Tuvaluöarna beboddes av polynesier sedan 1000-talet f.Kr. OrdetTuvalu betydergrupp om åtta och syftar på att ursprungligen var åtta av de nio atollerna bebodda. Den spanskeupptäcktsresandenÁlvaro de Mendaña de Neira blev den 16 januari 1568 den försteeuropé att besöka Nui[4] och Niulakita den 29 augusti 1595. Även brittiskeJohn Byron upptäckte några öar 1764 och namngav öarna Lagoon Islands. Den 5 maj 1781 upptäckte spanskeFrancisco Antonio Maurelle även Nanumanga.[5]
I maj 1819 upptäckte amerikanskeArent de Peyster (på ett brittiskt fartyg) Nukefetau som då fick namnet Peysteröarna och Funafuti som då fick namnet Elliceöarna. Den 6 november 1821 upptäckte amerikanske George Barrett även Nukulaelae. 1841 besöktes några öar av den amerikanskaUnited States Exploring Expedition. Kring 1860 anlände de första missionärerna från den brittiska London Missionary Society till området. Elliceöarna hamnade 1877 under brittisk överhöghet där de i oktober 1892[6] deklarerades som ett brittiskt protektorat och införlivades iGilbert och Elliceöarna och från 1916 blev området en egen koloni.
Underandra världskriget användes öarna avUSA som plats förflygfält. 1949 bosatte sig emigranter från den då överbefolkade Niutaoön på den då obebodda Niulakitaön. I oktober 1975 erhöll öarna viss autonomi och införlivades en kort period i detBrittiska Västra Stillahavsterritoriet fram till 1976. Namnet ändrades då åter till Tuvalu. Den 1 oktober 1978 återfick nationen Tuvalu sitt oberoende och blev medlem iSamväldet. Den 7 februari 1979 slöts ett vänskapsfördrag med USA som då gav upp sina, och erkände Tuvalus, anspråk på öarna Funafuti, Nukefetau, Nukulaelae och Nurakita (Niulakita) som del av Tuvalu. Fördraget trädde i kraft den 23 september 1983.
Tuvalu ligger söder omekvatorn cirka 750 kilometer söder omGilbertöarna iKiribati och cirka 1.000 km norr omFiji. Tuvalu består av nio öområden. Öarna har en sammanlagd areal om ca 25,63 km² och består av 6korallatoller och 3 korallöar[7]
Den högsta höjden är på endast ca 5 m ö.h. Befolkningen uppgår till ca 12.000 invånare[8] där ca 4.500 bor på huvudönFongafale i Funafutiatollen. Landets huvudflygplatsFunafuti (Funafuti International Airport,flygplatskod "FUN") ligger på Fongafales mellersta del och har kapacitet för lokalt flyg.
Öarnas ringa höjd utgör en stor risk för översvämning om havsnivån höjs, eller att öarna sjunker p.g.a att de består av döda koraller, i likhet med andra önationer somMaldiverna och öområden som till exempelTokelau ochCarteretöarna.
Tuvalu tillhörSamväldet, där landets statschef är denbrittiska monarken, representerad lokalt av en generalguvernör från Tuvalu. Enligt landets konstitution från 1978 ligger den lagstiftande makten hos ett parlament med 16 ledamöter, som utses genom allmänna och direkta val vart fjärde år.
Regeringen består av en premiärminister och upp till åtta ministrar, vilka har ett direkt ansvar inför parlamentet.[9]
I Tuvalu finns inga politiska partier, och parlamentets ledamöter representerar främst sina hemöar. Efter landets självständighet 1978 dominerade två framträdande politiker:Tomasi Puapua (född 1938), som tjänstgjorde som premiärminister mellan 1981 och 1989 samt som generalguvernör 1998–2003, ochBikenibeu Paeniu (född 1956), som var premiärminister 1989–1993 och 1996–1999.
Under början av 2000-talet präglades den politiska scenen av täta regeringsskiften, där konflikter mellan enskilda politiker ofta låg bakom oroligheterna. Flera premiärministrar avsattes genom misstroendeomröstningar i parlamentet. Bland dessa varWilly Telavi (född 1958), som förlorade sin post 2013 och ersattes avEnele Sopoaga (född 1956). Sopoaga behöll sin position efter valet 2015 men förlorade motKausea Natano (född 1957) i en parlamentarisk omröstning efter valet 2019. Efter detta val var 15 av de 16 parlamentsledamöterna män.[9]
Tuvalus främsta industrier ärfiske,kopra ochkokos. De viktigasteexportvarorna var år 2002 fisk och kopra som exporterades till främstStorbritannien,Italien,Danmark ochFiji. De viktigasteimportvarorna år 2002 var mat, bränsle, maskiner och andra förnödenheter. Varorna kom främst frånUngern,Japan ochFiji. I genomsnitt besöker färre än 1 000 turister Tuvalu varje år.[10]
Statens inkomster kommer mest från försäljning avfrimärken ochmynt samt skatter från tuvaluaner som arbetar utomlands. Ungefär 1 000 tuvaluaner arbetar ifosfatgruvor i grannlandetNauru, men fosfat-tillgångarna håller på att minska, och Nauru försöker få tuvaluanerna att flytta hem igen.
År 2000 förhandlade Tuvalu fram ett kontrakt där man under 12 år hyr ut sintoppdomän.tv för 50 miljoneramerikanska dollar.
Tuvalu mottar en del ekonomisk hjälp och de största bidragsgivarna var 1999Australien, Japan ochUSA. USA betalar också för ett fiskeavtal med Tuvalu. Dessutom finns en internationellfond för ekonomisk hjälp till Tuvalu.
Staten har försökt minska sina utgifter genom att dra ner på statligt anställd personal och har försök att privatisera viss offentlig verksamhet.[10]
Vägnätet på Tuvalu är begränsat till cirka åtta kilometer väg. Gatorna i Funafuti är asfalterade och har gatubelysning men andra vägar är oasfalterade. Tuvalu saknar helt järnvägar.
Den enda flygplatsen ärFunafuti International Airport med en asfalterad landningsbana.Air Pacific frånFiji trafikerar Funafuti med reguljärflyg tre gånger i veckan (tisdag, torsdag och lördag) med avgång frånSuva.
Befolkningen i Tuvalu består till 91 procent avpolynesier och till 7 procent av personer med blandad bakgrund, där polynesiskt ochmikronesiskt ursprung dominerar. Endast 46 procent av invånarna är män, vilket beror på att många arbetar utomlands som gästarbetare. Mer än en tredjedel av landets invånare bor på den tättbefolkade atollenFunafuti.[9]
Majoriteten av invånarna i Tuvalu talartuvaluanska, ett polynesiskt språk som är nära besläktat med samoanska. Engelska är också ett vanligt förekommande språk. Båda språken har officiell status i landet.[9]
Kyrkan har en central roll i hela det tuvaluanska samhället och har tidigt utvecklat en unik form av ledarskap, disciplin och kulturellt uttryckt gemenskap. På 1860-talet anlände missionärer medkongregationalistisk bakgrund frånSamoa, vilket ledde till uppbyggnaden av både kyrkor och skolor. Tack vare de språkliga och kulturella likheterna mellan folken blev denna överföring smidigare. Många tuvaluer valde senare att bli missionärer och verkade på andra öar iPolynesien ochMelanesien efter sin utbildning. I mitten på 2020-talet tillhörde 86 procent av befolkningen den autonoma kyrkanEkalesia Kelisiano Tuvalu. Utöver detta finns mindre religiösa grupper, inklusivesjundedagsadventister ochromerska katoliker.[9]
.svg)
