Titan (latin:titanium,franska:titane) är ettmetallisktgrundämne och det nionde vanligaste grundämnet ijordskorpan. Titan används ilegeringar inom bland annat flyg- och rymdteknik[13]. Titan används också tillimplantat i människokroppen, till exempel för att fästa tandproteser i käkben, eftersom benvävnad växer fast i titan och titan inte orsakar avstötning. Titan används också i smycken eftersom det sällan orsakar allergi.[14][15] Vidare används metallen, på grund av sin förmåga att tåla starka syror utan korrosion, som anod-/katod-ledare i ytbehandlingsindustrin och är lämplig i tillverkning av vissa typer av högtalarmembran. Titanets höga styrka, som tillåter tunnare konstruktioner än flertalet andra metaller, kombinerat med förhållandevis låg densitet utnyttjas också vid produktion av utrustningar där låg vikt eftersträvas, exempelvis turbinblad, vissa klockor och kokkärl för vandrare.
Titandioxid har ett högtbrytningsindex och i pulverform reflekterar det därför mycket ljus. Det är ett vittpigment som används i solkrämer, smink och målarfärger.
Titanets hårdhet (6,5 påMohs hårdhetsskala[8]) motsvarar den hos ohärdat stål vilket gör det möjligt att bearbeta titan med verktyg avsedda för stålbearbetning. Stansning är vanligt förekommande men sliter på stansarna; stansar som går av är inte helt ovanligt. Vid bockning spricker titan lätt om man tillämpar vanlig bockning (1–3 mm radie). Oftast måste man ha 5–10 mm radie vid bockning för att förhindra sprickor.
Det finns många olika titanlegeringar. Gemensamma fördelar för dem är att de ärkorrosionshärdiga, det vill säga rostar inte, tål värme bra och har lågdensitet. Nackdelen är att titan till följd av bland annat reningsprocesser är en dyr metall.
Det finns två huvudtyper av titanlegeringar:
Legeringar medpalladium. Dessa är de mest korrosionshärdiga legeringarna.
Legeringar medaluminium ochvanadin ellermangan. Denna typ av legering har mycket bra hållfasthetsegenskaper och används bland annat till flygplansdelar och flygmotordetaljer.
Metallen framställdes först i oren form år 1825 avJöns Jacob Berzelius. Rent titan utvanns 1910 av amerikanenMatthew A. Hunter genom upphettning avtitantetraklorid med natriummetall i en sluten stålbehållare.[16] Den industriella produktionen av titan var länge ett problem. År 1937 fick metallurgen Kroll patent på en framställningsmetod där titantetraklorid reduceras med kalcium i ädelgasatmosfär. Processen har vidareutvecklats och reduktionen sker med magnesium vid en temperatur av 800-900oC. Det finns även en framställningsprocess (Arkellprocessen) där man utgår från titantetrajodid som omvandlas till titanjodid TiJ2 som därefter sönderdelas till titan och jod.
^Yiming Zhang, Julian R. G. Evans, Shoufeng Yang:Corrected Values for Boiling Points and Enthalpies of Vaporization of Elements in Handbooks. In:Journal of Chemical & Engineering Data. 56, 2011, S. 328–337,doi:10.1021/je1011086.
^Harry H. Binder:Lexikon der chemischen Elemente. S. Hirzel Verlag, Stuttgart 1999,ISBN 3-7776-0736-3.
^David R. Lide:CRC Handbook of Chemistry and Physics, CRC Press LLC, 1998,ISBN 0-8493-0479-2.
^Weast, Robert C. (ed. in chief):CRC Handbook of Chemistry and Physics. CRC (Chemical Rubber Publishing Company), Boca Raton 1990. Sid. E-129 – E-145.ISBN 0-8493-0470-9. De angivna värdena har här räknats om enligtSI.
^CAS 15292-44-1 i substansdatabasenGESTIS-Stoffdatenbank hosIFA (Institut für Arbeitsschutz der Deutschen Gesetzlichen Unfallversicherung). Läst 15 september 2015.(JavaScript krävs)
^DatabladTitan (Pulver) på AlfaAesar. Läst 5 februari 2010.(JavaScript krävs)..
