minskar, måste följaktligen priserna sjunka i relation till dennaminskning." (Jacob Vanderlint: "Money answers all Things", London 1734,s. 5). En närmare jämförelse mellan Vanderlint och Humes "Essays" lämnar miginte i minsta tvivel om att Hume kände till Vanderlints för övrigt betydandeskrift och begagnade den. Åsikten att cirkulationsmedlens mängd bestämmerpriserna, finns även hos Barbon och ännu äldre skriftställare. "Obehindradhandel", säger Vanderlint, "kan inte bringa skada utan endast stor fördel ...Ty om en nations kontantförråd därigenom minskar, vilket skyddstullar ochimportförbud skall förhindra, så kommer de nationer, som får kontanterna, snartatt erfara att alla priser stiger ... Och våra manufakturprodukter och allaandra varor kommer att sjunka så mycket i pris, att handelsbalansen åter vändestill vår fördel, så att vi därigenom kan hämta tillbaka pengarna igen." (a.a.,s. 44.)
[87*] Att varje enskilt varuslag är ett element i alla cirkulerande varorsprissumma, är självklart. Men huru sinsemellan ojämförbara bruksvärden totaltskulle kunna utbytas mot ett lands guld- och silvermängd, är fullständigtobegripligt. Trollar man in hela varuvärlden i en enda totalvara, där varjevara utgör endast en bestämd del, får man fram detta sköna räkneexempel:Totalvaran = x ton guld. Vara A = en bestämd del av totalvaran = samma bestämdadel av x ton guld. Montesquieu säger detta öppet: "Om man jämför den guld- ochsilvermängd, som finns i världen, med summan av de varor som finns, så är detsäkert, att varje enskild produkt eller vara kan sättas lika med en bestämd delav ädelmetallens massa.[XXXIII*] Om vi nu antar, att det bara finns en endavara i världen, eller att bara en enda är till salu, och att denna är delbar påsamma sätt som pengar, så skulle en bestämd del av varan motsvara en lika stordel av penningförrådet, hälften av totalvaran hälften av penningförrådet o.s.v.... Varupriserna bestämmes i själva verket alltid av förhållandet mellanvarornas totalmängd och mynttecknens totalsumma." (Montesquieu: a.a.,vol. III, s. 12, 13). Om den vidare utvecklingen av denna teori hos Ricardo,hans lärjunge James Mill, Lord Overstone o.s.v. se "Till kritiken av denpolitiska ekonomin" (sv. uppl. s. 177 ff.) Herr J. St. Mill lyckas med sinvanliga eklektiska logik att samtidigt förfäkta sin faders åsikt och denmotsatta. Om man jämför texten i hans lärobok, "Principles of PoliticalEconomy", med företalet (i första upplagan), där han presenterar sig somnutidens Adam Smith, så vet man inte vad man skall beundra mest: naiviteten hosmannen eller hos publiken, som i god tro tog honom på köpet som en Adam Smith,till vilken han förhåller sig ungefär som general William Kars av Kars tillhertigen av Wellington. Herr J. St. Mills varken omfångs- eller innehållsrikaoriginalforskningar på den politiska ekonomins område finns alla uppställda iordnade led i hans år 1844 utkomna lilla skrift: "Some unsettled Questions ofPolitical Economy." -Locke påvisar direkt sammanhanget mellan guldetsoch silvrets värdelöshet och deras värdebestämning genom kvantiteten. "Då manhar kommit överens om att förläna guld och silver ett fingerat värde ... så ärdet inre värde, som man kan finna i dessa metaller, ingenting annat än deraskvantitet." ("Some Considerations etc.", i "Works", ed. 1777, vol. II, s.15).
[88*] Det ligger naturligtvis vid sidan av mitt ämne att behandla sådanadetaljer som slagskatten.[XXXIV*] Men gentemot den romantiske sykofanten AdamMuller, som beundrar "den storartade liberalitet, varmed den engelskaregeringen präglar mynt avgiftsfritt", [44] må följande omdöme av Sir DudleyNorth anföras: "Silver och guld har liksom andra varor sin ebb och flod. Dåfartygslaster därav kommer från Spanien, förs de till Towern och myntas. Straxdärefter behöver man guld eller silver i tackor för exportändamål. Om nu ingatackor finns, utan alltsammans är utmyntat, vad sker då? Man måste smälta ned.Detta innebär ingen förlust för ägaren, ty präglingen kostar honom ingenting.Men nationen får betala kalaset och binda kransar till åsneföda. Om köpmannen"(North var själv en av de största köpmännen på Karl II:s tid) "måste betalaslagskatt, så skickade han inte utan särskilda skäl sitt silver till Towern,och myntade pengar skulle alltid ha ett högre värde än omyntat silver."(North: a.a., s. 18.)
