Tibetanska är ett språk i dentibeto-burmanska språkfamiljen. Språket talas enligt1990 års folkräkning iKina av drygt en miljon invånare.[1] Det totala antalet talare av olika varianter av tibetanska torde uppgå till drygt sex miljoner.[2]
Tibetanskans inhemska språk betyder bokstavligt "Tibet-språk" (Wyl.:bod skad,THL:bö ké), dialekter kallas "vulgärt språk" eller "folkspråk"/"vulgärt språk" (Wyl.:phal skad,THL:pel ké), i kontrast mot "städat eller vördsamt tal" (Wyl.:zhe sa, i gammal stavning:Wyl.:rje sa), och bokspråk (Wyl.:yig skad), eller "dharmaspråk" (Wyl.:chos skad), de litterära idiom, vari de heliga skrifterna och andra klassiska verk är avfattade.
Alla i Tibet talade språk med undantag avsokpa, som tillhör de mongoliska språken hör till den tibetoburmanska språkfamiljen.
- Ü-Tsang-gruppen, som talas i den historiska provinsenÜ-Tsang, som omfattar större delen av den autonoma regionen Tibet;
- Kham-Hor-gruppen, som talas i prefekturenChamdo i Tibet,Kham (västraSichuan) och södraAmdo (Qinghai);
- Amdo-gruppen, som används i större delen av Amdo (Qinghai);
- Dzongka-Sikkim-gruppen, vilka representeras avdzongkha iBhutan ochsikkimesiska iSikkim;
- Ladakhi-Balti-gruppen, som används iLadakh,Baltistan ochKargil (purik);
- Lahul-Spiti-gruppen, som talas iLahul och Spiti samtNyamkat.
- Sherpa-Jirel-gruppen, som finns representerad i nordöstraNepal; och
- Kyiron-Kagate-gruppen, som talas i häradetKyirong i Tibet samt i nordöstra Nepal.[3]
Stora skillnader råder mellan dialekterna och de är inte omedelbart ömsesidigt förståeliga. Dialekterna som talas i västra Tibet är de mest ålderdomliga och närmar sig sålunda skriftspråket. Den centrala Ü-Tsang-gruppen representeras genom talspråket i Lhasa, som numera utgör grunden för det standardiserade tibetanska talspråket i den autonoma regionenTibet iFolkrepubliken Kina. De dialekter som skiljer sig mest från den centrala dialekten är dialekterna i Amdo, Ladakh och Baltistan, som till skillnad från Lhasa-dialekten inte utvecklattoner.
Takpa-språket iArunachal Pradesh verka bilda en övergång mellan den centrala gruppen och sifan-dialekterna vid gränsen till detEgentliga Kina. På norra gränsen tillTurkestan talas de nomadiskahorpa-stammarnas idiom.
- Huvudartikel:Tibetansk skrift
Tibetansk skrift är enabugida som hör tillBrahmifamiljen. Den sägs ha skapats i mitten av600-talet avThönmi Sambhota som på order av kungSongtsen Gampo färdades tillIndien för att studera skrivkonsten. Den officiella ortografin standardiserades under tidigt800-tal och har inte förändrats sedan dess trots stora förändringar av det talade språket.[4]
De viktigaste uttalsreglerna är:
- Av två eller flera konsonanter i början av en stavelse uttalas blott den sista och ofta med fonetisk förändring, av flera i slutet blott den första.
- Gutturaler ochlabialer medy blir palataliseradedentaler:ky ochpy blirc;g,y ochby bliry;my blirny och så vidare.
- Gutturaler, dentaler, labialer medr blirsupradentaler:kr,trpr blir [ʈ],gr,dr,br blir [ɖ],sr,sr,hr blir [ʂ], och så vidare.
- A,o,u framförd,n,l och eftery uttalas somä,ö,ü, och-as,-os,-us i slutet övergår tillai,oi,ui (ellerä,ö,ü).
- G,d,b i ordslut blirk,p,t.
Sålunda uttalasbla-ma, "präst", la-ma;rgyal-po, "konung", jäl-po;bryod, "tal", jöt;dpya, "skatt", ca;hbras-bu, "frukt", dä-bu;spra ellerspreu, "apa", deu, teu. Olika slag avaccent (ton) spelar i tibetanskan ungefär samma roll som i kinesiskan, dock inte i samma utsträckning. I sammanhang därmed synes också växling i fråga om ljudens stämton förekomma.Intransitiva verbfraser synes ha börjat med tonande ljud, under det transitiva rotord hade icke tonande ljud samtidigt med att orden uttalades med högre ton.
Såväl ton- (accent-) som konsonantväxlingen synes bero på reduktionen av en gång befintliga prefix, som tjänat som böjningselement, ungefär som våra suffix (i vissa fallprefix). Den expiratoriska (ord-)accenten ligger som regel på rotstavelsen.
Det fonologiska inventariet i tibetanskans standardformer d.v.s. Lhasas tibetanska:[5]
Vokaler | Främre | Bakre |
|---|
| Sluten | i | y | u |
| Halvsluten | e | ø | o |
| Öppen | a | œ | (ɔ) |
Nutida tibetanska har ordföljden SOV.
Nomen utmärks ofta med ett särskiltsuffix:pä (po),ba (bo),ma (mö), som egentligen betecknar agent, till exempelcu, "vatten",cu-pa, "vattenbärare", men dåma (mö) i motsats till de övriga därjämte betecknar kvinnligt kön, anses dessa suffix som ett slags artikel ellergenusmärke, som annars saknas i språket, till exempelböd-pa, "tibetan",böd-ma, "tibetanska";mi-bo, "man",mi-mo, "kvinna".
