Victor Hugo föddes 1802 som son till greve Joseph-Léopold-Sigisbert Hugo,major iNapoleonsarmé (senaregeneral), och Sophie Hugo. Vid två års ålder skilde sig hans föräldrar, och han uppfostrades av sin mor i Paris. Fadern varofficer, och deltog iNapoleonkrigen under fälttågen iItalien ochSpanien. Victor Hugo var under en tidpage vid hovet iMadrid, och vistelsen i Spanien torde ha haft viss betydelse för hans kommande diktning.[4]
Hugos senare uppfostran i Paris blev mycket bristfällig, och han avbröt tidigt de matematiska studier som var tänkta att förbereda honom förÉcole polytechnique, för att helt ägna sig åt litteraturen.[4]
Redan vid 15 års ålder fick hanFranska Akademiens pris för en dikt. Tillsammans med sina två bröder startade han tidskriftenLe conservateur littéraire som kom ut mellan åren1819-1821. Victor Hugos första bok, diktsamlingen "Odes et Poésies Diverses", publicerades1822 och hans första roman,Han från Island ("Han d'Islande"), året därpå. Nya diktsamlingar följde1824 och1826.[5]
1822 gifte sig Hugo med sin ungdomskärlek Adèle Foucher, dotter till en officer i det Franska Krigsministeriet, och hemmet blev snart en samlingspunkt för den unga krets romantiker som riktade sig mot den klassiska traditionen, "det andra cenaklet". Sin romantiska trosbekännelse gav Hugo i förordet till den annars misslyckade tragedinCromwell (1827). Hugo deklarerar att dikten skall följa den mänskliga utvecklingen och återge verkligheten sådan den är, blanda skönt och fult och ha sinne för det groteska. Regelverken skall bort och poeten skall fritt följa sin inspiration och skänka liv. I diktsamlingenLes Orientales (1829) som inspirerades av detgrekiska frihetskriget och den samtida franska målarkonsten, visar sig Hugos romantiska temperament tydligt. Österländsk färgprakt, frisk målarglädje, visionär fantasi utmärker dess fria, magnifika rytmer. Hugos dramatik fortsatte medMarion de Lorme (1828), vars hjältinna är den trofast älskande kurtisanen, ochHernani (1830, uppförd iStockholm år1833), en lyriskt mättad tragedi frånKarl V:s Spanien. Med det senare verket slog den franska romantiken igenom, och under den kända premiären 25 februari 1830 uppstod ett regelrätt slagsmål mellan anhängare och motståndare till pjäsen.[5]
Hugo fortsatte med romanen "Ringaren i Notre Dame" (1831), en medeltidsskildring efterWalter Scotts mönster med suggestiv tidsfärg och livfulla masscener. I diktsamlingenFeuilles d'automne (1831) prisas hemmet och familjelivet i innerliga, borgerligt idylliska toner. Hugos dramatiska produktion fortsatte medLe rois s'amuse (1832), vilken senare omstöptes avVerdi,Lucretia Borgia (1833),Marie Tudor (1833, svensk översättning1842),Ruy Blas (1838), Hugos mest lyckade pjäs, ochLes Burgraves (1843), som gjorde totalt fiasko.[5]
Av Hugos diktsamlingar utkom närmastChants de crépuscule (1835), med politisksatir omväxlad med hyllningar av nationens stora minnen, bland annatNapoleontidens,Les voix intérieures (1837) ochLes rayons et les ombres (1840). Han invaldes 1841 i Franska Akademien och blev1845pär av Frankrike.[6]
År1843 drunknade Hugos dotter Léopoldine tillsammans med sin man. Efter denna händelse slutade Hugo skriva totalt, och återvände först efter flera år till samhället, till en början bara i det politiska livet.
Viss tröst fick Hugo i det utomäktenskapliga förhållandet med den unga kvinnanLéonie d'Aunet, som han träffade samma år som dottern omkom. Léonie d'Aunet var gift med konstnärenFrançois-Auguste Biard, som den 5 juli 1845 tog de båda älskande på bar gärning i ett hotellrum. Léonie d'Aunet dömdes till två månaders fängelse och skildes därefter från sin man. Förhållandet med Hugo, som även hade andra romantiska förbindelser, fortsatte.[7]
Februarirevolutionen 1848 blev startskottet för Hugos aktiva deltagande i politiken. Han invaldes i konstituerade församlingen och grundade tidningenL'avènement, som skulle stödja Hugos kandidatur till presidentposten.
EfterLouis Napoléons val till president räknade Hugo med att bli utsedd till utrikesminister. Detta slog dock helt fel, främst på grund av hans fullständiga opålitlighet. Efter Louis Napoléonsstatskupp och utropande tillkejsare under namnet Napoleon III, var Hugo så komprometterad att han tvingades i landsflykt.[8]
Hugo bosatte sig först iBryssel, varifrån han förvisades till önJersey. Till sist tillbringade han en tid på önGuernsey. Han poserade nu inför världen som politiskmartyr och skrev hätska och missvisande skrifter och pamfletter såsomL'histoire d'un crime (1877) ochNapoléon le petit (1852, svensk översättning samma år), samt diktsamlingenLes châtiments (1853), fylld av oresonliga smädelser och mäktigt hat.
Med diktsamlingenLes contemplations (1856) återvände han till den egentliga lyriken. ILa légende des siècles (1859, 1877 och 1883) ville Hugo åstadkomma en episk-filosofisk dikt om mänsklighetens utvecklingshistoria. Hugo skrev vidare romanernaLes misérables (1862),Les travailleurs de la mer (1866) ochL'homme qui rit (1869). Hugo byggde dessa demokratiskt färgade samtidsromaner på samma antitesverkan som sina dramer.[8]
Mitt underfransk-tyska kriget 1870 återvände Hugo i triumf till Paris. Han besjöng belägringen ochPariskommunen iL'année terrible (1872). Senare blev hansenator men gjorde sig åter omöjlig som politiker. Eftersom han betraktades som Frankrikes främste författare kom han dock att prisas för sina insatser. Bland Hugos senare verk märks romanenQuatre-vingt-treize (1877), diktsamlingenL'art ^d'être grand-père (1877), samt de av en slags ockultistisk religiositet färgade poetiska verkenLa pitié suprême (1879),Religions et religion (1879) ochLes quatre vents de l'esprit (1881).[8]
Hugo dog i Paris 1885. Han förärades medstatsbegravning, ett bevis på den stora popularitet Hugo hade i alla samhällets läger[9]. Vid hansbegravning var två miljoner människor närvarande. Han begravdes som han hade önskat iPanthéon, begravningsplatsen för många berömda fransmän, på statens bekostnad.
Hugo irriterade sig över samtidens mångapiratförlag, och skapade därför 1878 Association Littéraire et Artistique Internationale för att värna författarnasupphovsrätt.[10]
Hugo anses vara den störste författaren inom franskromantik. Hugo skrev inte bara i romantisk stil, utan även verk som kan sorteras in underrealism, en litterär riktning som började vinna mark under 1830-talet.
.jpg)