[89*] "Om mängden av silvermynt aldrig överstiger vad som behövs för mindrebetalningar, kan de inte hopas i sådana mängder, att de räcker till för störrebetalningar ... Användningen av guld vid större betalningar leder mednödvändighet även till dess användning i detaljhandeln. De som har guldmyntanvänder dem vid mindre inköp och får då silvermynt tillbaka som växelpengar.På detta sätt dras det överskott av silvermynt, som eljest skulle belastadetaljhandlaren, bort från honom och går ut i den allmänna cirkulationen. Menom det finns så mycket silver, att de små betalningarna sker utan tillskott avguld, kommer detaljisten att få in silver vid sina småförsäljningar, och dåmåste silver nödvändigtvis anhopas hos honom." (David Buchanan: "Inquiryinto the Taxation and Commercial Policy of Great Britain", Edinburgh 1844, s.248, 249.)
[90*] Finansmandarinen Wan Mao-in fick en dag idén att underställa Himmelens sonett projekt, vilket i hemlighet gick ut på att förvandla de kinesiskariksassignaterna till konvertibla banksedlar. I assignatkommitténsberättelse av april 1854 blir han grundligt tilltvålad. Huruvida han även fickden obligatoriska trakteringen med bambukäppar, omförmäles inte. "Kommittén",heter det i slutet av berättelsen, "har uppmärksamt övervägt hans projekt ochfinner, att det hela går ut på köpmännens fördel, och att ingenting ärfördelaktigt för kronan." ("Arbeiten der Kaiserlich Russischen Gesandtschaft zuPeking über China. Aus dem Russischen von Dr K. Abel und F. A. Mecklenburg",Berlin 1858, bd I, s. 47 f.) Om guldmyntens ständiga metallförlust icirkulationen säger, en "governor" för Bank of England såsom vittne inför Houseof Lords' Committee (om "Bankacts"): "Varje år blir en ny grupp av suveräner"(ordet ej taget i politisk mening: ett pund sterling heter sovereign [45]) "förlätt. Den grupp, som ena året passerar fullviktig, förlorar genom slitningentillräckligt för att nästa år få vågskålens utslag mot sig." (House of Lords'Committee 1848, nr 429.)
[91*] Not till 2:a upplagan: Hur oklart även de bästa skriftställare, sombehandlar penningväsendet, uppfattar penningens olika funktioner, visar t.ex.följande citat från Fullarton: "Vad beträffar vårt inhemska varuutbyte, så kanalla penningfunktioner, som vanligen ombesörjes av guld- och silvermynt, medsamma verkan utföras av oinlösbara sedlar, som inte äger annat värde än detkonstlade och konventionella som lagen ger dem. Detta är ett faktum, som enligtmin mening ingen kan ifrågasätta. Ett värde av detta slag kunde tillgodose allabehov, som nu fylles av fullvärdiga mynt, ja, det kunde t.o.m. övertafunktionen som måttstock för värde och pris, under förutsättning attsedelutgivningen hålles inom rimliga gränser." (Fullarton: "Regulationof Currencies", 2:a ed., London 1845, s. 21.) Alltså: eftersom penningvaran kanersättas av värdesymboler i cirkulationen, är den överflödig som värdemätareoch måttstock för priset!
[92*] Ur det faktum, att guld och silver såsom mynt eller i sin funktionuteslutande som cirkulationsmedel blir symboler för sig själva, härlederNicholas Barbon regeringarnas rätt "to raise money",[XXXVI*] d.v.s. att t.ex.ge ett kvantum silver, benämnt groschen, namnet för ett större silverkvantum,såsom taler, och på så sätt betala borgenärerna groschen i stället för taler."Penningen nöts och blir lättare, då den går genom flera händer ... Det ärbenämningen och präglingen och inte halten, som man tar hänsyn till vid handeln... Det är regeringens auktoritet, som gör ett stycke metall till pengar."(N. Barbon: a.a., s. 29, 30, 45.)
