The Kinks 1966. Ray Davies, Dave Davies, Mick Avory och Pete Quaife
The Kinks var enengelskrockgrupp bildad1963 iLondon under namnet The Ravens, och 1964 bytte man namn till The Kinks. Gruppen bestod i början av brödernaDave Davies (gitarr, sång) ochRay Davies (gitarr, sång, keyboards, gruppens främste låtskrivare)[2] samtPete Quaife (basgitarr, sång), ochMick Avory (trummor). I början av karriären kallade sig gruppenThe Ravens, men namnet byttes tillThe Kinks innan något hann släppas med gruppen. Däremot finns detbootlegs medThe Ravens. NamnetKinks kommer av modet på 1960-talet, som man uttryckte det på engelska "kinky clothes and boots".
Gruppens kommersiellt mest framgångsrika period var under mitten av1960-talet då de åtnjöt ett flertal internationella hitsinglar. Gruppen fortsatte under andra halvan av decenniet ge ut nya album, men de passade inte in i detpsykedeliska klimat som rådde inom populärmusiken då. Att Ray Davies också gjorde narr av och protesterade mot populärmusiken i sina texter gjorde det inte lättare. Under1970-talets mitt koncentrerade sig gruppen på rockoperor och konceptalbum. De blev sedan mot slutet av decenniet och en bit in på 1980-talet ett mer renodlat rockband, vilket också ledde till att gruppen återupptäcktes och fick en andra popularitetsvåg, främst då i Nordamerika.
Gruppen gav ut sitt senaste studioalbum 1993 och gjorde sin sista livespelning1996, men har formellt inte upplösts. Flera planer på en återförening av något slag har sedan dess luftats, men hittills inte resulterat i något konkret. Hösten 2013 meddelade gitarristen Dave Davies att oddsen var 50/50 för en eventuell turné i samband med 50-årsjubileet. I december 2013, under en intervju med Uncut, hävdade bröderna att de var allt närmre en återförening, men precis som tidigare hängde det på Ray Davies om en återförening skulle komma att äga rum eller inte. Ray Davies berättade 2018 att gruppen spelat in ny musik till ett kommande studioalbum.
Bröderna Davies hade sedan skolåldern spelatskiffle ochrock'n'roll tillsammans. Pete Quaife som var skolkamrat med Ray Davies blev gruppens basist och snart tillkom Mickey Willet på trummor och gruppen The Ravens var formad. Innan de hann spela in något byttes Willet ut mot Mick Avory och man bytte namn tillThe Kinks, efter påtryckningar från dåvarande managern Larry Page. De fick kontrakt påPye Records och skivdebuterade i februari1964 med en cover påLittle Richards "Long Tall Sally". Genombrottet kom senare på våren samma år med den vilda och stökiga originalkompositionen "You Really Got Me". Låten blev en omedelbar succé i både Europa och USA. Singeln nådde förstaplatsen i Storbritannien och topp-10 i USA. I Sverige låg låten en vecka påTio i topp.
"You Really Got Me" fick en minst lika vild uppföljare i "All Day and All of the Night", utgiven sent 1964 som blev en nästan lika stor hit, och precis som föregångaren låg "All Day and All of the Night" en vecka på svenska Tio i topp. Dessa två låtar, som bägge bygger på Dave Davies för tiden unika distorderade gitarrljud, lade grunden förgaragerocken. Låten är också erkänd som stor inspirationskälla för den kommandehårdrocken ochpunken. Tidigt1965 fick The Kinks också en hit med den lugnare låten "Tired of Waiting for You". Gruppen turnerade mycket under den här tiden. Ett stort bakslag drabbade dem när de förbjöds att komma till USA av American Federation of Musicians Union. Detta efter bråk om pengar kring uppträdanden, samt att Dave Davies och Mick Avory vid upprepade tillfällen råkat i slagsmål med varandra under deras konserter. I fyra år var gruppen utestängd från världens största musikmarknad. Ray Davies kom bland annat på grund av detta att inspireras mer av klassisk brittisk musik (bland annatmusic hall) än sina kollegor i de så kalladeBritish Invasion-grupperna.
