 Riksdagen 1527 | |||
| Ståndsriksdag | |||
| Västerås | |||
| Riksdagens varaktighet | |||
|---|---|---|---|
| 16 juni 1527–22 juni 1527 (6 dagar) | |||
| |||
| Redigera Wikidata | |||
Riksdagen 1527, även kalladVästerås riksdag hölls iVästerås16–18 juni 1527 och är känd som "reformationsriksdagen", eller genom riksdagens beslutVästerås recess, dåGustav Vasa förändrade kyrkans fristående ställning. Banden medpåven i Rom ifrågasattes, men kvarstod ännu några år. Den huvudsakliga källan till riksdagen ifråga är den kontroversiellaPeder Svarts krönika.
Beslutet att sammankalla till riksdag föranleddes avoroligheter iDalarna. Kung Gustav kallade till riksdagHelga trefaldighetssöndag i Västerås. Riksdagen skulle först ha hållits iSöderköping, vilket omöjliggjordes avdalaupproren.
Kallelsen utgick till rikets råd och menige adeln, två män från varje köpstad (en borgmästare och en rådman), fem till sex bönder perlagsaga, samt två eller fler av kapitlens lärdaste vilka utvaldes av rikets råd. Kallelsen till Dalarna hade dock en annorlunda lydelse.
Västerås riksdag hölls påslottet och i konventsalen i det dåvarande dominikanerklostret påMunkholmen. Närvarade gjorde 20 medlemmar avriksrådet (där biskoparna ochelecti ingick),kapitelherrar från bland annat Uppsala och Växjö, 129 friborne frälsemän (42 frånVästergötland), åtminstone 34borgare, 14bergsmän och över 100 bönder (varav endast två från Dalarna). Av de närvarande kom alla från det egentliga Sverige, ingen kom från Finland. Däremot fanns företrädare från de tyska städerna. Adeln hadeväpnat följe och kungen sin härmakt (som Svart kallar gamla hauptmän och fattigkarlar).[1]
Riksdagen inleddes med Gustav Vasas proposition, meddelad avLaurentius Andreæ. Propositionen började med en historisk framställning om relationen mellan kung och folk, och fortsatte med slutsatser om vilka problem som förelåg i riket. Fokus för propositionen är dalkarlarna, den dåliga räntan (statensskatteinkomster),ridderskapets försvagande och kyrkans stora förmögenhet av gods,tullproblem,Kopparbergslagen ochSilverbergslagen, borgarnas försvagande på grund avlandsköp, samt att svenskarna är lätta på tygeln och lätt låter sig förföras av främmande herrar som önskar skapa tvedräkt. Syftet med propositionen är främst statsrättslig och inteteologisk: Gustav Vasa ville ingå ettsamhällskontrakt med folket, om ett statsbygge med tydligare och skarpare gränser mellan kung och folk samt mellan folk och folk (ståndssamhälle).
Efter propositionen inleddes förhandlingar om dess innehåll. Hur dessa förhandlingar gick till är en kontroversiell fråga, eftersom den huvudsakliga källan är Peder Svart vars tillförlitlighet är ifrågasatt och vars krönika därför måste tolkas. I själva riksdagsprotokollen finner man ingenting om förhandlingarnas gång. Man får endast veta att vart stånd för sig haft överläggningar, vilket ledde till att de tre världsliga stånden uppsatte var sitt förslag. Detta förblev länge därefter bruk vid riksmötena. Därefter fick kungen och rådet försöka att ur de olika förslagen få fram ett riksdagsbeslut som kunde underskrivas av alla ständerna.[2]
Enligt Peder Svart varHans Brask huvudtalare. Prästerskapet ska ha invänt att de var avhängiga påven och att de därför inte fick beblanda sig med andliga frågor utan påvens samtycke, varvid Gustaf Vasa ställde som ultimatum att han i så fall vägrade vara kung och började gråta offentligt. Bönderna och borgarna ska ha fört oväsen för att få behålla sin kung, och ridderskapet från Västergötland, ledda avTure Jönsson (Tre Rosor), ha varit de sista att vilja ge efter för kraven.
Resultatet av riksdagen,Västerås recess, var att kyrkans ekonomiska och militära maktställning bröts, och den väldiga kyrkoreduktionen, som på ett avgörande sätt stärkte kronans resurser, inleddes. Riksdagen kan ses som det egentliga startskottet förreformationen i Sverige, och därmed som lutherdomens införande. Hur Svenska kyrkans teologi skulle utformas fortfor dock vara en stridsfråga långt efter riksdagen, fram tillUppsala möte 1593.
Vid sidan av riksdagsbeslutet utfärdade kungenVästerås ordinantia, en förordning.