[93*] "Rikedom på pengar är ingenting annat än ... rikedom på produkter, somförvandlats i pengar." (Mercier de la Rivière: a.a., s. 557). "Ettvärde, som har uttryckts i produkter, har endast växlat form." (ibid. s.486.)
[94*] "Genom detta förfarande håller de priserna på alla sina förnödenheter ochvaror så låga." (Vanderlint: a.a., s. 95, 96).
[95*] "Penningen är ... en pant." (John Bellers: "Essays about the Poor,Manufactures, Trade, Plantations, and Immortality", London 1699, s. 13.)
[96*] Köp i egentlig mening förutsätter nämligen, att varorna betalas med guldeller silver, som redan är varor i förvandlat skick eller resultat avförsäljning.
[97*] Henrik III, aller kristligaste konung av Frankrike, rövade relikerna frånklostren för att smälta ner silvret i dem. Man vet, vilken roll rovet av dedelfiska tempelskatterna genom fokerna spelade i den grekiska historien. Hos degamle tjänade som bekant templen som hemvist för varornas gud. De var "heligabanker". För fenicierna, ett handelsfolk par excellence, gällde penningen somalla tings förvandlade gestalt. Det var därför helt naturligt, att jungfrurna,som vid festerna för kärleksgudinnan låg med främlingar, offrade den som lönerhållna slanten åt gudinnan.
[98*] Guld? Röda, dyra guldet? Nej, I gudar! Jag bad på allvar. Rötter, klarahimlar! Ej mer än så gör svart till vitt, fult fagert, ont gott, dum klok, fegtapper, lågsint ädel. Ha, gudar! Varför detta? Varför? Sådant bortlockarprästerna ur edra tempel,drar bolstret undan döende, som kry sig. Ja, denna röda slaven sliter lätt dehelga band han knutit; signar satar, gör spetälsk man till Gud, befordrartjuvar och ger dem knäfall, rang och värdighet med stadens senatorer; det ärsådant som skaffar högtbedrövad änka man och kryddar henne, åt vars ledasällskap ett kurhus skulle kräkas, med sin balsam till majfrisk ros igen. -Fördömda slagg, du mänskosläktets gatunymf, som väcker bland folken uppror, nedi jorden med dig, där är din plats. -(Shakespeare: Timon av Aten, III: 3. Hagbergs övers.)
[99*] Ty ingen så fördärvlig sak har kommit upp bland människor som guldet; detslår städer kull; det jagar innebyggarna från hus och hem,det undervisar mästerligt och stämmer om ett dygdigt sinne till att öva snödadåd, det öppnat människornas väg till allsköns brott och lett dem in på idelsamvetslöshets värv. (Sophokles: Antigone, v. 295-301. Bernh. Risbergsövers.)
[100*] "Girigheten hoppas kunna dra fram själve Pluto ur jordens inre."(Athenaeus: "Deipnosophistai.")
[101*] "Att såvitt möjligt öka antalet säljare av varje vara, att så långtmöjligt minska antalet köpare, det är kärnpunkterna, kring vilka den politiskaekonomins alla åtgöranden rör sig." (Verri: a.a., s. 52, 53.)
[102*] "För att driva handel behöver varje nation en viss summa kontanter, somfluktuerar och ibland är större, ibland mindre alltefter omständigheterna ...Dess svängningar, denna penningens ebb och flod, anpassar sig utan politikernasinblandning till de växlande situationerna ... De bägge skoporna arbetarväxelvis: är det ont om pengar, utmyntas tackor; är det ont om tackor, smälterman ner mynt." (Sir D. North: a.a., efterskr. s. 3.) John Stuart Mill,en längre tid tjänsteman i Ostindiska kompaniet [47], bekräftar att i Indiensilversmycken direkt nyttjas som skatt. "Silversmyckena tas ut tillnedsmältning, när räntefoten är hög, och de vandrar tillbaka, när räntefotensjunker." (J. St. Mill: "Evidence Reports on Bankacts", 1857, n. 2084,2101.) Enligt en parlamentsrapport av 1864 angående den indiska importen ochexporten av guld och silver [48] översteg år 1863 importen av guld och silverexporten med 19.367.764 p.st. Under de sista åtta åren före 1864 varimportöverskottet av ädla metaller 109.652.917 p.st. Under detta sekelutmyntades i Indien mer än 200.000.000 p.st.
