Kejsardömet Ryssland annekterade Turkmenistan 1884 och från 1906 började mankolonisera landet. 1924 blev Turkmenistan ensocialistisksovjetrepublik. Ända in på 1930-talet rådde häftigt motstånd motsovjetiseringen. 1991 utropade Turkmenistan sin självständighet, men ipolitiskt hänseende har inte mycket förändrats sen dess, och landet har i praktiken förblivit enenpartistat. Den viktigaste skillnaden är emellertid att regeringen numera kan söka lån utomlands för att exploatera de väldiganaturgasfyndigheterna, och man söker hellre stöd frånislamiska länder än frånRyssland.
Över 90 procent av landet består avöken, där den största delen ärKarakum. Vidsträckta områden av Karakum täcker Krasnovodskplatån, och sanddyner utgör cirka 10 procent av öknen. I öster bildarAmu-Darja del av gränsen mot både Uzbekistan och Afghanistan. Floden rann tidigare ut iAralsjön men sedan 1950-talet avleds en stor del av vattnet tillKarakumkanalen som genomkorsar två tredjedelar av landet i västlig riktning fram tillGyzylarbat. Kanalen försörjerbomullsodlingarna med vatten, vilket också har bidragit till Aralsjöns uttorkning. På den västra delen av platån sänker sig landet till Kaspiska havets kust.
Trots sina förekomster av naturgas ocholja är Turkmenistan ett fattigt land. Industrin är föga utvecklad. Frånsett tillverkning avmattor ochlivsmedelsindustrin, består industrin huvudsakligen avsvavel- ochsaltutvinning samt naturgasproduktion. 1995 skötinflationen i höjden, och den sjunkande produktionen ledde till att den tidigare positiva handelsbalansen visade underskott. Sedan självständighetsförklaringen 1991 har endast få förändringar skett inom ekonomin. Några reformer har inte initierats, vilket har lett till ökad fattigdom och livsmedelsransonering. 1996 inträffade en katastrofalmissväxt inom bomulls- ochspannmåls-odlingen. Ett annat stort problem är den ökade utbredningen av öknarna.
Området har varit befolkat sedanantiken.Alexander den store erövrade området under det 4:e århundradet f.Kr. på väg tillIndien. 150 år senare etableradepartherna sitt kungadöme iNisa, ett område som nu ligger i förorterna till den nuvarande huvudstadenAsjchabad. Under 600-talet erövradearaberna regionen, och förde med sig denislamska religionen och omfattade turkmenerna (dessa finns omtalade från 900-talet) iMellanösternkulturen. Det var runt denna tid somSidenvägen återigen framkom som en betydande handelsväg mellan Asien och Europa. Regionen blev snart känd som centrum i det storaKhorasan dåkalifenal-Ma'mun flyttat sin huvudstad tillMerv.
I mitten av 1000-talet koncentreradeseldjukturkarna sina krafter i området till Turkmenistan i ett försök att expandera in i Afghanistan. Seldjukriket föll samman under andra halvan av 1100-talet. Området miste sin oavhängighet tillMongolväldet dåDjingis khan i början av 1200-talet tog kontroll över området öster om Kaspiska havet på sin väg västerut. Från mitten av 1200-talet fram till 1330-talet var regionen underkastad de mongoliskailkhanerna i Persien. Den erövrades på 1370-talet avTimur Lenk och kom därefter att vara underkastadtimuriderna genom 1400-talet. Under det att turkmenerna under 1500-talet konstant utkämpade inbördes klankrig eftertraktades området av såväluzbekerna i norr somsafaviddynastin i Persien; den senare lyckades så småningom ena de turkmenska stammarna under sig, men turkmenerna förblev i stort oberoende, bortsett från mindre erövringar avkhanatetChiva ochafghanska furstar.
