| Svartsiska Status i världen:Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Finkar Fringillidae |
| Släkte | Spinus |
| Art | Svartsiska S. atratus |
| Vetenskapligt namn | |
| §Spinus atratus | |
| Auktor | Lafresnaye &D'Orbigny, 1837 |
| Utbredning | |
 | |
| Synonymer | |
| |
Svartsiska[2] (Spinus atratus) är enfågel i familjenfinkar inom ordningentättingar.[3]
Svartsiskan är en praktfull fink med unikt svart huvud och kropp. På vingar och stjärt syns gula fläckar som ofta är dolda på sittande fågel, men syns tydligt i flykten. Könen är lika, men ungfågeln har orangefärgad näbb och beigefärgade vingband.[4]
Fågeln förekommer iAnderna från centralaPeru till norraChile ochArgentina och norra.[3] Den behandlas sommonotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.
Svartsiskan placerades tidigare i det stora släktetCarduelis, men genetiska studier visar att det är kraftigtparafyletiskt och att typartensteglitsen snarare är närmare släkt med vissa arter iSerinus.[5] Numera bryts därför svartsiska liksom övriga amerikanska siskor samt den europeiska och asiatiskagrönsiskan ut urCarduelis och placeras tillsammans med den asiatiskahimalayasiskan (tidigare iSerinus) istället till släktetSpinus.
Svartsiskan hittas i höga bergstrakter, där den föredrar gräsmarker med buskar, klippiga sluttningar och myrar. Den födosöker lågt i buskage och på marken, ibland med andra små fröätande arter men också i smågrupper för sig.[4]
Arten har ett stort utbredningsområde och beståndet anses stabilt. Internationella naturvårdsunionenIUCN listar den därför somlivskraftig (LC).[1]
Wikimedia Commons har media som rörsvartsiska.
Wikispecies har information omSpinus atratus.
|