Forskningen om militära tillämpningar av långdistansrobotar började när studier avdoktorandWernher von Braun väckte dentyska arméns uppmärksamhet. En av anledningarna till att Tyskland började utveckla V-2:an och andra raketer under 1930-talet var att raketer inte var förbjudna vapen för Tyskland enligt bestämmelserna iVersaillesfreden.
V-2 startade lodrätt från en flyttbar plattform. Styrningen skedde i huvudsak endast under förbränningsfasen av robotbanan. Den utfördes genom att fyra roder tillverkade avgrafit påverkade gasströmmen från raketmotorn. Robotens lutning justerades automatiskt med avseende på hastigheten så att när en förutbestämd hastighet uppnåtts var lutningen 45°. Roboten skickade via radio kontinuerligt uppgifter om sin hastighet till en markstation. När den bestämda hastigheten uppnåtts sändes från marken en radiosignal till roboten som stängde av bränsletillförseln. Därefter fortsatte roboten i en parabelbana mot målet. Genom att följa V-2 med radar kunde man, sedan roboten gått in i kastbanefas, via radio i viss mån justera kursen i sidled med hjälp av vanliga aerodynamiska roder. I längdled var dock ingen korrigering möjlig.
Motorn till V-2 bestod av en slutenvätskeraketmotor som använde flytandesyre ochetanol som bränsle. En del av alkoholen leddes först in i den dubbelväggiga dysan, för att kyla denna. Motorn genererade ungefär 125 kg förbränningsgaser per sekund, vilka strömmade ut med en hastighet av 2000 m/s och gav en dragkraft vid start på 245 kN ("25 ton", 55 000lbf) och 710 kN ("73 ton", 160 000 lbf) när maxhastigheten uppnåtts.[1] Bränslet pumpades in i brännkammaren av turbindrivna centrifugalpumpar. Turbinerna i sin tur drevs av ånga som genererades avväteperoxid ochkaliumpermanganat i en särskild reaktorkammare.
V-2 tillverkades från början på basenPeenemünde på önUsedom vidÖstersjön, men efter en serie bombningar från detbrittiska flygvapnet flyttades tillverkningen till en underjordisk bas vid namnMittelwerk. Från början hade man brist på arbetskraft, men det lösteSS när man upprättade koncentrationslägretDora-Mittelbau. Fångarbetare tvingades arbeta under inhumana förhållanden dygnet runt, vilket medförde att dödstalen var större under tillverkningen än under vapnets användning: 15 000 tvångsarbetare dog till följd av tillverkningen medan ca 5 000 dog till följd av anfallen från V-2. Omkring 6 000 V-2 byggdes i Mittelwerk och av dessa avfyrades omkring 3 200 mot deallierade. Flest antal V-2 skickades mot Antwerpen (ca 1 600) följt av London (ca 1 400).
13 juni 1944 kraschade testraket nummer 4089 utanförBäckebo iNybro kommun iSmåland och kom att omväxlande kallasBäckebobomben ellerBäckebotorpeden. Raketen hade avfyrats frånPeenemünde och avsågs förmodligen landa i närheten avBornholm där tyskarna hade observationsstationer för raketexperimenten. Efter att delarna av den störtade raketen samlats ihop undersöktes den vidFlygtekniska Försöksanstalten i Stockholm av en grupp under ledning av flygdirektören och haveriexpertenHenry Kjellson. Professorn i Läran om Maskinelement vid KTHGustav Boestad författade 1944-07-19 en sedermera berömd rapport om Bäckebotorpeden.[3] Därefter skickades den tillStorbritannien för analys.
Iseptember1944 sattes V-2 för första gången in mot mål iEngland. På grund av den höga hastighet roboten uppnådde i slutfasen (1700 m/s) fanns det inga motmedel.
V-2 är även benämnd som A4,Aggregat 4, eftersom den var den fjärde raketen i sin utvecklingsserie.
V-2 har stått som modell för de flesta raketer efter andra världskriget. Den sovjetiskaSS-1 Scunner var en ren kopia av V-2.
