Denbrittiska koloninNordrhodesia blev en självständig stat 24 oktober 1964 med namnet Zambia, efterZambezifloden. Landet räknas som ett lägre medelinkomstland, samtidigt som över halva befolkningen lever i fattigdom.[7]
Gruvnäringen har varit omfattande i landet ochkoppar är den viktigaste källan till exportinkomster. Dock har gruvnäringens ekonomiska betydelse minskat sen toppen på 1970-talet. På det torra platålandet odlas särskilt majs och tobak, men produktiviteten är tämligen låg. Liksom de flesta övriga afrikanska länder är landet hårt drabbat avhiv ochaids och omkring 15 procent av barnen i landet är föräldralösa på grund av detta.
Landet gjordes 1924 till en brittisk kronkoloni under namnetNordrhodesia, och var från 1953 en del avCentralafrikanska federationen (tillsammans medSydrhodesia ochNyasaland). 1964 blev landet den självständiga republiken Zambia.[8]Landet har haft ett stabilt politiskt styre, men hade ett lagstadgatenpartisystem från 1972 fram till 1991 då flerpartistyre återinfördes och demokratiska val hölls.[8] Under enpartistyret varUnited National Independence Party (UNIP) det maktbärande partiet under ledning avKenneth Kaunda, som styrde landet enväldigt fram till dess att demokratiska val kunde hållas 1991.
Även om valen 1991 innebar ett slut på enpartistyret, förekom i efterföljande val 1996 trakasserier av oppositionspartier. 2001 valdesLevy Mwanawasa till president, och hans antikorruptionskampanj följande år ledde bland annat till att den tidigare presidentenFrederick Chiluba och många andra arresterades. När Mwanawasa dog 2008 efterträddes han avRupiah Banda, som sedan fick förnyat förtroende i valet i oktober samma år.[2]
Landet ligger i sin helhet itropikerna, men höjden över havet gör att klimatet i större delen av landet harsubtropisk prägel. Vid gränsen mot Zimbabwe finnsVictoriafallen, världens (beroende på hur man mäter) störstavattenfall.
Merparten av landet består av ett småkuperat platålandskap, 900–1 500 meter över havet. Landskapet är relativt ensartat; flacka, sumpiga sänkor och djupa floddalar omväxlas med långsträckta, svagt sluttande åsryggar. De högsta delarna ligger i norr, medMuchingabergen ochMbalaplatån, och i nordöstMafingahöjderna.[9] I Mafinga ligger även landets högsta punkt, på 2 301 meter över havet.[2]
Av de stora floddalarna som sträcker sig genom landet ärLuangwas störst. Luangwa rinner i nord-sydlig riktning, och möterZambezi vidZumbo. Zambezi rinner genom landets västra delar, där den upptar biflodernaLungwebungu ochKabompo. Vid cirka 18° sydlig bredd kröker sig Zambezi åt öst, och utgör först gräns mellan Zambia och NamibiasCapriviremsa, därefter mellan Zambia och Zimbabwe. På denna sträcka bildar flodenVictoriafallen, och längre österut ligger den stora, konstgjordaKaribadammen, även den på gränsen till Zimbabwe. Tre fjärdedelar av landet tillhör Zambezis avrinningsområde.[9] Zambezifloden är vid sin lägsta punkt, 329 meter över havet, även landets lägsta punkt.[2]
De lägst liggande delarna av Zambia hartropiskt klimat, men höjden över havet gör att klimatet i det mesta av landet harsubtropisk prägel. Medeltemperaturen för juni och juli, som är årets kallaste månader, är cirka 15–18 °C. Den varmaste årstiden är vid början avregnperioden, i regel i oktober, som har en medeltemperatur på 24–27 °C. Det ekvatoriala regnbältet drar in över landet när det södra halvklotet har sommar. Inom loppet av oktober till april faller det cirka 750 mm nederbörd längst i söder, och nära 1 500 mm i norr. Från maj till september är det torrperiod, som är särskilt tydlig längst i söder.[10]
