Entelegrafist är ursprungligen en person som betjänar en optisk eller trådbundentelegraf av något slag. I samband med radions intåg i början av 1900-talet, övergick beteckningen telegrafist även till att gälla yrkesbeteckningenradiotelegrafist, det senare blev man genom att avlägga godkänt prov för radiotelegrafistcertifikat.
Enradiotelegrafist är en person som avlagt, av telemyndighet uppsatta, godkända prov för radiotelegrafistcertifikat. En radiotelegrafist kunde därefter söka anställning för arbete till sjöss påfartygsradiostation, vidkustradiostationer till lands, iflygtrafiktjänst, hosSMHI ellerUD vilka krävde detta certifikat.
Englands - och förmodligen världens - första radiotelegrafist till sjöss var F S Stacey, som fick engelskt certifikat 1901.[1]
Det första svenska certifikatet utfärdades avKungl Telegrafstyrelsen till Josef Olsson frånKarlskrona, som ett tillfälligt certifikat inför hans påmönstring som telegrafist på ångarens/s Texas vid en resa till Amerika den 9 september 1912. .[1]
Radiotelegrafistens arbetsuppgifter påfartygsradiostation var att upprätthålla samband, speciellt inödsituationer, via radio pålångvåg,kortvåg ochVHF-banden med hjälp avtelegrafi,radiotelefoni ochtelex (radio teletype, RTTY). I tjänsten ingick underhåll och enklare felsökning av radioutrustningen, samt allmänna kontorsgöromål, sköta pappersarbetet vid på/avmönstring och lönehantering ombord inklusive kontant utbetalning avlön i anlöpta länders valutor. Dessutom utskrift av inklareringshandlingar inför kommande hamnanlöp, mottagning av sjöväderprognos och det en gång per dygn på telegrafi utsända SAX-presset, dvs dagens viktigaste nyheter i telegramform (SAX är gruppanropssignal för alla svenska fartyg). Arbetstiden, eller radiovakthållningen, till sjöss i svenska handelsflottan var 8-timmar per 24-timmarsperiod i samråd med befälhavaren, samt extra vakttjänstgöring i samband med nödradiotrafik.
En radiotelegrafist räknades som däcksbefäl, direkt underställd fartygets befälhavare.[2]
Radiotelegrafisten benämndes i dagligt tal som "gnisten" (eng.Sparks ellerSparky) både i örlogsflottan och handelsflottan. Kvinnliga radiotelegrafister benämndes "gnista" (eng.Sparklet), detta på grund av den tidiga radiosändartekniken medgnistsändare.[3]
Radiotelegrafister som ville fortsätta med radiokommunikation efter avslutad anställning på fartyg hamnade oftast påkustradiostation eller hosFRA.
I takt med framväxande automatisk telekommunikation via satellit minskade behovet av radiotelegrafister under senare delen av 1900-talet, för att helt upphöra i svenska handelsflottan i samband med införandet av det satellitbaserade sjösäkerhetssystemetGMDSS den 1 februari 1999. Med detta system krävdes inte längre personal med telegrafikunskaper ombord på fartygen, och då minskade också behovet av kustradiostationer i land.
Mera information om radiotelegrafist-epoken finns att få påRadiomuseet iGöteborg.
Örlogsflottans stamanställda radiosignalister kunde från 1920 och några årtionden framåt, som extra höjning av motivationen för sin militära utbildning, även avlägga prov för civilt radiotelegrafistcertifikat hosTelegrafverkets undervisningsanstalt (Ua).
Inom örlogsflottan används fortfarande optisk telegrafi med hjälp avmorsealfabetet och signalstrålkastare, fasta eller handhållna. Orsaken till detta är att signalstrålkastaren ger en mycket smal ljusstråle med begränsad räckvidd vilket gör den svåravlyssnad. Personen som hanterar signalstrålkastaren har yrkesbeteckningensignalman.
Signalmannen behärskar också signalering medsignalflaggor. Dessa används för ordergivning och manöversignaler mellan fartyg inom synhåll.