Encyclopedins utgivning 1751–1777, en av de första faktaböckerna som beskrev världen ur ett naturvetenskapligt perspektiv snarare än ett kristet.
Upplysningstiden, även kalladupplysningen, var en kulturhistorisk rörelse iEuropa under1700-talet. Med rötter i senare delen av 1600-talet, blev den en stark rörelse i början av 1700-talet, med slutpunkt kring år 1800. Kulmen nåddes iFrankrike underVoltaire ochencyklopedisterna. Livskraften hämtades frånnaturvetenskapens framsteg och den åtföljande trovärdighetskrisen för denkristna religionen. Vetenskapernas nya universum,upplysningstidens filosofi, tycktes oförenligt med den gamla ”avGud givna ordningen”. I stället för den uppenbarade religionen vände man sig tilldeism ochnaturlig religion. En allt radikalarereligionskritik och en allt starkare strävan efter samhällsförändringar nådde sin kulmen med denfranska revolutionen (1789–1799).
Upplysningens viktigaste idé var tron på människans förnuft. Man ska inte okritiskt lita på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar. Man behöver inte ens tro på det som olika kyrkor lär ut och det som prästerna predikar. En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan.RationalisternaDescartes,Hobbes ochSpinozas idéer präglade upplysningens tidevarv.
Mot slutet av 1700-talet uppstodromantiken som en reaktion mot upplysningen. Romantikernas kritik mot upplysningen var att beskrivningen av verkligheten var för ensidigt mekanisk och materialistisk.[1]Mary Wollstonecraft kritiserar upplysningens företrädare för att de mänskliga rättigheterna inte gäller för alla, inte för kvinnorna. Hon är särskilt kritisk motRousseau, som hon menar förnekar det kvinnliga förnuftet och att han menar att kunskaper och fakta är ett område för män.[2]
Isaac Newtons epokgörande arbete inom det naturvetenskapliga fältet kan anses vara startskottet för upplysningen.Voltaire var en av de största motståndarna till kyrkans traditioner.
De vetenskapliga landvinningar som kännetecknade upplysningstiden i stora delar av Europa hade i stor utsträckning sitt ursprung iIsaac Newtons epokgörande arbete inom det naturvetenskapliga fältet. Även inom andra områden, som samhällsläran – nämnas börJohn Locke medTwo Treatises of Government – hade man under 1600-talet skapat vad som skulle bli grundstenarna tillupplysningens filosofiska och naturvetenskapliga glansperiod. En väsentlig skillnad fanns dock. Den ökade läskunnigheten under 1700-talet bidrog till att föra ut de vetenskapliga rönen i samhället på ett helt annat sätt än tidigare. Man måste förvisso vara medveten om att demokratiseringen ännu hade högst begränsad omfattning och vetenskapens framsteg var fortfarande främst en angelägenhet för städernas befolkning.
Upplysningsfilosofernas relation till religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet var i många stycken problematisk. Å ena sidan vände sig många av dem mot kyrkans traditionella trosuppfattning, särskilt Voltaire är känd för att ha närt ett starkt hat mot den katolska kyrkan och dess franska företrädares maktfullkomlighet. (Det utgör också bakgrunden till hans bekanta ord ”Ecrasez l’infâme”, det vill säga ”krossa den skändliga”.) Å andra sidan är det ett faktum att religionskritiken sällan nådde långt utanför filosofernas egen krets.
Parallellt med upplysningsidéerna vann också den mer känslosammapietismen (i Sverige särskilt dess grenherrnhutismen) allt fler anhängare.
Politiskt eftersträvade man under denna tid gärna ett system som byggde påMontesquieusmaktdelningsprincip. Många såg dock fortfarande denenväldige regenten som en garant för att förhindra uppkomsten av anarki som skulle bli följden om människor utan insyn i statsangelägenheter tilläts styra.Renässansens ochstormaktstidens form av envälde ansågs otidsenlig. Följden av detta resonemang blev att man i många länder fick regenter som fortfarande i princip var enväldiga, men som i större eller mindre utsträckning valde att styra sitt land enligt upplysningsfilosofins principer, till exempel vad gälldetryck- ochreligionsfrihet. Exempel på sådana ”upplysta” monarker kan man hämta från hela Europa, alltifrånPreussen (Fredrik II) ochRyssland (Katarina den stora) till Sverige, därGustav III representerade denna typ av regenter.
