Xinjiang består av tre ganska tydliga geografiska regioner som omges av bergskedjor. I södra Xinjiang liggerTarimbäckenet som begränsas avKunlun Shan i söder,Pamir i väster ochTianshan i norr. I Tarimbäckenets mitt liggerTaklamakanöknen, som är en i huvudsak obeboelig sandöken där man i dag utvinner olja och gas. Norr och öster om Taklamakanöknen rinnerTarimfloden. Tarimbäckenet och i synnerhet dess södra del,Kashgariet, som består av städernaKashgar,Yarkant ochKhotan, har historiskt haft nära kontakt med norra Indien, norra Afghanistan (Baktrien),Ferganadalen ochTransoxanien (området mellanAmu-Darja (Oxus) ochSyr-Darja (Jaxartes)). Transoxanien och Kashgariet har ofta styrts som en enhet av de olika nomadstater som haft sin baser i norr. Fortfarande står deuzbekiska ochuiguriska språken varandra mycket nära.
Norra Xinjiang (Beijiang) kallas oftaDzungariet. Dzungariets begränsas avTianshan i söder, MongoliskaAltaj i nordöst ochAlatau och andra bergskedjor i nordväst. Intill bergen i söder ligger bland annat Xinjiangs huvudstadÜrümqi. Bergspassen i väster, främst Dzungariska porten, har under många århundraden gett Dzungariet strategisk betydelse, och områdets stäpper och bergssluttningar har emellanåt varit bas för olika nomadimperier. I västra Dzungariet flyterIlifloden och dess dalgång motSjuflodslandet, som ofta är mer känt under sitt ryska namnSemiretje, ellerYettisu ellerZjetysu påturkiska språk, i dagens Kazakstan.
I östra Xinjiang liggerTurpanområdet medTurfansänkan, som med sina 154 meter under havsytan är världens näst lägsta punkt på land. Turpanområdet står i förbindelse med norra Xinjiang genom ett brott i Tianshan där Ürümqi idag är beläget. Turpanområdets historia har ofta skilt sig från oasstädernas längre västerut. Riken baserade i Mongoliet, Kina eller Tibet har ofta stridit om området kring stadenTurpan. Geografin i Xinjiang har traditionellt uppmuntrat till öst-västlig kommunikation längs oasstäderna utmed södra eller norra kanten av Taklamakanöknen eller längs nordsluttningarna utmed Tianshan. Xinjiang genomkorsades historiskt av de olika handelsvägar som i dagligt tal brukar gå under namnetSidenvägen.
Xinjiang har en blomstrande jordbrukssektor som bland annat producerar frukter som vindruvor,meloner ochvalnötter. Regionen har rika naturtillgångar som kol, olja ochwolfram, men utvinningen av denna försvåras av den svårtillgängliga terrängen.[1]
Det område som i dag kallas "Xinjiang" erövrades på 100-talet f. Kr. avHan Wudi, den mäktigaste kejsaren avHan-dynastin i Kina. Då kallades områdetXiyu 西域, "Västra regionerna". År114 e. Kr. komKashgar underYuezhi-furstens inflytande, varvidbuddhismen infördes i Xinjiang. I förra hälften av500-talet hade Kina helt förlorat Östturkestan, som då låg under de "vita hunnernas" välde, heftaliterna. Detta upplöstes dock snart och efterträddes vid mitten av 500-talet av ett ännu större västturkiskt välde.630 mördades emellertid den mäktigekhagan, och660 hade Kina underTangdynastin åter erövrat hela Xinjiang.
Redan på670-talet började docktibetanerna görahärnadståg mot Xinjiang, och790 kom hela landet under dem. Därefter följdeuigurernas välde (860-omkr.1100), varvidislams inflytande växte i Xinjiang. Denna erövring fullbordades år1000 vilket drabbade den kultur, som vuxit upp på buddhistisk grund. Muslimska lärare,khodja, utsända frånSamarkand ochBuchara, bildade en mäktig politisk grupp, som framkallade ständiga strider mellan de rivaliserande "svarta" bergsstammarna (Qara Taghliq) kringJarkand och "vita" bergsstammarna (Aq Taghliq) kring Kashgar.[2]
Slaget vid Oroi-Jalatu 1756 mellan Qing-armén och dzungarerna, vilket ledde till att Xinjiang införlivades medQingimperiet.