Efter de inledande framgångarna utvecklade gruppen och framför allt låtskrivaren Ray Davies alltså en något stillsammare ljudbild. Det första tydliga tecknet på detta var LP:nThe Kink Kontroversy och hiten "Tired of Waiting for You". Texterna utvecklades mer och musiken var inte längre lika vild, även om singeln "Till the End of the Day" var ett exempel på att de inte helt lämnat sina tidigare tongångar. Denna utveckling fortsatte med de samtidskommenterande låtarna "A Well Respected Man" och "Dedicated Follower of Fashion", båda stora hits kring årsskiftet 1965-1966. Den sistnämnda låten blev 1966 en hit i svensk översättning - "En liten snobb" - med gruppenTelstars. Den svenska texten var skriven avPeter Himmelstrand.
Låten "Sunny Afternoon" kom ut som singel1966, och blev en sommarhit i flera länder. Låten kom också att bli deras sista noterbara amerikanska hit fram till 1970. I texten märks Ray Davies satiriska ådra tydligt. Låten ingick på LP:nFace to Face som anses vara ett av de första riktigakonceptalbumen med socialt kommenterande som löst tema. Senare samma år kom singeln "Dead End Street" vilken kommenterade den brittiska arbetarklassens bistra situation. Pete Quaife hade det här året varit med om en bilolycka och kunde därför inte närvara så mycket vid inspelningarna. Hans tillfälliga ersättare blevJohn Dalton.
The Kinks i holländska TV-programmetFanclub, 1967.
Året därpå gavs singeln "Waterloo Sunset" och albumetSomething Else by the Kinks ut. Gruppens singlar sålde fortsatt bra, men deras album nådde inte längre en så stor publik. Den trenden började medSomething Else som inte blev någon kommersiell succé trots att albumet var kritikerrosat. De gav ut en till framgångsrik singel, "Autumn Almanac", men publiken tappade allt mer intresset för gruppen. Trots detta fortsatte Davies med sitt speciella sätt att skriva texter. År1968 gavs albumetThe Village Green Preservation Society ut, ett nostalgiskt album som blickade tillbaka på ett svunnet England. Det blev en stor favorit bland musikkritiker, men ignorerades nästan helt av allmänheten. Den enda egentliga framgången 1968 var singeln "Days" med en tolfteplats på Englandslistan. Singlar som "Wonderboy" och "Plastic Man" däremot försvann nära på obemärkta.
The Kinks cirka 1970.
Nästa albumArthur, vilket handlar om en brittisk man som flyttar till Australien, följde samma mönster. Singeln "Victoria" från skivan blev dock en liten hit. Mycket på grund av den uteblivna framgången lämnade basisten Pete Quaife gruppen för att bli ersatt avJohn Dalton. År 1970 fick gruppen återigen en stor internationell hit med "Lola", en låt som handlade om ett möte mellan en ung pojke från landet och en transvestit. En så stor framgång hade inte gruppen haft sedan "Sunny Afternoon"1966. "Lola" finns i två versioner. I den ursprungliga versionen nämnsCoca-Cola i texten.BBC vägrade dock spela denna version då de ansåg att den kunde ses som reklam, och en ny version med texten "cherry cola" spelades därmed in.[3]
Vid denna tidpunkt hade gruppen också fått en ny medlem –John Gosling (keyboard). Intresset för gruppen var pånyttfött och man hade även ytterligare en brittisk hit med "Apeman". Singlarnas albumLola versus Powerman and the Moneygoround, Part One var en stark protest mot skivbranschen och musiklandskapet i övrigt, men ändå deras mest framgångsrika album på länge. Efter ett soundtrack till filmenPercy löpte kontraktet hos skivbolagetPye ut, och de bytte tillRCA Records.
Deras första album för det nya skivbolaget,Muswell Hillbillies räknas ofta som deras sista riktigt bra konceptalbum. Det behandlade Ray Davies och brodern Daves uppväxt i Muswell Hill, London och handlar också mycket om Storbritanniens arbetarklass. Det efterföljande albumetEverybody's in Show-Biz var ett dubbelalbum bestående av en ny studioskiva, samt en liveskiva. Albumet handlar till stor del om livet som turnerande rockmusiker, och de fick en mindre singelhit med låten "Supersonic Rocket Ship".
