Utgångspunkten för William Ockhams tänkande är kritiken av denrealistiskakunskapsteorin. Enligt Ockham ägerallmänbegreppen,universalia, inte någon verklig existens utanför det mänskliga medvetandet och de utgör bara tecken för tingen, inte tingen själva (se den så kalladeuniversaliestriden). Dennanominalism förenade han med ett nytt intresse för det individuella och för denempiriska världen i allmänhet. Hans ståndpunkt innebar en avgörande vändpunkt iskolastikens historia. Han formulerade en princip omminsta möjliga antagande som går under beteckningenOckhams rakkniv.
Ockham fick av sina anhängare hedersnamnenVenerabilis inceptor,Doctor singularis et invincibilis ochPrinceps et caput nominalium.
Ockham ansåg att naturorsakerna, som frambringar tingen, omedelbart åstadkommer dem som individuella företeelser. Därför är en särskild individualiseringsprincip, som Duns Scotus hävdade finns, helt överflödig. De föregåendemedeltidstänkarna hade i allmänhet tänkt sig sinnesförnimmelserna som någon sorts inre avbilder av tingen. Ockham bröt med denna syn och betraktade förnimmelserna och begreppen endast som tecken (termini) för de föremål som framkallar dem. Med hjälp av dessa tecken kommer vi inte åt tingens väsen, men vi kan i tänkandet liksom räkna med dem som med ett slags lätthanterliga skiljemynt. Dessa tecken kan vart och ett för sig stå för en mångfald individuella föremål och blir därigenom på sätt och vis något generellt. Men verkligheten i sig själv består endast av individer. Medan den föregående medeltidsfilosofin arbetade med endastabstrakta begrepp, antog Ockham även en intuitiv kunskap, inte bara i form av sinnesåskådning, utan också som ett vetande, som innebär omedelbar visshet. Därigenom undgår denna intuitiva kunskap det med slutledningar opererande abstrakta förståndets osäkerhet.
Denna uppfattning tillämpade han också i sinteologi.Guds existens kan enligt Ockhams syn inte omedelbart härledas ur gudsbegreppet, somAnselm av Canterbury försökt. Inte heller kan den bevisaskosmologiskt. Den enda kunskapskällan för att veta något om Gud är därföruppenbarelsen, vilket gör Ockham till antirationalist i detta avseende. Guds allmakt gör allting möjligt för honom. Denna föreställning om Guds allmakt utsträcker Ockham även till detmoraliska området: Gud är inte med nödvändighet god utan står över distinktionen mellan gott och ont. Därför förnekar han att det finns något gott och rätt i sig självt. Hade det behagat Gud, hade han kunnat dekretera att det rätta varit en hänsynslösegoism; Gud hade, om han så hade velat, kunnat handla ont. Endast uppenbarelsen, som låter oss lära känna Guds vilja, definierar skillnaden mellan gott och ont.
Även om Ockhams lära fördömdes av universitetet i Paris år 1340, omfattades den av en mängd lärjungar.Gabriel Biel (död 1495), "den siste skolastikern", sammanfattade Ockhams läror och utövade genom dem inflytande påLuther ochMelanchthon. Å andra sidan är Ockham att beteckna som en föregångare till denempiriska riktningen inom den nyare tidens engelska filosofi.
Bland Ockhams många skrifter må nämnasSumma totius logices,Super IV libros sententiarum subtilissimæ quæstiones,Centiloquium theologicum ochDialogus in tres partes distinctus, hans kyrkopolitiska huvudverk, där han ger kejsaren rätt att avsättapåven och vänder sig motpåvens ofelbarhet, men även motkonciliernas. Enligt Ockham kunde kyrkan lika gärna ha en annan författning – utan påve. Påven har på intet vis någon världslig maktbefogenhet – särskilt tillkommer det honom varken att utnämna eller att sanktionera denromerske kejsaren, då han tvärtom själv står under kejserligjurisdiktion. Men även inom kyrkan är påven, enligt Ockham, allt annat än enväldig eftersom han är bunden avBibeln. Den senare är ofelbar medan påven är utsatt för villfarelser; han kan själv vara enkättare och måste i så fall avsättas från sin värdighet. Kyrkan utgörs ingalunda uteslutande avprästerskapet, utan av samtliga kristna. Men även denna kyrka och dess organ, konciliet, kan enligt Ockham missta sig, så snart den avlägsnar sig från skriften.[2]
