Språkets rötter kan spåras tillMongoliet ochCentralasien och de första skriftliga lämningarna är närmare 1200 år gamla.Osmanskan, den omedelbara föregångaren till dagens turkiska, spreds åt väster när detosmanska riket utvidgades. Som en av den moderna turkiska republikens landsfaderAtatürks reformer, ersattes 1928 det osmanska alfabetet (en variant avarabiska alfabetet) av en variant av detlatinska alfabetet. Samtidigt inledde den Turkiska språkkommittén ett arbete för att reformera turkiskan genom att avlägsnapersiska ocharabiskalånord till förmån för turkiska synonymer, och om sådana inte fanns genom nybildningar från turkiska rötter. Tusentals turkiska ord är dock fortfarande persiska och arabiska lånord. I dagens Turkiet talar man således en lokalmodifierad variant av ursprungsturkiskan. Typiskt för turkiskan är dessvokalharmoni och utpräglatagglutinerande språkstruktur med mångasuffix, vilket innebär att mycket långa ord kan bildas. Andra agglutinerande språk är till exempelfinska,ungerska,swahili ochesperanto.
Omkring 40 procent av alla som talar turkspråk talar turkiska.[3] Turkiskans karakteristiska drag, som vokalharmoni, agglutinering och frånvaro av grammatiskt genus, är genomgående inom turkspråken och de altaiska språken.[3] Det finns en hög grad avömsesidig förståelse mellan turkisktalande och talare av de andra turkspråken, inklusiveazerbajdzjanska,turkmeniska,qashqai ochgagauziska.[4] Däremot kan inte talare av övriga turkspråk utan undervisning och träningläsa turkiska då detta språk har övergått till latinska bokstäver.
Turkiskan går tillbaka tillfornturkiskan. De tidigaste kända turkspråkiga inskrifterna återfinns i nuvarandeMongoliet, som Bugut-inskrifterna medsogdiska alfabetet under detförsta gökturkiska khanatet, vilka dateras till andra hälften av500-talet.[5][6] De två monumentalaOrchoninskrifterna, som restes till furstenKul Tigins och hans bror kejsarenBilge Khans ära och härstammar från något tillfälle mellan 732 och 735, utgör en annan betydelsefull tidig lämning. Efter att dessa monument upptäckts och utgrävts av ryska arkeologer i området kring Orchondalen vid flodenOrchon i nuvarandeMongoliet från 1889 till 1893 fastslogs att språket i inskrifterna varfornturkiska skrivet medorchonskrift, som också har kallats "turkiska runor" på grund av yttre likhet med degermanskarunorna.[7]
Fornturkiskan kom att delas i flera grenar, däribland den västligtoghuziska. Under tidigmedeltid (cirka500-tal till1000-tal) spreds folkgrupper som talade turkspråk överCentralasien så att de täckte ett vidsträckt geografiskt område frånSibirien tillEuropa ochMedelhavet.Seldjukerna i synnerhet spred sitt oghuziska språk, den direkta föregångaren till dagens turkiska, tillAnatolien från 1071, då de fick herravälde över den östra delen av halvön efterslaget vid Manzikert. I och medislams spridning på 1000-talet började turkspråk skrivas med detarabiska alfabetet (karachanidiskan). Under 1000-talet publicerade också en tidigspråkforskare,Kaşgarlı Mahmud frånKarakhanidkhanatet, den första större ordboken över turkspråk,Divânü Lügati't-Türk, vilken också innehöll den första kända kartan över turkspråkstalares geografiska utbredning.[8]
Seldjukerna spred under 1200-talet turkiskan tillAnatolien. Där inleddes på 1200-talet fornanatoliskturkiskan, ett förstadium tillosmanskan (den turkiska som kom att utvecklas i detosmanska riket). Den osmanska turkiskan delas in i tre perioder: fornosmanskan (fram till 1400-talet), medelosmanskan (1500- och 1600-talen) samt nyosmanskan (1700- och 1800-talen). Osmanskan hade en stor mängdarabiska ochpersiska lånord (dessa utgjorde som mest omkring 20 procent av ordförrådet).[källa behövs]
Efter att karachaniderna och seldjukerna, som betraktas som de kulturella föregångarna tillosmanerna, antagitislam omkring år 950, upptog dessa staters administrativa språk en ganska stor samling lånord frånarabiska ochpersiska.Turkisk litteratur från den osmanska perioden, i synnerhet osmansk divanpoesi, var starkt influerad av persiska. Bland annat upptogs persiskaversmått och en stor mängd lånord. Under de över 600 år då det osmanska riket existerade (cirka 1299–1922) var dess litterära och officiella språk en blandning av turkiska, persiska och arabiska, vilken skilde sig avsevärt från den vardagliga talade turkiskan, och betecknasosmanska.