Tibetanskan är ettergativt språk, vilket innebär att det är den som utför en handling som utmärks särskilt i satsen. Nomina ochpronomina har sexkasus som inte uppvisar skillnad mellan singular och plural. Alla kasus, förutom absolutiv, uttrycks med olika partiklar som följer sitt huvudord och som ibland påverkas fonetiskt av huvudordet. De sex kasusen och deras partiklar är:ergativ (kyis),genitiv (kyi),ablativ (las, nas),komitativ (dang),oblikt kasus (la, du, na) ochabsolutiv.[6]
Pluralis uttrycks genom särskilda suffix:rnams (utt.nam) ochdag ellercag, som inskjuts före kasusändelserna, till exempel:sangs fgyas (utt.sang-djä, "Buddha"),dativ singularissangs rgyas la, dativ pluralissangs rgyas rnams la. Vid flerasubstantiv i samma ställning, eller då substantiv bestämmes av ett (alltid efterföljande) adjektiv, fogas numerus- och kasusändelser blott till sista ordet.
Personliga pronomina, böjs som nomina, varvid genitiv uttryckerpossessivum; men i stället för de ursprungliga pronominala formerna nyttjas, liksom i många östasiatiska språk, vanligen vissa hövlighetsord, olika för olika samhällsklasser.
Numeraler 1–10 på tibetanska:[7]
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
|---|
| ching | nyu | sum | shi | nga | trug | dün | gyay | gu | chu |
| ༡ | ༢ | ༣ | ༤ | ༥ | ༦ | ༧ | ༨ | ༩ | ༡༠ |
Verbet har fyra rotformer som under påverkan frånsanskrit benämns "presens", "imperfekt", "futurum" och "imperativ". Till exempel har verbet "göra" följande fyra former:byed (presens),byas (imperfekt),bya (futurum) ochbyos (imperativ). De olika verbformerna uttrycker dock främst intetempus utan snarare verbensaspekt.[8]En stor del av den tibetanska verben delas upp i "kausativa-resultativa" verbpar.
Tempus ochmodus betecknas medelst tillfogade partiklar ochhjälpverb med betydelsen "vara", "bliva", "göra" o. s. v., under det själva roten betraktas som nominalform (particip eller nom. actionis) med neutral (passiv) betydelse.
Tibetanskt språk och tibetansk litteratur blev bekanta iEuropa först genomkapucinmunkar, som verkade i Lhasa i början av 1700-talet. Deras uppteckningar samlades avaugustinmunken Aug. Antonio Georgi av Rimini (1711–1797) i Alphabetum tibetanum (1762). IAbel-RémusatsRecherches sur les langues tartares[9] (1820) förekommer ett kapitel ägnat åt tibetanskan.
Bättre kännedom därom fick man emellertid genomSándor Kőrösi Csoma, som utgavA grammar of the Tibetan language (1834) ochEssay towards a dictionary, Tibetan and English[10] (samma år), och missionärenHeinrich August Jäschkes[källa behövs] banbrytande arbetenTibetan Grammar[11] (2:a uppl. 1883),Handwörterbuch der tibetischen Sprache[12] (1871-75),Tibetan-english dictionary[13] (1881),A short practical grammar of the tibetan language, with special reference to the spoken dialects (1868), "A simplified tibetan grammar" (utgiven av H. Wenzel 1883) ävensom avhandlingar i Berlin- och Petersburg-akademiernas skrifter samt iJournal of the Asiatic society of Bengal.
Andra grammatiska arbeten:Isaak Jakob Schmidt,Grammatik der tibetischen Sprache[14] (1839),Philippe-Édouard Foucaux,Grammaire de la langue tibétaine (1858), Th. H. Lewin,A manual of tibetan (1879), Graham Sandberg,Handbook of colloquial tibetan[15] (1894), V. C. Henderson,Tibetan manual (1903), C. A. Bell,Manual of colloquial tibetan (1905).
Ordböcker:Dictionary of the Bhotanta or Bhutan language (1828); J. J. Schmidt,Tibetisch-deutsches Wörterbuch (1841), H. Ramsay,Practical dictionary of Western Tibet (1890), Desgodins,Dictionnaire thibétain-latin-francais (1899), Sarat Chandra Das,Tibetan-english dictionary with sanskrit synonyms (utg. av G. Sandberg och A. W. Heyde, 1902). En inhemsk grammatik finns i Tandjur (mdo CXXIV).
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material frånNordisk familjebok,Tibetanska språket och litteraturen, 1904–1926.
- Das, Sarat Chandra; Heyde A. William, Sandberg Graham (1902) (på tibetanska). A Tibetan-English dictionary with Sanskrit synonyms. Calcutta: Bengal Secretariat Book Depôt.Libris346470
- Goldstein Melvyn C., Shelling T. N., Surkhang J. T., Robillard Pierre, red (2001) (på engelska). The new Tibetan-English dictionary of modern Tibetan. Berkeley: University of California Press.Libris11393752.ISBN 0-520-20437-9
- Hodge, Stephen (1990) (på engelska). An introduction to classical Tibetan. Warminster: Aris & Phillis.Libris8321335.ISBN 0-85668-548-8
- Jäschke, Heinrich August, and Heinrich Wenzel.Tibetan Grammar. Andra upplagan. London: Trübner, 1883.
- Tournadre, Nicolas; Rdo-rje Gsann-bdag (2003) (på engelska). Manual of standard Tibetan: language and civilization ; introduction to standad Tibetan (spoken and written) followed by an appendix on classical literary Tibetan. Ithaca, N.Y.: Snow Lion Publications.Libris11491121.ISBN 1-55939-189-8 : (alk. paper)
- Wylie, Turrell (1959). A Standard System of Tibetan Transcription.Harvard Journal of Asiatic Studies, p. 261-267