[103*] Luther skiljer på pengar som köpmedel och pengar som betalningsmedel."Gör mig en tvilling[XL*] från Schadewacht, så att jag här inte kan betala ochdär inte köpa." (Martin Luther: "An die Pfarrherrn, wider den Wucher zupredigen", Wittenberg 1540.) [49]
[104*] Angående förhållandet mellan gäldenär och borgenär bland engelskahandelsmän i början av 18:e årh.: "Här i England härskar bland köpmännen enanda av grymhet, som i inget annat samhällsskikt och i inget annat land ivärlden är att finna." ("An Essay on Credit and the Bankrupt Act", London 1707,s. 2.)
[105*] Not till 2:a upplagan: Av följande citat, hämtat ur min 1859 utkomnaskrift, kan man se, varför jag i texten inte tar hänsyn till den motsattaformen: "Omvänt kan i processen P - V pengarna som verkligt köpemedel avyttrasoch varupriset sålunda realiseras, innan pengarnas bruksvärde realiseras ellervaran avyttras. Detta äger t.ex. rum i prenumerationens alldagliga form. Elleri den form, i vilken den engelska regeringen köper opium av ryoterna i Indien... På så sätt verkar emellertid pengarna blott i den redan bekanta formen avköpemedel ... Kapital avanceras (satsas) naturligtvis också i form av pengar... men denna synpunkt faller inte inom den enkla cirkulationens horisont."(Marx:Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl., s.147-148.)
[106*] Den penningkris, som omtalas i texten, och som är en speciell sida avvarje produktions- och handelskris, måste noga skiljas från det speciella slagav kris, som också kallas penningkris, men som kan uppträda självständigt ochsom endast indirekt påverkar handel och industri. Penningkapitalet ärrörelsecentrum för dessa kriser, och bankerna, börsen och finansvärlden ärderas naturliga miljö. (Marx' not till 3:e upplagan.)
[107*] "Att kreditsystemet plötsligt slår över i monetärsystemet fogar denteoretiska förskräckelsen till den praktiska paniken, och cirkulationsagenternaryser inför sina egna förhållandens ogenomträngliga hemlighet." (KarlMarx: "Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl., s. 155.) "Defattiga är arbetslösa, emedan de rika inte har de pengar som behövs för att gedem arbete, trots att de är i besittning av samma jord och samma arbetskraftsom förut för att producera livsmedel och kläder, detta som dock utgör ennations verkliga rikedom, inte pengarna." (John Bellers: "Proposals forraising a College of Industri", London 1696, s. 3.)
[108*] Exempel på hur sådana moment utnyttjas av "amis du commerce" ("handelnsvänner"): "Vid ett visst tillfälle" (1839) "lyfte en gammal sniken bankir" (iCity) "på pulpetlocket i sitt privatkontor och visade en vän rullar avbanksedlar samt nämnde innerligt förnöjd, att det var 600.000 p.st. i sedlar,som han höll inne med för att framkalla penningknapphet. Efter kl. 3 på e.m.ämnade han släppa ut dem i marknaden." (The Theory of Exchanges. The BankCharter Act of 1844", London 1864, s. 81.) Det halvofficiella organet "TheObserver" anmärker den 24 april 1864: 'En del mycket underliga rykten är iomlopp om de medel som användes för att framkalla penningknapphet ... Hurtvivelaktigt det än må verka, att sådana knep kommit till användning, så ärryktena härom så utbredda, att de förtjänar ett omnämnande."
[109*] "Storleken av de försäljningar eller avtal, som avslutas under loppet aven dag, har inget inflytande på den penningmängd, som är i omlopp samma dag,men kommer i övervägande grad till uttryck i de mest olikartade växlar åpenningsummor, som skall komma i omlopp i en mer eller mindre avlägsen framtid... Växlar, som utställes idag, eller krediter, som öppnas idag, behöver inteha någon likhet varken ifråga om antal, belopp eller löptid med de växlar somutställes eller krediter som öppnas imorgon eller nästa dag. Många av dagensväxlar och krediter utjämnas snarare av en mängd förbindelser, vars ursprungfördelar sig på en hel rad tidigare terminer. Ofta sammanträffar växlar på 12,6, 3 eller 1 månader just en viss dag och höjer på så sätt mängden av deförbindelser, som förfaller denna dag." (The Currency Question Reviewed; aletter to the Scotch people. By a Banker in England", Edinburgh 1845, s. 29, 30f.)