Den moderna turkiskan anses ofta ha skapats av Turkiets förste president,Kemal Atatürk, som införde detlatinska alfabetet (och därmed också förbjöd användning av det arabiska) och lät genomföra omfattande språkreformer. De arabiska och persiska lånorden ersattes i stor utsträckning av synonymer, dialektala eller syntetiska ord. Språkliga reformer har fortgått sedan dess och nya ord introduceras fortfarande i stor utsträckning.
Efter att republikenTurkiet hade bildats och efter alfabetsreformen bildadesTurkiska språkkommittén (Türk Dil Kurumu - TDK) underMustafa Kemal Atatürks beskydd 1932, med syftet att bedriva forskning om turkiskan. En av kommitténs uppgifter var att påbörja enspråkreform för att byta ut lånord av arabiskt och persiskt ursprung mot turkiska motsvarigheter.[9] Genom att förbjuda användning av ersatta lånord i pressen lyckades kommittén rensa ut flera hundra ord med icke-turkiskt ursprung ur språket. De flesta ord som infördes i språket av TDK var nya avledningar frånturkspråkiga rötter, men TDK valde också att återuppliva fornturkiska ord som inte hade använts på århundraden.[10]
På grund av denna plötsliga förändring av språket började äldre och yngre personer i Turkiet skilja sig i fråga om det ordförråd de använde. Medan de generationer som föddes före1940-talet tenderar att använda äldre termer av arabiskt eller persiskt ursprung, föredrar de yngre generationerna nya uttryck. Exempelvis använde Atatürk själv i sitt stora tal till parlamentet 1927 en osmansk talarstil som idag låter så främmande att man har varit tvungen att "översätta" den två gånger till nutida turkiska: först 1963, sedan 1986.[11] Det finns också en politisk dimension i språkdebatten, då konservativa grupper tenderar att använda mer arkaiska ord i pressen eller i vardagsspråk.
Under de senaste årtiondena har TDK fortsatta att mynta nya turkiska ord för att uttrycka nya begrepp och teknologier när de kommer in i språket, mestadels frånengelskan. Många av dessa ord, särskilt termer inominformationsteknologi, har blivit allmänt accepterade, men TDK kritiseras emellanåt för att mynta ord som låter påhittade och konstgjorda. Vissa tidigare nyskapade ord, såsombölem (som skulle ersättafırka, "politiskt parti"), fick inte allmänhetens gillande. Istället harfırka ersatts av detfranska lånordetparti. Vissa ord som återupplivats från fornturkiskan har antagit specialiserade betydelser: till exempel användsbetik (som ursprungligen betydde "bok") nu med betydelsenskript idatavetenskap.
Många av de ord som har myntats av TDK samexisterar med sina äldre motsvarigheter. Detta sker vanligen när ett lånord får en ny betydelse. Exempelvis används ordetdert, som härstammar från det persiska ordetdard (درد "smärta"), i turkiskan med betydelsen "problem" eller "bekymmer", medan det inhemska turkiska ordetağrı används för kroppslig smärta. Ibland har lånordet en något annorlunda betydelse än det inhemska turkiska ordet, vilket leder till en situation liknande samexistensen iengelskan mellangermanska ochromanska ord. Bland de gamla ord som ersattes finns termer inomgeometri,väderstreck, några månadsnamn och många substantiv och adjektiv. Några exempel på nutida turkiska ord och de gamla lånorden är:
Osmanska
Nutida turkiska
Översättning
Kommentar
müselles
üçgen
triangel
Sammansättning av substantivetüç ("tre") och det mycket gamla turkspråkiga substantivetgen ("spänning", "sida")
tayyare
uçak
flygplan
Avlett från verbetuçmak ("att flyga")
nispet
oran
proportion
Det gamla ordet används ännu idag i språket tillsammans med det nya. Det nya ordet kommer från det fornturkiska verbetor- (att skära).
