Inomlingvistiken användsperson för att beskriva vilken roll ett givetnomen spelar i en sats, till exempel huruvida nomenetutpekartalaren,den tilltalade,det omtalade eller någon annan roll.
Vilka personer som är relevanta för ett språk kan vanligen direkt utläsas urpronominalsystemet. I böjningsspråk tar ofta andra ordklasser olikaformer beroende på person hos det nomen de beskriver eller hör samman med.
I svenskan användsförsta person,andra person ochtredje person.Första person avser vanligentalaren, andra personden tilltalade och tredje personandra aktörer i satsen. För de personligapronomenen blir formerna:
Termenfjärde person syftar på en ospecificerad person "man", eller "någon". I traditionell svensk språklära föredrar man dock att kalla sådana ord förindefinita pronomen.
Andra språk kan använda sig av fler kategorier, till exempel ett ord för "vi" i betydelsen "vi och du" och ett annat ord för "vi" i betydelsen "vi och inte du".
Somliga språk har också, förutom singularis och pluralis ettdualisnumerus, som innebär speciella tvåtalsformer. Det kan gälla bådesubstantiv ochpronomen. I Norden har vi haft dualisformer somvit ochit för första respektive andra person.
Det finns också andra språk som har olika pronomen beroende på formaliteten i sammanhanget (jämför ni och du i äldre svenska). Till exempel har japanska, koreanska och javanesiska komplexa system med många olika pronomen, som tar hänsyn till rang, ålder et cetera. Man kan ifrågasätta om den typen av uttryck ens bör räknas som pronomen utan kanske snarare som substantiv, ett svenskt exempel är att använda "undertecknad" som en formell synonym till "jag".
Vissa språk har pronomen som kallas fjärde person, femte person och så vidare. Dessa kan ha olika funktion i olika språk. Ialgonkinspråk i Nordamerika görs ofta en skillnad i tredje personen mellan proximat form för en viktig tredje person, och obviativ form för en mindre viktig. Denna skillnad finns även i andra språk, men de algonkinska är de mest kända.
I många språk skiljs personerna åt på annat sätt än medelst olika personliga pronomen. I bland annat äldreindoeuropeiska språk, däribland äldre svenska, var definita verbformerna olika för olika personer, vilket gjorde att man ofta kunde utelämna personliga pronomen (s.k.pronoun-dropping ellerpro-drop). De olika formerna visade ändå vilken person och vilketnumerus (som singular och plural) som avsågs.
Exempelvis översättsDescartes berömdalatinska citatcogito, ergo sum till svenska med fem ord, som "jag tänker, alltså är jag" (d. v. s. "finns jag till"). Verbetcógito, "jag tänker", ärpresensindikativformen i första person singularis av verbetcogitáre (som det heter iinfinitiv), "tänka". Formen kan kombineras med latinetsego, "jag";ego cógito betyder också "jag tänker", men användes i stort sett aldrig.
På samma sätt översätter man lättast "du tänker, alltså är du" tillcógitas, ergo es; det är onödigt att sägatu cógitas ellertu es, eftersom själva verbformerna ensamma visar vilken person som avses.
| Tempus iindikativ | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Numerus | Person | Presens | Imperfekt | Perfekt | Futurum |
| Singular | 1 | cógito | cogitábam | cogitávi | cogitábo |
| 2 | cógitas | cogitábas | cogitavísti | cogitábis | |
| 3 | cógitat | cogitábat | cogitávit | cogitábit | |
| Plural | 1 | cogitámus | cogitabámus | cogitávimus | cogitábimus |
| 2 | cogitátis | cogitabátis | cogitavístis | cogitábitis | |
| 3 | cógitant | cogitábant | cogitavérunt | cogitábunt | |
| Översättning | tänker | tänkte | har tänkt | ska tänka eller kommer att tänka | |
I latinet har de flesta verb runt trehundra olika verbändelser. En del modernaindoeuropeiska språk, exempelvisspanska,persiska, och andra språk, somfinska, personböjer fortfarande verb i så hög grad att personliga pronomen ofta kan utelämnas.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
