Svenska (svenskaⓘ) är ettöstnordiskt språk som talas av ungefär tio miljoner personer, främst iSverige där språket har en dominant ställning som huvudspråk, men även som det ena nationalspråket iFinland och som enda officiella språk påÅland. I övriga Finland talas det som modersmål framförallt i definlandssvenska kustområdena iÖsterbotten,Åboland ochNyland. En liten minoritet svenskspråkiga finns även iEstland. Svenska är nära besläktat och i hög grad ömsesidigt begripligt meddanska ochnorska. De andranordiska språken,isländska ochfäröiska, är mindre ömsesidigt begripliga med svenska. Liksom de övriga nordiska språken härstammar svenskan från en gren avfornnordiska, vilket var det språk som talades av degermanska folken iSkandinavien.
Rikssvenska, eller standardsvenska, är det standardspråk som i Sverige sedan 1800-talet utvecklats urmellansvenska dialekter och var väletablerad vid början av 1900-talet. Det finlandssvenska standardspråket,högsvenskan, har ett eget språkvårdsorgan, som dock strävar efter att hålla skillnaden till rikssvenskan liten. Regionala varianter med rötter i äldre lokala dialekter talas fortfarande, även i mindre utsträckning mer särpräglade dialekter. De är inte direkt hotade av språkdöd, men har varit på tillbakagång sedan början av 1900-talet, trots att många är välutforskade och att användningen idag inte längre motarbetas.
Den vanligaste ordföljden i svenska är subjekt-verb-objekt, även om detta kan variera i vissa typer av fraser. Svenskansformlära har förhållandevis få böjningar. Det finns tvågrammatiska genus och tvåkasus[2] och substantiv böjs även inumerus, ental och flertal. Adjektiven kankompareras och böjs också enligt genus, numerus och bestämdhet. Bestämd och obestämd form på substantiv markeras främst genomsuffix, ändelser, och kan kompletteras medartiklar.Prosodin, ordmelodin, innehållerbetoning och även vissatonala drag. Svenskan har en förhållandevis stor mängd vokaler och utmärks genom ett väldigt variationsriktfonem i det så kalladesje-ljudet.
Svenska är ettindoeuropeiskt språk som tillhör dennordgermanska grenen av degermanska språken. Tillsammans meddanskan tillhör det denöstskandinaviska undergruppen, som skiljer dessa från devästskandinaviska språkennorska,färöiska ochisländska samt frånforngutniskan. En modernare uppdelning av språken baserar sig på ömsesidig begriplighet och delar upp de nordiska språken i en "fastlandsskandinavisk" grupp som inkluderar danska, norska och svenska och en "öskandinavisk" grupp som inkluderar färöiska och isländska. Denna utveckling har skett på grund av Islands och Färöarnas isolering från de övriga språken och ävenlågtyskans starka inverkan på danska, svenska och norska genom den tyskahansan under medeltiden.[3]
Enligt de flesta vedertagna kriterier förömsesidig begriplighet kan de fastlandsskandinaviska språken betraktas som dialekter av samma språk. Som en följd av den långvariga rivalitet mellanDanmark-Norge och Sverige, som innefattade en lång rad krig i huvudsak under 1500- och 1600-talet, samt denationalistiska idéströmningar som var som mest aktuella under 1800- och 1900-talet har de tre språken olikastavning, ordförråd, grammatik och egna språkmyndigheter. Danska, norska och svenska beskrivs ur ett lingvistiskt perspektiv därför främst som ettdialektkontinuum, en grupp närbesläktade dialekter av skandinaviska. Flera av nationalspråkens dialekter kan vara ett mellanting mellan olika språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i delar avDalarna (Älvdalsmål),Jämtland,Dalsland ochVärmland, nära gränsen tillNorge. IFrostvikens socken i Jämtland förekommer fortfarande det så kallade Lidmålet, etttrönderskt bygdemål.[3]
Svenska är lagstadgat huvudspråk i Sverige, där det ärmodersmål för cirka 9,2 miljoner invånare.[4] Svenska är konstitutionellt nationalspråk i Finland, där det är modersmål för 0,3 miljoner invånare och enda officiellt språk påÅland.