Efter inspiration frånthe Who gavThe Kinks ut sin förstarockoperaPreservation1973. Denna, liksom uppföljarenPreservation, Act II fick som helhet ett dåligt mottagande av både kritiker och skivköpare, även om individuella låtar fick beröm. De gav ut ytterligare en rockopera,Soap Opera som även den sågades i media, men var något populärare än sina föregångare.Schoolboys in Disgrace var gruppens tredje rockopera, där temat var skolväsendets misslyckande att lära ut saker som verkligen betyder något. Denna drog mer åt hårdrockshållet än tidigare. Efter det lämnadeKinksRCA Records som de enligt avtal skulle göra fem album med och skrev kontrakt medArista Records.
BolagsdirektörenClive Davis på Arista gjorde klart för gruppen att de inte tänkte tolerera fler rockoperor. Gruppens första album för det nya skivbolaget,Sleepwalker blev deras största succé på många år. Albumet som var ett betydligt mer traditionellt rockalbum visade en försmak av hur gruppens musik under de kommande åren skulle låta. Samtidigt lämnade John Dalton gruppen. Han ersattes avAndy Pyle, men Dalton hoppade snabbt in i gruppen för att sedan sluta igen. Nästkommande albumetMisfits från 1978 var ett merintrospektivt album och gruppen fick en mindre amerikansk singelhit med låten "A Rock 'n' Roll Fantasy". Även John Gosling lämnade gruppen efterMisfits. Daltons ersättare blev Jim Rodford och Gosling blev ersatt av Ian Gibbons.
1979 gavs albumetLow Budget ut som blev gruppens populäraste i USA, och The Kinks var under en tid ett av de absolut största rockbanden på den amerikanska marknaden. Skivan är ett av de album av gruppen som mest drar åt hårdrockshållet ocharenarock. Dess låtar handlar till stor del om USA:s dåvarande situation med en pågående oljekris och minskat inflytande i världen. Trots hårdrocksstilen blev albumets populäraste låt "(Wish I Could Fly Like) Superman" som mer påminner omdisco. Albumet följdes av framgångsrika skivornaGive the People What They Want (1981) ochState of Confusion (1983). År1983 gav också gruppen en stor hitsingel med "Come Dancing". En större singelhit i hemlandet Storbritannien hade gruppen inte haft sedan 1972. Efter år av olösliga spänningar mellan Mick Avory och Dave Davies lämnade Avory bandet1984 och ersattes avBob Henrit från bandetArgent. Samma år gavs deras sista Arista-album ut,Word of Mouth vilket inte blev någon storsäljare. Avory försvann dock inte helt från gruppen utan fortsatte jobba i bandets organisation, bland annat iKonk, bandets egenhändigt ägda inspelningsstudio sedan tidigt 1970-tal. Han medverkade också fortsatt som trummis på enstaka låtar.
Kinks fortsatte göra nya studioalbum fram till 1993 årsPhobia men lyckades inte få någon hit. De blev invalda iRock and Roll Hall of Fame år1990.[4] Sedan mitten av 1990-talet har gruppen blivit uppmärksammad igen genom att grupper somOasis ochBlur sade sig hämta stor inspiration ifrån gruppens material, främst det från andra halvan av1960-talet. Ray Davies har under senare år uppträtt som soloartist med ett liveband där svenske keyboardistenGunnar Frick ingår. Han har också givit ut soloalbum.
Ray Davies och Dave Davies har flera gånger under 2000-talet och 2010-talet talat om att återförena Kinks, men att det hela tiden kommit saker emellan, både musikaliska och personliga motsättningar mellan bröderna. Originalbasisten Pete Quaife avled 2010 i Danmark där han bott i många år. I juni 2018 berättade Ray Davies att han och brodern Dave, samt trummisen Mick Avory spelat in nytt material till ett Kinks-album. Han sade också att gruppen egentligen aldrig upplösts, utan bara att de helt enkelt gick skilda vägar under obestämd tid.[5]