Efter Mongolväldets upplösning uppstod flera småstater iDzungariet och på 1670-talet uppstod ett västmongliskt khanat under dzungarerna, vilket hamnade på kollisionskurs med den nygrundade Qing-dynastin. 1756 till 1758 intog Qing-dynastin Dzungariet och stora delar av den dzungariska befolkningen utplånades eller fördrevs.[3] Det var vid denna tid som regionen fick namnet Xinjiang, vilket går tillbaka till detmanchuiska namnetIce toktobuha jecen som betyder "det nyligen underkuvade området".[4] Under Qingväldet indelades Xinjiang i tre kretsar -Tianshan beilu,Tianshan nanlu ochDonglu - som lydde under en generalguvernör i Ili.[5]
Motståndet mot Qingväldet var dock starkt i södra Xinjiang och kampen stöddes av olika grupperingar ur densufiskanaqshbandi-orden som hade ett starkt fäste i det självständiga khanatet iKokand.1825,1830 och1847 lyckades muslimerna störta Qing-väldet, men deras framgång blev aldrig varaktig. Efter kuvandet av "de 7khodjas" uppror1847 flydde 20 000 muslimska familjer frånYarkant,Kashgar ochAksu tillVästturkestan.
Efter ännu ett misslyckat uppror (1857) gjorde Östturkestan ett sista försök att återvinna sin självständighet genom att deltaga i dethuikinesiska upproret1864, ochYaqub Beg) lyckades skapa ett självständigt rike som blev känt somYetti sheher,uiguriska för "sju städer" vilka lydde under hans välde:Kashgar,Yarkant, Khotan,Kuchar, Aksu ochTurpan. Yaqub Beg mördades dock av en av sina egna och strax efter hans död1877 återerövrades Östturkestan avZuo Zongtangs arméer.[6]
1884 blev området blev enprovins under namnet Xinjiang, vilken hade samma administration som i detegentliga Kina.
I samband med attQingdynastin föll efterXinhairevolutionen 1912 inleddes ytterligare en kaotisk period i Xinjiangs historia och regionen styrdes länge av olika krigsherrar. En av de viktigaste bland dessa varSheng Shicai som styrde Xinjiang mellan 1933 och 1944. Flera försök att upprätta ett självständigtÖstturkestan genomfördes också och åren 1933–1934 och 1944–1949 upprättades den första respektive den andra Östturkestanska republiken. Den andra östturkestanska republiken stöddes av Sovjetunionen och leddes av den sovjetutbildade uigurenEhmetjan Qasim. I samband med bildandet avFolkrepubliken Kina 1949 inbjöds ledningen för den östturkestanska republiken tillPeking att delta iKinesiska folkets politiskt rådgivande konferens, men delegationen utplånades under mystiska omständigheter i en flygkrasch i augusti samma år.
Xinjiang införlivades 1949 med Folkrepubliken Kina som en av landets autonoma regioner. Under den tidiga perioden var en av de ledande politiska figurerna i regionenWang Zhen, som grundadeProduktions- och konstruktionskåren i Xinjiang 1954 med uppgift att främja den ekonomiska utvecklingen i regionen. Det sovjetiska inflytandet var också starkt fram till brytningen mellanKinas kommunistiska parti ochSovjetunionens kommunistiska parti i början på 1960-talet.
Under det kommunistiska styret har inflyttningen av hankineser ökat markant, från cirka 5 procent i början på 1950-talet till över 50 procent och i Ürümqi 75 procent. Hankineser innehar också de viktigaste posterna inom politik, ekonomi och förvaltning, vilket har gjort att det uiguriska befolkningen upplever sig som marginaliserad. Det faktum att regeringen också genomför kärnvapenprov iLop Nur har också drabbat den uiguriska lokalbefolkningen. I likhet med andra autonoma regioner utsattes den uiguriska kulturen för förtryck under Kulturrevolutionen, men än så länge är stora delar av Xinjiangs historia under denna del oklar. Ett uttryck för de politiska lappkasten är att detuiguriska språket bytt skriftsystem inte mindre är tre gånger under Folkrepubliken Kina.