şimal
kuzey
norr
Avlett från detfornturkiska substantivetkuz ("kall och mörk plats", "skugga"). Ordet är återupplivat frånmedelturkiskan.[12]
teşrinievvel
ekim
oktober
Substantivetekim betyder "handlingen att plantera", och syftar på planterandet av sädesfrön på hösten, vilket är vanligt i Turkiet
Antalet modersmålstalare i Turkiet är omkring 60-67 miljoner, vilket motsvarar ungefär 90-93 procent av befolkningen, och 65-73 miljoner modersmålstalare finns över hela världen.[3][15] Turkiska talas som första eller andra språk av nästan alla invånare i Turkiet, medankurdiska är första språk för större delen av de övriga (omkring 3 950 000 enligt uppskattningar 1980).[16] De flesta språkliga minoriteter i Turkiet är dock tvåspråkiga och talar turkiska som andra språk upp till flytande nivå.
Turkiskans vidsträckta utbredning beror till stor del påOsmanska rikets erövringar i Mellanöstern och på Balkan samt på den senare turkiska arbetskraftsinvandringen till europeiska länder, främst Tyskland.
Turkiska är det officiella språket i Turkiet och är ett av de officiella språken påCypern. Det har också officiell ställning iPrizrendistriktet iKosovo samt i flera kommuner iNordmakedonien, beroende på koncentrationen av turkiskspråkiga i lokalbefolkningen.
Turkiska språkkommittén (Türk Dil Kurumu eller TDK) är i Turkiet den myndighet som kontrollerar det turkiska språket. Kommittén har stort inflytande och har sedan den bildades1932 avKemal Atatürk under namnetTürk Dili Tetkik Cemiyeti ("Sällskapet för forskning om turkiska språket") låtit genomföra åtskilliga inte alltid helt okontroversiella reformer av det turkiska språket. Turkiska språkkommittén var influerad avspråklig purism, och en av dess främsta målsättningar var att ersätta lånord och utländska grammatiska konstruktioner med motsvarigheter av turkiskt ursprung.[17] Dessa förändringar, tillsammans med införandet av det nyaturkiska alfabetet 1928, formade dennutida turkiska som talas idag. TDK blev ett självständigt organ 1951, då man avskaffade kravet på att utbildningsministern skulle vara ordförande. Denna ställning fortsatte till augusti 1983, då TDK åter blev ett statligt organ i 1982 års turkiska författning eftermilitärkuppen 1980.[10]
Turkiskan är ett språk med ganska stora dialektala skillnader. Framför allt varierar uttalet av konsonanterna c, ç, ğ, h, k, s, ş och z.[18]
Istanbulturkiska är etablerat som Turkiets officiellastandardspråk. Trots det utjämnande inflytandet från standarden som används imassmedier och utbildning sedan 1930-talet finns den dialektala variationen kvar.[19] Forskare från Turkiet hänvisar ofta till turkiska dialekter somağız ellerşive, vilket medför en tvetydighet med det lingvistiska begreppetaccent[särskiljning behövs], vilket också täcks av dessa ord. Projekt som undersöker turkiska dialekter utförs av flera universitet, samt av en särskild arbetsgrupp i Turkiska språkföreningen, och för närvarande genomförs arbete med att samla och publicera forskningen som en uttömmandedialektatlas över turkiskan.[20][21]
Andra turkiska dialekter är danubiska, eskişehir (i provinsenEskişehir i västraAnatolien), razgrad, karamanska (i provinsenKaraman i centrala Anatolien), gaziantep (i provinsenGaziantep i södra Turkiet), urfa (i provinsenŞanlıurfa i sydöstra Turkiet), goynuk (runt en by iBolu).[källa behövs]
Flera av de turkiskakonsonanterna har främre och bakreallofoner;artikulationsstället varierar något beroende på om den efterföljandevokalen är främre eller bakre (till exempel [l] före främre vokaler men [ɫ] före bakre).
Fonemet/ɣ/, vanligtvis kallat "mjukt g" (yumuşak ge), skrivet 'ğ', har ett mycket speciellt värde. Mellan två främre vokaler representerar det egentligen en ganska svag främrevelar approximant, [ɰ], men kan även kontraheras till enpalatal, [j]. Då den är i slutet av ord eller före en konsonant förlängs den föregående vokalen.[24] I övriga positioner uttalas den inte alls. Dialektalt förekommer många varianter, däribland att den uttalas [ʁ] eller [ɣ] efter bakre vokal och [g] efter främre, samt ibland även [x].