IFinland talas svenska som modersmål av en minoritet som 2011 omfattade 291 000 talare, vilket motsvarar cirka 5,3 procent av den totala befolkningen.[5] Svenska förstås eller talas i någon grad även av de flesta finskspråkiga finländare.[6] Denfinlandssvenska minoriteten är koncentrerad till kust- och skärgårdsområden iÖsterbotten,Åboland ochNyland (med huvudstadsregionen). I dessa områden dominerar ofta svenska på mindre orter och i vissa kommuner är svenska det enda administrativa språket. Också en del enspråkigt finska kommuner i andra regioner har betydande svenskspråkiga minoriteter, dessa kallassvenska språköar i finlandssvenskt språkbruk. År 1610 uppgick den svenskspråkiga andelen av Finlands befolkning till 17,5 procent .[7] Denna andel har sedan dess successivt minskat, jmfr:förfinskning. Efter andra världskriget kan detta förklaras bland annat av en överrepresentation av svenskspråkiga finländare hos de migrationsströmmar som gått från Finland till Sverige. Mellan år 1945 och år 1976 sökte sig 400 000 personer från Finland till Sverige, varav 200 000 stannade kvar permanent. Av dem uppges en tredjedel ha varit svenskspråkiga, vilket kan jämföras med cirka sex procent svenskspråkiga av den sammanlagda finländska befolkningen under samma period.[8]
Även i övriga nordiska länder finns svensktalande minoriteter – 30 000 i Norge och 11 000 i Danmark (2010).[9] En betydandemigration mellan denordiska länderna finns, men på grund av likheterna i kultur och språk assimileras ofta dessa invandrare och utmärker sig inte som en egen etnisk minoritet, Finland undantaget. Därutöver kan även den lilla svensktalande minoriteten i Estland tilläggas, som levt där sedan 1200-talet.[10] Det finns fortfarande ett fåtal personer som talar svenska som modersmål på vissa platser i landets historiska svenskbygder längs den nordvästra kusten och på öarna (Aiboland).[11]
Enligt 2004 årsfolkräkning talar cirka 67 000 människor iUSA svenska (vilket gör svenskan till USA:s femtionde vanligaste språk), dock utan att specificera hur väl dessa behärskar språket. En majoritet av de områden där högst andel invånare uppges tala svenska ligger iMinnesota.[12] Enligt folkräkningen 2001 iKanada talade då 17 000 personer svenska där, men liksom i USA saknas uppgift om hur väl språket behärskas.[13]
Utöver ovannämnda grupper, finns det enligtStatistiska centralbyrån 228 226 svenskar i utlandet som har avregistrerat sig som boende i Sverige mellan 1969 och 2006 och som aldrig har flyttat tillbaka.[14] Länder med betydande svenskspråkiga minoriteter är bland annatTyskland ochStorbritannien (30 000 i vardera land),Spanien (17 000),Frankrike (15 000),Kanada (se även ovan),Australien ochSchweiz (6 000 i vardera land),Belgien (5 000) ochItalien (3 000). Alla uppgifterna gäller år 2010.[9]
Tidigare har det funnits vidsträckta svenskspråkiga områden iEstland, i synnerhet längs den nordvästra kusten och på öarnaDagö,Ösel ochOrmsö. Den svensktalande minoriteten var representerad i parlamentet och hade rätt att använda språket i offentliga tal och debatter. I mitten av 1600-talet var antalet estlandssvenskar omkring 10 000 personer, vilket motsvarade 2-3 procent av landets dåtida befolkning.[15] Efter den svenska förlusten avBaltikum tillRyssland på 1700-talet, tvångsförflyttades runt 1 000 estländska svenskar från Dagö tillUkraina där de grundade bynGammalsvenskby norr omKrimhalvön. Av dessa återstår endast ett fåtal ättlingar som idag är gamla och fortfarande talar svenska som modersmål, följer den svenska kalendern och beaktar svenska seder, och den mycket ålderdomliga östsvenska dialekten kommer med största säkerhet att dö ut inom en generation. I Estland blev den svensktalande minoriteten till en början väl behandlad under mellankrigstiden, men under trettiotalet gjorde sig estnisk nationalism påmind och man påtvingade befolkningen namnbyteskampanjer, där nyuppfunna, estniskklingande namn skulle ersätta de ursprungliga svenska orts-, gårds- och familjenamnen. Kommuner där svensktalare var i majoritet hade svenska som administrativt språk och estlandssvensk kultur hade ett smärre uppsving. Underandra världskriget, då Estland blev en del avSovjetunionen, flydde de flestaestlandssvenskar (cirka 80 procent) till Sverige, många deporterades till Sibirien[16] och de cirka 1 500 som blev kvar i det sovjetockuperade Estland hade mycket små möjligheter att bevara sin identitet och sitt språk på grund av den ryska synen på svenskarna som potentiella spioner och förrädare. Många valde att dölja sin svenska identitet och bytte språk till estniska för att undvika förföljelse och yrkesförbud. På grund av detta återstår idag endast en handfull äldre som talar genuin dialekt. Enligt folkräkningen 2000 fanns det 300 etniska svenskar i Estland, varav 211 hade estniskt medborgarskap.[17] Eftersom det antas att alla inte uppger sin etniska bakgrund har antalet estlandssvenskar i Estland uppskattats till cirka tusen.[18]
I Amerika har det tidvis funnits svensktalande grupper, på 1600-talet i nuvarandeDelaware (på den tidenNya Sverige), på 1800-talet i till exempelBishop Hill iIllinois samt iMinnesota, men dessa har i regel assimilerats och antagit det omgivande majoritetsspråket engelska inom en eller ett par generationer.
Också iArgentina, särskilt kring bynOberá som grundades av inflyttade svenskar, har det funnits svensktalande grupper av vilka uppskattningsvis ett hundratal svensktalande lever än idag. Fram tills på 1950-talet bedrevs svensk skolundervisning i staden och än idag bedrivs språkundervisning i mindre utsträckning bland svenskättlingarna.[19]
I slutet på 1800-talet skall det också ha funnits en betydande svensktalande koloni i nuvarandeNamibia, även om den emellertid sedermera assimilerats till omgivande språkgrupper.[20]
Den lingvistiska definitionen av en svenskdialekt är de lokala varianter som inte blivit starkt påverkade av standardspråket och vars ursprung kan spåras ända tillbaka tillfornnordiskan. De kallas oftabygdemål ellersockenmål. Många av de mer genuina dialekter som talas i orter somOrsa ochÄlvdalen iDalarna,Skellefteå iVästerbotten,Kalix iNorrbotten ellerNärpes iÖsterbotten har ofta mycket särpräglade fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldrekasussystem. Dessa dialekter kan vara näst intill obegripliga för de flesta svenskar och betraktas ibland som egna språk. De flesta av talarna behärskar även rikssvenska (ellerhögsvenska som i fallet med de finlandssvenska).
Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskildasocknar. Traditionellt har de sammanförts till sex större dialektområden, som sinsemellan har likartade drag i fråga om grammatik, uttal och ordförråd. Gränserna mellan dessa områden är inte skarpa, och indelningen har mest en pedagogisk funktion.[21][22]
I den språklag som trädde i kraft 1 juli 2009 anges att svenskan är huvudspråk i Sverige.[23] Det innebär att svenska är samhällets gemensamma språk, som alla som bor i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden. Det allmänna ska ha ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas. Lagen innebär också ett starkare skydd för det svenskateckenspråket och för de femnationella minoritetsspråkenfinska,jiddisch,meänkieli,romani chib ochsamiska. Det allmänna ska ha ett särskilt ansvar för att skydda och främja dessa språk. Den som har ett annat modersmål än svenska, svenskt teckenspråk eller nationellt minoritetsspråk ska ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål.[24]
Även om svenskan har varit officiellt administrativt ochliturgiskt språk sedan tidigt 1500-tal ansågs det fram till nyligen inte nödvändigt att i lag fastställa svenskans status somofficiellt språk i Sverige. Så sent som den 7 december 2005 beslutadeSveriges riksdag med röstsiffrorna 147 mot 145 att inte anta svenskan som officiellt majoritetsspråk utan att även fortsättningsvis endast benämna svenskan som huvudspråk. Beslutet kritiserades, bland annat avSture Allén, ledamot avSvenska Akademien.[25]
I Finland är svenska ett av landets två nationalspråk, i nästan alla sammanhang officiellt jämställt medfinskan (seSpråk i Finland). Svenska är ensamt officiellt språk påÅland, en autonom del av Finland, där 97 procent av de 26 000 invånarna har svenska som modersmål. Svenska är också ett avEuropeiska unionens officiella språk.[26]
Det finns ingen officiellt fastslagen instans för reglering av svenska i Sverige. InstitutionenSpråkrådet kan dock ses som Sveriges officiella språkorgan och finansieras av den svenska regeringen. Det har dock inga ambitioner att utöva direkt kontroll över språket liknande de somAcadémie française har som mål.[27] Språkrådet består av representanter från en rad olika organisationer, inklusiveSvenska Akademien. Dess främsta medel för att reglera språket är genomordböcker somSvenska Akademiens ordbok (SAOB) ochSvenska Akademiens ordlista (SAOL), samt en rad olika handböcker i grammatik, stavning och rättskrivning (främstSvenska skrivregler). Även om SAOL ofta betraktas som normerande, så är dess funktion främst att beskriva den samtida språkanvändningen.
Den rikliga utgivningen av ordböcker och språkhandböcker under senare år,Svenska Akademiens grammatik (1999),Svenska Akademiens språklära (2003),Svenskt språkbruk (2003),Svenska språknämndens uttalsordbok (2003),Språkriktighetsboken (2005), jämte databaser på internet såsomSAOB[28],Språkbanken[29], är ett led i den nordiska språkvårdens målsättning att göra språkets regler och normer tydliga och tillgängliga för alla. Utgivningen av sådana böcker har fått språkvetare somSture Allén ochCatharina Grünbaum att kalla svenskan för ett av världens bäst beskrivna språk.
I Finland regleras svenskan av Svenska avdelningen vidInstitutet för de inhemska språken som har officiell status som språkmyndighet. Bland dess högst prioriterade uppgifter är att se till attfinlandssvenskan inte fjärmar sig frånsverigesvenskan i för hög grad. Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken har till exempel gett utFinlandssvensk ordbok som belyser de skillnader som finns mellan svenskan i Finland och Sverige.
Svensk språkhistoria är det vetenskapliga studiet av svensk språk- och texthistoria frånfolkvandringstid tillnutid samt av olika teoretiska synsätt på språkförändring och text. Ett särskilt fokus ligger på aktuell forskning om svenskans historia. Text och språk under olika perioder studeras med hänsyn till de språkliga nivåerna (fonologi,morfologi,lexikon ochsyntax) samt med hänsyn till genre och textens fysiska form i exempelvis handskrifter eller tryckta böcker.
Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas alltför bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare.
På 700-talet hade det germanska språk som talades iSkandinavien (urnordiska) undergått några större förändringar och utvecklats tillfornnordiska. Detta språk började undergå förändringar som inte var likartade i hela dialektområdet och resulterade under 800-talet i att två olika dialekter, en västlig och en östlig, utvecklades:fornvästnordiska ochfornöstnordiska.
Fornöstnordiska benämns oftarundanska respektiverunsvenska i Danmark även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs medrunalfabetet (s.k.futhark). Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den 24-typiga äldre futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 runor. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olikafonem. Exempelvis användes runan som betecknadevokalenu också för att skrivao,ø ochy, och runan föri användes även för att skrivae. När det gäller konsonanter skrevs bådetonlösa ochtonande varianter av sammakonsonant med samma runa (till exempel t och d, eller p och b). För att förtydliga runorna utvecklades senare ett system med så kalladestungna runor, där flera runor även fanns i en stungen variant (med en prick i), för att minska antaletfonem per runa och därmed underlätta tolkandet av runorna. I samband med kristendomens införande på 1000-talet tillfördes nya ord till svenskan, till exempelkyrka,präst,mässa ochparadis.[30]
På 1100-talet började även dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig från varandra och delas på 1200-talet ifornsvenska ochforndanska dialekter. En viktig skillnad är att forndanska, till skillnad från fornsvenska, fullständigt hade monoftongerat de primära diftongernaæi,au ochøy tille och (de två senare)ø. I skriftspråket rådde däremot större likheter mellan dessa två dialekter, vilket bland annat innebar att diftongerna var sällsynta i fornsvensk skrift trots det talspråkliga stödet.
