EnUH-1D-helikopter med major Bruce P. Crandall bakom spakarna lyfter efter att ha urlastat amerikanska infanterister på ett "Search and Destroy"-uppdrag i november 1965.
Ägde rum
1 november 1955 – 30 april 1975 (19 år och 180 dagar)
Vietnamkriget[b] var en militär konflikt underkalla kriget iVietnam,Laos ochKambodja från 1 november 1955[c] tillSaigons fall den 30 april 1975. Detta krig följdeIndokinakriget och utkämpades mellan å ena sidan den sydvietnamesiska gerillarörelsenFNL ochNordvietnam, som stöttades av Kina och Sovjetunionen, och å andra sidanSydvietnams regering ochUSA, med stöd av en del andra antikommunistiska stater.[23] Kriget slutade med nordvietnamesisk seger ochVietnams förening under ledning avVietnams kommunistiska parti. Konflikten hade sin bakgrund i det tidigareIndokinakriget under åren 1946–1954, vilket ledde tillVietnams delning längs med den sjuttonde breddgraden. Nordvietnam stod under ledning avHo Chi Minh och i Sydvietnam blevNgo Dinh Diem president år 1955. Under krigsåren fick Nordvietnam stöd frånSovjetunionen ochKina, medanUSA deltog i konflikten på Sydvietnams sida.
I bakgrunden: En amerikanskstridsvagn iSaigon 1966USA napalmbombar FNL-fästen på landsbygden söder om Saigon 1965.Helikoptrar, så kalladeGunships, spelade en viktig roll i den amerikanska militärens land- och luftoperationer.Antikrigsdemonstration i USA, 1967.Exilvietnameser i USA marscherar med Sydvietnams flagga – en markering mot kommunistregimen i hemlandet.
EfterIndokinakriget planerades demokratiska val att hållas 1956, vilket skulle skapa underlag för en återförening av det delade Vietnam. I avvaktan på valet skulleViet Minh förvalta den norra delen av landet och den södra delen, som Frankrike skapat, skulle förvaltas avBao Dai. Bao Dai varAnnams (det mellersta Vietnams) siste kejsare och hade lett en marionettregim under den japanska ockupationen.
Valen blev dock aldrig av. Fyra dagar innan de planerade överläggningarna skulle inledas gjorde presidentNgo Dinh Diem iSydvietnam ett uttalande som klargjorde att han inte hade för avsikt att delta i dessa och inte heller i något val. Orsaken var att han, liksom USA:s regering, insåg att hans regim inte skulle kunna vinna ett val motHo Chi Minh, även under övervakning av FN och den internationella kontrollkommissionen[24]. Ett kommunistiskt Vietnam sågs av USA som en risk för att det strategiskt viktiga Sydostasien skulle bli kommunistiskt, enligtdominoteorin.
I strid motGenèveöverenskommelsen 1954 utropades därför densydvietnamesiska Republiken Vietnam i oktober 1955 med amerikanskt stöd. Bao Dai tvingades avgå till förmån förNgo Dinh Diem, som installerades som president efter ett val. Hans regim blev snabbt avskydd och landet drabbades av protester, bland annat därför att Diem varkatolik medan huvuddelen av befolkningen var buddhister. Diem svarade på protesterna med terror. Tusentals människor fängslades och dödades. I norra Vietnam konfiskerade denkommunistiska regeringen de privata företagens och köpmännens egendomar och upprättade en byråkratiskt styrd kommandoekonomi. De tog också initiativ till att skapa Sydvietnams nationella befrielsefront[25] (i Sverige kalladFNL efter sin franska förkortning), en väpnad gerillagruppering i Sydvietnam.