Zambia drabbades av svåra översvämningar efter kraftigt regnväder i december 2008 och början av januari 2009. Översvämningen förstörde vägar, broar, jordbruksytor, vattenkällor, brunnar och skolor.[10]
Några av Zambias största miljöproblem är luftföroreningar och surt regn på grund av gruvorna, kemikalier som smutsar ner vattnet,jorderosion samt tjuvjakt som allvarligt hotar många djur, bland annatflodhäst,elefant,antilop och de stora kattdjuren. Zambia har skrivit underKyoto-protokollet om klimatförändringar.[2]
PartietMovement for Multiparty Democracy (MMD) satt mellan 1991 och 2011 i regeringsställning. Vid presidentvalet 2011 besegrade dockPatriotic FrontsMichael Sata den sittande presidentenRupiah Banda (MMD).[11] Michael Sata var landets president fram till sin död 28 oktober 2014 dåGuy Scott tog över som tillförordnad president.[12] I det extra presidentvalet 20 januari 2015 vann regeringspartiets kandidatEdgar Lungu över huvudmotståndaren Hakainde Hichilema.[13]
Zambias rättsväsen är baserat på engelskcommon law, men har efterhand fått en mer zambisk prägel. Domstolarna har traditionellt varit relativt oberoende. Den högsta instansen är High Court, som omfattar en chefsdomare och fyra andra domare. Det finns även en Supreme Court, som huvudsakligen är enappellationsdomstol. Vidare omfattar domstolsväsendet tre klasser av Magistrate's Courts, där klasserna definieras efter målens allvarlighet eller viktighet. Domarna i de högre domstolarna utnämns förutom chefsdomaren av presidenten, de i de lägre domstolarna av Judicial Services Commission.[14]
Zambia har goda naturliga förutsättningar för ekonomisk utveckling, både inom lantbruk och gruvdrift, inklusive förhållandevis god tillgång på vatten för både bevattning och kraftproduktion. Landet är väsentligen ett jordbrukssamhälle, men en stark gruvsektor har bidragit till en relativt hög grad av industrialisering. Gruvdriften är framförallt baserad på landets storakoppartillgångar, och gruvorna iCopperbelt har under flera decennier varit viktig för sysselsättningen och som bidrag till nationens ekonomi. Samtidigt har det stora beroendet av koppar som den enda, dominerade exportartikeln, gjort den zambiska ekonomin utsatt för prissvängningar på den internationella marknaden. Prisnedgången på koppar från mitten av 1970-talet medförde betydande ekonomiska problem som fortplantade sig till hela det zambiska samhället.[16]
Tron på gruvdrift som en drivkraft för industrialisering, särskilt på 1960- och 1970-talen innebar att utvecklingen av lantbruket, som sysselsätter majoriteten av befolkningen delvis negligerades. Detta har bidragit till bristande social och ekonomisk utveckling på landsbygden och till utbredd fattigdom, trots att Zambia normalt är i stånd att vara självförsörjande på livsmedel. Sviktande intäkter från slutet av 1970-talet bidrog också till att denna sektor förföll till följd av sviktande nyinvesteringar. Zambia gick in i en djup ekonomisk kris som man från 1980-talet försökte lösa bland annat genom ekonomiskstrukturrationalisering efter påtryckningar från bland andra Världsbanken ochIMF, och med ytterligare liberalisering – inklusive privatisering av statliga företag – på 1990-talet.[16] Ekonomin har ytterligare försvagats till följd av hiv/aids. Zambia är ett av de länder som har drabbats hårdast av epidemin, vilket bland annat har lett till en minskning av arbetskraften både i den moderna sektorn och i jordbruket, samt bidragit till ytterligare press på sjukvården såväl som på familjer och lokala samhällen.[16]
