Tunisien, formellt republikenTunisien (Tamazight: ⵜⴰⴳⴷⵓⴷⴰ ⵏ ⵜⵓⵏⵙ). (Arabiska: الجمهورية التونسية,al-Jumhuriyya al-Tunisiyya[5]) är en stat iNordafrika, vidMedelhavets sydkust. Landet gränsar tillAlgeriet i väster ochLibyen i sydost.
I början av den skrivna historien utgjordes Tunisiens befolkning av olikaberberstammar. Runt 1000 f.Kr. anlände och bosatte sigfenicier på Tunisiens kust. StadenKarthago grundades under det åttonde århundradet f. Kr. av bosättare frånTyros i dagensLibanon, och blev en stormakt omkring 500 f Kr. Enligt legenden, återberättad i detromerskanationaleposetAeneiden, grundades staden av drottningDido. Bosättarna i Karthago förde med sig sin kultur och religion frånfenicierna ochkanaanéerna. Omkring 146 f Kr ödelades Karthago av romarna.
Landet erövrades avvandalerna på 400-talet e Kr, och dessa efterträddes på 600-talet e Kr avaraber. 1574 kom turkarna och inlemmade Tunisien i detosmanska riket.
1881koloniserade Frankrike Tunisien, som under åren 1942-1943blev arenan för en avde allierade styrkornas (britterna och amerikanerna) första större operationer mot denazistledda axelmakterna underAndra världskriget. Huvuddelen av den brittiska armén drog in i Tunisien söderifrån. USA och andra allierade invaderade landet från väst. Invasionen resulterade, efter hårda strider, i en av de allierades största segrar under kriget.
20 mars1956 blev Tunisien självständigt som kungadöme. Året därpå avskaffadesmonarkin, ochHabib Bourguiba, som tillhörde partietNeo-Destour blev det självständiga Tunisiens förste president som drev ett auktoritärt styre, som bl a innebar att gamla jordbruk som drivits av fransmänexproprierades. 1975 gjorde sig Bourgiba till president på livstid men han avsattes1987. Han efterträddes avZine El Abidine Ben Ali, som tillhördeParti socialiste destourien (PSD), som Neo-Destour ombildades till1964, och som utan konkurrens var detstatsbärande partiet. Jämfört med andra arabländer förde Tunisien enUSA-vänlig och liberal politik.
UnderJasminrevolutionen 2011 tvingades diktatornZine El Abidine Ben Ali bort från makten efter 23 år. Tunisien utvecklades därefter till en relativt välfungerande demokrati, och var enligtThe Economistsdemokratiindex arabvärldens enda demokrati under åren 2014 - 2020. Under senare år har presidentKaïs Saïed tidvis upphävt parlamentet, och många oppositionella har fängslats.[6]
Tunisien är Afrikas nordligaste land, beläget vid Medelhavet. Trots att landet inte är stort till ytan uppvisar det många olika naturtyper. I nordvästra delen av landet liggerAtlasbergens östra del, med utlöpare norr och söder om flodenMedjerda. Här rådermedelhavsklimat med relativt regniga vintrar (Detta område är regnrikast i Nordafrika[1]).
De två största sjöarna,Chott el Djerid (16 m över havet) ochChott el Gharsa (23 m under havet, Tunisiens lägsta punkt) är bäggesaltsjöar, och har vatten bara under regnperioden.[7] Den enda flod som inte tidvis torkar ut är Medjerda[1]. Landets största ö ärDjerba (514 km2) med 130 000 invånare, varav de flesta bor i huvudortenHoumt Souk. På ön finns en flygplats.[7]
I södra delen av Tunisien är det mycket torrt, och landskapet består av sandöknar och saltöknar; de centrala delarna ärstäpp, och i norr är detmedelhavsklimat med milda, regniga vintrar (oktober — maj) och heta, torra somrar.
Några av Tunisiens miljöproblem är att hanteringen av giftigt och farligt avfall är undermålig, vattnet förorenas av avlopp, det är brist på färskvatten och öknen breder ut sig som en följd av jorderosion.
Tunisien är indelat i 24 administrativa områden som kallasguvernement (franskaGouvernorat,arabiska.Wilaya) (franska namn, med de arabiska inom parentes). Områdena har givits samma namn som områdets huvudort.
