Rekonstruerad utbredning av urgermanskan 500 f.Kr. baserad på arkeologiska indikationer på kulturella likheter inomNordisk bronsålderskultur (rött) ochJastorfkulturen (magenta).
Urgermanska är ett rekonstruerat språk sammansatt utifrån degermanska språkens äldsta skriftligt belagda former. Det anses av språkhistoriker ha varit dengemensamma basen och utgångspunkten för dessa språks utveckling. De germanska språkens äldsta belägg är från de första århundradena e.Kr., då de redan var olika varandra. Splittringen av det urgermanska språket i dialekter som ledde till dessa språk måste därför ha ägt rum hundratals år före vår tideräknings början.
Urgermanskan uppvisar betydande skillnader jämfört med andraindoeuropeiska språk. Den mest välkända är den ljudskridning som beskrivs avGrimms lag ochVerners lag (de flesta forskare anser att de båda lagarna utgör successiva steg i samma utveckling), formulerade avJacob Grimm 1822 respektiveKarl Verner 1876. Ljudskridningen innebär grovt talat att urindoeuropeiskaklusiler "mjukas upp" till urgermanskafrikativor.
Det är osäkert var språket hade sitt ursprung. Arkeologin antyder att runt 750 f.Kr. fanns en någorlunda enhetlig germansktalande befolkning i södra Skandinavien och längs Nordsjö- och södra Östersjökusten från nuvarande Nederländerna till flodenWeichsel. Denna enhetlighet hade runt 250 f.Kr. splittrats i fem huvudgrupper: nordgermanska (urnordiska) i Skandinavien utom Jylland, nordsjögermanska längsNordsjön inklusiveJylland, Elbe-germanska runtElbe,Rhen-Weser-germanska runt dessa floder samt östgermanska mellan flodernaOder och Weichsel.
Den större dialektala mångfalden i söder antyder att utvecklingen av urgermanskan haft sin tyngdpunkt där, men även södra Sverige har föreslagits med argumentet att där vad man vet saknas förgermanska ortnamn. Man bör notera att eftersom hela det urgermanska området binds samman av en enhetlig vattenmassa är det mycket möjligt att språket utvecklats parallellt genom handel, äktenskap och andra kontakter, vilket onödiggör en snävt avgränsad språklig "vagga".
^Ringe (2006), s. 214. Om ē se ocksåFausto Cercignani,Indo-European ē in Germanic, iZeitschrift für vergleichende Sprachforschung, 86/1, 1972, s. 104-110.
^ [ab]Winfred P. Lehmann,A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.A.2.[1]Arkiverad 1 maj 2019 hämtat från theWayback Machine.
.PNG)
