Svensk arkitektur beskriverarkitekturen iSverige som kulturellt fenomen. Influenserna för den svenska arkitekturen har på olika sätt hämtats utifrån. Under 1600- och 1700-talen kom influenserna med tillresta utländska arkitekter. Senare har svenska arkitekter hämtat sin inspiration från Europa och under 1900-talet även från USA. Utländska trender har historiskt sett därför alltid kommit senare till Sverige och har där anpassats till svensk smak och tradition. Så blevnyklassicism till svensktgustaviansk stil,empir försvenskades tillKarl Johansstil, 1920-talsklassicism medart déco blev i Sverige till den egna stilriktningennordisk klassicism, även kallatSwedish grace, medanfunktionalismen som också kalladesInternational style fick namnetfunkis på svenska[förtydliga].
Byggnader och monument har skapats i Sverige i sedanstenåldern. Av så gamla byggnadsverk finns dock ytterst få kvar, de vanliga husen och hyddorna byggdes i trä och har inte överlevt till vår tid. Ett återfunnet byggnadsverk från bronsåldern med särpräglad formgivning ärKiviksgraven. Ju längre man rör sig framåt i historien, desto mer går att säga om arkitekturen. Från den sena järnåldern –vendeltid ochvikingatid – vet man mer om hur husen såg ut. Under denna tid präglades många byggnader avnordisk djurornamentik.
Den svenskamedeltiden beräknas ha pågått från omkring år 1000 till 1520-talet, det vill säga frånErik Segersälls regeringstid tillGustav Vasas maktövertagande. I början uppfördes allabyggnader i städerna och på landet avträ. På 1000-talet började man byggakyrkor ochkloster iromansk stil av grovt bearbetade stenar. Exempel på dessa finns eller fanns iLund,Husaby,Sigtuna ochAlvastra. På landet användes kyrkorna även som försvarsanläggningar.
I och medgotiken ökadetegelanvändningen för byggnader i Sverige. Till exempel byggdes domkyrkorna iUppsala,Västerås ochSträngnäs i tegel, medan domkyrkorna iSkara ochLinköping uppfördes ikalksten.
Av de omkring 4 000 kyrkobyggnader som idag finns i Sverige byggdes cirka 1 500 under medeltiden. Det finns hundratals profana byggnader kvar från denna tid[källa behövs] vilket är det största antalet i Norden[källa behövs]. De flesta medeltida träbyggnader finns i Dalarna[källa behövs] och är enkla byggnader[källa behövs]. De flesta profana stenbyggnader från medeltiden finns i Visby.[källa behövs] Då Stockholm byggdes om under stormaktstiden är det svårt att veta hur många hus som har medeltida grund och murverk.[källa behövs]
Det finns även ett fåtal hus iVadstena,Lund ochYstad, samt ett antalruiner, som finns bevarade av de byggnader som byggdes före Gustav Vasas tid.[källa behövs] Det största byggnadsverket ärringmuren i Visby som är en av de bäst bevarande ringmurarna i Europa. Även gatunätet i några städer utformades under medeltiden.
I och medGustav Vasas maktövertagande och den lutherskareformationens inledande förändrades förhållandena drastiskt. Man slutade nästan helt upp med att uppföra kyrkor och byggnader för aristokratin. Vid denna tidpunkt började man dock uppföra de magnifika vasaslotten; de uppfördes vid strategiska positioner för att kontrollera landet och fungera som övernattningsställen för det kungliga hovet när det var på resa.Gripsholms slott,Kalmar slott ochVadstena slott är imponerande med sina massiva slottsväggar och sin blandning av medeltida element medrenässansarkitektur.
Efter att Sverige blivit en stormakt på 1600-talet påbörjadearistokratin nya byggprojekt. Vid samma tidpunkt kom begreppetarkitekt att inrättas i Sverige ochyrket utvecklades; dess rykte stärktes avSimon de la Vallées, sonen Jean de la Vallées ochNicodemus Tessin den äldres verk. Flera stadspalats och lantställen byggdes efter västerländsk och kanske främst fransk modell. Därtill återupptogs byggandet av kyrkor.Katarina kyrka i Stockholm kom att stå som modell för flera byggnader och kyrkor i kungariket.
Nicodemus Tessin den yngres verk förde denarkitektoniska rörelsen framåt tillhögbarocken i Sverige. Bland byggnaderna från denna period kan nämnasStockholms slott ochKalmar domkyrka.
