| Ville Vallgren | |
 | |
| Född | 15 december1855[1][2][3] Borgå[2] |
|---|---|
| Död | 13 oktober1940[2][3][4] (84 år) Helsingfors |
| Medborgare i | Storfurstendömet Finland[5],Finland[6] ochFrankrike |
| Sysselsättning | Skulptör,bildkonstnär[7][8][9],målare, medaljkonstnär[6] |
| Noterbara verk | Havis Amanda |
| Maka | Antoinette Vallgren (g. 1882–1911) Viivi Paarmio-Vallgren (g. 1917–1940) |
| Utmärkelser | |
| Riddare av Hederslegionen (1894)[10] Officer av Hederslegionen (1900)[10] Dukatpriset Professors namn | |
| Redigera Wikidata | |
Carl Wilhelm "Ville" Vallgren, född 15 december 1855 iBorgå, död 13 oktober 1940 iHelsingfors, var en finländskskulptör.
Ville Vallgren var son tillGeorg Wallgren och bror tillAxel Wallgren och växte upp i Borgå. Han kom 1872 från stadens läroverk tillPolyteknikum i Helsingfors, där han studerade skulptur förCarl Eneas Sjöstrand. Då hans anlag befanns avgjorda begav han sig 1877 tillParis, där han – frånräknat några korta sommarbesök i hemlandet – förblev bosatt till 1913. Han studerade till en början förPierre-Jules Cavelier vidÉcole des beaux-arts, erhöll från Finland två mindre stipendier och 1884 av finska konstföreningenHovingska stipendiet på 3 000mark.
Bland hans tidigare verk är statyettenHerdegosse 1879,Spelande faun 1881,Torpflickan (efterJohan Ludvig Runebergs dikt, staty 1882, alla dessa i gips iFinska Konstföreningens ägo), bronsskulpturenFiskargosse,Höräfserska 1884, marmorstatyettenGosse lekande med en kräfta 1884 bysten 'i målad gipsNäckrosen 1885 och marmorstatynEko 1886. Samma år utförde han en staty avMikael Agricola, beställd förNikolaikyrkan i Helsingfors, och 1887 en staty avTorgils Knutsson, ämnad att resas vid gamla rådhuset iViborg, vilket emellertid förhindrades av de ryska myndigheterna. Statyn stannade i stadens rådhus, till dess den uppställdes 1908. Den togs åter ner under sovjetisk tid, innan den efter kommunismens fall åter tilläts ställas upp i staden.[11] 1887 tillkomAdam och Eva (relief i brons, Konstindustrimuseet i Wien), 1888Ofelia (relief i marmor, inköpt av franska staten) och 1889 två kvinnostatyer urKalevala:Marjatta ochAino (den senare iÅbo konstmuseum). Till dessa år hör även porträttbyster avAugust Strindberg (1884),Albert Edelfelt (1887, i brons och i marmor, båda i Finska konstföreningen) och arkitektenCarl Ludvig Engel (1888). Vidvärldsutställningen 1889 fick Vallgren första klassens medalj.
Han vann ett berömt namn inte minst genom sina alster på den lilla skulpturens område, där han vid sidan av de franska konstnärernaJean-Joseph Carriès,Jean-Auguste Dampt ochJean Beffier representerade en helt modern riktning. Hans små figurer och grupper, lätt stiliserade kvinnor eller barn, symboler av sorg, ömhet, hängivenhet, levnadslust, är förtjusande genom linjernas behag, uttryckets skälvande känsla och genom det läckra utförandet, oftast i brons med en patina av konstnärens egen uppfinning, av raffinerad koloristisk känsla. Även i silver, porslin och andra material utförde han liknande poetiska och idérika småfigurer. Han fann uttryck både för djup innerlighet och för vekt drömmeri. Det subtila i formkänsla och i teknik, som han tillägnat sig under påverkan av fransk konst, hade sin motvikt i den friska omedelbarhet som låg i hans personliga temperament. Bland hans talrika verk på den lilla skulpturens område finns bland annat bordsuppsatser, elektriska lampor och kronor med symboliska figurer. Bland större arbeten syns monumentala spisar liksom flera gravmonument av ädel allvarlig hållning. Även inom möbelindustrin representerade han moderna idéer och modern formgivning.
Bland Vallgrens alster under 1890-talet märks en byst avFredrik Pacius (marmor iHelsingfors universitet, 1890),Kristus på korset (reliefbyst i marmor, 1890, Finska konstföreningen),Johannes döparen (1890),Moderskärlek (bystgrupp,Musée du Luxembourg, marmor 1891),Kain (staty, 1892),Armod (bronsgrupp, 1893, Musée du Luxembourg),Uno Cygnæus monument iJyväskylä (1893),Tröst (statyettgrupp, 1895, Finska konstföreningen),Kvinna från Bretagne (byst i brons, 1896, Åbo museum),Meditation (sandsten, 1896, Musée du Luxembourg).
Vidvärldsutställningen 1900 erhöll Vallgren en av hedersmedaljerna. Sedan 1902 var han naturaliserad fransk medborgare. I högre grad än någon annan av sina nordiska yrkesbröder hade han levat sig in i parissocieteten, och han rönte dessutom mindre uppskattning hemmavid, där inflytelserika kritiker somCarl Gustaf Estlander motarbetade honom[12]. I februari 1913 flyttade han likväl tillbaka till sitt hemland och var sedan dess bosatt i en villa iAlberga utanför Helsingfors.[12] I Finland utförde han under 1900-talet flera större arbeten: fontänenHavis Amanda påSalutorget i Helsingfors (1908),[12] en grupp,Topelius och barnen, ett konstverk av förtrolig och älskvärd hållning (1909, var avsedd att i brons uppsättas i Helsingfors och restes slutligen 1932 iSkolskvären[12]),Sankt Olof iNyslott (1912) och ett tio meter långt krigargravmonument iJakobstad (1919). Vallgren har även utfört medaljer över bemärkta landsmän. Han fick professors titel 1918,[12] och ett specialmuseum för hans verk,Ville Vallgrens museum, är upprättat i hans födelsestad Borgå; det invigdes och överlämnades åt Finlands folk 1925.[13] Vallgren finns även representerad iAteneum i Helsingfors.[12]
Som författare uppträdde han 1916 medVille Vallgrens ABC-bok, en samling högst obesvärat nedskrivna, mestadels humoristiska minnen från barndomen i Finland och från parislivet inom olika kretsar. 1917 utkom ett häfte,Mat och dryck med roliga gubbar, och 1922Ville-gubbens matkatekes[12]. MemoarernaMinnen från mitt liv hemma och ute utkom 1931.[12]
Vallgrens första hustru var den svenska skulptörenAntoinette Vallgren (1858–1911).[12] Hans tredje fru,Flora Olivia Vallgren, var även hon skulptör, och gjorde bland annat statyetter och porträttbyster.[12]
Vallgren var sedan barndomen nära vän med konstnärenAlbert Edelfelt. En del av den kunskap som vi har om Edelfelt har kommit via Vallgren, som blev intervjuad av konsthistorikernBertel Hintze för dennes biografi om Edelfelt.[14]
Vallgren är representerad vid bland annatNationalmuseum[15] i Stockholm ochGöteborgs konstmuseum[16].
|