Fornsvenska är den term som används om det medeltida svenska språket som har sin början cirka 1225. Bland de viktigaste dokumenten från denna period är den äldsta avlandskapslagarna,Västgötalagen, som finns bevarad i fragment daterade till 1250. Det huvudsakliga inflytandet på språket vid denna tid kom med etableringen av denkatolska kyrkan och dess olikaklosterordnar, som introducerade många nya lånord frångrekiska ochlatin. Latinets komplicerade meningsbyggnad fick inflytande över skriftspråket.[30] I och medHansans uppsving som ekonomisk, politisk och militär stormakt under sent 1200-tal och tidigt 1300-tal sattelågtyska tydliga spår i både svenskan och danskan. Hansans inflytande bidrog till att vissa svenska städer tog emot många tyskspråkiga invandrare med tjänster inom handel och administration. Förutom ett stort antal lånord med anknytning till krigföring, handel, hantverk och byråkrati lånades även så grundläggande företeelser som grammatiskasuffix och till och medkonjunktioner in direkt från tyskan.Be-,ge- ochför- i början på dagens svenska ord kommer oftast närmast av lågtyskabe-,ge- ochvor-. Det gamla ordet för öppningar i en vägg –vindöga – (jfr norskavindu och engelska lånordetwindow) ersattes med ordetfönster som i sin tur kommer från latinetsfenestra, som i sin tur är ett lån frånetruskiskan. Ordeteldhus blev tillkök,gälda blevbetala,tunga blev tillspråk och som synonym tillbörja infördes ordetbegynna.[30] Många ord med anknytning till sjöfart lånades också in frånnederländskan.
Det lågtyska inflytandet underlättades avsevärt genom att detta språk redan innan stod de nordiska tungomålen nära på grund av deras gemensamma germanska ursprung och frånvaron av högtysk ljudskridning. Lågtyskan och de nordiska dialekterna delade därför redan en mängd ord. Exempelvis ärborgare ett lågtyskt lånord, menborg är nordiskt,riddare är lågtyskt, menrida är nordiskt,köpman är från lågtyskan, menköpa ochman tillhör det tidigare ordförrådet,förbjuda kommer från lågtyskan, men bådeför ochbjuda fanns innan i svenskan och så vidare. Över huvud taget är de lågtyska lånorden av en helt annan karaktär än lånord från de mer verkligt främmande språk som skulle komma senare.
Den tidiga medeltidssvenskan skilde sig markant från det moderna språket. De kanske tydligaste skillnaderna var grammatiska, med ett mycket mer kompliceratkasus- ochgenussystem.Substantiv,adjektiv,pronomen och vissaräkneord böjdes i fyra kasus, som förutom de modernanominativ ochgenitiv även inkluderadedativ ochackusativ. Genussystemet påminde mer om det i moderntyska. De flesta av de maskulina och feminina substantiven sammanföll senare i ett genus:utrum (tidigare ofta kallatreale).Verbböjningen var också mycket mer komplex; i den ingick såvälindikativ somkonjunktiv och verb böjdes efter både person ochnumerus. Mot 1500-talet hade grammatiken i vardagsspråket och den mer profana litteraturen till stor del förenklats och liknade mer dagens svenska. De gamla böjningarna användes dock i viss utsträckning i högtidlig prosa ända fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar.
En förändring i det latinska alfabet som användes i Norden var användandet avligaturer somæ. Kombinationernaaa ochoe skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstävernaå,ä ochö.
Exakt när dialekter somgutniska ellerälvdalska började skilja sig från den senare svenskan är dock svårt att säga. Gutniskan splittrades dock från svenskan långt innan danskan gjorde det.
Framsidan påGustav Vasas bibel från 1541. Det står: "Biblia / Thet är / All Then Helgha Scrifft / på Swenſko. Tryckt iUpſala. 1541".
Perioden som bär benämningen nysvenska börjar med införandet avtryckpressen ochreformationen. Efter att ha gripit makten och blivit vald till kung utfärdadeGustav Vasa en svensk bibelöversättning, efter starkt inflytande och påtryckning av protestanten Martin Luther. En version avNya testamentet utkom 1526 och följdes av en fullständig bibelöversättning 1541 som brukar benämnasGustav Vasas bibel. Denna översättning ansågs allmänt som så lyckad att den – med återkommande revideringar – förblev den mest använda bibelöversättningen ända fram till 1917. De personer som främst låg bakom översättningen varLaurentius Andræ och brödernaLaurentius ochOlaus Petri. Samtliga översättare var från Mellansverige, något som troligen påverkat bibelspråket att vara mer troget mälardalsdialekterna.
