Yajna (IASTyajña), betyder bokstavligen "dyrkan, offer", och syftar ihinduisk tro på varje ritual som utförs vid en helig eld, ofta med ettmantra.[1]
Yajna är envedisk tradition, som närmare beskrivs i de vediska skrifterna inomBrahmana och framför allt iYajurveda ("offerformlernas veda").[2] Traditionen har utvecklats från att ge elden mat- och dryckesoffer, till mer symboliska offer[1] till en eld som representerar eldgudenAgni i den tidiga indiska mytologin.
Texter som relaterar till yajna-ritualer brukar kallasKarma-kanda, vilket i översättningen ungefär betyder “rituella verk”. Detta i contrast tillJnana-kanda som betyder “kunskapsverk” och huvudsakligen återfinns iUpanishaderna. Att fullfölja yajna-ritualer på ett korrekt sätt var något somMīmāṃsā-inriktningen inom hinduisk filosofi ägnade sig åt.[3]
Yajna har fortsatt att spela en viktig roll över århundradena för hinduernas övergångsriter, till exempel bröllop.[4] Moderna hinduiska tempelceremonier och hinduiska festivaler utför alltjämt yajna-ritualer eller motsvarande ritualer baserade påAgamas.
Ordetyajna, (sanskritयज्ञ; IASTyajña), har sin rot i sanskritsyaj som betyder 'att dyrka', 'ära', 'se upptill' och dyker upp i den tidiga vedaska litteraturen omkring 2000 år f.Kr.[5][6]
Yajna har en trefaldig betydelse när det kommer till dyrkandet av gudomen, enligt Nigal:puja, enhet (sangatikarana) och välgörenhet (dána).[1]
Ordet har en koppling till detavestiska ordetyasna, som gällerzoroastrismens gudstjänst. Emellertid är ritualerna där kopplade till vattnet och inte till elden.
Kalpasutra räknar upp följande typer av yajna:[7]
De vediska offren och ritualerna utvecklades över tid, med de största förändringarna under första årtusenden f.Kr. Förändringar som senare anammades av t.ex. buddhismen.[9] Under den tidigare vediska perioden innefattade offren ofta djuroffer. Med tiden blev offren mer symboliska till sin karaktär, där mantran ersatte det fysiska offret. De yttre ritualerna kom att ersättas med inre offer som utfördes ”inom den mänskliga kroppens skal”.[9] Denna förflyttning från yttre handlingar,karma-kanda, till inre kunskap,jñana-kanda, beskrivs ingående isutror som behandlar offer, men även i upanishader, som Brhad-aranyaka-upanishad, Chandogya-upanishad, Kausitaki-upanishad ochPranagnihotra Upanishad.[10][11]