Många städer grundlades även på 1600-talet. Deras gatunät följde det från kontinenten på 1620-talet införda rutnätsmönstret med centrala torgplatser. Undantaget var det danska Skåne och stadenGöteborg som planerades enligt holländsk modell 1619 som även inkluderadekanaler. Man kan ännu idag se planstrukturen trots att de ursprungliga timmerhusen nu har försvunnit.
Erövringen av de danska landskapen mellan 1645 och 1658 betydde för Sveriges del en omfattande nybyggnadsverksamhet i de nyannekterade landskapen. Framförallt gällde dettaBlekinge där man på kunglig order lät uppföraKarlskrona ochKarlshamn. Städerna uppfördes delvis för att marinen kom att få sin viktigaste bas i Karlskrona då staden hade ett skyddat läge och gynnsam hamn och dels för att de äldre danska medeltida städerna somKristianopel,Ronneby ochElleholm skulle utkonkurreras av de nya svenska städerna. Stadsplaneringen kom här att följa ett klassiskt rutnätsideal utan hänsyn till den oftast kuperade terrängen, med ett par paradgator och stora torg där viktigare offentliga byggnader placerades. Karlskrona kom mycket snabbt att växa till att bli en av Sveriges största städer fram tills stormaktstiden tog slut, ochÖrlogsstaden Karlskrona är sedan 1998 upptagen påUnescos lista över världskulturarv som ett unikt exempel på en välbevarad befäst marinbas och handelsplats från denna tid. Det byggnadsminnesmärktaRådhuset i Narva uppfördes i detSvenska Estland 1665–1671.
Under 1700-talets andra hälft, speciellt efterGustav III:s kupp, tog arkitekturstilen en ny vändning genom att den antog klassiska förebilder. 1773 grundadesKungliga Konsthögskolans Arkitekturskola, kort därefter grundades även en myndighet för övervakning av byggbranschen. Båda höjde arkitekturens kvalitet, men på kostnad av de lokala byggtraditionerna. Verk som vittnar om de nya klassicistiska idealen inom arkitekturen är bland annat palatsteatern i Gripsholm,Botanicum i Uppsala och högskolan iHärnösand.
EfterNapoleonkrigen och förlusten avFinland koncentrerades den nationella byggaktiviteten på den militära sektorn.Karlsborgs fästning ochGöta kanal, som sysselsatte 60 000 under en 23-årsperiod, var de största svenska byggprojekten genom tiderna. En ledande arkitekt under 1800-talets första hälft varFredrik Blom. Han konstruerade bland annat en serieflyttbara hus, den klassiskt utformadeSkeppsholmskyrkan iStockholm och som kunglighovarkitekt ävenRosendals slott.
Mot mitten av 1800-talet blev empiren omodern och man längtade från de stramt återhållna formerna till en mer dekorerad, exotiskt och historieromantiskt inspirerad arkitektur. Redan i 1700-taletsEngland återupptog man historiska motiv i form av nygotiken. Gotiken hade egentligen aldrig dött ut i England, men nu spreds en mer romantiserad version. Under 1800-talet följdes nygotiken parallellt av nästan samtliga historiska stilar, där nyrokoko, nyrenässans och nybarock kan nämnas som de mest förekommande i Sverige.
Nygotiken blev en stil förbehållen kyrkoarkitekturen medan nyrenässansen satte sin prägel på städerna i form av fasader i puts ochstuck inspirerade av italiensk, tysk, fransk eller holländsk renässans. Även ett slags nybarock eller "Grand Hotelstil" brukar ofta felaktigt benämnas nyrenässans men är i själva verket hämtad frånNapoleon III:s Frankrike där en starkt barockpåverkad arkitektur var mycket populär, jämförOpera Garnier i så kallad Beaux Arts-arkitektur.
Kring 1880-talets mitt uppstod diskussioner kring användandet av det man kallade "äkta material", där kritikerna ansåg att synligt tegel och natursten var brukligt i husfasaderna (exempelvis Isak Gustaf Clasons stora genombrott med Bünsowska huset på Strandvägen i Stockholm). Debatten kring de äkta materialen fick en tydlig påverkan i hela landet, men användandet av gipsornamentik och puts fortsatte ända in på 1900-talets början.
ArkitektenCarl Georg Brunius introducerade gotiskt och romanskt influerad arkitektur redan under empiretiden i sina ombyggnader av kyrkor.Johan Fredrik Åbom var en annan mycket tidig historieromantiker som bland mycket annat ritatBerns Salonger i Stockholm, ett stort antal bostadshus och Södra Teatern. De två mest betydande nystilsarkitekterna i Sverige var dock utan tvekanFredrik Wilhelm Scholander ochHelgo Zettervall. Som arkitekturprofessor utbildade Scholander en hel generation nystilsarkitekter, däribland Zettervall, och bland hans verk finns Synagogan i Stockholm och den uppmärksammade restaureringen av Kalmar slott.Warodellska huset, färdigt 1854 på Drottninggatan i Stockholm, är ett mycket tidigt exempel på italiensk nyrenässans.