ISkottland, därDavid Hume var framträdande förkämpe för det kritiska förnuftet (seskotska upplysningen), fick ideologin snabbt fotfäste. Händelseförloppet sammanföll också med det tekniska och ekonomiska uppsving som kom att leda till denindustriella revolutionen och var den största anledningen till att Storbritannien blev en stormakt.
Ända till slutet av 1600-talet hade utbytet mellan Storbritannien och Frankrike varit mycket begränsat.[3] Men i början av 1700-talet stegrades Storbritanniens politiska betydelse genom detspanska tronföljdskriget. Det som först vann mark i Frankrike var detprotestantiska Storbritanniens naturvetenskap och denfilosofi som den grundade sig på. Det var fransmännen som populariserade och gjorde det vetenskapliga stoffet bekant på fastlandet – Newtons upptäckter liksom Lockes och hans anhängares tankevärld. Särskilt blev det vanligt att sträva efter att genom naturvetenskapen söka allmänfattliga svar på de allmänt mänskliga och eviga frågorna om Gud och om världen.[3]
Frankrike hade ett intellektuellt klimat som gynnade upplysningsidéerna. Detta manifesterades framför allt i publiceringen av den förstaencyklopedin som sammanställdes avDiderot ochd'Alembert. Verket fick stor betydelse för vetenskapsmän i hela Europa, eftersom franska var allmänt brukat som konversationsspråk och anses än idag vara ovärderligt för kunskapen om bland annat 1700-talets jordbruk och hantverk.
Hela kretsen av franska upplysningsmän och andliga förelöpare till revolutionen kastade sig ivrigt på naturvetenskaplig eller naturfilosofisk verksamhet. Voltaire skrev en uppsats om Newton och en avhandling om elden, Montesquieu sysslade med ekots mekanik och med insekterna, Rousseau studeradebotanik ochkemi. Diderot och framför allt d’Alembert var fackmän inommatematiken.[3]
Bland de intellektuella frodades också de tankar om frihet och jämlikhet som snart skulle leda tillfranska revolutionen.
De amerikanska kolonisterna påverkades, liksom fransmännen, av upplysningsfilosofernas frihets- och jämlikhetsideal. Detta uttrycks tydligast ioavhängighetsförklaringen, som bär spår av Lockes filosofi. Den amerikanska författningen, med en dömande, lagstiftande och verkställande makt, inspirerades närmast av fransmannenCharles-Louis de Secondat Montesquieu.
Den tredelade maktdelningspricipen behandledes avMontesquieu iDe l'Esprit de loix 1748.
Denis Diderot var huvudredaktör för den storaEncyclopédie.
Även i Sverige fick upplysningsidéerna stor genomslagskraft, mycket tack vare internationellt kända vetenskapsmän somCarl von Linné som skapade ett system att namnge växter och djur ochAnders Celsius som skapadeCelsiusskalan. I enlighet med tidens strömningar bildades också sällskap somVitterhetsakademien ochUtile Dulci. I den senare sammanslutningen blev poetenJohan Henric Kellgren en samlande kraft.
Tidens merkantilistiska strävanden tog sig också uttryck ihattpartiets satsning på inhemskamanufakturer.
Under periodens slut, då Gustav III regerade, genomdrevs reformer som syftade till en utökad religionsfrihet för utlänningar bosatta i Sverige (1781). Året därpå tillätsjudar bosätta sig iStockholm,Göteborg ochNorrköping. I linje med upplysningens humanitära ideal var förbudet även mot tortyr och avskaffandet av dödsstraff för vissa brott.
Under 1700-talets sista decennier kunde man hos några författare och poeter märka en reaktion på den, i deras tycke, ensidiga betoning av nyttan och förnuftet som tidigare varit förhärskande. Den nya tidens förespråkare fokuserade istället på att bejaka sina känslor. Man begrundade också gärna naturens oförstörda skönhet. Detta nya filosofiska synsätt kom att kallasromantiken och utvecklades i början av 1800-talet till det dominerande synsättet i Europa.Per Daniel Amadeus Atterbom visar i sin dikt ”Blåklinten” från romantikerns perspektiv, på skillnader i upplysningsfilosofernas och romantikernas syn på tillvaron:
^Burman & Sanner, Anders & Inga (2020-03-02). Inledning, upplysningen och dess kritiker. I Upplysningskritik. sid. 13. Läst 2 mars 2020
^Mansén, Elisabeth (2020-03-02). Mary Wollstonecrafts kritik mot upplysningen. I Upplysningskritik, Burman & Sanner (red). sid. 35-37. Läst 2 mars 2020
.jpg)