Ljuden[c],[ɟ] och[l] är i ursprungligen turkiska ordallofoner ikomplementär distribution med[k],[g] och[ɫ]. De förra förekommer med främre vokaler och de senare med bakre vokaler. I stavningen skrivs båda serierna <k>, <g> och <l>. I vissa lånord kan dock [c] och [ɟ] förekomma med bakre vokaler, till exempelkâr [caɾ] "vinst" gentemotkar [kaɾ] "snö".[24] När en vokal läggs till substantiv som slutar med postvokaliskt <k> blir <k> <ğ> genom konsonantalternation.[25]
Turkiskansvokaler är, i alfabetisk ordning,a,e,ı,i,o,ö,u,ü. Det förekommer ingadiftonger i turkiskan och när två vokaler möts, vilket sker sällan och endast ilånord, behåller varje vokal sitt individuella ljud.
Ett typiskt drag i turkiskan ärvokalharmonin, vilket innebär att alla vokaler i ett ord måste överensstämma med varandra i uttalsposition. Om den första vokalen i ett ord är främre blir i regel även övriga vokaler främre. Detta är särskilt påtagligt i ändelser vars vokaler alltid är antingen främre eller bakre beroende påordstammens vokal.
Det turkiska vokalsystemet kan betraktas som tvådimensionellt, där vokaler kännetecknas av två egenskaper:främre/bakre ochrundad/orundad. Vokalharmoni är den princip enligt vilken ett inhemskt turkiskt ord innehåller antingen uteslutande bakre vokaler (a,ı,o,u) eller uteslutande främre vokaler (e,i,ö,ü). Vokalmönstret visas i tabellen nedan.[26]
Turkiska vokaler
Främre
Bakre
Orundad
Rundad
Orundad
Rundad
Hög
i
ü
ı
u
Låg
e
ö
a
o
Grammatiskaaffix har "en kameleontliknande beskaffenhet",[27] och följer någon av följande vokalharmonimönster:
tvåfaldig (-e/-a):[28] exempelvis ärlokativsuffixet-de efter främre vokaler och-da efter bakre vokaler. Notationen-de2 är en bekväm förkortning för detta mönster.
fyrfaldig (-i/-ı/-ü/-u): exempelvis ärgenitivsuffixet-in eller-ın efter orundade vokaler (främre respektive bakre), och-ün eller-un efter motsvarande rundade vokaler. I detta fall används notationen-in4.
Följande exempel, som utgår frånkopulan-dir4 ("[det] är"), illustrerar vokalharmonins principer i praktiken:Türkiye'dir ("det är Turkiet"),kapıdır ("det är dörren"), mengündür ("det är dagen"),paltodur ("det är kappan").
Det finns några undantag från reglerna om vokalharmoni. Isammansatta ord behöver inte vokalerna harmoniera mellan de ord som utgör delar av sammansättningen (alltså är former sombu|gün ("idag") ochbaş|kent ("huvudstad") tillåtna). Dessutom tillämpas inte vokalharmoni för lånord och vissa oföränderliga affix, såsom-yor (presens) och-bil- (potentialis). Vissa lånord uppvisar dock partiell eller fullständig vokalharmoni (till exempelmümkün "möjlig" < arabiskamumkin, ochdürbün "kikare" < persiskadūrbīn).[29] Det finns också några få inhemska turkiska ord som inte följer regeln, såsomanne ("moder"). I sådana ord - och i lånord - harmonierar suffixen med densista vokalen: alltsåannedir ("hon är mor").Vägskylten på bilden ovan illustrerar alla dessa egenskaper:
ett inhemskt sammansatt ord som inte lyder under vokalharmoni:Orta|köy ("mellanby" – ett ortnamn)
ett lånord som också bryter mot vokalharmoni:viyadük ("viadukt" < franskaviaduc)
possessivsuffixet -i4 harmonierar med slutvokalen (och mjukark-et genom konsonantförändring):viyadüğü
Betoningen är vanligtvis på den sista stavelsen,[24] med undantag för vissa ändelsekombinationer och vissa fåstaviga ord, som till exempelmasa, "bord", som uttalas ['mɑsɑ].
Undantag utgör dessutom vissa lånord, särskilt frånitalienska ochgrekiska, liksom mångaegennamn. Sådana lånord har oftast betoning på den näst sista stavelsen (/ɫoˈkanta/lokanta "restaurang" och /isˈkele/iskele "kaj"), men betoningen av egennamn är mindre förutsägbar (/isˈtanbuɫ/İstanbul, /ˈaŋkaɾa/Ankara).
