Trikotillomani (avtricho, 'hår' ochtillo, 'rycka'), förkortas tillTTM ellertrich, och är ett slagsimpulskontrollstörning som innebär att en person rycker ut enstaka eller flerahårstrån frånhuvudet,ögonbrynen, ögonfransarna,pubis eller andra områden.
Impulskontroll- och kompulsiva störningar (tvångssyndrom) kan ses som ett spektrum."[1][2] I den ena änden av spektrum finns tillstånd med huvudsakligen kompulsiva drag. Dessa patienter söker för olikatvångssyndrom,anorexi,hypokondri och liknande störningar. I den andra änden av spektrum finns en hög av mer tvångs-impulsiva störningar, inkluderandeborderline eller impulsiva personlighetsstörningar, sexuella kompulsioner och spelmani. I mitten av spektrum finnsTourettes syndrom, trikotillomani, hetsätning, tvångsmässigt köpande ochkleptomani. Ungefär 50% av dem som lider av TTM lider även av trikotillofagi, vilket innebär att man äter delar av eller hela hårstrået. Man tror att cirka 3-5 procent av jordens befolkning lider av sjukdomen.
Trikotillomani kan i sin tur leda till ytterligare konsekvenser såsomsocial fobi,depression ochångest, vilket i sin tur kan leda tillmissbruk,självdestruktivitet med mera. Till följd av flitigt ryckande av hår uppstår fläckvis skallighet, lokal irritation/lokala hudinfektioner inklusive ögonproblem.
Kliniska rapporter visar att det finns samband mellanADHD och trikotillomani. Ny forskning har också visat att orsaken till att trikotillomani uppstår kan ha genetisk grund. Forskare vidDuke University säger sig ha identifierat engenmutation som kan ligga bakom sjukdomen. Andra källor visar att det kan vara attserotonin-halten i hjärnan är rubbad. Dessutom kan det utlösas av traumatiska händelser som en stresslösande (o)vana. Kan även utlösas avdepressioner och mycket mental/social stress.
Den mest använda behandlingsmetoden för trikotillomani är idagkognitiv beteendeterapi,KBT, menSSRI-preparat sägs också hjälpa. Vissa väljer istället att försöka behandla sig själva genom att till exempel raka sig på det utsatta stället eller slänga eventuella hjälpverktyg.
^Brakoulias, V; Starcevic, V.; Sammut, P.; Berle, D.; Milicevic, D.; Moses, K. (2011). ”Obsessive-compulsive spectrum disorders: a comorbidity and family history perspective”. Australian Psychiatry 19 (2): sid. 151–155.doi:10.3109/10398562.2010.526718.
^McElroy SL, Phillips KA, Keck PE (October 1994). ”Obsessive compulsive spectrum disorder”. The Journal of Clinical Psychiatry 55 Suppl: sid. 33–51; discussion 52–3.PMID 7961531.