USA fortsatte att trappa upp sina insatser. I slutet av år 1961 fanns det drygt 1 500 amerikanska soldater i Vietnam, ett år senare nära 10 000. Trots att den alltmer avskydda Diem fortsatt stöttades från amerikanskt håll, fortsatte den sydvietnamesiska regimen att försvagas. Underrättelsedokument visar på en intention hos amerikanerna att på sikt försöka tillsätta en buddhistisk eller rent avthanistisk politiker till presidentposten i Sydvietnam.[26]
Det så kallade Tonkinbuktsintermezzot iTonkinbukten brukar ofta anges som det officiella startskottet för kriget. Den 4 augusti 1964 påstod USA:s presidentLyndon B. Johnson att ett antalnordvietnamesiska torpedbåtar helt oprovocerat hade angripit ett amerikanskt krigsfartyg på internationellt vatten iTonkinbukten.[27] Som en följd härav godkändekongressen den 7 augusti den så kallade Tonkinresolutionen, som gav presidenten fullmakt att vidta de åtgärder han fann nödvändiga för att motverka "kommunistisk aggression".[28] Med denna resolution bakom sig lät president Johnson, med stöd från sina rådgivare, inleda flygbombningar av Nordvietnam som månaderna därpå efterföljdes av militär eskalation med reguljära amerikanska trupper. Amerikanska politiker och media hade länge hetsat för en större inblandning i kriget och många menade att de bara ville ha en anledning att ta steget fullt ut.
Uppgifterna går isär om exakt vad som hände i Tonkinbukten den natten. De flesta anser att incidenten var framprovocerad av USA och avsiktligt överdriven, men ytterligare andra hävdar att den aldrig hänt överhuvudtaget.[29][30] Offentliggörandet av de så kalladePentagon Papers 1971 visade attJohnsonadministrationen systematiskt hade gett kongressen felaktiga uppgifter rörande deltagandet i Vietnamkriget. I oktober 2005 hävdade en före detta anställd hosNational Security Agency att myndigheten avsiktligt vinklade underrättelserapporter till Johnsonadministrationen rörande incidenten i Tonkinbukten för att dölja tidigare misstag.[31] Månaden därpå släppte NSA topphemliga dokument som visade att den första sammandrabbningen, 2 augusti 1964, förvisso hade ägt rum men att det var den amerikanskajagarenUSSMaddox som hade öppnat eld först medan den andra sammandrabbningen, 4 augusti, aldrig hade ägt rum överhuvudtaget.[32][33]
Några dagar efter händelsen i Tonkinbukten började USA bomba Nordvietnam. Bomboffensiven kom att benämnasRolling Thunder. Den styrdes frånVita huset, inte av militären. Från början var målet att skada Nordvietnams industriproduktion, men för att undvika civila offer lät man bli att bomba de två största städerna i norr[34]. I brist på framgångar flyttades fokus mot telefon- och radionäten. Detta innebar större risk för piloterna, och ledde inte heller till önskad framgång. Än en gång ändrades fokus, och det nya målet blev bränsledepåer. Tanken var att en bränslebrist skulle försvåra materialtransporter mellan Nord- och Sydvietnam längs Ho Chi Minh-leden. Resultaten uteblev återigen.[35]
Snart anlände fler och fler rådgivare och den 8 mars 1965 gick den amerikanska marinkåren i land vid den sydvietnamesiska stadenDanang. Under 1965 sändes omkring 200 000 amerikanska soldater till Vietnam.Slaget vid Ia Drang ägde rum i november och var den första större drabbningen mellan den amerikanska armén och Nordvietnam. Efter slaget, som slutade oavgjort, trappades striderna upp och USA sände allt fler soldater till Vietnam; i början av 1968 fanns det i Vietnam nära en halv miljon amerikanska soldater, förutom mer än 600 000 man i den sydvietnamesiska armén och tiotusentals soldater frånSydkorea,Thailand,Australien ochFilippinerna.
USA bombade både Nord- och Sydvietnam med förödandeeldkraft. Stora områden iSydvietnam förklarades vara ”fria eldzoner” vilket innebar att alla oidentifierade, även civila, betraktades som fiender. Under namnet ”Operation Fenix”, som utfördes 1965–1968, mördadeCIA sydvietnameser som misstänktes vara medlemmar av FNL. Över 20 000 personer dödades på detta sätt. Detta var en stor del av FNL:s medlemmar och mellan 1969 och 1971 ansågs programmet av USA vara framgångsrikt för att förstöra FNL:s infrastruktur i många viktiga områden. Andra sattes i fängelse där de misshandlades och torterades, bland annat iTigerburarna i Vietnam. Den 16 mars 1968 mördades 347 till 504 obeväpnade sydvietnamesiska medborgare av amerikanska soldater, kallatMy Lai-massakern.