[110*] Som exempel på hur föga verkliga pengar ingår i egentligahandelsoperationer, följer här en uppställning över ett av de störstahandelshusens i London (Morrison, Dillon Co.) penninginkomster och betalningarunder ett år. Dess transaktioner år 1856, som omfattade flera miljoner p.st.,är här reducerade till en miljon.
| Inkomster | p.st. | Utgifter | p.st. | |
|---|---|---|---|---|
| Växlar från banker och köp- män, betalbara a dato | 533.596 | Växlar, betalbara a dato | 302.674 | |
| Checker fr. d:o a vista | 357.715 | Checker på Londonbankirer | 663.672 | |
| Bank of Englands sedlar | 68.554 | Bank of Englands sedlar | 22.743 | |
| Andra banksedlar | 9.627 | Guld | 9.427 | |
| Guld | 28.089 | Silver och koppar | 1.484 | |
| Silver och koppar | 1.486 | |||
| Postanvisningar | 933 | Totalsumma | 1.000.000 | |
| Totalsumma | 1.000.000 | |||
| ("Report from the Select Committee on the Bankacts", juli1858, s. LXXI.) | ||||
[111*] "Affärsrörelsens karaktär har ändrats sålunda, att i stället för utbyteav varor mot varor eller i stället för leverans och mottagande har kommitförsäljning och köp och alla affärstransaktioner framstår nu som renapenningaffärer." (D. Defoe i "An Essay upon Public Credit", 3:e ed. London1710, s. 8.)
[112*] "Penningen har blivit alla tings bödel." Finanskonsten är den "retort, ivilken en fruktansvärd mängd gods och varor bringas att avdunsta för attåstadkomma denna ödesdigra fällning." "Penningen förklarar krig motmänskligheten." (Boisguillebert: "Dissertation sur la nature desrichesses, de l'argent et des tributs", ed. Daire, "Économistes financiers",Paris 1843, vol. I, s. 413, 419, 417, 418.)
[113*] "Annandag pingst 1824", meddelar herr Craig den parlamentariskaundersökningskommittén av 1826, "rådde en så oerhörd efterfrågan på banksedlari Edinburgh, att bankerna kl. 11 inte hade en enda sedel kvar. Man skickade budtill olika banker för att köpa men kunde inte erhålla några, och mångatransaktioner kunde endast ordnas genom papperslappar. Men redan kl. 3 hadealla sedlar återvänt till bankerna, som de hade utgått ifrån. De hade bara gåttur hand i hand." Ehuru den sedelmängd, som genomsnittligt är i omlopp iSkottland, uppgår till mindre än 3 milj. p.st., blir ändå varje sedel som finnsi bankerna, inalles ca 7 milj. p.st., satta i omlopp under vissabetalningsterminer. Vid dessa tillfällen har sedlarna en enda speciell uppgiftatt fylla, och så snart den är uppfylld, strömmar sedlarna tillbaka till deolika banker, som de kommer ifrån. (John Fullarton: "Regulation ofCurrencies", 2:a ed. London 1845, s. 86, not.) Som förklaring må tillfogas, attpå Fullartons tid i Skottland sedlar och inte checker användes fördepositioner.
[114*] På frågan, "om samma 6 miljoner skulle räcka till för cirkulationen,ifall 40 miljoner årligen omsattes i affärsrörelsen", svarar Petty med sittvanliga mästerskap: "Jag svarar ja, ty om omsättningen sker i så kortaterminer, vecka för vecka, som i affärer mellan fattiga hantverkare ochlönarbetare, som får avlöning varje lördag, då skulle ju redan 40/52 miljonertäcka behovet av kontanter för en omsättning på 40 miljoner. Om däremotomsättningen sker kvartalsvis som hos oss ifråga om arrenden och skatter, så är10 miljoner erforderliga. Om vi alltså antar, att omloppstiden ligger mellan 1och 13 veckor, så får man ta ett medeltal och addera 10 med 40/52 miljoner,varav hälften utgör cirka 5½ miljoner. Detta belopp borde alltså varatillräckligt." (William Petty: "Political Anatomy of Ireland 1672", ed.London 1691, s. 13, 14. [50].)