Suffix används vidordbildning samt för att indikera dengrammatiska funktionen hos ett ord. De kan uttrycka ett ordskasus och ägarens person, vilket gör att ettord kan fylla en hel menings funktion (till exempelevinizdeyiz, "vi är vid ert hus").Agglutinationen innebär att mångasuffix läggs påordstammarna vilket innebär att mycket långa ord kan bildas. I stort sett kan hur många suffix som helst fogas på ett ord efter varandra. Suffix kan också användas för att skapa nya ord, såsom att skapa ettverb från ettsubstantiv, eller ett substantiv från en verbrot (se avsnittet omordbildning). De flesta affix anger ordets grammatiska funktion.[31]Prefix är dock betydligt ovanligare. De enda inhemskaprefixen ärallittererande intensifierande stavelser som används med adjektiv eller adverb: till exempelsımsıcak ("kokhet" <sıcak) ochmasmavi ("klarblå" <mavi).[32] Prefix förekommer även i lånord.
Den vidsträckta användningen av affix kan ge upphov till långa ord. Det sägs skämtsamt att det längsta turkiska ordet ärÇekoslovakyalılaştıramadıklarımızdanmışsınız, som betyder "Ni sägs vara en av dem som vi inte lyckades omvända till tjeckoslovak". Detta exempel är förstås påhittat, men långa ord förekommer faktiskt ofta i normal turkiska, som i dennarubrik till en dödsannonskolumn i en tidning:Bayramlaşamadıklarımız (Bayram [festival]-recipr-impot-partic-plur-posspl1; "De av oss med vilka vi inte kan utbyta bayramhälsningar").[33]
Turkiskan saknargenus. Detta innebär att det till exempel endast finns ett tredje persons personligt pronomen,o, som är oberoende av den tillsyftades kön (och som alltså kan översättas till svenska som både "han", "hon" och "den"/"det"). Likaså saknas genusvarianter på flertalet substantiv; dessa specificeras vanligtvis genom ett genusbestämmande adjektiv (till exempelerkek çocuk, "pojke", egentligen "manligt barn").
Det finns ingenbestämd artikel i turkiskan, men bestämdhet hos objektet impliceras när ackusativändelsen används (se nedan). Den obestämda artikeln ärbir. Pluralis bildas genom tillägg av suffixet -lar respektive -ler (beroende på föregående stavelses vokal).Pluralmärket-ler2 följer omedelbart på substantivet före kasus- eller andra suffix (till exempelköylerin "byarnas").
Böjningen avağaç illustrerar två viktiga drag i turkiskfonologi: att konsonanterassimileras i suffix (ağaçtan, ağaçta) och att slutkonsonanter blirtonande framför vokaler (ağacın, ağaca, ağacı).
Kasusmärket för ackusativ används bara för bestämda objekt; jämförağaç gördük "vi sågett träd" medağacı gördük "vi sågträdet".[34] Pluralmärket-ler2 används inte när en klass eller kategori avses:ağaç gördük kan lika gärna betyda "vi såg träd [när vi gick genom skogen]" – i motsats tillağaçları gördük "vi såg träden [i fråga]".
Dessutom kan substantiv ta suffix som tilldelarperson: exempelvis-imiz4, "vår". Med tillägg av kopulan (till exempel-im4, "jag är") kan fullständiga meningar bildas. Deninterrogativa partikelnmi4 följer omedelbart det ord som frågan gäller:köye mi? "[på väg] till byn?",ağaç mı? "[är det ett] träd?".
Turkiska
Svenska
ev
hus(et)
evler
hus(en)
evin
ditt hus
eviniz
ert (plural/formellt) hus
evim
mitt hus
evimde
vid mitt hus
evlerinizin
dina hus'/edra hus'
Evinizdeyim.
Jag är vid ditt hus.
Evinizde miyim?
Är jag vid ditt hus?
De turkiskapersonliga pronomenen i nominativ ärben (1s),sen (2s),o (3s),biz (1pl),siz (2pl, eller formellt/artigt 2s) ochonlar (3pl). De böjs regelbundet med några undantag:benim (1s gen.);bizim (1pl gen.);bana (1s dat.);sana (2s dat.); och deoblika formerna avo använder rotenon. Alla andra pronomen (reflexivkendi och så vidare) böjs regelbundet.