För att komma åt gerillaförband och nordvietnamesisk trupp släppte USAAgent Orange, ettavlövningsmedel, över stora delar av landet. Enligt Vietnams utrikesminister har 4,8 miljoner vietnameser utsatts för Agent Orange. Det har resulterat i 400 000 döda eller skadade och 500 000 barn födda medmissbildningar, enligt vietnamesiska uppgifter.[36] Under bombkriget använde USA även i stor utsträckningnapalm. FöretagetDow Chemical var den huvudsakliga leverantören av stridsmedlet.[37]
Den amerikanske befälhavaren i Vietnam,William Westmoreland, ansåg att segern nu var inom räckhåll.
Saigon-regimen blev alltmer impopulär bland Sydvietnams befolkning. FNL tog makten över landsbygden genom att dela ut land till bönderna och även genom att hota befolkningen. Nordvietnamesiska reguljära styrkor belägrade marinkårsbasen iKhe Sanh under 77 dagar. Basen låg långt ute i periferin, nära gränsen tillLaos.NVA (Nordvietnams armé) samlade stora mängder trupp och besköt basen med intensiv artillerield, men hade egentligen inte för avsikt att inta Khe Sanh. Syftet var istället att distrahera amerikanerna inför Têt-offensiven.
Under det vietnamesiska nyåret i februari 1968 inleddes Têt-offensiven på bred front och ettFNL-kommando trängde ända in på amerikanska ambassaden iSaigon. Têt-offensiven var inledningsvis en kraftfull framgång och den amerikanska stridsledningen var djupt skakad. FNL gick efterhand på defensiven till följd av de stora förluster det åsamkats; totalt anses FNL ha förlorat 30 000 soldater. IHue-massakern, som händelsen kom att kallas, dödades tusentals civila av FNL under deras ockupation av vissa delar av Hue.
Ställd inför militärens krav på ökade truppinsatser och de allt högre politiska kostnaderna, förklarade dock den amerikanske presidentenLyndon B. Johnson att han var beredd att inleda fredssamtal och att han inte hade några planer på att ställa upp för omval – antikrigsoppositionen hade blivit honom för stark. Johnson kunde inte längre framträda offentligt utan att mötas av en antikrigsdemonstration."LBJ, how many kids did you kill today?" ("LBJ, hur många barn dödade du idag?"), hördes i demonstrationer över hela USA. De amerikanska förlusterna började bli kännbara, över 40 000 man hade stupat fram till 1968.
Johnson efterträddes avRichard Nixon,Eisenhowers vicepresident, som under valkampanjen påstått sig ha en hemlig plan för att göra slut på kriget.
Planen innebar en så kallad "vietnamisering" av kriget. Genom att ta hem de amerikanska styrkorna och istället låta Sydvietnamesisk militär stå för sitt eget försvar skulle antikrigsrörelsen tillfredsställas.
När den första antikrigsdemonstrationen hölls i Washington 1965 hade cirka 20 000 människor samlats. I Washington november 1969 demonstrerade runt 500 000 människor mot kriget. Opinionsundersökningar började visa att en klar majoritet av landets befolkning ansåg att USA skulle lämna Vietnam.
När Nixon 1970 lät invaderaKambodja för att skära av FNL:s försörjningslinjer möttes han av våldsamma protester. En rad universitet ockuperades av sina studenter som höll protestmöten och seminarier mot kriget. Antikrigsopinionen trängde till och med in i armén. Vägran att tjänstgöra i Vietnam blev allt vanligare, samtidigt som protester mot kriget började märkas även bland de amerikanska soldaterna i Vietnam. Tiotusentals inkallade valde att antingen vägra att inställa sig för tjänstgöring ellerdesertera.
Nixon erkände i sina memoarer att han redan 1969 insåg att en militär upptrappning skulle innebära att den amerikanska allmänheten blev allt mer kritisk till kriget. Trots detta försökte han utvidga krigsinsatserna, och chansa med ett anfall mot nordvietnamesernas baser i Kambodja.