Helgo Zettervalls idag mest kända arbeten är de stora domkyrkorestaureringarna iLund ochUppsala, varav den senare felaktigt använts som ett bevis på 1800-talet som en stilförvirrad och ful epok med liten förståelse för autentiskt historiska värden. Andra betydande byggnader av Zettervall ärBolinderska palatset i Stockholm,Zettervallska villan,Lunds universitet och grundskisserna tillRiksdagshuset som förfärdigades avAron Johansson. På landsbygden hadeCharles Emil Löfvenskiöld ochAdolf Wilhelm Edelsvärds mönsterförlagor till hus dekorerade med snickarglädje stor betydelse och även dessa hölls i olika historiska stilar, varav ett slagsschweizerstil var den mest utbredda. Nystilarnas epok avslutades med arkitekter somIsak Gustaf Clason ochFredrik Lilljekvist som efter att från början varit historieromantiker gradvis övergick till att rita i mer nationalromantiskt eller jugendinspirerade formspråk.
Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet uppkom en ny generation svenska arkitekter. De introducerade den stil som i Europa kallas förArt Nouveau men som i Sverige kallasjugend. De tog avstånd från historism och klassicism och hämtade sin inspiration från naturens organiska mjukhet. Ett typiskt exempel ärKungsholmens Gymnasium i Stockholm. Valvbågar, dörrar och fönster fick nu en friare form. Fasaderna täcktes med en slät pastellfärgad puts och dekorerades, om än sparsamt, med ornament i samma kulör som övriga byggnaden. Taken varsadeltak.
Vid letandet efter en nationell arkitektur uppkomnationalromantiken med byggnader i trä och tegel. Flera byggnader under denna tid ritades avCarl Westman, som till exempelRöhsska museet i Göteborg ochStockholms rådhus. Sveriges främsta exempel på nationalromantikens arkitektur ärStockholms stadshus avRagnar Östberg som uppfördes mellan 1903 och 1923.
Ett särskilt uppdrag hadeGustaf Wickman som skapade en hel ny stad –Kiruna. Efter att man hittade stora mängderjärnmalm i området byggdes en järnvägslinje och med Wickman som huvudarkitekt blev staden efter tre år klar. Wickmans främsta projekt varkyrkan, en blandning av amerikansk trädarkitektur, norskstavkyrka och samisk kåta.
Den moderna arkitekturen inleddes i Sverige av en grupp unga arkitekter som startade en skola med en mycket rigorös och stark variant avnyklassicism,Nordisk klassicism, i utlandet även kalladSwedish grace.Gunnar Asplund var en av de mest berömda från denna grupp. Bland hans viktigaste verk finns bland annatListers härads tingshus iSölvesborg,Stockholms stadsbibliotek samt, i samarbete medSigurd Lewerentz, ävenSkogskyrkogården, idag ett avUnescosvärldsarv.
Modernism är en rörelse inomarkitektur, som uppkom på 1920-talet. Denna ideologi var dominerande inom arkitektur och stadsplanering under större delen av 1900-talet. Rörelsen omfattar ett flertal olika stilar, bland annatfunktionalism,brutalism ochhigh tech-arkitektur. Modernismen karakteriseras av en avskalad och geometriskt enkel arkitektur, fri frånornament då det är själva formerna och konstruktionen som står för det arkitektoniska och konstnärliga värdet.
Rörelsen uppkom i Europa i efterdyningarna avförsta världskriget, då man ansåg att det behövdes en ny stilinriktning för den nya värld som måste byggas upp, något som kombinerades med ett ökatindustriellt byggande. Den modernistiska rörelsen har däremot rötter längre tillbaka, till exempel i 1800-talets ingenjörsarkitektur. Den "nya sakligheten", eller funktionalismen, kom att dominera rörelsen före andra världskriget och det varWeimarrepublikens Tyskland som blev utvecklingens centrum, till stor del genomBauhausskolan i Dessau.
I Sverige dröjde det till 30-talet innan den nya stilen slog igenom på riktigt. Sitt stora genombrott fick modernismen i och medStockholmsutställningen 1930 och programskriftenAcceptera avUno Åhren som kom året efter. Förgrundsfigurerna var främstGunnar Asplund ochSven Markelius.[1] VillaområdetSödra Ängby (1933–1939) iBromma,Stockholm, räknas idag till ett av Europas största bevaradefunktionalistiska villaområden, och skyddas av det svenskaRiksantikvarieämbetet somriksintresse.
