Sydrhodesia (engelska:Southern Rhodesia) var enbrittiskkoloni isödra Afrika norr omLimpopofloden. Från 1923 utgjorde området en egenkronkoloni. År 1965 bröt kolonin med Storbritannien och utropade 1970Republiken Rhodesia, idagRepubliken Zimbabwe.
Under åren 1953-1963 ingick dåvarande Sydrhodesia iFederationen Rhodesia och Nyasaland tillsammans med koloniernaNyasaland (idagMalawi) ochNordrhodesia (Zambia).
Sydrhodesia blev åter en brittiskkronkoloni enligtLancaster House Agreement[1] den 12 december 1979 i förberedelse för avvecklingen av Republiken Rhodesia (Zimbabwe Rhodesia) och Republiken Zimbabwe självständighet den 18 april 1980.
Området som blev Sydrhodesia styrdes som ettprotektorat från1889 avBrittiska sydafrikanska kompaniet under ledning av mångmiljonärenCecil Rhodes.[2] Denne hade år1888 erhållit rättigheter till gruvdrift och annan naturresursutvinning i området. Detta låg sedan till grund för enkolonial expansion där de inhemska hövdingadömena underkastades brittiskt styre. Kolonisationen avMatabeleland blev särskilt våldsam och resulterade i brittiska segrar iförsta Matabelekriget 1893-94 och igen iandra Matabelekriget 1896-97.[3]
Området norr omZambezifloden administrerades genom separata fördrag med lokala hövdingar och därför började kolonisterna söder om floden att se sig som separata från det som 1911 skulle bliNordrhodesia och 1898 användes Sydrhodesia för första gången i officiellt sammanhang.[4] En stor del av den europeiska befolkningen såg kompaniets styre som ett hinder till fortsatt expansion och skepsisen mot det politiska systemet växte.
Val till Lagstiftande rådet 1920 vanns av kandidater som ville avskaffa kompaniets styre. Försök att införliva territoriet iSydafrikanska unionen misslyckades och år 1923 erhöll Sydrhodesia begränsatsjälvstyre som brittiskkronkoloni.Charles Patrick John Coghlan blev kolonins förste premiärminister 1 oktober 1923.
Sydrhodesiska trupper stred under brittisk flagg iandra världskriget, främst i fälttåget iItalienska Östafrika och mot japanerna iBurma. Efter kriget ökade den europeiska immigrationen till kolonin kraftigt, och kolonister från andra delar av Afrika sökte sig också dit. Ett universitet grundades i Salisbury år 1952; ett krav frånLondon var attrasdiskriminering, som var utbrett och institutionaliserat i kolonin, för intagning av studenter skulle förbjudas.
År 1953 hade påtryckningarna föravkolonisering i världen tagit fart och Sydrhodesia inlemmades iCentralafrikanska federationen (engelska:Federation of Rhodesia and Nyasaland) tillsammans med de två angränsande koloniernaNordrhodesia ochNyasaland. Detta var ett försök att förebygga allt mer hårdföra krav på självständighet bland koloniernas afrikanska befolkningar som blev grogrund för militanta nationalistiska grupper. 1 januari 1964 löstes federationen upp och i oktober samma år fick både Nyasaland och Nordrhodesia självständighet förhållandevis smärtfritt. Brittiska krav på att Sydrhodesia skulledemokratiseras och införaallmän rösträtt innan man också fick självständighet möttes av öppet motstånd bland kolonins europeiska befolkning som ville behålla den kolonialarassegregationen. När Nordrhodesia döptes om tillZambia bestämde regeringen i Salisbury att Sydrhodesia bara skulle heta Rhodesia,[5] något som inte erkändes av den brittiska regeringen. Detnationalkonservativa regeringspartietRhodesian Front valde 11 november 1965 att unilateralt förklara Sydrhodesia självständigt från Storbritannien, något som inte erkändes av något annat land.