Området erövrades avKejsardömet Ryssland mellan1865 och1894 efter att det separerats frånPersien. KhanatenChiva ochKokand samtemiratetBuchara erövrades 1865–1873, varpå turkmenerna, som dessförinnan enats undertekkestammen, besegrades; år 1881 föll fästningenGök-Tepe till ryssarna under stora turkmenska förluster, vilket föranledde attMerv kunde intas 1884. År1885 hade området annekterats och 1895 slöt Ryssland ett avtal medStorbritannien i vilket gränsen bestämdes. Under den ryskaadministrationen flyttade ryskabosättare in och landet odlades upp och förbands med järnväg till Ryssland.
Den 27 oktober1991 förklarade landet sig självständigt, vilket erkändes den 8 december.Saparmurat Nijazov, som valts till president redan året före självständighetsförklaringen och tillträtt den 21 juni 1991, satt kvar som president fram till sin död år 2006 och var föremål förpersonkult. Det tidigare kommunistpartiet har kvar mycket av sin makt och inflytande, även om vissa liberaliseringar av ekonomin skett. Tidigare politiska oppositionspartier har förklarats olagliga. Det finns några små oppositionsrörelser, som verkar underjordiskt eller från utlandet.
Nijazov dog den 21 december 2006, varpå vice premiärministerGurbanguly Berdimuhamedow tillträdde som interimspresident. Den 26 december godkändes sex nomineringar till kandidatur till presidentvalet, däribland Berdymuchamedovs, av folkförsamlingen. Val hölls den 11 februari 2007; enligt det officiella valresultatet som offentliggjordes den 14 februari fick Berdymuchamedov 89,23 procent av rösterna och insvors som president samma dag.
I september 2008 infördes en ny konstitution som bland annat innehåller flerpartisystem och marknadsekonomi.[6] Förhoppningar på demokratiska reformer under den närmaste tiden är låga, även om de mest totalitära dragen från Nijazovs regim har mildrats.
Turkmenistan styrs sedan 2007 av den auktoritäre presidenten Gurbanguly Berdimuhamedow och hans maktapparat kring Turkmenistans demokratiska parti (TDP). Sedan Berdimuhamedow efterträdde diktatorn Saparmurat Nijazov har han på papperet genomfört politiska reformer som flerpartisystem och ökad pressfrihet. Dessa har dock snart visat sig vara just pappersprodukter. Berdimuhamedow anklagas för att liksom Nijazov förtrycka opposition och kränka medborgarnas mänskliga rättigheter.[5]
I presidentvalet år 2012 fick Berdimuhamedov 97 procent av rösterna. Medan hans föregångare Nijazov kallade sig Turkmenbashi - eller alla turkmeners fader - så är Berdimuhamedov känd som Arkadag - eller beskyddaren. Presidenten har fortsatt på sin föregångares auktoritativa linje även om personkulten inte längre är riktigt så stark som under Nijazov som var president för livet.[7]
I söder bildar bergskedjanKopet-Dag, vars högsta topp är på 2 912 meter över havsnivå, gräns motIran.Balkanbergen i väst ochKugitangtau längst i öst, med landets högsta topp,Ajribaba, på 3 139 meter, vid gränsen mot Uzbekistan, är de enda övriga bergsområdena. Den lägsta punkten i landet ärdepressionenAktjanaj på 81 meter under havets nivå. Landets största sjö,Sarykamysj, har dock en vattenyta som ibland understiger Aktjanaj (lägsta noteringen är 110 meter under havsnivån). FlodenAmu-Darja löper genom landets norra del, ochHari Rud genom dess södra, innan den senare upphör i Karakum, dessa floder försörjer ett nätverk av kanaler med vatten, vilket görbevattningen av jordbruksmark möjlig ungefär hälften av den odlade marken används till att odla bomull, vilken Turkmenistan är stor producent av, men de främsta inkomstkällorna är ändå råolja och naturgas som landet har betydande resurser av.
Turkmenistan har ettsubtropisktökenklimat, med lite regn. Vintrarna är milda och torra med mest nederbörd mellan januari och maj. Mest nederbörd faller i Kopet-Dag-bergen.
