Dimkammaren hade mycket stor betydelse inom partikelforskningen och Wilson fick 1927 årsnobelpris i fysik. Instrumenter ersattes sedermera avbubbelkammaren som utvecklades 1952 avDonald A. Glaser.
Därefter används wilsonkammaren i huvudsak inom fysikutbildning där man tittar på spontana sönderfall och lågradioaktiva preparat. I skolan brukar två typer av dimkammare användas: pulserande kompressions-/dekompressionskammare, samt kontinuerlig wilsonkammare.
En alkoholhaltig gas reduceras i sitt tryckadiabatiskt med en omvänd handpump. Då blir gasen kallare och övermättad. Under cirka en sekund blir joniserade droppar av vatten synliga som partikelspår.Därefter upprepar man det cykliska förloppet.
En kammare laddas med kolsyreis och alkohol. Efter cirka 10 minuter blir spår av joniserad vattenånga synliga i gasen, efter cirka 15 minuter brukar kammaren nå sin högsta känslighet. Det är behjälpligt, men inte nödvändigt, att gasen renas från vattenjoner med ett elektrostatiskt fält. Det finns avancerade kontinuerliga wilsonkammare medpeltierkylning.