Turkiskaadjektiv böjs inte. De flesta adjektiv kan dock även användas som substantiv, i vilket fall de böjs: exempelvisgüzel ("vacker") →güzeller ("(de) vackra personer(na)"). Adjektiv som användsattributivt föregår de substantiv som de utgör bestämning till. Adjektivenvar ("befintlig") ochyok ("obefintlig") används i många fall där svenskan skulle använda "det finns" eller "har",till exempelsüt yok ("det finns ingen mjölk",bokstavligt "mjölk(en) (är) obefintlig"); konstruktionen "substantiv 1-GENsubstantiv 2-POSS var/yok" kan översättas "substantiv 1 har/har intesubstantiv 2";imparatorun elbisesi yok "kejsaren har inga kläder" ("kejsare(n)s kläder-hans obefintlig(a)");kedimin ayakkabıları yoktu ("min katt hade inga skor",bokstavligt "katt-min-s sko-plur.-dess obefintlig(a)-dåtid").
Som förstärkning kan den första stavelsen i ett ord dubbleras (till exempel kanbeyaz, "vit", blibembeyaz, "mycket vit", ochsıcak, "varm", kan blisımsıcak, "mycket varm").
Alla turkiska verbkonjugeras på samma sätt, förutom det oregelbundna ochdefekta verbeti-, turkiskanskopula, som kan användas i sammansatta former (den förkortade formen kallasenklitisk):Gelememişti =Gelememiş idi =Gelememiş + i- + -di
Turkiska har fleraparticip, däribland presens (med ändelsen-en2), futurum (-ecek2), preteritum (-miş4) ochaorist (-er2 eller -ir4). Dessa former kan fungera antingen som adjektiv eller substantiv:oynamayan çocuklar "barn som inte leker",oynamayanlar "de som inte leker";okur yazar "läsare-skrivare = läs- och skrivkunnig",okur yazarlar "läs- och skrivkunniga".
Participens viktigaste funktion är att bilda modifierande fraser motsvarande derelativsatser som finns i de flesta europeiska språk. De particip som används i dessa konstruktioner ärfuturum particip (-ecek2) och en äldre form (-dik4), som täcker bådepresens- och dåtidsbetydelser.[35] Användningen av dessa "personliga" eller "relativa" particip illustreras i följandetabell, där exemplen visas enligt det grammatiska kasus som skulle ses i motsvarande relativsats isvenskan.[36]
Svensk motsvarighet
Exempel
Översättning
Relativpronomenets kasus
Pronomen
Bokstavligen
Idiomatiskt
Nominativ
som, vilken
şimdi konuşan adam
"nu talande man"
mannen som talar nu
Genitiv
vars (nom.)
babası şimdi konuşan adam
"far-hans nu talande man"
mannen vars far talar nu
vars (ack.)
babasını dün gördüğüm adam
"far-hans-ACK igår sedd-min man"
mannen vars far jag såg igår
på vars
resimlerine baktığımız ressam
"tavlor-hans-på tittat-vår konstnär"
konstnären vars tavlor vi tittade på
av vilken
muhtarı seçildiği köy
"borgmästare-dess blivit-vald-hans by"
byn av vilken han valdes till borgmästare
av vilken
muhtarı seçilmek istediği köy
"borgmästare-dess att-bli-vald önskande-hans by"
byn av vilken han önskar bli vald till borgmästare
Ordföljden i enkla turkiska meningar är i allmänhetsubjekt objekt predikat, som ijapanska ochlatin, men till skillnad från svenska och engelska. I mer komplexa meningar är grundregeln att bestämningen föregår det bestämda. Den princip inkluderar, som ett viktigt särskilt fall,participbestämningarna som beskrivs ovan. Det bestämda föregår det obestämda: därmedçocuğa hikâyeyi anlattı "hon berättade historien för barnet", menhikâyeyi bir çocuğa anlattı "hon berättade historien för ett barn".[37]
Det går att ändra ordföljden för att betona vikten av ett visst ord eller en viss fras. Huvudregeln är att ordet före verbet har betoningen utan undantag. Om man till exempel vill säga "Hakan gick till skolan" och betona ordet "skola" (okul) skulle det bli "Hakanokula gitti". Om betoningen ska läggas på "Hakan" (subjektet), skulle det bli "OkulaHakan gitti", vilket betyder "det var Hakan som gick till skolan".
Denosmanska turkiskan hade, genom sina omfattande lån från persiskan och arabiskan, ett mycket stort ordförråd, rikt påsynonymer från de tre språken. Dessa lånord utgjorde omkring 20 % av den dåvarande turkiskans ordförråd. Under det osmanska rikets sista århundrade lånades allt fler ord från de västerländska språken, såsom franska, engelska och tyska, i och med att den europeiska kulturen hade större genomslagskraft än den traditionella arabiska vid sultanens hov.
I och med språkreformen på 1920-talet avskaffades det stora flertalet av de arabiska och persiska lånorden; de ersattes av dialektala, arkaiska och syntetiska ord, men även av synonymer, vilket gjorde turkiskan något ordfattigare.
