Karl den store använde sig av titelnromerskkejsare, vilket sågs som en länk mellan det tidigareVästromerska riket och det tysk-romerska riket. Riket grundades närOtto I kröntes tilltysk-romersk kejsare 962. Grunden för riket lades dock ifördraget i Verdun år 843. Epitetet ”helig” lades till på 1100-talet för att markera rikets sakrala karaktär gentemot påvens maktanspråk. Uttrycket ”av tysk nation” lades till på 1400-talet som avspisning tillFrankrikes kung, en ättling till Karl den stores yngre linje, som hade gjort anspråk på den romerska kejsartiteln.
Riket bestod av ett antal områden styrda av feodalafurstar, och centralmakten var ofta svag. Efterreformationen delades de ingående staterna i enromersk-katolsk och enprotestantisk grupp, vilket blev en av orsakerna till dettrettioåriga kriget, som var ett splittrande inbördeskrig inom riket. Efterwestfaliska freden 1648 förlorade det Tysk-romerska riket i praktiken sin politiska betydelse.
Det tysk-romerska riket upplöstes formellt 1806 under det militära trycket frånNapoleon I:s Frankrike. Ett antal av rikets furstendömen organiserades i stället iRhenförbundet med Napoleon som beskyddare (protecteur). Förbundets medlemmar var formellt suveräna men fungerade i praktiken som franskasatellitstater.
Den 1 augusti 1806 kungjorde Rhenförbundsstaterna sitt utträde ur Tyska riket, och fem dagar senare avsade sigFrans II sin kejsarvärdighet och kallade sig Frans I som österrikisk kejsare.[1] Han hade 1804 antagit titeln "kejsare av Österrike" som ett svar på att Napoleon samma år hade utropat sig till fransmännens kejsare. Ikejsardömet Österrike inkluderades områden som aldrig ingått i det Tysk-romerska riket.
Tysk-romerska riket omfattade vid grundandet år 962 cirka 470 000 kvadratkilometer, 30 procent större än dagens Tyskland, och hade uppskattningsvis enbefolkningstäthet på 10 invånare per kvadratkilometer. Vid mitten av 1000-talet hade riket vuxit till mellan 800 000 och 900 000 km² och hade mellan 8 och 10 miljoner invånare. I slutet av 1200-talet uppgick befolkningen till mellan 12 och 14 miljoner, men minskade kraftigt under 1300-talet som följd av bådedigerdöden och mångajudars flykt till Polen.
Den tyska konungavärdigheten, med vilken från 962 den romerska kejsarvärdigheten var förenad, gick först i arv inomKarl den stores ättkarolingerna, som så småningom dog ut påsvärdssidan. VidHenrik I:s val 919 spelade arvsrätten inte längre samma roll. Men Henrik var istället rekommenderad av sin företrädare. Densachsiska ättens konungar brukade redan under sin livstid nämligen låta hylla (välja) sina efterträdare, och inom denfrankiska ätten följde man denna tradition.
Det första fullt fria valet varLothar III:s år 1125. Efter denna tid försvann alltmer arvsrättens begrepp, även om man höll sig inom ätten vid valet. I början deltog mestbiskopar,ärkebiskopar ochhertigar i valet. Så småningom började de viktigaste andliga och världsligafurstarna hålla ett förberedande val, som sedermera underställdes de andras godkännande. Slutligen blev det alltmer sed att endast de furstar som innehade de högsta riksämbetena deltog i detta förberedande val, vilket alltmer blev det bestämmande och slutligen (från mitten av 1200-talet) det enda valet.
År 1623 erhöllBayern Pfalz gamla valrätt, men för Pfalz räkning skapades 1648 en åttonde kurvärdighet. 1692 kom en nionde, förHannover, vars regent blev ärkeskattmästare. Eftersom kurfurstarna ofta utövade sin valrätt genom sändebud och inte infann sig vid kröningarna (vilka skedde iAachen) skapades nya ärftliga ämbeten, vilkas innehavare (subofficiales imperii) tjänstgjorde som deras vikarier. Detta var dock fallet endast med de världsliga sysslorna.
Sålunda var grevarna avWaldburg arvdrotsar, grevarna avLimburg och (efter 1713) grevarna avAlthau arvmunskänkar, grevarna avPappenheim arvmarskalkar, furstarna avHohenzollern arvkammarherrar och grevarna avZinzendorf arvskattmästare. Även andra ärftliga riksämbeten skapades. Bland annat blev furstarna avThurn und Taxis ärftligarikspostmästare, furstarna avSchwarzburg arvstallmästare, grevarna avWerthern det Heliga romerska rikets arvdörrvaktare, och så vidare.
Vidinterregnum (tiden mellan en kejsares död och valet av hans efterträdare) var pfalzgrevenriksföreståndare (vicarius imperii) för de frankiska länderna (juris francici) och kurfursten av Sachsen (juris saxonici) för de sachsiska.
Rikets officiella namn var "Heligt romerskt rike av tysk nation". Ett känt uttalande frånVoltaire om detta rike var att det "varken var heligt eller romerskt om ens ettrike".[3] Voltaire varskeptiker bland annat till helighet och tyckte inte heller att det fanns något speciellt romerskt arv i riket.
Franska anspråk på burgundiska territorier som tillföll huset Habsburg genomMaria av Burgunds giftermål med kejsarMaximilian I gjorde att 1512 års riksdag stadfäste den officiella benämningen "Heliga romerska riket av tysk nation".[4][5]
Under medeltiden fanns det ett visst centralstyre. Men till skillnad från vad som var fallet iFrankrike, som delvis har gemensam historia med Tyskland (seFrankiska riket), kunde inte centralmakten bryta defeodalavasallernas makt över olika distrikt och regioner. Det hade däremot skett i Frankrike efter dethundraåriga kriget och underrenässansen.Reformationen splittrade riket ytterligare. Olika furstestater hamnade på olika sidor i konflikten och ett inbördeskrig (det så kalladetrettioåriga kriget) bröt ut om religionen. Då försvann den större delen av riksenheten.
Snarare än ett rike blev skapelsen därefter en lösfederation, med viss gemensam lagstiftning om till exempelöl, och det bestod av ett stort antal stater av varierande storlek.
Utländska regenter kunde ha territorier inom det Tysk-romerska riket – till exempelSveriges besittningar iPommern ochDanmarks besittningar iHolstein. Utländska regenter ansågs då som kejsarensvasall på detta territorium och denne var till exempelhertig,greve eller dylikt där.
Kejsaren ansågs vara helig på grund av att en av hansriksregalier var enrelik, nämligen denheliga lansen som ansågs ha stuckits i Jesu sida vid korsfästelsen.
Kejsaren ansågs som arvtagare till deromerska kejsarna eftersom kejsaren hade överhöghet över norra Italien såsom "kung av Italien". Kejsaren var dock först och främst "tysk konung" och såsom sådan valdes han formellt avkurfurstarna (som Habsburgarna kontrollerade sedan 1400-talet).Påven krönte sedan den nyblivne tyske konungen till kejsare.
Dessa världsliga ämbeten kunde som nämnts ovan överlåtas till ställföreträdande vikarier, även vid ceremonier som till exempel kröningar. Det skedde särskilt efter reformationen då kurfurstarna tillhörde olika religionsinriktningar. Mer om dessa ämbeten i Tysk-romerska riket finns på tyska Wikipedias artikelErzamt.
.svg)
.svg)
.svg)
-de.png)