Sedanjasminrevolutionen tvingat bort Zine El Abidine Ben Ali från makten och öppnat för en demokratisering av landet, valdes söndagen den 23 oktober 2011 ett konstitutionsråd bestående av 217 personer med uppdraget att ta fram en ny grundlag och utse övergångsregering. 80 olika politiska partier hade nominerat kandidater till rådet.[9] Flest röster av dessa fick det moderata islamistpartietEnnahda (al-Nahda)[10], ett parti med nära band till den islamistiska folkrörelsenMuslimska brödraskapet. Ennahda bildade regering med två sekulära partier, ochMoncef Marzouki, tidigare landsflyktig oppositionspolitiker och ledare för det vänsternationalistiska partiet CPR, utsågs till interimspresident.
Övergången till demokrati har dock varit besvärlig, och när vänsterpolitikernaChokri Belaid ochMuhammad Brahmi mördades 2013 ökade spänningarna. Båda dåden följdes av spontana strejker och krav på den islamistledda regeringens avgång. I slutet av 2013 lämnade Ennahda över makten till en teknokratregering som skulle föra landet till nya val under 2014. I januari 2014 röstades Tunisiens nya grundlag igenom, och i slutet av året hölls både parlaments- och presidentval, som båda blev en framgång för den sekuläre politikernBeji Caid Essebsi, vars parti Nidaa Tounes (”Uppmaning till Tunisien”) blev största parti. Essebsi själv valdes till president med 56 procent av rösterna. I februari 2015 presenterade premiärministerHabib Essid enkoalitionsregering.
De ekonomiska problemen är omfattande, och även säkerhetsläget är svårt. I grannlandet Libyen pågår strider, och den 18 mars 2015 dödades minst 24 personer, de flesta turister, när två män öppnade eld utanförBardomuseet i Tunis.[11] Den 27 juni samma år sköt Seifeddine Rezgui ihjäl 38 personer på en badstrand iSousse.[12] Som en följd av de båda terrordåden och vissa regeringars avrådan från resor till Tunisien har turistindustrin drabbats hårt.[13] Ändå är Tunisien det arabland som bäst har lyckats förvaltaden arabiska våren, och som ett tecken på det tilldeladesTunisiens nationella dialogkvartettNobels fredspris 2015.
I oktober 2019 segrade konservativa professorn i juridik,Kaïs Saïed, i det andra fria presidentvalet i landets historia och han blev ny president i Tunisien.[14]
Tunisien har ett samarbete medNato genomMediterranean Dialogue, MD, sedan år 1995. Detta är ett forum för att skapa goda relationer i regionen och skapa en stabil säkerhetssituation. Förutom Natomedlemmarna deltar ävenIsrael,Mauretanien,Egypten,Marocko samtJordanien ochAlgeriet i samtalen.[15] Tunisien har även den amerikanska statusenMajor non-Nato ally, vilket bland annat ger Tunisien möjlighet att köpa amerikanskt försvarsmateriel samt samarbeta medUSA i säkerhetsrelaterade frågor.[16]
Tunisiens ekonomi är mångfacetterad, där de viktigaste områdena är jordbruk, gruvdrift, energi, turism och tillverkningsindustri. Regeringen har tidigare haft stor kontroll över ekonomin, men under de senaste årtiondena har privatiseringarna ökat och skattereglerna förenklats. Tunisien har sedan länge underskott i utrikeshandeln. Sedan 2008 finns ett frihandelsavtal med EU, som bara omfattar industriprodukter. Förhandlingar förs om att liberalisera handeln med tjänster och jordbruksprodukter. Arbetslösheten var 15,2 % under första kvartalet 2014[17], men den är ännu högre bland unga tunisier, även högutbildade.
Jordbrukssektorn stod för 8,6 % av BNP 2013, och sysselsatte 14,9 % av arbetskraften under första kvartalet 2014.[17] De viktigaste produkterna är tomater, oliver (olivolja), vete, vattenmeloner, citrusfrukter, vindruvor, dadlar, potatis och korn. Fisket är omfattande. Exporten består främst av olivolja, men även oliver, dadlar och citrusfrukter exporteras. Samtidigt importeras spannmål, socker, mejeriprodukter och kött.
Industrin stod för 29,5 % av BNP 2013, och sysselsatte 33,6 % av arbetskraften under första kvartalet 2014.[17] Delar av industrin baseras på landets mineraltillgångar:olja,gas,fosfat,kalk,fluorit,järn,zink,bly ochbaryt. Därtill kommer livsmedelsindustrin, samt tillverkning av textilier, byggnadsmaterial, maskiner, kemikalier, papper och trä. Industrin är med andra ord diversifierad, och 2010 fanns 5837 industriföretag med minst tio anställda.[18]
Servicesektorn stod för 62,0 % av BNP 2013, och sysselsatte 51,5 % av arbetskraften under första kvartalet 2014.[17] Turismen är mycket viktig för landet, men har drabbats hårt av de båda terrorattentaten 2015.
