- För andra betydelser, seSyra (olika betydelser).
- Ej att förväxla med syre.
Ensyra (latin:acidum) definieras vanligtvis som ett ämne som genomdissociation kan avgeprotoner (vätejoner). Om en syra tillförs till vatten bildas en sur lösning, medpH under 7. Många ämnen har förmågan att i större eller mindre utsträckning kunna avge protoner. Man delar in syror i olika grupper dels beroende på hur många protoner de kan avge (en- respektive flerprotoniga syror) i enlösning (oftast iakttaget i vattenlösning), dels i hur hög grad dissociationen sker (svaga respektive starka syror). Till exempelcitronsyra har inte så stor benägenhet att avge protoner och betecknas därför som ensvag syra, medansaltsyra avger alla sina protoner och betecknas därför som enstark syra. Det finns även syror som kan betecknas sommedelstarka syror; en sådan ärfosforsyra.
Syrans styrka anges genomsyrakonstanten, en form avjämviktskonstant. En svag eller medelstark syra kan tillsammans med en korresponderandebas bilda ettbuffertsystem.
En mer generell teori, av betydelse framför allt inom organisk kemi, har formulerats avGilbert Newton Lewis. Enligt denna är en syra en elektronparsacceptor och en bas en elektronparsdonator.
IJohannes Brønsteds teori angerprotoner egentligenvätekärnor, det vill säga de protonerna kan åtföljas av en eller två neutroner, eftersom väteatomens kärna kan ha dessa olika uppbyggnader. Eftersom väteatomen ju endast har en elektron, kommer H+ att innebära en jon utan några som helst elektroner. Denna lilla partikel får då speciella egenskaper. Bland annat förekommer den under normala förhållanden endast momentant som enskild partikel, och tas upp mycket snabbt av någonbas i närheten. Så är till exempel i vattenlösning alla avgivna protoner bundna till vattenmolekyler somoxoniumjoner (även kallade hydroniumjoner):
Dessa oxoniumjoner betecknas inom protolyskemin oftast (oegentligt) somvätejoner. Vanligen särskiljer man dock inte oxoniumjoner från vätejoner i till exempelkemiska jämviktsberäkningar. Samtliga betraktas då som vätejoner, H+ (detta är möjligt eftersomaktiviteten för H2O vanligen sätts till 1 enligt konvention).
I sur lösning överväger hydroniumjonerna ("vätejonerna") överhydroxidjonerna.
Enenprotonig syra kan endastdissociera i ett steg. För den enprotoniga syran HA ser dessprotolys ut så här:
Till denna reaktion hör ensyrakonstant; för definitionen av denna, se underjämviktskonstant. Exempel på enprotoniga syror ärsaltsyra, HCl, ochsalpetersyra, HNO3.
Tvåprotoniga syror dissocierar i två steg. För den tvåprotoniga syran H2A får vi:
Kolsyra, H2CO3, ochsvavelsyra, H2SO4, är två viktiga exempel. Det finns äventreprotoniga syror som dissocierar i tre steg;fosforsyra, H3PO4, är en sådan. För flerprotoniga syror krävs flera syrakonstanter för att beskriva de jämvikter som råder.
Svaga syror avger endast en liten del protoner, medan starka syror avger de flesta protoner. Detta kan man se eftersom en lösning avväteklorid (HCl) i vatten leder bättre ström än en lösning medättiksyra (HAc) med samma koncentration. Det innebär att jonkoncentrationen ivätekloridlösningen är högre eftersom praktiskt taget alla vätekloridmolekyler har avgett sina protoner. Lösningen kallas försaltsyra och innehåller nästan enbart oxoniumjoner och kloridjoner. Det finns knappt några oprotolyserade HCl-molekyler kvar.[1]
I ättiksyralösningen är det en mycket liten mängd av HAc-molekylerna som reagerat med vattenmolekylerna och bildar oxoniumjoner. Detta sker med alla svaga syror, som exempelviscitronsyra.[1]
Om de flesta syramolekylerna avger sina protoner i en lösning med vatten, säger man att syran ärstark, som exempelvis vätekloridlösningen. Väteklorid räknas som en mycket stark syra eftersom praktiskt taget alla protoner avges. Andra exempel på mycket starka syror ärsvavelsyra ochsalpetersyra. Det är H3O+-jonerna som gör att vattenlösningen får sura egenskaper, det vill säga lågt pH. Tillsätter man dåBTB, får lösningen en gul färg.[1]
Organiska syror ärorganiska föreningar som samtidigt är syror. De vanligaste,karboxylsyrorna, är svaga. Andra viktiga organiska syror äraskorbinsyra eller vitamin C samt de något starkaresulfonsyrorna.
Syror som inte är organiska kallasmineralsyror. De innehåller ingetkol utan är baserade på andra grundämnen somsvavel (t.ex.svavelsyra),kväve (t.ex.salpetersyra) ellerfosfor (t.ex.fosforsyra).
Syror som består av en väteatom bunden direkt till enhalogenatom kallasvätehalider. De har jämförelsevis låg kokpunkt och är alla färglösa gaser vid rumstemperatur. De förekommer vanligen lösta i vatten.
- Albert, Adrian and Serjeant, E. P. (1962). Ionization Constants of Acids and Bases (första upplagan). London: Methuen & Co Ltd
- Hägg, Gunnar (1965). Kemisk reaktionslära: Processer och jämvikter i kemisk analys (sjunde upplagan). Stockholm:Almqvist & Wiksell
- Hägg, Gunnar (1978). Allmän och oorganisk kemi (sjunde upplagan). Stockholm: Almqvist & Wiksell. sid. 301.ISBN 91-20-06123-4
- Nationalencyklopedin 18. Bra Böcker. 1989. sid. 6.ISBN 91-7024-621-1
- Sherwood, Martin (1990). Kemin, Grundämnen & föreningar. Bonniers. sid. 84,20,15.ISBN 91-34-50893-7
- ^ [abc]Andersson, Gymnasiekemi A (2007), Liber AB (s.172 – 175)