[115*] Därför är varje lagstiftning meningslös, som ålägger nationalbankerna attbilda reserver endast av den ädelmetall, som inom landet fungerar som pengar.Dylika "kära besvär" har t.ex. Bank of England många erfarenheter av. Angåendede stora historiska epokerna ifråga om den relativa värdeförändringen mellanguld och silver se Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv.uppl., s. 166 f.
Tillägg till 2:a upplagan. Sir Robert Peel sökte i sin bankakt av år 1844avlägsna olägenheten på så sätt, att han tillät Bank of England att ge utsedlar på basis av silvertackor, dock under förbehåll att silverreserven intefick överskrida 1/4 av guldreserven. Silvrets värde fastställdes i enlighet meddess värde i guld på Londonbörsen.
Engels' anmärkning till 4:e upplagan: "Vi befinner oss åter i en period avstark värdeförändring mellan guld och silver. För ungefär 25 år sen varrelationen mellan guld och silver 15½: 1. Nu (1890) är det ungefär 22:1, ochsilvret fortsätter alltjämt att falla. Detta är väsentligen en följd avförändringar i de bägge metallernas produktionssätt. Tidigare utvann man guldnästan uteslutande genom vaskning av guldhaltiga alluvialskikt,förvittringsprodukter av guldförande bergarter. Nu är denna metod otillräckligoch har trängts i bakgrunden till förmån för bearbetandet av själva deguldförande kvartsgångarna, en metod som tidigare endast bedrevs i andra hand,även om den är gammal och välkänd (Diodor, III 12-14). Å andra sidan gjordesnya, väldiga silverfynd i Klippiga bergen, och för både dessa och de mexikanskagruvorna ökade järnvägarna möjligheterna för tillförseln av moderna maskineroch bränsle och därmed för silverproduktion i större skala och med mindreomkostnader än förut. Men de bägge metallerna förekommer på mycket olika sätt iberget. Guldet är mest gediget men insprängt i försvinnande små mängder ikvartsen, varför hela gångbergarten måste krossas och guldet spolas ut ellerdras ut med kvicksilver. På 1 miljon gram kvarts kommer då ofta knappt 1 till3, mycket sällan 30 till 60 gram guld. Silver förekommer sällan gediget men istället i särskilda malmer, som lätt kan skiljas från gångbergarten, och dessamalmer håller oftast från 40 till 90% silver. Eller också förekommer det imindre mängder i koppar- och blymalm, som i och för sig är lönande attbearbeta. Redan härav framgår, att guldets produktionsarbete snarast har ökats,medan silvrets avgjort har minskats, varför det senares värdefall är heltnaturligt. Detta värdefall skulle resultera i ännu större prisfall, om intesilverpriset ännu hölles uppe med konstlade medel. De amerikanskasilverfyndigheterna har emellertid hittills endast till en mindre del gjortstillgängliga, varför silvervärdet ännu en längre tid kommer att fortsätta attfalla. Härtill måste än mer bidra den relativa minskningen av silverbehovet förbruks- och lyxändamål, där silvret ersättes av pläterade varor, aluminium etc.Härav får man ett begrepp om det utopiska i den bimetallistiskaföreställningen, att man medelst en internationell tvångskurs skulle kunnaskruva upp silvervärdet till den gamla proportionen 1:15½. Snarare kommersilvret att också på världsmarknaden alltmer förlora sin penningkvalitet."
[Denna förmodan, som Engels uttalade 1890, har sen dess alltmer gått iuppfyllelse, ehuru under tiden även guldproduktionen revolutionerats genomcyanidprocessen och man nu inte längre kan tala om att "guldetsproduktionsarbete snarast ökats". Värdeproportionen mellan silver och guld, somEngels ännu kunde ange till 1:22½, utgjorde redan 1902 1:39½, sjönk fram till1906 till 30,1 för att 1909 åter stiga till 39,7. - K.]