Gustav Vasas bibel anses i allmänhet vara en mycket rimlig kompromiss mellan gammalt och nytt språk. Även om den inte stämde överens med samtidens talspråk så var den inte överdrivet konservativ i sitt språkbruk. Den var ett stort steg mot en mer konsekvent svensk stavning och etablerade till exempel användningen av vokalernaå,ä ochö samt användningen avck istället förkk efter kort vokal (liksom den originella stavningen avoch). Översättarna var måna om att behålla självständigheten i språket. De undvek därför tyska och danska lånord samt de tunga latinska konstruktionerna. Resultatet var ett kärnfullt språk med anknytning till äldre svensk tradition och som kom att bilda grunden till nysvenskans utveckling.[31]
Även om Gustav Vasas bibel hade en mycket stark prägel påortografin, och medförde en stabilisering av språket,[30] så blev stavningen mot slutet av 1500-talet återigen något inkonsekvent. Det var inte förrän på 1600-talet, efter att de första svenska grammatikorna blivit skrivna, som man på allvar började diskutera rättstavningsfrågan. Stor betydelse för folkets förmåga att läsa och skriva svenska fickkyrkolagen från 1686. Prästerskapet blev efter denna lag skyldigt att kontrollera att folk kände till viktiga passager i Bibeln ochLuthers lilla katekes, och läskunnigheten fick därmed redan tidigt en stor spridning i Sverige.[30]Samuel Columbus bok "En swensk ordeskötsel" från 1680 propagerade för svenskans användning och för att skriva som svenskan talades. Under andra hälften av 1600-talet börjadeKarl XI och senareKarl XII utfärda förordningar till präster och diplomater om att främja svenska gentemot främmande ord och språk.[32]
Franskan upphöjs till ett statusspråk inom de europeiska kungahusen och adeln under 1600-talet. Franskan, liksomupplysningen och det ökade intresset förkultur, bidrog med många nya ord under 1700-talet: ord sommöbel,balkong,garderob,salong,parfym,mustasch,kastrull,balett ochpjäs lånas in. Vid denna tid uppstod även en bildad medelklass som läste tidningar: ett tidningsspråk började utvecklas. Ett svenskt vetenskapsspråk uppkom också till följd av många framgångsrika svenska vetenskapsmän såsomCarl von Linné ochAnders Celsius.[30] Under 1700-talet utkom "Sweriges rikes lag" med ett modernt språk, liksom flera grammatikor och handledningar som moderniserar skriftspråket.[32] År 1786 grundas denSvenska Akademien, vars syfte är att främja det svenska språkets "renhet, styrka och höghet". Under 1800-talet tillkommer ordförråd som handlar om industrialisering, resor och sport. Många ord flödar in från engelska;räls,lokomotiv,station,jobb,strejk,bojkott,turist,sport ochrekord.[30]
Strider om olika stavningsförslag pågick fram till tidigt 1800-tal och först mot slutet av århundradet framträdde en mer allmänt accepterad standard. Användningen avversaler var till exempel inte standardiserad. Till stor del berodde det på enskilda skribenters tycke, och påverkan från tyskan, där samtliga substantiv än idag skrivs med stor bokstav, var stor. Viktiga språkhändelser under 1800-talet inkluderar Carl Gustaf Leopolds avhandling om stavning, införande av folkskolan 1842 och den Svenska Akademiens ordlista år 1874.[32]
En viktig förändring i uttalet under den nysvenska perioden var den gradvisa assimileringen av många olika konsonantanhopningar till/ʃ/ (så småningom till/ɧ/ i sydliga dialekter) och "uppmjukningen" av /g/ och /k/ till/dʒ/ och/tʃ/ (och så småningom till /j/ och/ɕ/) före främre vokaler.
"Nazisterna ha tagit makten i Österrike. Tyska trupper marschera in över gränsen." Verbens pluralformer användes i text fram till 1950-talet. Här är ett exempel frånÖstergötlands Dagblad 1938. Pluralformerna har i talspråk fortsatt att användas i vissa dialekter.
Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och har sin början från ungefär 1900. I och medindustrialiseringen ochurbaniseringen av Sverige – vilken var på god väg redan under 1800-talets sista årtionden – började en ny typ av skribenter sätta spår isvensk litteratur. Många nya författare, politiker och andra offentliga personer hade stort inflytande på det nationalspråk som utvecklades. De som vill ha ett årtal brukar sätta 1879, året förRöda rummet och genombrottet förAugust Strindberg (1849–1912), en av de mest inflytelserika författarna.
Enstavningsreform, påbjuden avecklesiastikministerFridtjuv Berg 1906, satte en gräns för det som sedan kalladesgammalstavning:haf blevhav,rödt blevrött och så vidare. Den inte så urgamla skrivregeln, som skilde mellan particip- och supinumformer:huset är måladt,jag har målat, var det nog få som saknade, men avvecklingen avhv-stavningen i till exempel frågeord somhvem,hvar, har beklagats av fler, då den innebar att svenskan fjärmade sig från norskan och danskan.
Det var under 1900-talet som ett gemensamt, standardiserat riksspråk blev tillgängligt för den stora majoriteten av svenskar. Stavningen var slutligen standardiserad och nästan helt enhetlig sedan stavningsreformen 1906. Med undantag för pluralformer av verb (som "vi komma" mot det moderna "vi kommer") och smärre skillnader i ordföljd, särskilt i skriftspråket (till exempelinversionen "Och beslutade styrelsen att..."), var språket i princip identiskt med dagens svenska. Pluralformerna kvarstod än, men blev allt mindre populära och avskaffades slutligen 1950 när de sista officiella rekommendationerna om deras användning togs bort.
Den största förändringen som skett är en allmän stilförskjutning av den formella svenskan mot det mer lättlästa och talspråkliga. De tydligaste exemplen är förkortningen av ett litet antal vanliga verb:Tager skrivstar,ikläda sig skrivsklä sig i.Skall verkar vara på tillbakagång, men ännu stavar många det hellre så änska. Under 1970- och 80-talen verkade former somsen försedan,nån förnågon,dom förde/dem ochdej fördig vara på frammarsch, men den utvecklingen tycks ha hejdats. Men konjunktioner somehuru,därest ochity har fått vika för talspråkligare synonymer:fast,om ochdärför. Sedan 1970-talet har utvecklingen mot – och utbildning för – begriplig brukssvenska i myndigheters språkbruk varit en av den svenskaspråkvårdens viktigaste kamper.