Under de följande åren kom funktionalismen att bli den dominanta ideologin, speciellt i hemmen. Ett typiskt exempel på den starka länken mellan funktionalism och den politiska vänstern är Kvarnholmenkvarteret iNacka, som ritades på 1930-talet avKF:s arkitektkontor,KFAI, som grundades 1924 som det första kollektivt organiserade arkitektkontoret. I bland annat Sverige och England, hade det under kriget utvecklats en typ av modernism, som likt den danska "funktionella traditionen" tog upp traditionella drag och byggnadsmaterial från regionen, som till exempelsadeltak och naturmaterial.[2]
Modernismen fick sitt genombrott och sin ideologiska bas på 1930-talet, men det var inte förrän efterandra världskrigets slut som byggnadsstilen nådde den stora spridning den har idag. I flera av de europeiska länderna existerade den parallellt med klassicismen och många[vem?] ansåg att modernismen endast var en parentes i arkitekturhistorien; de klassiska idealen skulle till slut återvända.[3] Modernismen, som under kriget hade utvecklats och använts i de demokratiska staterna, kom däremot att symbolisera demokrati.[4][3]
Brutalismen var en byggnadsstil, där arkitekter som Sigurd Lewerentz medMarkuskyrkan iBjörkhagen ochPeter Celsing medRiksbankens hus vidBrunkebergstorg i Stockholm är värda att omnämnas liksom inom bostadsarkitekturenBengt EdmansVildanden (1968) och Landsarkivet i Lund.
Efterkrigstiden innebar en mycket kraftig urbaniseringstendens i landet, med höga inflyttningstal till städerna, vilket ledde med sig att bostadsbristen ökade. Samtidigt hade den ökade levnadsstandarden fört med sig krav på förbättrade boendevillkor. Denna förbättring i villkor aktualiserade de dåliga bostadsvillkor som överlag rådde i Sverige. En del nyuppförda och uppmärksammade bostadsområden, somNobeltorget i Malmö ochHammarbyhöjden i Stockholm. Efterandra världskriget inleddes massiva byggnadsprojekt för att komma ifrån bristen på bostäder och för att förbättra standarden. Perioden innebar för europeisk del en stark tillväxt i bilinnehav, vilket förstärkte det redan rådande byggnadsmodet med funktionsseparerade städer – alltså städer där boende, trafik, arbete, fritid o.s.v. rent rumsligt delades upp. Under perioden efter andra världskriget byggdes stadsdelar som SödraGuldheden,Kortedala ochVällingby. Tidsintervallet mellan 1945 och 1960 kallas ofta ”folkhemsperioden” där det byggdes cirka 900 000 bostäder i Sverige.[5] Svenskfolkhemsarkitektur och byggande uppmärksammades även utomlands och det var första gången att utländska arkitekter inspirerades av svensk arkitektur i större omfattning. Fram till dess sökte svenska arkitekter under nästan alla tidsepoker inspiration utomlands.
År 1965 hålls för startåret för det så kallademiljonprogrammet, ett begrepp som betecknar bostadsbyggandet som utfördes under perioden 1965–1975. Startåret grundas i ett riksdagsbeslut om att bygga en miljon bostäder för att få bukt med den bostadsbrist som trots allt rådde – även om beslutet inte innebar något program i egentlig bemärkelse. Under tioårsperioden uppfördes en miljon småhus och lägenheter i ambitiösa och stora byggprojekt som planerades och leddes av stora arkitektbyråer, oftast i nya stadsdelar. Även om en majoritet av de bostäder som byggdes under perioden var småhus[6], förknippas byggandet utfört mellan 1965 och 1975 främst med stora flerfamiljshus i betong, byggda i storskaliga stadsplaner i områden präglade av sociala problem.[7][8]
Behovet av nya administrativa lokaler för myndigheterna och den offentliga ledde till att vissa byggen kom att bli uppmärksammade, inte minstKulturhuset (Använt som riksdagshus 1974–1986) ochRiksbanken (1976) iStockholm ritade avPeter Celsing,Stadshallen (1969) ochLunds konsthall (1958) avKlas Anshelm iLund.