Turkmenistans statsskick är presidentialistisk republik, där presidenten är både statschef och regeringschef. Landets konstitution ([1]) antogs den 18 maj 1992; den nuvarande versionen antogs den 15 augusti 2003. Turkmenistan har ett enpartisystem där endast medlemmar av den nu avlidne auktoritäre presidentSaparmurat Nijazovs parti,Turkmenistans demokratiska parti, är tillåtna att ställa upp i val till de två nominellt lagstiftande parlamentssamlingarna, folkrådet (eller folkförsamlingen;Halk Maslahaty) och församlingen (Mejlis). Regeringen utses av presidenten.
Turkmenistan är indelat i ett stadsdistrikt på provinsnivå runt huvudstadenAsjchabad samt följande fem provinser (welayatlar), med provinshuvudstad inom parentes:
President Saparmurat Nijazov, tidigare byråkrat ikommunistpartiet i Sovjet, behöll absolut kontroll över landet fram till sin död 2006. All opposition är förbjuden och Nijazov har genomfört en välutveckladpersonkult runt sig. Hans bok,Ruhnama, spelar en central roll i landets kultur och utbildningsväsen. Enligt grundlagen väljs presidenten genom allmänna val för en femårsperiod, men det senaste (och hittills andra) valet hölls dock den 21 juni 1992, i vilket Nijazov ensam deltog och i vilket han sades ha fått 99,5 procent av rösterna. Nijazovs mandatperiod förlängdes på obestämd tid av folkrådet den 28 december 1999. I november 2005 röstade folkrådet ner Nijazovs förslag om att hålla presidentval år 2009.
Nijazovs död den 21 december 2006 skapade ett maktvakuum i landet, då ingen bestämd efterträdare utsetts. Enligt konstitutionen skulle parlamentets talman,Övezgeldi Atajev, övertagit presidentposten, men i stället utnämndes den vice premiärministernGurbanguly Berdimuhamedow till interimspresident (och därtill till chef för den kommission som ska organisera statsbegravningen). Folkförsamlingen godkände den 26 december 2006 sex nomineringar till kandidatur till presidentvalet, däribland Berdimuchamedovs, trots att denne såsom interimspresident enligt Turkmenistans konstitution inte är tillåten att ställa upp. I valet den 11 februari 2007 vann Berdimuhamedow med 89% av rösterna och insvors till president den 14 februari 2007.
Berdymuchamedov har upphävt vissa av sin föregångares lagar. 2008 infördes en ny konstitution som bland annat innehåller flerpartisystem och marknadsekonomi.[6] Dock verkar det, liksom kring hans föregångare, ha bildats en personkult kring Berdymuchamedov.[8]
Turkmenistans utrikes- och försvarspolitik domineras avneutralitet ochisolationism. Ett fördrag gjorde 1992Ryssland till garant för Turkmenistans nationella säkerhet och en gradvis övergång av försvarsmaktens ledning från ryska till turkmenska händer. De sista ryska gränstrupperna drog sig tillbaka 1999. För att balansera det ryska inflytandet slöt Turkmenistan 1999 ett avtal om begränsat militärt samarbete medKina.
Turkmenistan var medlem iOberoende staters samvälde (OSS) fram till 26 augusti 2005 då det avsade sig sitt permanenta medlemskap och i stället blev associerad medlem. För att befästa sin neutralitet har Turkmenistan vägrat att delta i OSS:s multilaterala militära samarbete. Ett undantag utgörs dock landets medverkan i den Kaspiska flottiljen tillsammans med Ryssland ochKazakstan. I slutet av 2001 tilläts attUSA fick föra humanitära, men inte militära, förnödenheter tillAfghanistan via Turkmenistan. USA utbildar också de turkmenska gränstrupperna och har försett dem med modernt materiel, allt i syfte att hindra det stora flödet avheroin från Afghanistan via Turkmenistan.