Den ekonomiska utvecklingen sedan självständigheten har i hög grad påverkats av regionala politiska förhållanden, med krig i grannländerna Angola, Kongo-Kinshasa, Moçambique, Namibia och Zimbabwe, samt kampen motapartheid i Sydafrika. Zambia anslöt sig till den internationella bojkotten av den illegala regimen iRhodesia 1965, och undvek till 1978 att exportera sina varor genom landet till utskeppningshamnar i Sydafrika. Under andra halvan av 1970-talet ledde kriget i Angola till att järnvägsförbindelsen tillLobito och dess hamn bröts, och Zambia blev i stället beroende av förbindelserna österut, genom Tanzania. Zambia tog också emot ett stort antal flyktingar från grannländerna.[16]
På det relativt torra platålandet odlas särskiltmajs ochtobak. Trots att merparten av befolkningen är sysselsatt inom jordbruket är jordbruksproduktionen låg.[8]
Zambia är rikt på metaller och mineraler, och i landet utvinns bland annatkoppar,kobolt,kol,bly,zink,mangan,silver,järn,kalksten ochädelstenar. Sektorns ekonomiska betydelse har sjunkit efter en höjdpunkt tidigt på 1970-talet, och stod under det tidiga 2000-talet för under 10 % avBNP och sysselsatte cirka 10 % av den yrkesföra befolkningen. Industriell gruvdrift har drivits från tidigt 1900-tal, med bly, zink och koppar som de första produkterna. Gruvornanationaliserades (med 51 %) 1971, och 1973 tog regeringen full kontroll över de två största gruvföretagen. Dessa slogs 1982 samman tillZambia Consolidated Copper Mines, världens näst största kopparföretag, som under andra halvan av 1990-taletprivatiserades. Företaget styckades upp och såldes, och processen slutfördes 2000.[16]
Zambias viktigaste enskilda metall är koppar, och mycket av landets utveckling har varit knuten till exporten av koppar, som under längre perioder har stått för mer än 90 % av landets exportintäkter, innan den sjönk under 1990-talet. Förekomsterna har tunnats ut och produktionen har sjunkit, bland annat på grund av bristande investeringar och underhåll. Intäkterna och lönsamheten har sjunkit både som en följd av lägre priser och lägre produktivitet, samt av dyrare produktion. De största gruvorna ligger i en tio mil lång zon längs gränsen motKatanga-regionen i Kongo-Kinshasa, känt somCopperbelt (Kopparbältet).[16]
Den näst viktigaste metallen är kobolt, men också produkten av detta varierar med svängningarna i de internationella marknadspriserna. Utvinningen av smyckestenar ökade på 1990-talet, men en betydande andel av produktionen utförs illegalt. Vid Kabwe (Broken Hill) utvinns fortfarande en del bly och zink, och i östra delen av landet finns stora tillgångar avfosfat. Zambia har även driftsvärdiga förekomster avmarmor, delvis av hög kvalitet. I landet finns också mindre förekomster av bland annat guld och silver.[16]
Zambia har goda förutsättningar för produktion avvattenkraft. Landet är självförsörjande och exporterar sitt överskott till Zimbabwe, Angola och Kongo-Kinshasa, samt från 1998 även till Sydafrika och Tanzania. De viktigaste kraftstationerna ligger vidKafue Gorge,Karibasjön ochVictoriafallen. För stora delar av befolkningen är dock fortfarandeträkol ochved de viktigaste energikällorna.[16]
Zambia har i perioder haft en positivhandelsbalans med utlandet, både på grund av höga intäkter från kopparexporten och stränga importrestriktioner. Landet är beroende av bistånd från andra länder och internationella organisationer. Betydelsen av landets tidigare så viktiga kopparexport har sjunkit väsentligt sedan tidigt 1990-tal. De viktigaste handelspartnerna är Sydafrika och Storbritannien, samt länderna iCOMESA-regionen.[16]