Det tidiga 1970-talet innebar en vändpunkt för såväl bostadsproduktionen som för byggandet som helhet. Ifrågasättandet av den nya arkitekturen hade pågått sedan en tid; med start i den s.k.Skärholmendebatten hade bostadsproduktionen fått utstå stor kritik, och under mycket starka protester hade sedan tidigt 1960-tal hundratals stadskärnor rivits, (till exempelNorrmalmsregleringen), i hög utsträckning som en följd av bilanpassning och parkeringsplanering[9].
Den högkonjunktur som möjliggjort det ambitiösa fastighetsuppförandet som präglat perioden sedan världskrigets slut hade dessutom fått ett drastiskt slut i och medoljekrisen 1973. Ungefär samtidigt blev det också tydligt att det ambitiösa bostadsbyggandet gett resultat och att bostadsbristen byggts bort, vilket fick till följd att nyproducerade lägenheter istället stod tomma. Från och med 1977–1989 skapades istället det så kalladeROT-programmet som gick ut på att modernisera äldre fastighetsmiljöer som ofta hade förfallit i väntan på rivning men som man nu ansåg skulle bevaras. Även om syftet var att vara varsam med den äldre miljön och att sysselsätta byggarbetare, skedde ofta flera kraftiga interiöra såväl som exteriöra förändringar på husen såsom dörr- och fönsterbyten till modernare snitt vilket många har kritiserat för att ha förstört charmen i vissa äldre hus.
Strukturalismen var en teoretisk riktning enligt vilken byggnader och samhälletsinfrastruktur främst ska betraktas som strukturer där delarna får sin betydelse genom helheten. Riktningen verkade mycket ipolemik mot den formella, senamodernismen, i synnerhetinternational style, som istället utgick från tydligt definierade funktioner som fick definiera helheten. Bland välkända strukturalistiska projekt i Sverige kan nämnas administrationsbyggnadenGarnisonen (1965–71) påÖstermalm ochArrheniuslaboratoriet (1968-73) vidStockholms universitet.
På 1960- och 1970-talen kom modernismen att kritiserats hårt av denpostmodernistiska rörelsen, som präglades aveklekticism och inrymde vissa element av mer klassiska ideal, och som kom att ta över en större del av arkitekturscenen. Från kritiken mot modernismen, växte begreppetpostmodernism fram i Sverige. Detta innefattade en mängd olika trender. Man började bland annat sätta stor vikt vid utformningen, något som man inte hade sett sedan nationalromantikens dagar. En av de mest framträdande figurerna inom postmodernismen i Sverige varRalph Erskine[källa behövs]. Idag definieras arkitekturen i Sverige av sådana arkitekter såsomGert Wingårdh, som började sin karriär som postmodernist men som är känd för att anamma nya stilar (hans verk innefattar bland annat ekologiska, minimalistiska, högteknologiska, expressionistiska och neofunktionalistiska stilar).
1980-talet såg exempel på flera experimenterande stilar. Man återgick till att bygga slutnakvartersstäder vilket knappt hade skett sedan 1930-talet. Planerna hade nu ofta syftet att revitalisera stadsområden och att utnyttja ytorna i dessa så gott det gick. ICityterminalen iStockholm utnyttjade man genom ett avtal medStatens Järnvägar (SJ) för första gången så kallade "air rights" (se äventredimensionell fastighetsbildning) och byggde kontor och bussterminal ovanför spårytor. ISundsvall glasades fyra kvarter med gamla hamnmagasin in och fick nya användningsområden.Skyskrapor var åter på modet och i flera städer byggde man centralt placerade höghus, bland annat iVästerås,Göteborg,Malmö ochUmeå. Användningsområdena blev oftahotell kombinerat med en eller en annan typ av konferensanläggning. Ett annat notabelt exempel på "multianläggningar" som var inne vid denna tid ärKnutpunkten som omfattande en järnvägsstation, färjestation, bussterminal, kontorsutrymmen, restauranger, hotell och butiker i centrala Helsingborg (1991). Många liknande projekt kom däremot aldrig av ritbordet på grund av den ekonomiska nedgången som bröt ut i början av 1990-talet.
(Bild urfilm
En strukturell förändring över tid är att medan det på 1950-talet bara fanns byggherrar som byggde i liten skala förändrades fastighetsbranschen till att domineras av stora börsbolag som producerade byggnader enligt löpande band-principen. Detta leder till enformiga hus och minskad omsorg om materialval och detaljer. Arkitekter menar att likritningen är ett resultat av vad byggherrar beställer medan byggherrar i sin tur hänvisar till politiska beslut om att bygga storskaligt för att avhjälpa bostadsbristen och till lågt pris så att ungdomar ska ha råd att flytta in.[10]
| ||||||||||||||||||||
|
| |||||
