Sydafrikas litteratur är en av Afrikas mest omfattande, och skönlitteratur finns på allaSydafrikas elva officiella språk.[1] Från landet kommer de bådanobelpristagarnaNadine Gordimer (1991) ochJ.M. Coetzee (2003), liksom flera andra namnkunniga författare och dramatiker somBreyten Breytenbach,André Brink,Athol Fugard,Alex La Guma,Peter Abrahams ochEzekiel Mphahlele.
Bland de första skönlitterära författarna som skrev om Sydafrika är brittenHenry Rider Haggard, som skreväventyrsromaner om storviltsjägarenAllan Quatermain, varav den första varKing Solomon's Mines ("Kung Salomos skatt", 1885). Romanerna skildrar det "mörka Afrika" så som européerna såg det, och hjältarna är alltid britter, medan ursprungsbefolkningen skildras som farliga vildar eller trogna tjänare.[1]
Som en av de första moderna sydafrikanska romanerna brukarOlive SchreinersThe Story of an African Farm (1883) hållas. Boken utspelar sig på en farm i Sydafrika, och karaktärerna i den speglar sin tids samhälle.[2][3]
I slutet av 1800-talet började det i Sydafrika ges ut romaner, noveller och diktsamlingar påsesotho,xhosa ochzulu, främst på grund avmissionens inflytande. Missionärerna gav på egna förlag ut litteratur på de inhemska språken för att främja läskunnigheten. Mest berömt av de tidiga sydafrikanska verken på inhemska språk är sesothoförfattarenThomas Mofolos historiska romanChaka (1925), omzulukungenmed samma namn.[4]
Apartheidsystemet och spänningarna mellan de olika etniska grupperna i landet skapade en särskild utveckling av litteraturen, och den sydafrikanska litteraturen har på grund av detta varit full av ilska, protest och kampvilja, men också av hopp.[5]
Tidiga viktiga oppositionsförfattare var svarta författare somPeter Abrahams ochEzekiel Mphahlele och vita liberaler somAlan Paton ochNadine Gordimer.[5]
André Brink, som förutom på engelska skriver påafrikaans, tillhör en yngre generation, och angriper raspolitiken med både raseri och elegans.[6] En annan berömd afrikaansspråkig författare ärBreyten Breytenbach, som framför allt skrivit lyrik, men som ändå har fått mest uppmärksamhet för personligt hållna prosaverk somSeisoen in die Paradys (”En tid i paradiset”,1976) ochTrue Confessions of an Albino Terrorist (1984) samtEnd Papers (1985).[7]
J.M. Coetzee har skrivit fleraallegorier överSydafrikas historia, bland annatDusklands (1974) omfolkmordet påkhoikhoifolket ochWaiting for the Barbarians (1980).[7] Coetzee tilldelades Nobelpriset i litteratur 2003.ANC-politikernAlex La Guma har skrivit flera verk som skildrar livet för svarta under apartheid-eran. Till de främsta hörA Walk in the Night (1962),The Stone Country (1963) ochIn the Fog of the Season’s End (1972).[7]
Landets främste dramatiker ärAthol Fugard, som beskriver tröstlösheten bland den fattiga befolkningen iPort Elizabeth, både svarta och vita. Fugard arbetade med amatörteatrar bestående av både svarta och vita, för att försöka föra de olika folken närmare varandra. Hans mest berömda verk ärBlood Knot (1960),Boesman and Lena (1969),Master Harold … and the Boys (1982) ochMy Children! My Africa! (1990).[7]
Bland sydafrikanska författare som slagit igenom efter apartheids fall märks den afrikaansspråkigaMarlene van Niekerk och den afrikaansspråkiga deckarförfattarenDeon Meyer.
Wikimedia Commons har media som rörSydafrikas litteratur.
| |||||||||||||||||||||||
| |||||