År 2011 hade ungefär 20 procent av befolkningen tillgång till internet. Infrastrukturen uppgavs vara väl utbyggd och abonnemangskostnaden vara några av Nordafrikas lägsta.[19] Tillgången till internet ökade och i början av 2022 hade 66,7 procent av befolkningen tillgång till internet.[20]
Unesco läskunnighet för Tunisiens befolkning över 15 års ålder 1985-2015
År 2003 var ungefär en fjärdedel av befolkningen äldre än 15 år analfabeter. År 2015 uppskattades att 74 procent av kvinnorna och 89 procent av männen var läskunniga. Läskunnigheten bland yngre är dock betydligt högre och än tre procent av dessa var analfabeter.[1]
Nio års grundutbildning (6–16 år) är obligatorisk, och kan följas av fyra års gymnasiestudier. Efter första året på gymnasiet väljer eleverna inriktning: humaniora, matematik, naturvetenskap, teknik, IT, ekonomi eller sport. Skolsystemet lider av lärarbrist, och på en del håll har skollokalerna låg standard.[1]
Berberna har under 2010-talet försökt få sitt språk och sin kulturella särart mer erkända, och önskar att berbiska ska få användas som undervisningsspråk.[1]
Islam är sedan 1956 statsreligion och omkring 99 procent av befolkningen ärsunnimuslimer. Författningen föreskriver att presidenten ska vara muslim. Det finns mindre grupper avshiiter,ibaditer,judar ochkristna. Religiösa samlingslokaler sommoskéer får inte användas för politiska syften.[23][24]
Den traditionella tunisiska musiken kallasmalouf (som betyder "normal"), och introducerades av flyktingar frånAndalusien på 1400-talet. Traditionellt består ensemblen avrabab (tvåsträngad violin),oud,darbuka och en solist. Musikstilen blev mindre populär från slutet av 1800-talet, men har därefter medvetet stärkts, bland annat genom skapandet av institutetLa Rachidia 1934, där många av landets främsta musiker studerat. Efter självständigheten blev malouf Tunisiens nationalmusik.
Arabisk pop är stor i Tunisien, och bland de egna artisterna kan nämnas Latifa (Arfaoui), Saber Rebai och Sonia M'Barek. Kändarappare är bland andra Klay BBJ, Balti ochEl Général. El Général släppte i december 2010 låtenRais Lebled ("Statschef"), som har kallatsJasminrevolutionens anthem.Sångaren-låtskrivarenEmel Mathlouthis protestsångKelmti horra nådde en liknande status. Tunisien har flerahårdrocksband, men baraMyrath (som spelarprogressiv metal) tycks ha nått stor internationell framgång. Det finns även en växande scen för indiemusik, med Emel Mathlouthi, Yuma och Jawhar som viktiga företrädare.
Tunisisk jazz är vanligen starkt influerad av den traditionella, oud-centrerade musiken, och gränsdragningen är inte alltid enkel. Dhafer Youssef, Fawzi Chekili ochAnouar Brahem är viktiga namn, och den årliga internationella festivalenJazz à Carthage är ett betydande forum.
Hantverk sysselsätter mer än 120 000 människor, och utgör därmed en viktig del av den tunisiska ekonomin.
Mattor tillverkas främst iKairouan ochBilad el-Djerid. De knutna mattorna är generellt sett enklare och billigare än persiska mattor, men det förekommer även mattor av mycket hög kvalitet (med uppemot 160 000 knutar per kvadratmeter). Det finns två typer av knutna mattor:alloucha med röda, gröna och blå färger, ochzarbia med beige, brunt och vitt i paletten. Det tillverkas också vävda mattor (mergoum), och de har berbiskt ursprung.
En vanlig syn i Tunisien: Blåmålade järndetaljer och vita väggar.
Äventräprodukter som exempelvis salladsskålar och olika köksverktyg är vanliga. I norra delen av landet är olivträ vanligast, medan man i söder föredrar palmträ.
HalvönCap Bon är känd för sin tillverkning avparfymer och doftämnen. I Tunisien är apelsinbloms-, jasminbloms- ochrosenvatten särskilt populära. Ävenneroliolja, som utvinns från pomeransblomman, är typisk för Tunisien.
Avsmidesjärn tillverkas olika produkter, men det mest iögonfallande för en besökare är de grindar, fönstergaller och andra byggnadsdetaljer som ofta målas blå.
.jpg)
.JPG)