En viktig språksocial förändring skedde från slutet av 1960-talet med den så kalladedu-reformen. Tidigare hade det ansetts vara lämpligast att tilltala personer av samma eller högre social status med titel och efternamn. Användningen av "herr", "fru" och "fröken" var mestadels begränsat till inledande konversation med personer vars yrke, akademisk titel eller militär rang talaren inte kände till. Att den tilltalade helst skulle tilltalas itredje person komplicerade frågan ytterligare. I försök att kringgå problemet uppstod omskrivningar som "vad får det lov att vara?" eller "tas det socker i kaffet?" Runt sekelskiftet 1900 försökte många ersätta det komplicerade systemet med titlar med "Ni", liknande det som används ifranska ochtyska. "Ni" kom dock snarare att användas som en något mindre arrogant variant av "du" (eller tredje person: "Kan hon ge mig ett kvitto?") för att tilltala personer av lägre social status. I och med liberaliseringen och radikaliseringen av det svenska samhället under andra hälften av 1900-talet blev dessa klasskillnader mindre relevanta och "du" blev det brukliga tilltalet även i de flesta formella och officiella sammanhang. Det man talar om som "det nya niandet" vid kassor och vissa serviceyrken är en marginell företeelse.[33]
Svenska har 17 eller 18 vokaler (kort /e/ och/ɛ/ sammanfaller i de flesta dialekter). Det finns sammanlagt 18 konsonantfonem av vilka /r/ och särskilt/ɧ/ har ett stort antalvarianter, oftast beroende på dialekt, men även på kön, ålder, social ställning och sociala sammanhang.
Svenskans ordmelodi,prosodi, är ett utmärkande drag som även tillhör de tydligaste skillnaderna mellan olika dialekter. Personer som flyttar från ett dialektområde till ett annat anpassar ofta talet till att stämma väl överens med ljuden i den nya dialekten medan hemmadialektens prosodi ofta blir kvar.
Svenskans vokaler kontrasterar i viss mån vad gäller kvalitet, men egentligen mest som en biprodukt av kontrasterande kvantitet (vokallängd) och de främre vokalerna har rundade/orundade par. Obetonat/ɛ/ uttalas som[ə] (ellerschwa) i de flesta dialekter och en sänkning av vokaler före /r/ är nästan universellt förekommande. Många dialekter har ävendiftonger där särskilt gotländska och skånska märks tydligt.
Det unika svenska fonemet/ɧ/ (sje-ljudet eller entonlös palatal och velar frikativa) och dess påstått dubbla artikulationsställen är ett svårt och komplicerat ämne som fortfarande är något omstritt bland fonetiker. Även om deakustiska elementen i de olika varianterna av/ɧ/ är relativt lika skiljer sig uttalen markant beroende på dialekt, social status, ålder, kön och social kontext, och är notoriskt svåra att beskriva och transkribera.
Det vanligaste uttalet är[ɧ]-liknande ljud med undantag för[ʂ] iVärmland och iNorrland och[ʃ] i finlandssvenskan. Ävenuvulara uttal,[χ], används i många varianter påverkade av invandrarspråk somarabiska,kurdiska ochpersiska.[35]
Uttalet av /r/ varierar också i hög grad. I mellansvenska dialekter kan det uttalas som en av frikativorna[ʐ] och[ʂ] och mycket ofta somapproximanten[ɹ]. Äventappar som[ɾ] är vanliga. I södra Sverige används "skorrande" /r/-uttal (tungrots-r) som[ʀ] och[ʁ]. I småländska förekommer en blandning av skorrande r ochtungspets-r, beroende på ställningen i ordet; exempelvis uttalas i ordetröra det första r:et som tungspets-r, och det andra r:et skorrande, medan det i västgötskan är tvärtom: det första skorrande och det i mitten med tungspetsen. Till skillnad från i dialekter i Mellansverige, Norrland och Finland assimileras inte heller /r/ med supradentala konsonanter i de södra dialekterna./kɑrta/ uttalas alltså således[kaɑʁta].[36]
Svenskans ordmelodi kan variera avsevärt mellan olika dialekter, inklusive de olika regionala varianterna avrikssvenska. Som i de flesta europeiska språk kan betoning användas för att sätta fokus på enskilda ord i en mening. Prosodin kan också i viss mån användas för att uttrycka frågor. Exempel på ord som skiljs åt endast genom användning av tryckaccent är:
formel['fɔrmɛl]
formell[fɔr'mɛl]
De flesta dialekter skiljer också mellan två olika så kalladetonalaordaccenter. Dessa benämns oftaakut respektivegrav accent, men ävenaccent 1 respektiveaccent 2, och kan ofta vara relativt svåra att uppfatta för icke-svenskar. I dialekter somfinlandssvenska,överkalixmål och vissa varianter avdalmål är skillnaden frånvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analys.
Några hundra par tvåstaviga ord skiljs enbart genom användningen av antingen akut (accent 1) eller grav accent (accent 2). Dessa är dock lexikalt förutsägbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller två stavelser. Enstaviga ordrötter använder för det mesta accent 1 medan tvåstaviga ord använder accent 2. Det vanligaste exemplet på detta är skillnaden mellan orden "ande" och "and" i bestämd form:
and-en['ándən]
ande-n['àndən]
Presensböjda verb med-ar har i de flesta varianter av svenska accent 2 (grav):hoppar,räknar,talar. De med-er har oftast accent 1 (akut):åker,springer.
