Sydasien kan definieras på flera olika sätt. Den centrala delen är i regelIndiska halvön (historiskt känd somFrämre Indien)[1], vilket i första hand innebär statenIndien. Därutöver inräknas i regel ett antal större eller mindre grannländer till Indien, på eller i anslutning till Indiska halvön.
Sydasien är bara en del av den södra delen av Asien. Den övergår i väster tillSydvästasien, i norr tillCentralasien och öster tillSydostasien. Gränserna mellan regionerna definieras både av historien och geografin. Den sydasiatiska regionen avgränsas i söder av hav, i öster av djungel och mindre bergskedjor, i norr av höga berg (Himalaya ochKarakorum) och i väster av berg och ökenområden (Hindukush och det aridaBaluchistan).
Afghanistan – som genomkorsas av det nämnda Hindukush) är en övergångszon både mot Sydvästasien och mot Centralasien. Landet har kulturella och historiska (seiranska språk ochturkiska språk) kopplingar åt alla hållen.
Den tidigast kändastenålderskulturen i området fanns vid en av flodenIndus bifloder i nuvarande Pakistan. Där har man hittat redskap som beräknas vara mellan 200 000 och 400 000 år gamla.[6][7] I samma område fanns underbronsåldern (ca 2500–1700 f.Kr) en av världens tidigaste högkulturer,Induskulturen, även kalladHarappakulturen. Den hade ett starkt centralstyre och en väl utvecklad teknologi och byggde stora städer.[8]
Sydasiens historia präglas av olika folkinflyttningar/erövringar. Från cirka 2000 f.Kr. flyttade människor som taladeindoariska språk in från nordväst och lade grunden för det system av religion och samhällsregler som senare kom att benämnashinduism. På 500-talet f.Kr. kom erövrare från detpersiska riket, på 300-talet f.Kr. gickAlexander den store så långt som till Indus och under de följande århundradena kom flera invasioner frånhellenistiska riken med centrum i Afghanistan. En ny stor invasionsvåg med början på 700-talet e.Kr. skapade med tiden storamuslimska riken i Indien. Oavsett invasioner och maktförhållanden har området alltid präglats av en stor mångfald vad gäller språk, religioner och andra kulturyttringar, och även under de stora härskardynastiernas tid har det funnits ett antal större eller mindre områden som varit självständiga riken eller legat utanför de stora maktbasernas räckvidd.
Från 1500-talet kom Sydasien gradvis underbrittisk dominans, framför allt genombrittiska ostindiska kompaniet. Sri Lanka blev 1802 den brittiskakronkolonin Ceylon, och från 1858 var nuvarande Pakistan, Indien och Bangladesh den brittiska kronkoloninBrittiska Indien. 1886 erövrades Burma av britterna och gjordes till en provins inom Brittiska Indien. De självständiga staterna Nepal, Bhutan, Maldiverna och Afghanistan besegrades under 1800-talet av Storbritannien och gjordes till brittiskaprotektorat med begränsad självständighet.
Afghanistan och Nepal blev självständiga 1919 respektive 1923. 1947 delades Brittiska Indien upp i de självständiga länderna Indien och Pakistan, och 1971 delades Pakistan och staten Bangladesh skapades. Ceylon (senare Sri Lanka) och Burma (senare Myanmar) blev självständiga 1948 och Maldiverna 1965. Indien, Sri Lanka, Pakistan och Bangladesh fortsatte efter självständigheten att tillhöraBrittiska samväldet.
Den största religionen i Sydasien ärhinduism, följt avislam. I början av 2000-talet var cirka två tredjedelar av regionens invånare hinduer, medan en knapp tredjedel var muslimer. Resten (enligt vissa beräkningar cirka 7 procent) av befolkningen fördelade sig på 2 procentsikher, 2 procentbuddhister, 2 procentkristna och 1 procent övriga religioner.[9]
_without_national_boundaries.svg)