[116*] Motståndarna till merkantilsystemet, vilket betraktade handelsbalansensutjämning genom guld och silver såsom världshandelns syfte, felbedömde å sinsida fullständigt världspengarnas funktion. Med utgångspunkt från Ricardo harjag utförligt påvisat, att den felaktiga uppfattningen angående de ädlametallernas internationella rörelse endast återspeglar den felaktigauppfattningen av de lagar, som avgör cirkulationsmedlets mängd. ("Till kritikenav den politiska ekonomin", sv. uppl., s. 183 f.) Hans falska lärosats: "Enogynnsam handelsbalans är alltid endast följden av penningöverflöd ...Utförseln av metalliska pengar förorsakas av deras värdeminskning och är inteföljden av utan orsaken till en ogynnsam handelsbalans", [51] finner man därförredan hos Barbon. "Handelsbalansen, om en sådan överhuvud förekommer, är inteorsaken till att pengar exporteras ur landet. Denna export är snarare följdenav ädelmetallernas olika värde i de olika länderna." (N. Barbon. "ADiscourse etc.", London 1696, s. 59, 60.) MacCulloch berömmer Barbon för dennaantecipation, i "The Litterature of Political Economy, a classifiedcatalogue", London 1845, men aktar sig visligen för att ens omnämna de naivaformer, i vilka hos B. de absurda förutsättningarna för "currency principle"[52] ännu framträder. Kritiklösheten, ja oärligheten i denna katalog kulminerari avsnitten om penningteorins historia, där MacCulloch svansviftar som ensykofant för Lord Overstone (exbankir Lloyd), som han kallar "facile princepsargentariorum" (bankirernas furste).
[117*] Så till exempel kan värdet krävas just i penningform vid subsidier,penninglån till krigföring eller till återupptagande av bankernaskontantbetalningar o.s.v.
[117a*] Not till 2:a upplagan: "Jag kunde verkligen inte önska ett meraövertygande bevis för att anhopningen av mynt i ett land med metallmyntfot ärtillräcklig för att ombesörja varje internationell penningreglering, utanmärkbart understöd från den allmänna omsättningen, än den lätthet varmedFrankrike, samtidigt som det led under följderna av en ödeläggande fientliginvasion, under loppet av knappt 27 månader betalade nästan 20 miljoner (p.st.)i krigsskadestånd, en avsevärd del därav därtill i metallmynt, till deallierade, utan märkbar minskning av den inhemska penningcirkulationen och utanoroväckande svängningar i växelkursen." (Fullarton: a.a., s. 141.) -Till 4:e upplagan tillfogade Engels: "Ett än mer slående bevis har vi i denlätthet, varmed samma Frankrike åren 1871-1873 på 30 månader var i stånd atterlägga en mer än tio gånger större krigsskadeersättning, likaledes tillbetydande del i metallpengar."
[118*] "Pengarna fördelar sig på nationerna i förhållande till deras behov ... ioch med att de alltid attraheras av varorna." (Le Trosne: a.a., s. 916.)"Gruvorna, som ständigt skaffar fram guld och silver, levererar tillräckligtför att varje nation skall få den nödvändiga mängden." (Vanderlint:a.a., s. 40.)
[119*] "Växelkurserna stiger och faller varje vecka; vid en viss tid på året ärde ogynnsamma för en viss nation, vid en annan tidpunkt under samma år ärförhållandet omvänt." (N. Barbon: a.a., s. 39.)
[120*] Dessa olika funktioner kan råka i en farlig inbördes konflikt, så snartguld- och silverreserverna skall tjäna till inlösning av penningsedlar.
[121*] "Det guld som finns utöver vad den inhemska rörelsen behöver, utgör ettdött förråd och bringar ingen vinst för det land som äger det, utom om detsjälvt exporteras eller importeras." (John Bellers: "Essays etc.", s.13.) "Vad är att göra, om vi har för mycket myntade pengar? Vi kan smälta nedde bästa och göra om dem till praktfulla bordsserviser, fat och husgeråd avguld eller silver, eller vi kan exportera dem som varor till orter, där behovoch efterfrågan finns, eller vi kan låna ut dem mot ränta på platser med högräntefot." (Petty: "Quantulumcunque", s. 39.) "Penningen är endaststatskroppens fett. Ett överflöd därav hindrar lika ofta dess rörelse, som enbrist gör den sjuk ... Liksom fett underlättar musklernas spel, ger kroppennäring, om inga livsmedel finns tillhands, fyller ut ojämnheter och förskönarhela kroppen, så underlättar penningen statens rörelseförmåga, skaffarlivsmedel från utlandet, om landet lider brist därpå, den utjämnarskuldfordringar ... och förskönar det hela; visserligen", avslutar hanironiskt, "mest dem, som redan har ganska mycket därav." (Petty:"Political Anatomy of Ireland", 1672, s. 14, 15 [50]).