Under 1980-skedde en viss liberalisering underHu Yaobang, men den politiska reformprocessen frös efter undertryckandet avprotesterna på Himmelska fridens torg 1989, vilket har ökat konflikten mellan myndigheterna och den uiguriska befolkningen. Många av dessa konflikter har förvärrats under partisekreterarenWang Lequans styre. På initiativ av Wang har den mesta högskoleundervisningen påuiguriska avskaffats till förmån förkinesiska och 2002 hävdade han att uiguriskan var "ur takt med 2000-talet".[7] Wang har också tillgripit hårda metoder mot det som uppfattats somuiguriska "separatistiska" krafter och han stod bland annat bakom undertryckandet av en protest iYining 1997, vilken blivit känt som "Ghulja-massakern".[8]. I sin bok Kampen mot Draken harRebiya Kadeer skildrat den kinesiska regimens förtryck mot uigurerna.[9]
Under andra halvan av 10-talet har förföljelserna av uigurerna intensifierats. Bland annat har miljontals uigurer internerats i koncentrationsläger, och uiguriska barn har tvångsplacerats i icke-uiguriska familjer. Kampanjerna klassas av Newlines institute som ett folkmord[10].
EnligtFolkrepubliken Kinas konstitution från 1982 är Xinjiang en autonom region i vilken den uiguriska folkgruppen åtnjuter långtgående autonomi även om konstitutionen utesluter möjligheten till självständighet.[11] I regel hämtas den autonoma regionens överhuvud,ordföranden, alltid ur den uiguriska folkgruppen, liksom andra viktiga civila ämbeten i regionen.
I praktiken utövar dockpartisekreteraren i den regionala avdelningen avKinas kommunistiska parti ett stort inflytande över politiken i regionen och denne har nästan alltid varithankines. Sedan december 2021 innehas den posten avMa Xingrui. Den politiska situationen i Xinjiang kompliceras också av den halvmilitäraProduktions- och konstruktionskåren i Xinjiang, som utövar sina egna administrativa funktioner oberoende av den civila regeringen.
Xinjiangs administrativa indelning är något mer komplicerad än i övriga Kina. Formellt är regionen indelad i två städer på prefekturnivå, sju prefekturer, fyra städer på subprefekturnivå, och fem autonoma prefekturer. Den autonoma prefekturen Ili har dock de facto jurisdiktion över två av prefekturerna,Altay ochTarbagatay.
De fem autonoma prefekturerna förkazakher,kirgiser,mongoler respektivehuikineser har inrättats av centralregeringen för att skapa en motvikt mot uigurerna, som utgör en knapp knapp majoritet av regionens befolkning. I samtliga dessa autonoma prefekturer är den titulära etniska gruppen en minoritet av befolkningen.[12]
Ytterligare en komplicerande faktor är attProduktions- och konstruktionskåren i Xinjiang, som inte lyder under den regionala regeringen i Ürümqi, utövar jurisdiktion över sex städer i Xinjiang.
Ett större område i söder,Aksai Chin, är under kinesisk kontroll, menIndien gör anspråk på området som en del avKashmir.
Administrativ indelning av den autonoma regionen Xinjiang[13]
^Millward (1998), s. 20; Erich Hauer och Oliver Corff,Handwörterbuch der Mandschusprache (Wiesbaden: Harrassowitz Verlag, 2007),ISBN 978-3-447-05528-4, s. 254.
Bovingdon, Gardner. (2010) (på engelska). The Uyghurs: strangers in their own land. New York: Columbia University Press.Libris11925589.ISBN 0-231-14758-9 (hbk.)
Kim, Ho-dong (2004) (på engelska). Holy war in China [Elektronisk resurs] the Muslim rebellion and state in Chinese Central Asia, 1864-1877. Stanford, Calif.: Stanford University Press.Libris9771204
Millward, James A. (1998) (på engelska). Beyond the pass: economy, ethnicity, and empire in Qing Central Asia, 1759-1864. Stanford, Calif.: Stanford University Press.Libris5695126.ISBN 0-8047-2933-6
Perdue, Peter C. (2005) (på engelska). China marches west: the Qing conquest of Central Eurasia. Cambridge, Mass.: Belknap Press of Harvard University Press.Libris9652795.ISBN 0-674-01684-X (alk. paper)
Starr S. Frederick, red (2004) (på engelska). Xinjiang: China's Muslim borderland. Studies of Central Asia and the Caucasus. Armonk, N.Y.: M.E. Sharpe.Libris8961844.ISBN 0-7656-1318-2 (hft.)
Waley-Cohen, Joanna. (1991) (på engelska). Exile in Mid-Qing China: banishment to Xinjiang, 1758-1820. Yale historical publications. New Haven: Yale University Press.Libris11506286.ISBN 0-300-04827-0
.svg)