Väg- och järnvägsnätet är inte särskilt utbyggt, och delvis dåligt underhållet. Kommunikationsnätet är i hög grad inriktat på att förse Copperbelt med varor och export av dess koppar. Det fanns vid 2000-talets början 2 164 km järnväg och cirka 67 000 km väg. Fram till 1969 gick mycket av godstrafiken med järnväg till Moçambique, Angola och Kongo-Kinshasa, men på grund av krig i flera grannländer gick under en period mer och mer av frakten på landsvägar tillDar-es-Salaam i Tanzania. Tazara-banan (Tanzania-Zambia Railway) öppnades 1974 med betydlig kinesisk hjälp. Benguelajärnvägen till Lobito i Angola stängdes 1975 på grund av kriget där, och återuppbyggnaden påbörjades först 1997. Huvudvägar går också till Malawi, med förbindelser vidare till Moçambique ochBotswana. En oljerörledning går från Tanzania med slutpunkt iNdola. Efter Zimbabwes självständighet går mer av trafiken återigen till Zimbabwe – och vidare till Sydafrika – samt till Moçambique. Vägförbindelserna mellan Zambia och Botswana öppnades 1984.[16]
År 2015 var läs- och skrivkunnigheten bland personer 15 år och äldre 63,4 procent. Bland männen var andelen något högre, 70,9 procent, medan andelen för kvinnor var 56,0 procent.[2]
Dryga 40 % av befolkningen levde i städer och tätorter 2010. Tätast befolkat var Copperbelt och området längs järnvägslinjen tillLivingstone. HuvudstadenLusaka är den största staden, följt avNdola,Kitwe ochKabwe (Broken Hill).[17]
Engelska är det officiella språket. De cirka 30 afrikanska språken i landet tillhör allabantuspråken. Sju av dessa används i undervisning, administration, tidningar samt radio och tv:bemba,tonga,nyanja,lozi,kaonde,lunda ochlovale. De fyra förstnämnda är utbredda som handelsspråk jämteswahili. Bemba har blivit det gemensamma språket i Zambias industricentrum och gruvområden.[17][18][19]
Omkring 75 % av Zambias befolkning räknas somkristna. Strax under 25 % tillhör traditionella, lokala religioner. Skillnaden är emellertid oklar, då många kristna är präglade av afrikanska religioner. Av de kristna är omkring 26 %katoliker, 35 %protestanter, restenanglikaner och afrikanska kristna. I den asiatiska minoriteten är de flestamuslimer ochbahaier, men det finns även någrahinduer.[17]
Liksom delar av den afrikanska kontinenten är Zambia hårt drabbat avhiv ochaids.[2] Men det går åt rätt håll. Från en topp år 1993 då 110 000 personer beräknades som nyinfekterade av hiv har antalet nysmittade sjunkit över tid, år 2020 var antalet nysmittade 69 000, vilket var den lägsta siffran på 30 år. Även antalet dödsfall minskar, från en topp år 2003, då antalet aids-relaterade dödsfall beräknades till 76 000, till 24 000 år 2020. Andelen av de smittade som får läkemedelsbehandling ökar samtidigt snabbt, från 32 % år 2010 till 81 % år 2020.[21]
Den senastefolkräkningen hölls den 19 november 2013 och då uppgick den faktiskt befintliga befolkningen i Zambia (de facto) till 12 526 314 invånare, varav 6 280 539 män och 6 780 700 kvinnor.[22] I samma folkräkningen uppgick den folkbokförda (de jure) befolkningen till 13 092 666 invånare. Folkräkningar hade tidigare hållits 2000, 1990, 1980 och 1969.[23] Invånartalet i Zambia uppskattades i juli 2018 avThe World Factbook till 16 445 079 invånare,[2][24] av Förenta nationerna (befolkning den 1 juli 2017) till 17 094 130 invånare,[3] avInternationella valutafonden till 17 773 000 invånare (för år 2018)[4] samt avVärldsbanken (juli 2016) till 16 591 390 invånare.[25]
Pressfriheten är starkt begränsad genom flera lagar, något som har gjort journalisternas arbete svårt, särskilt arbetet mot korruption. Ärekränkande uttalanden mot presidenten är olagligt och straffbart.[26]
