Movatterモバイル変換


[0]ホーム

URL:


Hoppa till innehållet
Wikipedia
Sök

Yttrium

Från Wikipedia
Yttrium
Nummer
39
Tecken
Y
Grupp
3
Period
5
Block
d
Sc

Y

Lu
StrontiumYttriumZirkonium
[Kr] 4d1 5s2
39Y



Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa88,90585u
UtseendeSilvervit
Fysikaliska egenskaper
Densitet4 472kg/m³(273 K)
AggregationstillståndFast
Smältpunkt1 799K (1 526°C)
Kokpunkt3 609 K (3336 °C)
Molvolym19,88 × 10-6/mol
Smältvärme11,4kJ/mol
Ångbildningsvärme363kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie180 (212)pm
Kovalent radie162pm
JonisationspotentialFörsta: 600 kJ/mol
Andra: 1 180 kJ/mol
Tredje: 1 980 kJ/mol
Fjärde: 5 847 kJ/mol
(Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration[Kr] 4d1 5s2
e per skal2, 8, 18, 9, 2
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd3
Oxider (basicitet)Y2O3 (svagbas)
Elektronegativitet1,22 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstrukturhexagonal
Ljudhastighet3 300m/s
Elektrisk konduktivitet1,66 106A/(V ×m)
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
Huvudartikel:Yttriumisotoper
NuklidNFt1/2STSE(MeV)SP
89Y100 %
Stabil
SI-enheter ochSTP används om inget annat anges.

Yttrium är ettgrundämne som räknas till desällsynta jordartsmetallerna. Det namngavs 1794 – som enjordart – efter fyndortenYtterby gruva (vid svenskaVaxholm). 1843 fick det sitt nuvarande namn, sedan andra grundämnen (i formen avoxider) separerats.

Historia

[redigera |redigera wikitext]
Se även:jordartsmetaller

Yttrium upptäcktes första gången 1794, som en svart och tung "förorening" bland kvarts och fältspat ipegmatitbrottet iYtterby gruvaResarö (Stockholms skärgård). Upptäckaren var amatörgeologen löjtnantCarl Axel Arrhenius, verksam vid Vaxholms garnison. Han uppmärksammade den finske geologenJohan Gadolin (då iUppsala) om upptäckten, och denne konstaterade att materialet nog var:

31 delar kiseljord, 19 delar alunjord, 12 delar järnkalk och 38 delar av en okänd jordart.
Johan Gadolin, 1794[1]

Ledande kemister från Tyskland ochFrankrike bekräftade därefter sanningshalten i Gadolins påstående. Den okända "jordarten" fick namnetyttria (ellerytterjord), efter namnet på gruvan.[1]

Ytterby gruva, 1794 fyndplats för det som senare kom att få namnet yttrium.

Senare gavs mineralet namnetgadolinit till minne av Johan Gadolin, men det har också kallats ytterbit och ytterit. Gadolinit har visat sig ha sammansättningen Be2FeY2Si2O10. Johan Gadolin brukar härigenom anses vara den som upptäckte grundämnet yttrium.

År 1828 lyckadesFriedrich Wöhler att separera yttrium som metall i oren form. Senare komCarl Gustaf Mosander att ägna sig åt de sällsynta jordarterna, och han lyckades 1843 isolera yttriumoxid från två andra oxider –erbium- ochterbiumoxid. Först långt senare kunde man genomjonbytesseparation framställa dem som rena grundämnen.

Också erbium och terbium har fått sina namn från Ytterbygruvan,[2] liksom ävenytterbium. Den sistnämnda framställdes genom att man 1878 ur den sällsynta jordartenerbia lyckades få fram en oxidkomponent som fick namnytterbia; 19 år senare gav den oxidkomponenten som resultat de nya grundämnenaytterbium ochlutetium.[3]

Yttrium utsågs 2005 tillUpplandslandskapsgrundämne,[4] genom ett beslut av Svenska Nationalkommittén för kemi.[5]

Förekomst och framställning

[redigera |redigera wikitext]

Den genomsnittliga halten av yttrium i jordskorpan är 28–31 ppm. Yttrium förekommer aldrig i fri form i naturen utan finns i lantanoidmineral, som till exempelxenotim,fergusonit,samarskit,yttrialit ochgadolinit. Metallen kan framställas genom reduktion av yttriumklorid elektrolytisk eller med natrium. Kan också framställas genom reaktion mellan yttriumoxid ochmagnesium.[6]

När andelen yttrium i marken överstiger 50 ppm blir den ofta lönsam att använda till yttriumutvinning. Ett lovande pilotförsök har gjorts i Sverige, där man använt tränadespårhundar för att leta upp sådana jordar. Vid pilotförsöket markerade hundarna rätt i fyra fall av fem.[7]

Användning

[redigera |redigera wikitext]

Yttriumföreningar ingår i specialglas och som lysämne i färg-TV-rör, där de ger upphov till rött ljus. Blandoxider med innehåll av yttrium används i högtemperatursupraledare ochlasrar. Yttriumoxid har även använts iglödstrumpor.[6]

Inom elektronikindustrin är yttrium en nödvändig komponent vid tillverkning avbildskärmar,lysdioder,lågenergilampor och fiberkabel. År 2015 beräknas den globala, årliga efterfrågan på yttrium motsvara 215 000 ton, och den största delen utvinns iKina.[7]

Se även

[redigera |redigera wikitext]

Referenser

[redigera |redigera wikitext]

Noter

[redigera |redigera wikitext]
  1. ^ [ab]Sempler, Kaianders (2000-05-31):"Grundämnenas historia".Arkiverad 2 april 2015 hämtat från theWayback Machine. Nyteknik.se. Läst 28 februari 2015.
  2. ^yttrium iNationalencyklopedins nätupplaga. Läst 28 februari 2015.
  3. ^ytterbium iNationalencyklopedins nätupplaga. Läst 28 februari 2015.
  4. ^Sveriges landskapsgrundämnen hämtat från theWayback Machine (arkiverat 15 mars 2016). Landskapsgrundamnen.se. Läst 28 februari 2015.
  5. ^Müller, Steffanie (2005-06-18):"Västerbotten knep guldet - Lappland tog silver". DN.se. Läst 28 februari 2015.
  6. ^ [ab]Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011
  7. ^ [ab]Sundberg, Katarina (2015-02-22):"Hundar söker dyra metaller". Sverigesradio.se. Läst 23 februari 2015.

Källor

[redigera |redigera wikitext]
  • F. Wöhler: "Sur le Glucinium et l'Yttrium",Ann. chim. phys., [2],39 (1828) 77–84.
  • M. E. Weeks, revised by H. M. Leicester:Discovery of the Elements, 7th Ed, Journal of Chemical Education, 1968.
  • T. I. Williams, editor:A Biographical Dictionary of Scientists, Adam & Charles Black,London, 1969.
v  r
Periodiska systemet
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Yttrium&oldid=52746072
Kategorier:
Dolda kategorier:

[8]ページ先頭

©2009-2025 Movatter.jp