Frasbetoning i svenska sker, åtminstone för modersmålstalare, vanligen omedvetet. Det handlar då till stor del om betoning av betydelsebärande ord i slutet på en fras, till exempel: ”Nu skulle det vara gott med en liten koppkaffe”, där alltså ”kaffe” betonas. Också lexikaliserade fraser har betoningen i slutet av frasen, som i uttrycket ”sitta fint”, jämför ”Nu skulle det sittafintmed en liten koppkaffe”. Även partikelverb har vanligen betoningen på partikeln som kommer sist, som i ”komma på”, t.ex. ”Nu kom jagpåatt det skulle sittafintmed en liten koppkaffe.”
Satsbetoning förekommer i svenska i likhet med många andra språk. Satsbetoning är betoning av den för sammanhanget viktigaste informationen, alltså som frasbetoning, med skillnaden att satsbetoning mer medvetet styrs av talaren. Det behöver då inte heller vara den sista delen i satsen som framhävs genom betoningen: "Nu skulle det vara gott med enlitenkopp kaffe". Satsbetoning kan också förstärkas av kontrastiv betoning och emfatisk betoning, vilket sker mer medvetet, men fortfarande i enlighet med att betona den för sammanhanget mest betydelsebärande delen av satsen.
Satsintonation, det vill säga ändring av tonhöjd vid yttrande av satsen, signalerar vilken typ av yttrande det rör sig om. På svenska används normalt en lätt fallande tonhöjd för vardagligt konstaterande eller beskrivande yttranden ("En liten kopp kaffe skulle vara gott"), medan en jämn tonhöjd kan ange att yttrandet kommer att få en fortsättning ("En liten kopp kaffe skulle vara gott - men inte just nu"). En stigande tonhöjd signalerar en fråga som kan besvaras med ja eller nej: "En kopp kaffe?".[37]
Som i många andragermanska språk tenderar stavelser i svenskan att vara slutna (sluta med en konsonant) och en relativt stor mängd konsonantanhopningar är möjliga både i final och initial ställning. Även om dessa inte är lika varierade som i vissaslaviska språk så finns exempel på upp till 8 konsonanter när vissa utländska ord kombineras med svenska böjningsregler, och anhopningarna kan vara ännu större om man beaktar svenskans tendens att bilda långa sammansatta ord. Svenskans stavelsestruktur kan beskrivas med följande formel:
(K)(K)(K)V(K)(K)(K)
Detta betyder att ett enstavigt svensktmorfem kan ha upp till tre konsonanter före och efter stavelsekärnan (som alltid är en vokal). Alla konsonanter utom/ŋ/ kan förekomma i början av morfem och det finns sammanlagt 6 möjliga initiala trekonsonantskombinationer, som samtliga börjar med /s/, och sammanlagt 31 olika tvåkonsonantskombinationer. Alla konsonanter utom /h/ förekommer i final ställning och antalet finala kombinationer är sammanlagt 62. I vissa fall kan detta leda till väldigt svåruttalade ord som "västkustskt", bestående av "västkust" med adjektivsuffixet "-sk-" och neutrumsuffixet "-t" och det mestadels teoretiska exemplet "Herbstskts" bestående av det tyska efternamnet "Herbst" med samma suffix som i det föregående exemplet men med ytterligare ett "-s" för att markeragenitiv.
Samtliga vokalfonem, korta som långa, förekommer i betonade stavelser. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt/ɛ/ sammanfaller därför. I stavelser som föregår en betonad stavelse är samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser efter en betonad stavelse får successivt färre alternativ och i den tredje obetonade efter betoningen förekommer endast [a][ɛ] och[ə].[38]
Svenskasubstantiv ochadjektiv böjs i tvåkasus (nominativ ochgenitiv) och tvånumerus (singular och plural).Pronomen har även speciellaobjektsformer. Svenska substantiv kan tillhöra ett av två genus,neutrum ellerutrum (äldre benämningarreale ochrealgenus), som också styr adjektivens böjning. För att ta ett exempel är ordet "fisk" utrum och kan ha följande former:
singular
plural
obestämd form
bestämd form
obestämd form
bestämd form
nominativ
fisk
fisken
fiskar
fiskarna
genitiv
fisks
fiskens
fiskars
fiskarnas
Som i andragermanska språk finns det förförställd bestämdden/det och obestämden/ettartikel, som i engelskansthe ocha/an eller tyskansder/die/das ochein/eine/ein, men bestämdhet markeras i svenskan främst genom tillägg av ett suffix, en efterställd artikel som bestäms av substantivets genus ("-en/et"). De fristående artiklarna tillämpas för att göra emellanåt rätt komplexa och subtila betydelseskillnader i bestämdhet. Till exempel finns en smärre men fullt urskiljbar skillnad mellan fraserna "hon har bil" och "hon har en bil" eller "han har katt" respektive "han har en katt". Artiklar kan ofta användas somdemonstrativa pronomen tillsammans med adverb, som "den här" och "den där". Pronomen böjs förutom i nominativ och genitiv i en objektsform som härstammar från den gamladativböjningen. "Hon" har följande tre former:
hon –hennes –henne
Verb böjs enligttempus och i viss månmodus. Även omimperativformen i många fall har sammanfallit med grundformen har många verb fortfarande separata imperativböjningar. Långt in i modern tid fanns en tydlig åtskillnad mellanindikativ ochkonjunktiv. Konjunktiv finns idag nästan enbart i fasta fraser och idiom, frånsett imperfekt konjunktiv av verbetvara,vore, som fortfarande kan anses som levande.Particip i perfekt och presens är mycket vanligt och används ofta som nästan rena adjektiv:
Perfekt particip: "en stekt fisk"
Presens particip: "en stinkande fisk"
Till skillnad från i engelskan och många andra europeiska språk används inte perfekt particip för att uttrycka nutid eller dåtid. Istället användshjälpverbet "ha" med verbet böjt isupinum, som används enbart i detta syfte (även om det i vissa fall är identiskt med just perfekt particip).
