Vattenbuffel ellerasiatisk buffel[2] (Bubalus arnee) är ettslidhornsdjur som tillhör underfamiljenoxdjur. Vattenbuffelndomesticerades för cirka 4000 år sedan och är sällsynt i det vilda. Den används som dragdjur och hålls även för mjölk och kött.
Den vilda vattenbuffeln kan bli upp till 3 meter lång och 150–190 centimeter hög, men de domesticerade brukar vara betydligt mindre.[3] Signifikant för djuret är den välvda pannan och de jämförelsevis små öronen. Vattenbuffelns horn är svängda utåt och bakåt och avståndet mellan hornens spetsar kan överstiga en meter. Hornen är vid basen vitt skilda och de är något längre hos tjuren än hos kon.[3]
Vattenbuffeln beskrev vetenskapligt första gången 1758 avCarl von Linné under det vetenskapliga namnetBos bubalis, men utgick då ifrån den domesticerade formen. 1792 beskrev Robert Kerr den vilda formen under namnetBos arnee. Under en period placerades vattenbuffeln i endera tre släkten:Bos,Bubalus ellerBuffelus.[4]
Endast ett fåtalDNA-sekvenser finns tillgängliga från de vilda populationerna av vattenbuffel.[7] Den vilda vattenbufflen anses vara ursprunget till dagens domesticerade vattenbufflar men den genetiska variationen inomB. arnee är inte utrett, och hur den är besläktad med de domesticerade formerna är också oklart.[8]
I vilt tillstånd finns endast något tusental djur i små spridda populationer iIndien, södraNepal ochSydostasien.[1] Ursprungligen förekom den i ett bälte mellan nuvarandeMalaysia ochIndonesien. Tama vattenbufflar är vanliga i Sydostasien och finns även på andra håll i världen.
Under 1800-taletintroducerades vattenbuffeln tillAustralien för jakt och köttets skull och ett förvildat bestånd kom att etablera sig i den norra delen av landet. På 1970-talet hade antalet vattenbufflar i Australien blivit så många att de utgjorde ett hot mot flera våtmarker. Att de var bärare av sjukdomar som skulle kunna sprida sig till tamboskap utgjorde en annan fara, varför åtgärder vidtogs för att hålla beståndet nere och begränsa skadorna.[9]
Den vilda vattenbuffeln lever i hjordar. Den lever i fuktiga gräsområden, våtmarker och liknande habitat. Vattenbuffeln livnär sig i första hand på färskt gräs. I det vilda kan de bli upp till 25 år.[3][1] I fångenskap har individer blivit 29 år gamla.[3]
Vattenbuffeln används som dragdjur och hålls även för mjölk och kött. Även dyngan används torkad, bland annat för att elda med. Den italienska ostenmozzarella ystas traditionellt påmjölk från vattenbuffel.
I Sverige har det blivit vanligare med vattenbufflar för att återskapavåtmarker.[10]
Vattenbufflar plöjer ett risfält på centralaJava iIndonesien.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
