En VHS-bandspelare frånSony.Två Betamax-videobandspelare.
Envideobandspelare, även kalladvideo i folkmun, är en elektromekanisk apparat för att spela in (registrera) samt spela upp (återskapa) videoinformation till och från speciella magnetband. De flesta videobandspelare har en inbyggdtv-mottagare för att spela in videoinformation från tv-sändningar, samt även en så kalladkompositvideoingång, det vill säga en ingång för en ren videosignal utan bärvåg till skillnad från fallet med tv-sändningar, för anslutning av videokameror.
Föregångaren till videobandspelaren varkinescopet. Detta var en tv-skärm och filmkamera som var ihopbyggd och som spelade in program på en 16 millimetersfotografisk film, vilken senare behövdesframkallas på kemisk väg.
De första videobandspelarna för professionellt bruk konstruerades i början av1950-talet. Det var företagetAmpex som löste problemet för video, då manfrekvensmodulerade videosignalen när den överfördes till magnetbandet. Den första kommersiellt tillgängliga videobandspelaren demonstrerades av Ampex i april 1956.[1] Videobandspelare för konsumentbruk dök upp i Sverige1972 och var av formatetVCR frånPhilips. På grund av att elektronikrevolutionen ännu inte riktigt kommit igång var all elektronik i de första spelarna byggda meddiskreta komponenter. De var följaktligen klumpiga, dyra och hade kort speltid, maximalt 70 minuter. På grund av det höga priset användes de i huvudsak av skolor och företag för utbildning och reklam.
Under de efterföljande åren förbättrades formatet till nya derivat somVCR-LP med fördubblad speltid och, frånGrundig,SVR med fyrdubblad speltid. Med ett specialband gjort på tunnare bas kunde SVR-spelare ha en speltid på upp till 6 timmar. Inget av dessa format kunde dock mäta sig med de nyare formatenVHS, somJVC introducerade1976, samtBetamax frånSony som kom1975. I detformatkrig mellan Betamax och VHS som följde avgick VHS som segrare tack vare att JVC licensierade formatet generöst till många tillverkare medan Sony försökte sig på en monopolstrategi. Likheten mellan utvecklingen inom datorbranschen därPC hade många tillverkare och Macintosh bara hade en är slående.
På grund av denna skillnad i marknadsföringen hade VHS ett större urval av fabrikat, modeller och priser. En annan fördel var att det släpptes fler filmer på VHS eftersom formatet var mer spritt tack vare mångfalden av videoapparater och att VHS-tillverkarna delvis sponsrade de företag som kopierade videokassetter. I övrigt var formaten likvärdiga prestandamässigt; speltiden var något längre för Betamax men båda hade band med upp till 3 timmars speltid. Bildmässigt var Betamax-maskinerna också något bättre.
ISverige och de flesta länder var utbudet av titlar på hyr- och köpfilmer flerfaldigt större för VHS än för Betamax. Dessutom var det stora urvalet av erotisk underhållning på VHS också något som gagnade formatet. Philips och Grundig försökte1979 att introducera ett nytt videoformat, kallatVideo2000, men trots bättre prestanda än både VHS och Betamax kunde inte det nya formatet hävda sig mot det vid detta laget väletablerade VHS och följden blev att Video2000 togs ur produktion1988.
Från1996 och framåt har videobandspelare alltmer fått ge vika fördvd (i Sverige lanserat hösten 1998), inspelningsbar DVD, TV-mottagare med inbyggd hårddisk,nedladdning och numerstreaming.
