.jpg)
Uncialskrift (avlatin:uncia, "tolftedel") är enbokskrift medmajuskelkaraktär som uppkom omkring150 e.Kr. och var i allmänt bruk iromerskamanuskript pålatin ochbysantinska pågrekiska undersenantiken och tidigmedeltid, d.v.s. från200-talet till700-talet, i senare varianter över helaEuropa samt förrubriker,överskrifter ochtitlar fram till1200-talet.
Uncialskriften utvecklades ur och sedermera ersatteromersk kursiv- ochkapitalskrift. Sedanpergament ersattpapyrus som skrivunderlag visade sig uncialskriften med sina rundare former och sittuniversalalfabet vara en snabbarehandskrift. Innanminuskelskriften utvecklades var det den dominerande bokskriften vid alla skrivcentra över hela Europa och kom att utvecklas i många olika regionala varianter.
Långt in på1900-talet har den dock fortsatt att användas förtitlar,inskriptioner och i andra "officiella" sammanhang, i synnerhet påIrland och iSkottland.
 |
 |
Förledet "uncial":s exakta betydelse är inte helt klar. Förmodligen kommer ordet frånHieronymus förord tillJobs bok där det förekommer på formenuncialibus. Detta kan antingen vara en misstolkning avinicialibus, vilket i så fall skulle betyda att Hieronymus syftade påanfangen som inleder styckena i skriften, eller också kan det syfta på att bokstäverna upptog en tolftedel av en rad i manuskriptet eller, möjligen, kostnaden för bläcket eller guldet och silvret i manuskriptet.
Begreppetuncial avseende ämnet för denna artikel användes först avJean Mabillion i början av1700-talet och hans definition utvecklades avScipione Maffei som ville förtydliga skillnaden mellan uncialskrift och romerskkvadratisk kapitalskrift.
I vissa sammanhang talar man också om ett manuskript vars text skrivits med uncialskrift som "en uncialskrift", i allmänhet för att förtydliga att inteminuskler använts. Några välkända sådan grekiska "uncialskrifter" är:Codex Sinaiticus,Codex Vaticanus,Codex Alexandrinus,Codex Bezae ochCodex Petropolitanus. Av dessa anses oftaPetropolitanus med sina stora bokstäver som den optimala uncialskriften.
Det som brukar kallashalvuncialskrift har fått sitt namn efter uncialskriften eftersom man trott att den utvecklats ur den. Halvuncialen är enminuskelskrift som dock starkt påminner om enmajuskelskrift.
Den unga uncialskriften utvecklades förmodligen från den senaromerska kursivskriften. De tidigaste formerna utmärks avbokstäver tecknade med ett enda brett penndrag. Dessaskrivteckens runda former utnyttjade de nya finapergament- ochvelängytorna för att slippa ifrån de kantiga bokstäver tecknade med flera penndrag som var nödvändiga påpapyrusbladens skrovliga yta.
I de äldsta bevarade manuskripten, som till exempelDe bellis macedonicis påBritish Library, är bokstäverna inte förbundna och orden heller inte separerade, något som annars är utmärkande för senare uncialskrift. Det finns omkring 500 kvarvarande manuskript i uncialskrift, vilket gör det till den vanligaste bokskriften före denkarolingiska renässansen.
Genom den utveckling som uncialskriften genomgick genom seklen blevskrivtecknen allt mer komplexa och, med början omkring600 blev snirklar och överdrifter vanliga imanuskripten. Först alterneradesstaplarna ochunderhängen, följt av vridningar på skrivverktygen och överlappningar. Då den mer kompaktaminuskelskriften uppstod omkring800 utgjorde flera av uncialskriftens varianter grunden till dess förenklade, mindre skrivtecken. Uncialskriften fortsatte dock att användas framför allt för avskrifter avBibeln innan den gradvis togs ur bruk900-1000.
De mycket varierande formerna av utvecklad latinsk uncialskrift från600-1000 som brukar läras ut i modernkalligrafiundervisning lånar också mycket från olikakursivskrifter med utsmyckningar, varierande pennbredd och ibland till och med lutande axlar.
På samma vis somgotiskatypsnitt använts för skriventyska långt inpå1900-talet, har olika varianter av uncialskrift helt dominerat itypografin på degaeliska språken, somiriska ochskotsk gaeliska, långt in på1950-talet. Än idag är det vanligen uncialskrift som används förtitlar,inskrifter på monument och i andra "officiella" sammanhang.
.jpg) | Trots uncialskriftens stora utbredning och långa utvecklingstid har dess olika varianter flera gemensamma kännetecken: | |
| m,n,u | Relativt breda,m bildas med krökta penndrag (ett inledande rakt penndrag kan antyda att det rör sig om ett äldre manuskript),n är skrivet som ett litetN för att särskilja det frånr ochs. | |
| f,i,p,s,t | Relativt smala | |
| e | Bildas genom ett böjd penndrag, dess arm (hasta) är inte förbundet med den övre kurvan; armens vertikala läge sänktes med tiden från den övre kurvan mot mitten. | |
| l | Har en smal fot utanserif åt höger. | |
| r | Med ett långt böjt ben som ofta förbinder bokstaven med nästa. | |
| s | Liknar och är stamfader tilllångt s (ſ, ſ) och liknar alltså snararer änf | |
I yngre uncialskrift är bokstäverna ofta skrivna lite på en höft. Till exempel kan ett dubbeltl vara ihopskrivna i baslinjen, bågarna i till exempelb,p ochr sitter ofta inte ihop medgrundstrecket och skriften som helhet ger ofta ett mindre rent intryck än i äldre manuskript.
.jpg)
Eftersom uncialskriften brukades under lång tid och över ett mycket stort område uppstod ett antal lokala varianter:
| Afrikansk uncialskrift (dvs romersk, nordafrikansk) | Mer kantig är övriga varianter, bågen i bokstavena kan vara särskilt spetsig |
| Bysantinsk uncialskrift | Två särdrag: Förb ochd användes former under300- och400-talen som ligger närmarehalvuncialskrift. Under400- och500-talen varb dubbelt så bred som övriga bokstäver ochr hade en axel som räckte ned till baslinjen och ett grundstreck med underhäng. |
| Italiensk uncialskrift | Runda tecken somc,e,o är plattare upptill;a har en spetsig båge (som i den afrikanska varianten);d har ett snarare horisontellt än vertikalt grundstreck; och delade avslutningar (dvsserifer if,l,t ochs). |
| Insulär uncialskrift (ska ej sammanblandas medinsulär skrift) | Vanligen med tydligt åtskilda ord däri sammankopplas medm ochh i slutet av orden. Accentueradebetonadestavelser (vilket förmodligen på attengelska ochiriska inte ärlatinska språk). Kilformadefinaler och ofta med dekorationer i form av djur och punkter. Unikt är de s.k.insulära förkortningarna, helt egna tecken som inte finns i något av de andra varianterna. |
| Merovingisk uncialskrift (eller fransk) | Använder sig av tunna underhäng i bokstäver somg,p etc; ettx där linjerna korsar varandra över mitten; ocha ochd med ett krökt grundstreck. Dessutom är dekorationer i form av fiskar, träd och fåglar vanliga. |