I början av 1973 gick Sydvietnam och USA med på att underteckna ettvapenstilleståndsavtal. Men vapenstilleståndet bröt snart samman och kriget i Vietnam flammade upp på nytt. Den med amerikanska medel beväpnade sydvietnamesiska regimen visade sig dock ha mycket låg stridsmoral. Lämnad på egen hand kollapsade den snabbare än vad till och med dess motståndare väntat sig. Våren 1975 företog Nordvietnam en fullskalig invasion, och den 30 aprilföll Saigon.
Segern hade vunnits till ett fruktansvärt pris. Cirka en halv miljon vietnameser förlorade livet under det förstaIndokinakriget mot Frankrike; under det andra antas två till tre miljoner vietnameser ha dött – och dessa siffror säger inget om de miljoner och åter miljoner av lemlästade och hemlösa. Förödelsen var fruktansvärd. Mängder av byar i södra Vietnam hade raserats och befolkningen tvingats att flytta i fåfänga försök att isolera FNL. Till detta kom effekterna av de enorma mängder av kemiska bekämpningsmedel som använts av USA för att avlöva djungelområden.
Efter krigets slut hävdade InternationellaRöda korset att 65 000–70 000 personer hade utsatts för folkrättsstridiga övergrepp av de amerikanska och sydvietnamesiska fångvaktarna. Vid krigets slut hade över 7 miljoner ton bomber fällts överIndokina – mer än dubbelt så mycket som under hela andra världskriget inräknat både Europa och Asien.
Flygplanen fällde ävenaerosoler med växtgiftetAgent orange för att förstöra träd och annan grönska. Biprodukten2,3,7,8-Tetraklordibenso-p-dioxin som bildades vid syntesen av2,4,5-Triklorfenoxiättiksyra visade sig även orsaka födelseskador på nyfödda barn. Miljontals vietnameser i flera generationer har drabbats av skador och sjukdomar, bland annatcancer, på grund av Agent Orange. Runt 150 000 barn har fötts medmissbildningar och skador som misstänks vara orsakade av medlet. En grupp vietnameser har också stämtMonsanto Corporation ochDow Chemical i amerikansk domstol utan framgång. USA har genom åren nekat till ansvar för att ha förgiftat stora delar av Vietnam. Däremot har amerikanska veteraner som exponerats för gifterna fått rätt till ersättning från staten. Efter närmare 40 år, 2012, har amerikanska myndigheter för första gången direkt bidragit till arbetet för att sanera marker och vattendrag från Agent Orange. USA bidrar med motsvarande cirka 275 miljoner kronor i projektet som utförs av amerikanska företag i samarbete med Vietnams försvarsdepartement. Saneringen görs i området runt Dan, som var en förvaringscentral för medlet under kriget.[38]
Efter krigets slut tillträdde kommunistregimer i Vietnam liksom iLaos ochKambodja. Hundratusentals sydvietnameser, anklagade för samröre med den förra regimen, sattes i fängelseläger av kommunisterna. Miljoner människorflydde landet efter Saigons fall – 800 000 bara till USA. Vietnam är än i dag en enpartidiktatur, även om reformer i kapitalistisk riktning och närmanden till USA genomfördes under 1990-talet.
Den 27 januari 1973 undertecknade USA i Paris "överenskommelsen för att avsluta kriget och återupprätta freden i Vietnam". En av punkterna som USA undertecknade var artikel 21: "I enlighet med sin traditionella politik skall USA bidraga till att krigssåren läks och att återuppbygga Vietnams demokratiska republik och Indokina." Fem dagar senare, den 1 februari, skickade president Nixon ett meddelande till Nordvietnams premiärminister och upprepade och utvecklade sig angående detta löfte. De två första principerna i presidentens meddelande var: Regeringen för Amerikas förenta stater kommer utan några politiska villkor att bidraga till återuppbyggandet av Nordvietnam. Preliminära amerikanska undersökningar visar att ett lämpligt bidrag från USA till återuppbyggandet efter kriget rör sig omkring 3,25 miljarder dollar under fem år. Andra former av bistånd får de bägge parterna komma överens om. Denna uppskattning kan vara föremål för revidering och detaljdiskussion mellan Förenta staternas regering och regeringen för Vietnams demokratiska republik.