Arabiska och persiska lånord förekommer fortfarande, till exempelcami, "moské", av arabiskansjāmi`. Efter språkreformen är nylånen företrädesvis tekniska eller kulturellt betingade benämningar, främst frånfranska (till exempelduş avdouche, "dusch") ochengelska (till exempelsandviç avsandwich, "smörgås";futbol avfootball, "fotboll").
Det turkiska ordförrådets ursprung
2005 års upplaga avGüncel Türkçe Sözlük, den officiella turkiska ordboken som ges ut av Turkiska språkkommittén, innehåller 104 481 uppslagsord, av vilka ungefär 14% är av främmande ursprung.[38] Bland de mest betydande bidragsgivarna till turkiskans ordförråd ärarabiska,franska,persiska,italienska,engelska ochgrekiska.[39]
Ordbildning sker i turkiskan oftast genomavledning, det vill säga genom att lägga till suffix. I stort sett alla substantiv kan avledas till adjektiv. De flesta turkiska ord har tillkommit genom att avledningssuffix har förts till ord från ett relativt litet grundläggande ordförråd.
Exempel på en uppsättning ord som avletts från en substantivrot:
Turkiska
Beståndsdelar
Svenska
Ordklass
göz
göz
öga
Substantiv
gözlük
göz + -lük
glasögon
Substantiv
gözlükçü
göz + -lük + -çü
optiker
Substantiv
gözlükçülük
göz + -lük + -çü + -lük
optikers yrke
Substantiv
gözlem
göz + -lem
observation
Substantiv
gözlemek
göz + -le + -mek
att observera
Verb
gözlemci
göz + -lem + -ci
observatör
Substantiv
Ett annat exempel, som utgår från en verbrot:
Turkiska
Beståndsdelar
Svenska
Ordklass
yat-
yat-
att ligga ner
Verb
yatık
yat- + -(ı)k
lutande
Adjektiv
yatak
yat- + -ak
säng, sovplats
Substantiv
yatay
yat- + -ay
horisontell
Adjektiv
yatkın
yat- + -gın
böjd för; ansträngd (av att ha legat för länge)
Adjektiv
yatır-
yat- + -(ı)r-
att ligga ned
Verb
yatırım
yat- + -(ı)r- + -(ı)m
nedläggande; deposition, investering
Substantiv
yatırımcı
yat- + -(ı)r- + -(ı)m + -cı
deponent, investerare
Substantiv
Nya ord bildas också ofta genom sammansättning av två befintliga ord till ett nytt, liksom i svenskan. Några exempel på sammansatta ord ges nedan:
Atatürk introducerar det nyaturkiska alfabetet för folket iSinop. 20 september 1928. (Omslag till den franska tidningenL'Illustration)
Turkiska skrivs medturkiska alfabetet, en modifierad version avlatinska alfabetet som infördes 1928 avAtatürk för att ersätta det gamlaarabisk-baserade osmanska alfabetet. Det osmanska alfabetet angav endast tre olika vokaler-långaā, ū ochī – och innehöll flera redundanta konsonanter såsom varianter avz (vilka var åtskilda i arabiskan men inte i turkiskan). Att korta vokaler saknades i det arabiska alfabetet gjorde det särskilt dåligt lämpat för turkiskan, som haråtta vokaler.
Skriftreformen var ett viktigt steg i den periodens kulturella reformer. Uppgiften att utarbeta det nya alfabetet och välja de nödvändiga modifieringarna för ljud som är särskilda för turkiskan gavs till en språkkommission som bestod av framträdande lingvister, akademiker och författare. Införandet av det nya turkiska alfabetet hade stöd av utbildningscenter som öppnades runtom i landet, samarbete med förlag och uppmuntran från Atatürk själv, som åkte runt i landet och lärde ut de nya bokstäverna till allmänheten.[40]Läskunnigheten ökade dramatiskt.[41]
Turkiskan har nu ett alfabet som är lämpat för dess språkljud. Stavningen är i stort sett fonematisk, med en bokstav för varjefonem.
Utöver det latinska standardalfabetet finns bokstävernaç,ğ, ı (som versalt motsvaras av "I"), İ (som gement motsvaras av "i"),ş,ö ochü. Vidare ingår inteq,w ochx i alfabetet men används i stavningen av namn på andra språk.
