Vokativ är ettkasus som bland annat används i en del av de slaviska språken. Den gamla indoeuropeiska vokativen är däremot utdöd i degermanska språken, även om en ny vokativ innoverats i flera dialekter. Vokativ är en tilltalsform. I svenskan kan vokativ idag hittas i till exempelpsalmer (Du bar ditt kors, o Jesu mild,O Kriste, oss benåda samtO Kriste, du som ljuset är[1]). I flera äldre psalmer har dessa former emellertid moderniserats i senare utgåvor av psalmböcker (exempel: iJesu kär, var mig när ochJesu, djupa såren dina har "Jesu" ersatts med "Jesus"). Det är då fråga om lånade former frånlatin ochgrekiska. JämförgenitivformernaKristi ochJesu.
Vokativ återfinns idag i de slaviska språken och är även bekant för dem som studeraririska,skotsk gaeliska,latin, klassiskgrekiska,arabiska ochsanskrit.
För det mesta är vokativformen densamma som nominativformen av substantiv på klassisk grekiska. Vokativ kan signaleras tydligare med ὦ före ordet, särskilt i mer formell stil. Barn, τέκνον (teknon), blir då helt enkelt ὦ τέκνον (o teknon, jfr "o barn"). Andra deklinationens maskulina substantiv och adjektiv bildar vokativ med ändelsen -ε som ersätter nominativets -ος. Exempelvis Ᾰ̓λέξᾰνδρος (Alexandros) blir ὦ Ᾰ̓λέξᾰνδρε (o Alexandre). I vissa andra deklinationer används ordstammen eller ordstammen utan den sista konsonanten.[2]
Endast desubstantiv som böjs enligt andra deklinationensmaskulina mönster, det vill säga som igenitivsingularis slutar på-i och inominativ singularis vanligtvis slutar på-us, får särskilda vokativformer. För övriga substantiv användsnominativen som tilltalsform. Den latinska vokativen slutar på-e. En person med namnet Marcus tilltalas såledesMarce.
Adjektiv (inklusive adjektiviska verbformer) som kongruensböjs med substantiv enligt "-us, -a, -um-mönster" får också vokativform. Det gäller alltid där de är beskrivning till maskulina substantiv som "tilltalas", det vill säga även när aktuellt substantiv inte böjs enligt andra deklinationen, och således saknar vokativform.Store kung (tilltal) blir därmedrex magne (nominativ:rex magnus). Även vissa räkneord har vokativform, vilken då fungerar på samma sätt som adjektivens.
Det andraromanska språket som har vokativ ärrumänska som använder kasuset vid tilltal. Oftast används vokativ bara med levande varelser (människor och djur) men ocksåskönlitterära texter använder dem. I dagens rumänska är vokativ ganska ovanlig: i skriftspråket har nominativ ersatt vokativ nästan totalt. I talspråket beror användning på dialektområden: mest typiskt är vokativ iMuntenien. Ändelser är -e, -ule, -o och -lor:Doamnelor și domnilor!= "mina damer och herrar!",idiotule!= "idiot!" ochbunico!= "mormor!".[3]
Litauiskan, tjeckiskan, polskan och serbiskan (dvs även kroatiska mfl) är några av de europeiska språk som har levande vokativform. I litauiskan existerar den i singularis och kan ha följande ändelser:-e,-i,-y,-a,-ie,-au,-iau,-ai,-uk,-enie och-erie.
Tjeckiskans vokativformer är oftast-o för feminina substantiv och-e eller-i för maskulina substantiv, exempelvis har namnet ”Martin” vokativformen ”Martine”. Vokativformer för plural eller andra ord än substantiv existerar inte. Serbiskans vokativformer används för substantiv singular, och slutar ofta med "-o", särskilt de som slutar på bokstaven "-a" i nominativ, till exempel "Jelena – Jelenu". Även många andra ändelser används "Petar - Petre".
I umemålet finner man vokativformer somgejtä "getter",bȯckä "bockar" ochbånä "barn" i plural, samt bestämd form av namn somErkä, bestämd form avErk "Erik".[4] I burträskmålet böjs vissa ord sompaik "pojke" i vokativ efter numerus och genus, såsompâike i singular ochpaika i plural, ochsteint "flicka" böjs i vokativ singularsteinta, pluralsteinte. Däremot används samma plural-e både ipappe "pappa" ochmamme "mamma".[5] En annan förekommande pluralform ärfare ellerfarä "fader". Lulemåletsfär "fader" har denna vokativformfäre samt ovan nämndapappe ochmamme[6]. I skelleftemålet används vanlig bestämd form i vokativ singular för feminina ord; t.ex.steinta "flicka(n)", och obestämd form för maskulinerpaik "pojk". I plural används -e om äldre människor; t.ex.pæppe "pappa",mamme "mamma",færrfære "farfar", medan andra ord får -ar i maskulinum och -e i femininum och neutrum; t.ex.paikar "pojkar",hässtar "hästar",steinte "flickor",mærre "märrar",koe "kor",kætte "kattor",bâne "barn",fâre "får".[7]
Svenskan saknar alltså vokativkasus. Värt att nämna kan emellertid vara att tilltal i vissa fall ändå har morfologisk påverkan på svenska nominalfraser: eventuella adjektivattribut får bestämd form, det vill sägaa- ellere-suffix även isingularis, trots att substantiven har obestämd form. Ex:kära vän,käre vän,ädle konung,älskade hustru. Förutom i tilltal förekommer detta också eftergenitivattribut, till exempelOlles älskade hustru, men inte annorstädes.
- ^Svenska kyrkans psalmbok 1986 med tillägg 2003
- ^Laughy, Wilfred E. Major and Michael (på amerikansk engelska). Vocative.https://ancientgreek.pressbooks.com/chapter/40/. Läst 2 december 2021.
- ^Sarlin, Mika (2011) (på finska). Romanian kielioppi. Books on Demand. sid. 73–75. Läst 22 juni 2020
- ^Stenberg, Pehr, Widmark, Gusten,Ordbok över Umemålet,ISBN 91-7222-016-3 s. 57-58, 11, 27 resp.
- ^Valfrid Lindgren, Jonas, “Orbok över BurträskmåletArkiverad 17 oktober 2017 hämtat från theWayback Machine. s. 26, 134, 104, 93 resp.
- ^Nyström, Jan-OlovOrdbok över lulemålet s. 61,129, 112 resp.
- ^Marklund, ThorstenSkelleftemålet: grammatik och ordlista,ISBN 9197016527, s. 27