USA uppfyllde aldrig sitt löfte om bistånd. Tvärtom införde USA ett totalförbud mot handel och bistånd till landet, ett förbud som varade till 1994.[24]
Hur många vietnameser som dödades under kriget var länge oklart. Den lägsta uppskattningen gjordes av den vietnamesiska regeringen några år efter krigets slut. Här uppskattades antalet döda till cirka två miljoner vietnameser totalt, inklusive både civila och militära dödsoffer på båda sidorna. Uppskattningar från bland annat FN och USA uppskattade att cirka 4–5 miljoner vietnameser hade dött under kriget. Enligt ett uttalande av den vietnamesiska regeringen 1995 uppskattar man att 5,2 miljoner, eller var åttonde invånare, hade dödats under inbördeskriget - den tidigare lägre siffran hade publicerats för att inte demoralisera befolkningen.[39]
FolkmordsforskarenRudolph Rummel uppger antalet dödade av Sydvietnam till 90 000 och antalet dödade av Nordvietnam och FNL till 1 670 000.[40]
Enbart i Vietnamkriget (det vill säga exklusive Laos och Kambodja) rapporterades cirka 58 230 amerikaner som stupade och cirka 1 900 som saknade. Det högsta antalet amerikanska soldater i Vietnam vid en och samma tidpunkt var drygt 569 000. Detta gäller dock endast amerikanskmilitär personal, med fötterna rent fysiskt i Vietnam. Till detta kommer också omkring 1,2 miljoner soldater stationerade utanför Vietnam.
Vietnamkriget, och i synnerhet USA:s inblandning, var hett debatterat när det pågick och fortsätter att vara föremål för debatt. Generellt brukar personer som identifierar sig som vänster anse att Vietnamkriget var ett helt onödigt och illegitimt krig.Jan Guillou skrev iAftonbladet att ”det fanns inga respektabla eller ens så kallat realpolitiska godtagbara motiv för denna [amerikanska] folkmordspolitik” och kallade Vietnamkriget ”USA:s längsta, grymmaste och mest meningslösa krig”.[41] Vietnamrörelsen i Sverige dominerades avDe förenade FNL-grupperna, medan den socialdemokratiskt styrdaSvenska kommittén för Vietnam spelade en mer blygsam roll.Russelltribunalen kom fram till att USA begåttkrigsförbrytelser i Indokina.
Neokonservativa debattörer har ibland uttryckt att kriget var nödvändigt för att bekämpa kommunismen och jämför bland annat medKoreakriget, som medförde ungefär lika stora amerikanska dödsoffer. Man menar att Sydkoreas utveckling till en välmående demokrati[42] visar att krig kan vara nödvändiga och ha en positiv inverkan på utvecklingen.[43] Det finns även de som hävdar att det var ett felaktigt beslut att dra sig ur kriget. Ett exempel är ett tal avPresident George W. Bush 2007 där han hävdar att "priset för USA:s tillbakadragande betalades av miljontals oskyldiga medborgare vilkas våndor skulle lägga ord som 'båtflyktingar', 'omskolningsläger' och 'dödsfält' till vår vokabulär."[44]
Robert McNamara delade dock inte den här neokonservativa åsikten. McNamara var somUSA:s försvarsminister en av nyckelpersonerna bakom USA:s upptrappning av militär närvaro och övergång till fullskaligt krig i mitten av 1960-talet.[45]
^ [ab]Siffrorna 58 220 och 303 644 för amerikanska döda och skadade kommer från Department of Defense Statistical Information Analysis Division (SIAD), Defense Manpower Data Center, samt från ett faktablad från Department of Veterans daterad maj 2010[6] CRS (Congressional Research Service) Report for Congress, American War och Military Operations Casualties: Lists and Statistics, daterad 26 februari 2010,[7] och bokenCrucible Vietnam: Memoir of an Infantry Lieutenant.[8] Några andra källor anger olika siffror (till exempel dokumentären från 2005/2006Heart of Darkness: The Vietnam War Chronicles 1945–1975 som hänvisas till på annat håll i den här artikeln anger siffran 58 159 amerikanska döda,[5] BokenVietnam Sons: For Some, the War Never Ended (2007) anger siffran 58 226.[9])