^Bazin, Louis (4 mars 1975). ”Turcs et Sogdiens: Les Enseignements de L'Inscription de Bugut (Mongolie), Mélanges Linguistiques Offerts à Émile Benveniste”. Collection Linguistique, publiée par la Société de Linguistique de Paris (LXX): ss. 37–45., refererad iengelskspråkiga Wikipedias artikelTurkish language, läst 9 juli 2007
^Själva namnet TDK ger ett exempel på denna process. Ordentetkik ochcemiyet i det ursprungliga namnet är båda arabiska lånord (det finala-i icemiyeti är ett turkiskt possessivsuffix);kurum är ett inhemskt turkiskt ord avlett från verbetkurmak, "grunda".
^Brendemoen, B. (4 mars 1996). ”Conference on Turkish in Contact, Netherlands Institute for Advanced Study (NIAS) in the Humanities and Social Sciences, Wassenaar, 5–6 February, 1996”.
^Denna regel gäller inte för enstaviga substantiv. Lewis (2001):10.
^Notera att denna tabell är i stort sett den samma som IPA-vokalschemat som visas ovan: både tabell och schema visar varje vokals fysiska läge och kvalitet.
^För termernatvåfaldig (twofold) ochfyrfaldig (fourfold), samt den upphöjda notationen, se Lewis (1953):21–22. I sina senare verk föredrar Lewis att utelämna de upphöjda siffrorna, med motiveringen att "det inte finns något behov för detta när väl principen har förståtts" (Lewis [2001]:18).
^Med Lewis formulering: "The effect of vowel harmony extends to non-Turkish words too, bringing as many vowels as possible of a foreign borrowing into one class, or pressing a foreign borrowing whose vowels happen to be all of one class still further into Turkish form." Lewis (2001): 17.
^Detta avsnitt bygger i hög grad på Lewis (2001) och, i mindre utsträckning, Lewis (1953). Endast de viktigaste referenserna anges med fotnoter.
^"Prefixet, som uppbär accent, är utformat efter den första stavelsen i det enkla adjektivet eller adverbet men med substitution avm, p, r ellers för den sista konsonanten i den stavelsen." Lewis (2001):55. Prefixet behåller grundformens första vokal och uppvisar därmed en sorts omvänd vokalharmoni.
^Detta "lysande ord" förekom vid tiden förBayram, den festival som markerar slutet på fastemånaden. Lewis (2001):287.
^Eftersom den även används för obestämda ackusativobjekt, använder Lewis termen "absolutkasus" ("absolute case") istället för "nominativ". Lewis (2001):28.
^Se Lewis (2001):163–165, 260–262 för en utförlig beskrivning.
^För termernapersonlig ochrelativ particip se Lewis (1958):98 respektive Lewis (2001):163. De flesta exemplen är hämtade från Lewis (2001).
Brendemoen, B. (4 mars 1996). ”Conference on Turkish in Contact, Netherlands Institute for Advanced Study (NIAS) in the Humanities and Social Sciences, Wassenaar, 5–6 February, 1996”.
Florian Coulmas (1989). Writing Systems of the World. Blackwell Publishers Ltd, Oxford.ISBN 0-631-18028-1
Geoffrey Lewis (1953). Teach Yourself Turkish. English Universities Press.ISBN 0-340-49231-7 (andra upplaga 1989)
Geoffrey Lewis (2001). Turkish Grammar. Oxford University Press.ISBN 0-19-870036-9
Geoffrey Lewis (2002). The Turkish Language Reform: A Catastrophic Success. Oxford University Press.ISBN 0-19-925669-1
Sevan Nişanyan (2007). Sözlerin Soyağacı: Çağdaş Türkçenin Etimoloji Sözlüğü (Etymological Dictionary of Contemporary Turkish). Adam Yayınları, Revised and Enlarged 3rd Edition.ISBN 978-975-418-868-4
A. Sumru Özsoy (2000). Taylan, Eser E.. red. Türkçe’nin ağızları çalıştayı bildirileri (Workshop on the dialects of Turkish).Boğaziçi Üniversitesi Yayınevi.ISBN 975-518-140-7
Svat Soucek (March 2000). A History of Inner Asia. Cambridge University Press.ISBN 978-0-521-65169-1
Musa Güner (1997). Turkisk grammatik. Malmö: Graphic Systems.ISBN 91-630-5399-3
International Phonetic Association (1999). ”Turkish”. Handbook of the International Phonetic Association: A guide to the use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge: Cambridge University Press. sid. 155.ISBN 0-521-65236-7 (inbunden);ISBN 0-521-63751-1 (pocket)