[XI*] centner, förk. ctr, förr allmänt använd handelsvikt.
[XII*] bushel, engelskt rymdmått för torra varor = 1/8 quarter.
[XIII*] I 1:a upplagan följer här: Vi känner nu värdetssubstans. Det ärarbetet. Vi känner dessstorleksmått. Det ärarbetstiden.Dessform, som karakteriserarvärdet just sombytesvärde,återstår att analysera. Dessförinnan måste dock de redan funna bestämningarnanågot närmare klargöras.
[XIV*] substrat, underlag, grundval (jfr näringssubstrat).
[XV*] repeterur, ur som kunde fås att upprepa senaste klockslag, numeraföråldrade.
[XVI*] Denna mening är ur franska upplagan. R. S.
[XVII*] Denna mening ur franska upplagan.
[XVIII*] I Hagbergs sv. Shakespeareöversättning kallas hon Madam Rapp.
[XIX*] Detta stycke finns inte i den franska upplagan.
[XX*] quidproquo: ordagrant "något för något", förväxling, förvandling.
[XXI*] Denna mening ur franska upplagan.
[XXII*] Denna mening ur franska upplagan.
[XXIII*] I not till franska upplagan upplyses, att däri alternativt nyttjastermerna "forme monnaie" och "forme argent" för originalets "Geldform". RS.
[XXIV*] Denna mening ur Kautskys folkupplaga.
[XXV*] Detta stycke ur Kautskys folkupplaga.
[XXVI*] SeMarx:Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s.7.
[XXVII*] Här citerat efter Hagbergs Shakespeareövers.
[XXVIII*] glädjeflickor, prostituerade
[XXIX*] Marx anger inte närmare, var detta citat återfinnes. Det är sammansattur två olika ställen. Det ena finns i 17:13, det andra i 13:17. K. I 1917 årssv. övers. av NT lyder citatet sålunda: "Dessa hava ett och samma sinne, och degiva sin makt och myndighet åt vilddjuret." "- så att ingen får vare sig köpaeller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess namnstal. - IB.
[XXX*] Fortsättningen av detta stycke är utesluten i franska upplagan. RS.
[XXXI*] "Ytterst noggrant
är myntets skrot och korn nu prövat,
men säg mig, om du har det i din börs?" - IB.
[XXXII*] "medfången, medhängd", talesätt, ungefär = Den som sig i leken ger, fårleken tåla. - IB.
[XXXIII*] Kautsky har här "Edelmetallmasse", medan 4:e upplagan har "Menge desGeldes". - IB.
[XXXIV*] slagskatt, även myntaccis, avgift för licensen att ombesörjamyntpräglingen. - IB.
[XXXV*] "Det är bara första steget som kostar", ett gammalt ordspråk med vilketMadame du Deffand lär ha svarat kardinal Polignac, när han berättade ommartyren Dionysius, som enligt legenden bar sitt avhuggna huvud från Montmartretill klostret S. Denis. - IB.
[XXXVI*] att höja myntvärdet
[XXXVII*] heliga ting, utanför den mänskliga handeln. - IB.
[XXXVIII*] "Låt oss vara rika eller låtsas rika."
[XXXIX*] I Sverige är väl, i synnerhet i våra dagar, förskottshyra vanligast. -IB.
[XL*] ett dåtida tyskt mynt, "Doppelthaler". - IB.
[XLI*] Detta stycke, som både här och hos Sandler följer Kautskys folkupplaga,är betydligt kortare i 4:e tyska upplagan. - IB.
[XLII*] Virement innebar, att skuldförbindelserna mellan bankernas kunderutjämnades inbördes mellan bankerna. - IB.
[XLIII*] Här har Marx antingen en liknelse, hämtad ur Bibeln (Ps. 42: 2): "Såsomhjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud",eller också är det en dold ordlek, varvid "hjorten" skulle syfta på den tyskafinansdynastin Hirsch (Hjort). - IB.
Cross-Language Marx/Engels Index - verk på andra språk
Marx/Engels Archive - verk på engelska |Svensk avdelning |MIA