^Även känt somandra Indokinakriget,Vietnamkonflikten och i Vietnam somamerikanska kriget ellerkriget mot amerikanerna för att rädda nationen (engelska:War Against the Americans to Save the Nation).[18]
^På grund av den tidiga närvaron av amerikanska trupper i Vietnam är krigets startdatum en gråzon. Efter en granskning på hög nivå avUSA:s försvarsdepartement 1998 och genom insatser avRichard B. Fitzgibbons familj ändrades Vietnamkrigets startdatum till den 1 november 1955.[19] Amerikanska regeringsrapporter framhåller för närvarande 1 november 1955 som startdatum för "Vietnamkonflikten", för detta var dagen då U.S. Military Assistance Advisory Group (MAAG) i Indokina (grupperades till Sydostasien under president Truman) omorganiserades till landsspecifika enheter och MAAG Vietnam bildades. Den 1 november 1955 skapades alltså en vietnamesisk MAAG.[20] Andra startdatum inkluderar när Hanoi auktoriserade Viet Cong-styrkor att börja med uppror i Sydvietnam i december 1956.[21] Vissa anser dock att startdatumet är 26 september 1959, när det första slaget inträffade mellan den kommunistiska och sydvietnamesiska armén.[22]
^”Facts about the Vietnam Veterans Memorial Collection” (på engelska). Nps.gov. Arkiverad frånoriginalet den 2 februari 2010.https://web.archive.org/web/20100228054803/http://www.nps.gov/mrc/reader/vvmcr.htm. (hänvisning till de första amerikanska markstridstrupperna som landade iSydvietnam i mars 1965, särskilt det amerikanska tredje marinregementet, tredje marindivisionen, grupperad till Vietnam från Okinawa för att försvara Da Nang, Vietnam, flygfält. På höjden av USA:s militära blandning, 31 december 1968, var den allierade fördelningen av styrkorna följande: 536 100 amerikanska trupper, med 30 610 amerikanska militärer som dödats hittills; 65 000 militärer ur Free World Forces; 820 000 sydvietnamesiska militärer med 88 343 om dödats hittills. Vid krigets slut det var uppskattningsvis 2 200 saknade amerikanska soldater i strid och krigsfångar.Källa: Harry G. Summers, Jr. Vietnam War Almanac, Facts on File Publishing, 1985. )
^Soames, John (2005) (på engelska). A History of the World. Routledge
^Dunnigan, James; Nofi, Albert (2000) (på engelska). Dirty Little Secrets of the Vietnam War: Military Information You're Not Supposed to Know.. St. Martin's Press. sid. 284.ISBN 0-312-25282-X
^Heuveline, Patrick; Keely, Charles B. (2001). ”The Demographic Analysis of Mortality in Cambodia”. i Reed, Holly E. (på engelska). Forced Migration and Mortality. Washington, D.C.: National Academy Press
^Sliwinski, Marek (1995) (på franska). Le Génocide Khmer Rouge: Une Analyse Démographique. L’Harmattan
^Banister, Judith; Johnson, Paige (1993). ”After the Nightmare: The Population of Cambodia”. i Kiernan, Ben (red.) (på engelska). Genocide and Democracy in Cambodia: The Khmer Rouge, the United Nations and the International Community. New Haven, Connecticut: Yale University Southeast Asia Studies
^”Vietnam War” (på engelska). Encyclopædia Britannica.http://www.britannica.com/EBchecked/topic/628478/Vietnam-War. Läst 5 mars 2008. ”Meanwhile, the United States, its military demoralized and its civilian electorate deeply divided, began a process of coming to terms with defeat in its longest and most controversial war”
^ [ab]Blum, William (1991). CIA och USA:s verkliga utrikespolitik. Göteborg: Epsilon Press. sid. 166.ISBN 91-7007-011-3
^Ball, Moya Ann (1991). ”Revisiting the Gulf of Tonkin Crisis: An Analysis of the Private Communication of President Johnson and his Advisers”. Discourse & Society 2 (3): sid. 281–296 [p. 286].doi:10.1177/0957926591002003002.ISSN0957-9265. Läst 28 oktober 2009.
^Donald E. Schmidt:The Folly of War - American Foreign Policy, 1898-2004. Algora Publishing, 2005,ISBN 0875863833,S. 264
