Engelskspråkig karta över etno-lingvistiska grupper i Kina. I det olivfärgade området är hankineser i majoritet. De flesta historiska dynastier har haft sina geografiska gränser inom detta område.
Termen används för att särskilja majoriteten av kineser från de andra 55officiella etniska grupperna som finns i Kina. Namnet kommer frånhandynastin, som styrde landet från 206 f.Kr till 220 e.Kr.[1] Än idag kallar många kineser sig själv 汉人 (hànrén, "hanpersoner"). Termen hankines används ibland synonymt medkines.
Inom gruppen hankineser ryms många olika genetiskt, kulturellt och språkligt åtskilda grupper. Skillnaderna mellan olika grupper kan vara minst lika stora som den mellan olika europeiskanationaliteter. Hankineser talar många olika varianter avkinesiska, och även om dessa allmänt benämnsdialekter, så är skillnaderna mellan dem lika stor som hos många enskildaspråk. Kulturella skillnader i fråga om mat, klädsel och traditioner är minst lika varierade. GenomKinas historia finns många exempel på konflikter och regelrättakrig mellan olika grupper av hankineser.
Dessa olikheter har däremot inte cementerat någon etniskseparatism inom gruppen, inte heller har olikheterna inom religiösa och politiska uppfattningar förstärkt regionala olikheter. Snarare har det, speciellt i modern tid, funnits en allmän uppfattning om att de motsättningar som funnits bör tonas ner och de som funnits betraktas ofta som obetydliga och ytliga.
En starkt enande faktor är detkinesiska skriftspråket. Trots stora skillnader i detalade varianterna, uttrycker skriven kinesiska författarens regionala språk ytterst lite och dialekter har sällan varit verktyg för regional separatism ellernationalism. Skriftspråkets riksnorm innebär att en tidning utgiven iPeking kan läsas och förstås iShanghai ellerHongkong, även om invånare i dessa städer inte nödvändigtvis skulle förstå varandras talspråk. Det finns exempelvis mycket lite specifikkanton- ellerhakkalitteratur, eftersom dialektala eller regionala egenheter inte uppmuntrats i skrift. Det är möjligt att krydda texter med lokalt språkbruk, slang, folkvisor med mera, men även detta görs relativt sparsamt även om en viss lättnad i standardiseringsivern kan skönjas i modern litteratur, drama och film.