Den turkmeniska försvarsmakten bestod 2006 av en armé med 21 000 man, ett flygvapen om 4 300 man och en flotta om 700 man. Försvarsmaterielen är ett arv från den sovjetiska tiden och blir efterhand alltmer omodern. Armén är organiserad i femmilitärområden och hade 2007 tre motorskyttedivisioner, ett raketartilleriregemente, ett pansarvärnsregemente, ett ingenjörsregemente, två luftvärnsrobotbrigader och en fallskärmsjägarbataljon. Flygvapnet har tvåflygdivisioner och flottan har en liten örlogsbas iTürkmenbaşy. Planer fanns på att införa en yrkesarmé 2005, men de har inte genomförts, bl.a. därför att värnplikten ses som ett sätt att minskaarbetslösheten. Vapenföra män ärvärnpliktiga från 18 års ålder. Första tjänstgöring är sedan 2002 höjd från 18 till 24 månader.Värnpliktsvägran är förbjuden och straffbar; det finns ingen möjlighet tillvapenfri tjänstgöring. Det går däremot bra att genom mutor eller politiska förbindelser blifrikallad. Grov pennalism från både befälet och äldre värnpliktiga, de mycket dåliga sanitära förhållandena i kasernerna, de små och dåliga livsmedelsransonerna, ansträngande tjänstgöring och allvarliga stammotsättningar gör att desertering ochsjälvmord är ett mycket stort problem i den turkmeniska försvarsmakten. För att minska risken för desertering, kommenderas de värnpliktiga till tjänstgöring i förband som är förlagda utanför deras traditionella stamterritorier. Trots detta rymmer många värnpliktiga, säljer sina uniformer och vapen och gömmer sig hos sina släktingar.[källa behövs]
Rysslands ovilja att transitera turkmensk gas till marknader som kunde betala i hårdvaluta, samt ökande skuld till sina största kunder i det tidigare Sovjet, ledde 1994 till ett tvärt fall i industriproduktionen. Detta medförde då att budgeten gick från överskott till ett litet underskott.
Turkmenistan har genomfört försiktiga ekonomiska reformer, och hoppas att försäljning av bomull och gas ska utveckla ekonomin. Problem som hindrar denna utveckling är bland annat en utbredd fattigdom (35 procent av befolkningen är fattig) och en stor utlandsskuld. Osäkerheten om Turkmenistans ekonomi är stor, eftersom ekonomiskstatistik är statshemligheter. Privatiseringen förblir begränsad.
Mellan 1998 och 2002 präglades Turkmenistans ekonomi av fortsatt avsaknad av adekvata exportrutter för naturgas och av förpliktelser att betala utlandsskuld baserad påkortfristiga lån. Samtidigt har värdet av den totala exporten stigit kraftigt på grund av högre internationella olje- och gaspriser.
President Nijazov har förskingrat mycket av landets intäkter på självglorifiering, omfattande renoveringar av städer, särskiltAsjchabad, samtidigt som människor utanför huvudstaden lever i fattigdom. Presidenten har lovat fritt vatten, elektricitet och gas, men det saknas ofta.
Turkmenistan är till största delen öken, där det finns ett intensivtjordbruk i konstbevattnadeoaser. Hälften av det som odlas ärbomull, vilket gör landet till tionde största bomullsproducenten i världen.
Elektriciteten produceras nästan uteslutande avfossila bränslen.
Landet har också den femte största tillgången pånaturgas i världen, och därtill stora fyndigheter avpetroleum. Utöver naturgas och olja finns i landet ävenkol,svavel ochsalt.
2006 hade Turkmenistan 5 042 920 invånare, vilket då gav 12 invånare per km². Eftersom landet till största del består av öken är stora delar ytterst glesbefolkade. Städerna ligger främst i oaser. Omkring 47 procent av befolkningen är urban.
De större religiösa tillhörigheterna ärmuslimer (89 procent) ochrysk-ortodoxa (9 procent).
Den stora majoriteten av muslimerna ärsunniter tillhörande denhanafitiska rättskolan. Det finns också mindre grupper shiamuslimer bland etniska perser, azerer och kurder iTürkmenbaşy och längs gränsen till Iran.
De flesta etniska ryssarna i landet tillhör den rysk-ortodoxa kyrkan. Det finns tretton rysk-ortodoxa kyrkor i Turkmenistan. En präst iAsjchabad leder kyrkan i landet, underställd ärkebiskopen iTasjkent i Uzbekistan.[källa behövs]