Det svenskan saknar i fråga om kasusböjning kompenseras av ett stort antal olikaprepositioner som "i", "på" och "efter". Dessa styrde en gång i tiden vissa kasus, som i modern tyska, men idag återfinns detta enbart i fasta uttryck som "till sjöss" (genitiv) eller "man ur huse" (dativ singular), som dock är rätt vanligt förekommande.
Som germanskt språk delar svenskansyntaktiska drag med såväl engelska som andra germanska språk på kontinenten. Ordföljden är subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska användsV2-regeln i huvudsatser, det vill säga att verbsatser sätts efteradverbial ochbisatser. Prepositionsuttryck placeras i ordningenrum-sätt-tid, som i engelskan, och adjektiv står alltid före det ord de bestämmer.
Svenskans ordförråd är mestadels av germanskt ursprung, antingen genom nedärvda urgermanska ord eller genomtyska (främstlågtyska) och i viss månengelska lån. Exempel på ord av germanskt ursprung är "hus", "kung" och "gås". Det mesta av det religiösa och vetenskapliga ordförrådet är avlatinskt ellergrekiskt ursprung, ofta lånat viafranska och, mera nyligen, genom engelska. Vissa sammansättningar äröversättningslån som "bomull" från tyskans "Baumwolle" (bokstavligt översatt: "trädull").Finlandssvenskan har ofta egna termer som står närmare motsvarandefinska ord, i synnerhet ord inom lagstiftning och administration. Ett avsevärt antal franska ord inlånades under 1700-talet. Dessa blev senare transkriberade för att bättre återspegla det svenska uttalet, såsom "paraply" (fr.parapluie), "nivå" (fr.niveau) och "ateljé" (fr.atelier).
Nya ord kan lätt bildas genom sammansättning som i många andra germanska språk. Som i bådetyska ochnederländska kan dessa ofta bli mycket långa och exemplen på fullt korrekta, men föga praktiska sammansättningar är många. En mycket produktiv metod för att bilda nya ord är också genom att lägga till ändelsen "-a" till ett ord och därmed bilda ett nyttverb som i "bila" eller "pakta". Det motsatta är också möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet "tänk", som en synonym till "tankesätt".
Svenska ord har i viss mån också lånats till andra språk, Wikipedia har enlista över svenska ord i andra språk. Särskiltfinskan har fått många lånord från svenskan genom den geografiska och historiskt politiska närheten, där även dialektala ord frånfinlandssvenskan har givit upphov till ord i finskan (till exempel har det finlandssvenska ordethalare föroverall givit finskans ordhaalari för samma sak).
Bokstavenå infördes för första gången i svenskan under 1500-talet. Den har senare lånats in till bland annatnorska ochdanska.
Det svenska alfabetet omfattar 29 bokstäver och utgör en variant av detlatinska alfabetet. De första 26 bokstäverna är gemensamma med det latinska alfabetet, och därefter har vokalernaÅ,Ä ochÖ placerats. Dessa bokstäver skapades på 1500-talet som utvecklingar av att skriva bokstavsparen ao, ae och oe ovanpå varandra. Alla dessa tecken räknas som svenska bokstäver, snarare än som bokstäver meddiakritiska tecken ovanför, som i t.ex.tyska alfabetet. Fram till den 13:e upplagan avSvenska Akademiens Ordlista, som kom ut 2006, betraktadesw som en variant avv, och den förekommer, liksomq ochz, främst i namn och lånord.
Diakritiska tecken som sådana är ovanliga i svenskan;é används i vissa ord för att indikera betoning av den sista stavelsen som innehåller ette. Det gäller särskilt när betoningen ändrar begreppets betydelse, (såsomide jämfört medidé). I förekommande fall kan ävenakut accent ochgrav accent hittas i namn och utländska ord. Bokstavenà används för att beteckna enhetskostnad, och är ett lån från franskan. Den tyska bokstavenü behandlas som en variant avy och återges ibland i utländska namn.Dieresis används i vissa undantag, till exempel i namnet "Aïda".
I den svenskaortografin användskolon på samma sätt som i exempelvis engelskan, men med några undantag. Kolon används för att avdela enhetsdifferenser mellan siffror, som i10:50 kronor samt för förkortningar såsom3:e istället förtredje ellerS:t/S:ta förSankt/Sankta. På samma sätt behandlas alla typer avsuffix som kan placeras efter siffror, bokstäver och förkortningar, som till exempel,första a:t ochcd:n.[39]
Bergman, Gösta (1980). Kortfattad svensk språkhistoria: [en översikt över det svenska språkets utveckling från de äldsta nordiska runinskrifterna fram till vår egen tid]. Prismaserien, 99-0108495-4 (4. uppl.). Stockholm: Prisma.Libris7406305.ISBN 91-518-0644-4
Bergman, Gösta (1970). Kortfattad svensk språkhistoria : [en översikt över det svenska språkets utveckling från de äldsta nordiska runinskrifterna fram till vår egen tid] (2. bearb. och utvidgade uppl). Stockholm: Berling.Libris8078718
Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år : en historia om svenskan och dess utforskande (2., [uppdaterade] uppl). Lund: Studentlitteratur.Libris9929819.ISBN 9144039115
Wessén, Elias (1992). Svensk språkhistoria ([Ny utg.]). [Stockholm]: [Institutionen för nordiska språk, Univ.].Libris8225156