I Zambia utkommer tre dagstidningar på engelska. Två är statligt ägda, och en är privat. Störst är de två statsägdaZambia Daily Mail (upplaga 2005: 40 000) ochThe Times of Zambia (upplaga 2005: 25 000). Förutom dessa ges ett stort antal veckotidningar och tidskrifter ut.[26]
Radio och tv är statsdrivna. Vid sidan av det huvudsakliga radio- och tv-bolagetZambia National Broadcasting Corporation, som har radiosändningar på engelska och sju lokala språk och tv-sändningar på engelska, finns det ett eget statligt bolag som sänder undervisningsprogram i radio och tv. Betal-tv med flera kanaler finns också. Det finns två privata radiostationer, men de sänder inte mycket politiskt stoff.BBC World Service ochRadio France Internationale finns på FM-bandet i Lusaka och Kitwe.[26]
Konsthantverk har en viktig plats hos många av Zambias folk. Bland annat ärmbunda-, lovale- och chokwefolken kända för sina snidade och målade masker i trä eller bark. I de västra delarna av landet snidar man trästatyetter, och lozifolket har traditionellt tillverkat dekorerade föremål som husgeråd, stolar och huvudstöd.[27]
Det har aldrig förekommit någon omfattande skriven litteratur i Zambia.Andreya Masiye hålls som den första författaren från landet. Hans debut,The Lonely Village, gavs ut1946, och han skrev därefter i tjugo år på nyanja. Bland annat skrev han kortromanenTsoka ndi mwai (”Från sorg till glädje”,1962).[28] Den starkaste litteraturen på inhemska språk har varit den på bemba. Bembafolket blev tidigt kristnade och fick ett skriftspråk, vilket tillsammans med deras politiska dominans har lett till litteraturens styrka. Den mest berömda författaren på bemba ärStephen Andrea Mpashi.[28]
Efter Zambias självständighet uppmuntrades författarna att skriva på engelska, som sågs som en enande kraft i landet, där över 50 språk talas. Författarna skrev på en zambisk vardagsengelska, och berättade om livet i de snabbt växande städerna i landet.Dominic Mulaishos romanThe Tongue of the Dumb (1971) hålls som en höjdpunkt i den zambiska litteraturen. I den skriver Mulaisho om svårigheten för den traditionella byn och missionsstationen att kommunicera och samarbeta.[28]
Från 1970-talets slut ledde den ekonomiska krisen till en nedgång i bokutgivningen, och under 1980- och 1990-talet gavs knappt någon skönlitteratur alls ut. Zambiska författare har därför vänt sig till Zimbabwe för att ge ut sina verk. Bland de viktigaste av de nyare zambiska författarna som getts ut i Zimbabwe ärBinwell Sinyangwe.[28]
Den zambiska dramatiken har haft stor betydelse i landet.Fwanyanga Matale Mulikita har skrivitShaka Zulu, som bygger på en biografi överzulukungenShaka. Andreya Masiye använde sig iThe Lands of Kazembe (1973) av gamla portugisiska dagböcker. Pjäsen utspelar sig på gränsen till Angola, vid Zambezifloden. En folklig teater uppstod också i landet, och det största namnet ärKabwe Kasoma, vars satiriska pjäser spreds framförallt över radion.The Fools Marry framhålls ofta som hans största verk.[28]
Zambias herrlandslag i fotboll blev den 12 februari 2012 mästare i afrikanska mästerskapen. Landslaget besegrade Elfenbenskusten på straffar i finalen.
^The World Factbook anmärker (engelska):estimates for this country explicitly take into account the effects of excess mortality due to AIDS; this can result in lower life expectancy, higher infant mortality, higher death rates, lower population growth rates, and changes in the distribution of population by age and sex than would otherwise be expected.
^ [abcde]Nilsson Hillevi, red (1996). Litteratur i Södra Afrika. Afrikagruppernas årskrönika, 1104-1315 ; 1996. Stockholm: Afrikagrupperna i Sverige. sid. 275-279.Libris7750605.ISBN 91-85584-53-3
